Livets lärdomar.
Det sägs att man lär sig något varje dag. Medan det kanske inte kan ses som en allmängiltig lag känns det som något som definierar mitt liv just nu. Sedan flytten har jag exempelvis knäckt koden till att montera Ikea-möbler, lärt mig att det inte är så kul som det kan verka att all post i brevlådan är adresserad till en själv och kommit till insikt om att den mystiska hustomten som vattnade blommorna i mitt fönster hemma inte följde med i flytten.
I onsdags bytte jag lysrör och glimtändare för första gången i mitt liv och igår fortsatte inlärningskurvan brant uppåt när jag lärde mig ett och annat om grädde. Jag har aldrig lagt ner särskilt mycket tankemöda på företeelsen grädde, på sin höjd registrerat en skillnad mellan vispgrädde och matlagningsgrädde. Tills nu.
Bakgrunden är att jag igår skulle vispa grädde. Fram med grädden jag hade hemma, nån Keldas matlagningsgrädde, och medan jag börjar vispa noterar jag den extra låga fetthalten. (Skadad av min uppväxt är jag naturligt skeptisk mot allt med onaturligt låg fetthalt eller artificiella sötningsmedel i). Två handvispar och en elvisp senare utan tillstymmelse till vispfluff ringer varningsklockorna allt högre. Jag läser längre ner på paketet: Inte vispbar.
Kalla mig naiv, men när jag läste det kändes världen plötsligt som en hårdare plats att leva på. Jultomten finns inte och grädden går inte att vispa, det är fan inte underligt att det tar emot ibland att kliva upp om mornarna.
Helt sjukt.
Planen var från ursprungligen att ägna en del av den resterande dagen åt jobbsökande (butiker) nere i city, men som tidigare framgått är jag inte i the friskaste shape of my life och jag har inte hittat någon SÅ HÄR FÅR DU DRÖMJOBBET-lista som har med snor och häxröst bland punkterna över meriterande egenskaper. Med andra ord är sökandet lagt på is och jag ska ägna mig åt lite rest and recoup i tv-soffan istället.
På lördag kväll kommer jag dock vara frisk. Det är odiskutabelt, icke-förhandlingsbart eftersom det är tjejkväll med Melodifestival-inriktning hos mig. Okej om febern inte gett med sig, okej om kroppen fortfarande molvärker lite diffust, men halsen måste vara bra. Att behöva se det så kallade musikprogrammet utan att kunna genomföra utförliga verbala mord på bidragen... nej, jag vill inte ens föreställa mig.
Lill-lördag med ego-inriktning.
Mår man skrutt och elände och det inte finns någon familjemedlem inom räckhåll att sjukgnälla till sig tidningar/godis/annan uppmuntran från får man ta saken i egna händer. När febern steg under dagen röstade jag igenom förslaget att jag var värd lite sjuklyx i form av vit chokladmousse med hallonpannacotta. Lägg därtill en kopp kaffe, en film och en gosig filt, och ni har en av anledningarna till att jag alltid svarar ärligt nej på frågan om det inte blir långtråkigt eller ensamt att bo själv. Jag är ju så att säga i gott sällskap.
PS. För er som undrar: nej, texten "Annelie" längst upp beror inte på att jag fyndat någons outhämtade födelsedagsbakelse; det är namnet på kvinnan som driver delikatessbutiken jag troligen kommer göra avsevärda donationer till framöver.
Bokrea vs. förnuftet.
Allt vårt hårda arbete med PM-synopsisen igår betalade sig idag i form av att vi var klara redan vid elvatiden. Man ska aldrig, aldrig underskatta hur bra andra människors motgångar kan få en att känna sig -- när vi reste oss och gick lös paniken ur ögonen på flera av de av våra kurskamrater som latat sig de senaste dagarna och därför knappt börjat. Tillfredställelse.
För att fira att jag för första gången på tre dagar kunnat lämna skolan i dagsljus tog jag mig en runda på stan. På heder och samvete, jag svär på att jag inte tänkte besöka någon bokrea. Alla tjocka, förföriska reakataloger som dumpit ned i brevlådan har jag med sällan skådad självkontroll lämnat direkt i papperssorteringen. Det fungerade så bra tills jag i eftermiddag råkade hamna på Åhléns bokavdelning. Och då gick det bara inte längre -- boknörden i mig tog över.
Ett tag senare vaknade jag ur mitt transliknande tillstånd, ståendes utanför varuhuset i duggregnet med en blytung pappkasse i handen, innehållande bland annat den färgsprakande boken ovan och boken Sy kläder. Det var bara att haka fast påsen på cykeln och konstatera att vissa saker verkligen kan sätta självkontrollen totalt ur spel.
The battles of a glasögonorm in disguise.
Utrustad med en syn som lämnar något att önska är jag en flitig användare av linser. När mitt nuvarande, sista linspar börjat göra klart att de inte vill vara med längre stolpade jag igår in på Synsam i Uppsala.
För det första fick jag lära mig att Synsam inte har samma kundsystem över hela Sverige, helt logiskt inom samma kedja, så damen bakom disken fick lov att ringa till Mora för att få information om mig. Efter samtalet meddelade hon med illa dold förtjusning att hon var förbjuden att sälja linser till mig innan jag genomgått en synundersökning. "Och det kostar 450 kronor!"
450 kronor. Plus linser. Jag praktiskt taget hörde dödsskriet från mitt nya projekt - "försöka leva på enbart studiebidraget i mars" och månaden har ffs inte ens börjat än. Vad som stör mig mest är att det inte finns något i den korta undersökningen som motiverar den kostnaden. Men enligt optikernas policy får jag inte köpa linser om jag inte gör en synundersökning/år, varpå de kan sätta vilket pris de vill. Maktmissbruk, muttrar den tjuriga studentskan.
Fast vad vet jag. Kanske har jag fel och Synsams policy är enbart grundad på oerhörd godhet och välvilja. Kanske har 14 månader utan synundersökning lett till att mina ögon när som helst kommer trilla ut. Plopp, plopp.
Djuriskt!
Idag har jag inhandlat tyg till outfiten som ska passa Stenålders-temat på nästa veckas ekonomkryssning. Jag upprepar igen -- ekonomer tar teman på allvar! Några har tydligen specialbeställt familjen Flinta-kostymer från USA för att kunna klä ut sig till hela klanen. I kid you not. I övrigt tror jag vi kan räkna med åtskilliga utmanande höftskynken och djuriska pälskläder att sätta pacemakers i otakt. Pensionärerna will never know what hit them.
Intresset för kryssningen var rekordstort i år, men tydligen var det på gränsen att det ens blev av, då Viking Line så att säga inte har enbart positiva erfarenheter av ekonomer till sjöss. Förra året hamnade till exempel en tjej i båtens fyllecell, varpå hennes kompis fick den briljanta idén att "frita" henne. Resultatet blev att båda slänges av båten och fick flyga hem från Åbo...
Förbättring.
De personliga breven + CV är färdigskrivna och försedda med the-mamma-stamp-of-approval. Fungerar inte det här räknar jag med att hon sympatianställer mig på lasarettet.
SJ:s nya biljettsystem och jag kommer fortfarande inte sams.
Meningslösa uppgiften skrevs klart igår eftermiddag. Vid elvatiden idag ska gruppen träffas och börja med planeringen inför vårt kommande stora PM. 5 sidor smarta idéer tills på torsdag. Att vi inte fått några instruktioner till själva PM:et är ju bara ett ytterligare spänningsmoment i planeringen av det.
Och Melodifestivalen är fortfarande skit.
Men i stort har jag ryckt upp mig. Jag är inte bitter på riktigt -- eller jo, det är jag, men inte permanent och sällan under längre perioder. Jag tror det är viktigt att få lacka ur på världen med jämna mellanrum, istället för att gå runt och låtsas att allt är bra tills allt ramlar över en på en gång. Lite ältande, distansering och några videor av sömniga kattungar på YouTube (cynikerhjärtat smälter varje gång) så kommer man på rätt köl igen.
... och alldeles, alldeles underbar.
Under morgonen har jag försökt skriva jobbansökningar och lackat ur på att internet inte vill hjälpa mig -- antingen måste jag betala pengar för att få läsa andras CV:s eller så får jag meningslösa exempel på hur man inte ska skriva - Tjaba, Leffe här, gift med Gunilla som är undersköterska sedan tio år... Tack. Nej verkligen, tack.
När jag ändå har bitterheten igång vill jag passa på att ge SJ en känga. Antingen har de hyrt in en riktigt kass webbdesigner för att göra om deras bokningssystem eller så är bara det nya bokningssystemet kasst. Varför kan jag bara få upp 1:a och 2:a klassbiljetter som alternativ? Var Just nu-biljetterna och de andra? Och varför måste jag utöver biljettpriset betala extra för att få sittplats i 2:a klass?
Inte heller får jag stanna inomhus, hata världen och begrava mig i självömkan vilket borde vara varje människas rätt en söndag. Nej, jag måste släpa mig till skolan för att göra en meningslös gruppuppgift baserad på en bok jag inte läst ut och som mina kurskamrater inte ens öppnat.
Och Melodifestivalen är förresten också bara skit.
Nollegasque 2008.
Maten. Förrätten, avbildad nedan, fick ljumma recensioner. Sparris med skinka och balsamico-dressing, snark. Huvudrätten bestod av kyld oxfilé (finare ord för kall), potatisgratäng och en ursäkt för rödvinssås som nog enbart bestod av rödvin. Inget fel på maten direkt, jag var vrålhungrig så enbart att vi fick mat var positivt, men nog tänkte jag både en och två gånger pappa-skulle-ha-gjort-det-så-mycket-bättre-tankarna.
Borsdplacering gällde och inledningsvis blev jag först lite besviken över att inte ha någon bordsherre på min vänstra sida, även jag efter att ha hört andras berättelser insett att en tom stol i många fall var att föredra.På min högra sida satt en dryg kille som middagen igenom försöka ljuga till sig extra snapsar och vin från servitörerna genom att insistera på att min icke-existerande bordsherre var på toaletten, suck. Till efterrätten bytte jag bord till mina tjejkompisar och åt chokladtårta med dem.
Prisutdelningar var det i olika kategorier och vår Mars-grupp vann det mest åtråvärda priset - Årets Nollegrupp. Det var vi värda, vill jag ärligt påstå. Priset bestod av en 10-kilospokal som släpades runt på dansgolvet resterande delen av kvällen och fick agera både danspartner, stol och förvaringsbox.
Sammanfattningsvis var det en av de roligaste kvällarna hittills i Uppsala. Stämningen var härlig och jag gillar verkligen studentvärlden, med alla sånger, bank i borden, skålar, traditioner och procedurer att följa. Det tåls att upprepas: Uppsala är en grym studentstad.
'
Anna på bal.
Gasque [gask]. Hur många är bekanta med begreppet? För mig dök det upp första gången vi var på studiebesök på universitetet i trean på gymnasiet. Innan dess hade jag förmodligen gissat på något udda franskt klädesplagg. Troligen svart. Kanske en hatt.
Jag har inte full koll på universitetsterminologin än, men gasque är ungefär som en lite mindre högtidlig bal. Det finns massa olika sorter, men anledningen till att jag dillar om gasquer är att det ikväll är nollningsgasquen (eller reccegasquen). Fest på V-Dala nation med fina kläder och sittning med regler för skålande och liknande som bara skrämmer mig lite. (Besticken har jag i alla fall koll på, alla som någonsin sett en Hollywood-film vet att ju man börjar utifrån och in).
Klänningen, en svart liten sak, smycken och den kornblå sjalen ligger redan prydligt framme. Eftersom tentan tar slut 15.00 och förfesten (då vi också får instruktioner om t.ex. skålandet) börjar 16.00 lär jag få göra en brandman när jag kommer hem. Ni vet, hoppa i alla kläder på samma gång och sedan iväg fort som fasen. Hinner jag få med mig kameran i farten är det inte omöjligt att det kommer bilder. Nu, tenta!
Ursäkt maskerad som försvarstal.
Om någon fått intrycket att bloggen kommit lite i andra hand på sistone stämmer det till fullo. Tiden är knapp och jag bloggar hellre inget än att älta om hur stressigt jag har det. Jag skulle kunna skriva här att kalendern är min bästa vän, men det stämmer inte. Jag har ingen kalender. Planeringen sker en dag i taget, kanske två. Längre fram går det liksom inte att se.
Det är inte så att jag vantrivs eller ogillar det jag gör. Problemet är väl snarare att det finns så mycket annat jag också vill göra. Blogga. Måla badrumsdörren. Smeta fogfärg på kaklet i köket. Lägga upp mina nya jeans. Laga spännande nya maträtter. Meddela folk min nya adress. Byta lysrör i köket. Sådant.
Någon omedelbar bättring vågar jag inte lova, men i nästa vecka lättar förhoppningsvis upp lite. I morgon är tentan och på måndag ska basgruppen lämna in en 3-sidors litteraturessä om Vredens Druvor, vilket innebär jobb i helgen, weiii. På onsdag ska vi sedan lämna in en synopsis på 5 sidor om vad vårt betygsgrundande PM ska innehålla.
Men sedan! ...kanske.
Dagens Tankar 21/2 2008.
- Trenden med fula, tjocka, ofta svarta glasögonbågar? Jag förstår varken poängen eller budskapet.
- Har ni tänkt på att Hollywoodkändisars graviditeter är betydligt längre än vanliga dödligas? De bara fortsätter, och fortsätter, och fortsätter. Både exempelvis Nicole Richie och Christina Aguilera var ju på tjocken minst ett år, om inte längre.
- Hur lång tid tar det innan världsordningen blir återställd efter manusförfattarnas strejk? Det lär ju ha hänt massor på Seattle Grace medan vi inte tittat.
- Vilken ritual utför grannen ovanför mig prick halv ett varje natt när det knarrar i golvet?
Torsdag natt.
... och så var det bara vuxengörat kvar.
Vinkade nyss av tjejerna ut i den dimmiga Uppsalanatten. Ytterst trevlig kväll. Även om diskussion kring instuderingsfrågorna var den officiella träffanledningen kan jag ju säga så mycket som att det inte upptog majoriteten av de senaste fem timmarna. Jag tror allihop tyckte det var skönt att träffas utanför skolan, äta kladdkaka och snacka lite skit. Kravlöst. Att man dessutom lärde sig en del på kuppen får betraktas som en trevlig bonus.
I morgon, eller idag, är jag ledig vilket känns väldigt skönt. Att det kommer råda brist på saker att göra är knappast något jag oroar mig för, jag har både världsekonomins utveckling och diskning att roa mig med, men det är åtminstone upp till mig att planera dagen. Planen är att inte gå längre från lägenheten än postfacket; i skafferiet finns flera oöppnade paket kaffe så någon längre utflykt lär ju knappast vara nödvändig.
Tenta nr II comin' up.
Själv är jag långtifrån lugn, men jag har heller inte börjat ringa runt till kurskamrater för att höra om någon säljer Valium. I morgon har vi sista föreläsningen och på kvällen kommer några tjejkompisar hit för lite fika och genomgång av instuderingsfrågorna, så en uppsnyggning av lägenheten står på agendan ikväll.
Besöket ger mig också en legitim anledning att baka, något jag älskar att göra men inte har gjort sedan jag flyttade. Det är inte lika roligt när man vet att man garanterat kommer äta allt själv. Först tänkte jag slå på stort och göra passionsfruktstårta, sedan insåg jag att den är så god att den får vänta till inflyttningsfesten. Därefter har jag gått igenom muffins, pajer och lite annat innan jag slutligen bestämt mig för att spela ett säkert kort: kladdkaka med chokladbitar och vispgrädde. Det går liksom inte att misslyckas, mums.
Ung flicka mördad i Mora.
Och samma tanke gick nog genom mångas huvud: i Mora? Somliga kallar det naivt - varför skulle det inte kunna hända i Mora? Personligen tror jag inte det handlar om varken naivitet eller dumhet, snarare ovilja att acceptera att något sådant kan hända i ens närhet. Att mänskligheten verkligen kan göra sådant. Överhuvudtaget att det verkligen händer.
Läser man anonyma rubriker i kvällstidningarna om saker som händer Någon Annanstans är det lätt att slå ifrån sig. Vända blad. Surfa vidare. Men när det händer så nära, när en 15-årig flicka hittas mördad inte bara i samma stad där man växt upp i utan också i ett område där man sommarjobbat och brukar gå promenader genom, då går det inte att slå ifrån sig.
Fy fan.
Söndagkväll.
Sett till rent konkreta saker är dagens enda åstadkommande två kuddar till soffan, varav en syns på bild i inlägget nedan. De matchar gardinerna, vilket säkert bryter mot flera av inredningens budord, men rebell som jag är gillar jag det. När man sitter timme efter timme med torr kurslitteratur är det skönt att som omväxling sparka igång andra hjärnhalvan och till exempel sätta sig vid symaskinen.
Just kurslitteratur är det mycket av just nu. Tentan är på fredag och vi har runt 700 sidor att läsa in, varav cirka 500 på en ekonomi-engelska som får mig att mer än någonsin uppskatta att jag har lätt för språk. Hujedanemig.
Som ni säkert lärt er vid det här laget kommer jag nu också ta upp nollningsaktiviteterna, och bingo, ni har rätt. I morgon är det någon mexikansk afton, vars förberedelser upptar hela förmiddagen och därefter kvällen. Tid är tyvärr hårdvaluta och inte ens "det är bara en som tackat nej hittills, jag hoppas du inte blir den andra?" bet på mig när det ringdes runt ikväll. Förra veckan var det något fem kvällar. Fem kvällar! Toppen att folk engagerar sig, men man undrar ju, hur hinner de? Inte, hoppas jag, annars måste jag nog se mig om efter en ny världsbild.
Inredning: Soffhörna
Smygtitt på en hörna av vardagsrummet,
nya Ikea-lampan och hemsydd kudde.
Ikea med livet som instats.
Ingen reklamkampanj för preventivmedel kan möjligen vara mer effektiv än ett Ikea-besök en lördag. Hela varuhuset var mer eller mindre kaosartat och på barnavdelningen var anarkin total; enda regeln var att det inte finns några regler. Ducka och springa var enda sättet att ta sig igenom krigszonen, medveten om möjligheten att när som helst bli utsatt för en missilattack bestående av grodan Hoppa eller giraffen Halsa. Pust. Att vissa föräldrar har svårt att planera är tydligt; Ikea-besök ska ligga efter mötet med exorcisten. Inte innan.
Utan att jag i efterhand kan redogöra för exakt hur det gick till kom jag ut levande på andra sidan, och vad som är än mer imponerande, så gjorde även mitt sällskap, mormor och morfar. De visade äkta kämparglöd hela besöket igenom, och så här i efterhand blir jag mer och mer övertygad om att det var en utmärkt strategi att inleda besöket med att hälla i dem kaffe. Kaffe är och förblir ett oslagbart drivmedel för pensionärer.
Min lägenhet ekar nu lite mindre tom efter tillskott i form av bland annat vardagsrumsgolvlampa, skoställ, hatthylla och hallspegel. Att skruva ihop grejerna var inget problem, däremot började jag ana mossiga ugglor när jag monterat skohyllan och upptäckte att hallväggen på något mystiskt sätt krympt från en meter till 98 centimeter. Jag vet inte vad det kan bero på, luftfuktigheten kanske, men jag vet att pappa kommer ha mycket roligt med att krympa hatthyllan som är 99 centimeter lång...
Fredag i snöns tecken.
"Det är så skönt med solsken och barmark" sa jag till mamma igår medan hon beklagade sig över snön hemma i norr. Jag borde ha förstått vid det här laget att ödet buggar mina telefonsamtal. Solen som så glatt strålat i morse försvann successivt bakom moln ju längre dagen fortskred, och under min vända på stan lade jag märke till något som for i luften. Pollen, avfärdade jag det tvärsäkert som med Aftonbladets larmrapporter i färskt minne, ovillig att överge mina nyfunna vårkänslor.
Under föreläsningen tilltog nedfallet, och när vi klev ut genom dörrarna vid fyratiden var det som att kliva in i en vit vägg. Ta mig på orden, det var ingen fisig Stockholms-snöstorm med fridfullt nersinglande flingor, det vräkte ned även med nord-mått mätt. Jag tappade räkningen över hur många slirande bildäck jag hörde under dagen; har folk inte vinterdäck här nere eller kan de bara inte köra bil i snö?
Själv hade jag med osviklig timing och tilltro till vädrets makter valt att påbörja ingåendet av mina nya skor idag. Mina högklackade nya skor. Likt en pensionär greppandes rollatorn som sin livlina, höll jag krampaktigt i min cykel medan jag vinglade än hit, än dit i snöyran, ner för backar och över dolda kullerstenar. Till fots. Men vad fan, någon måste ju stå för underhållningen.
Nej, hög tid nu att avnjuta min belöning som synes ovan. Skogsbärsröra, hallon och vaniljmousse som säkert heter något italienskt fancy pansy jag inte vet eller bryr mig om just nu. Jag ska bara koka en kopp kaffe så kommer jag sedan, Johnny.
Nu tar vi nya tag.
En natt av djupsömn och peppning via text och telefon gör verkligen susen för en stressad själ. Innan eftermiddagens 14-föreläsning ska jag lämna kurslitteraturhögarna bakom mig och ge mig ut tillsammans med röda faran i solskenet. Med champagne-te, den dyraste jädra efterrätten jag kan hitta i hela saluhallen och Johnny Depp som Sweeney Todd ska jag ikväll fira överlevandet av de senaste fem dagarna. Än finns det med andra ord hopp om livet, gott folk.
Prioritera mera.
Varning! Detta blogginlägg är skrivet i klagande ton. Känsliga läsare varnas.
Jag är less på pluggande. Nej, det är inte helt sant. Det är stressen jag är less på. Schemat är fullspäckat i skolan, med tentaplugg och inlämningsuppgifter med luddiga instruktioner. Samtidigt är det allt utanför skolan, till exempel nollningen som bara denna vecka haft aktiviteter tre av fyra kvällar. Och sedan tillkommer allt annat -- matlagning, betala räkningar, städning, tvätt, byta lysrör...
Och tiden räcker inte. Jag vill inte gärna erkänna det, men så är det. Jag vill hinna en massa men viljan räcker inte. Många kurskamrater säger samma sak. Storspexet ikväll prioriterade jag bort för jag hinner inte, orkar inte. I kroppen lurkar en förkylning som jag vet kommer bryta ut om jag inte passar mig. Materialet inför tentan nästa vecka är stort och svårgenomträngligt, och det är svårt att veta vad de kommer att ställa frågor på.
Missförstå mig rätt. Skolan i sig är bra; på ett par veckor har jag lärt mig mer än vad jag gjorde på vissa hela gymnasiekurser. Nollningsaktiviteterna är grymt roliga och kurskamraterna likaså. Jag trivs i min lägenhet och i Uppsala. Men tiden! Den räcker inte till allt, och allt det nya kräver just tid. Jag bara... äsch. Prioritera, ska det vara så svårt? Ja, tydligen.
Rustad för tenta.
På gymnasiet stod vi samhällsvetare aldrig särskilt högst i kurs. Vi var det program som kostade minst, krävde minst och ställde till med förhållandevis lite problem (även om Lena och jag gjorde vårt för att ändra den bilden). Jag hör själv hur tragiskt det klingar, men faktum är att jag på gymnasiet i egenskap av elev aldrig upplevde någon uppskattning från högre instanser. If it works, glöm dem.
Universitetet är på så sätt en härlig motsats. Här spelar vi studenter roll, och det är uppfriskande att i princip dagligen bli dragen i armen av folk som ber en engagera sig i aktiviteter och av företag som försöker locka till sig en. På gymnasiet kunde man på sin höjd få ett klistermärke från IOGT-NTO att sätta upp på skoltoaletten; här kastar företagen gratissaker efter oss.
Detta överlevnadskit för tentor fick jag i min hand idag, innehållande bland annat en päron-Festis, Dextrosol, energibar, pennor och ett litet block i perfekt fusklappsstorlek. Tentan nästa vecka är med andra ord säkrad och jag har Ernst & Young att tacka för det. Keep it coming!
Ekonomer till sjöss.
Temat för kryssningen är "Stenåldern", och tanken är att man ska klä sig därefter. En sak har jag lärt mig de senaste veckorna -- på universitetet är teman på dödligt allvar. Förra kryssningens tema var "Pride", och när den färgglatt översminkade manliga delen av ekonomstudenterna gled in i matsalen i högklackat och klänningar miste nog PRO en och annan medlem.
Vi fyra tjejkompisar som ska dela hytt har börjat spåna kring utstyrsel. Den som valde tjejen ovan till kryssningens "poster girl" var nog lite väl optimistisk. Något mer påklätt, familjen Flinta-inspirerat blir det troligen, och jag har en finurlig idé om att ha ben (som i del av skelett) i håret. Problemet är bara att få tag i det. Ingen av oss kan påminna sig om att vi sett skelettdelar till salu någonstans. Möjligen kan vi få fatt i ett helt skelett på Blocket och stycka upp det mellan oss, annars blir det till att hitta en medicinstudent att flörta in sig hos.
Tis- och bradag.
Pallrar man sig upp vid niotiden finns det gott om tid för att göra sig klar, äta och plugga innan föreläsningens start. Jag hann massor innan jag i eftermiddags hoppade upp på cykeln i duggregnet och trampade iväg till skolan, för att mötas av en liten skara förvirrade kurskamrater med vilka jag nu kan starta en egen Facebook-grupp "Vi som inte får mail om att föreläsningarna är inställda".
Sorg? Inte direkt. För mig innebar det en chans att göra min Ica-handling under pensionärstid (dvs innan klockan 16) istället för studenttid, då köerna ringlar sig långt bak mot frysdiskarna. Pensionärerna är färre i antal och kompenserar visserligen för detta genom att ta mer tid i anspråk, men med lite erfarenhet och taktiskt tänkande finns det mycket tid att spara. Vilken rollatorpanter ser stabilast ut, ser den där gubben ut att kunna hitta plånboken, etc.
Mitt emot min Ica-butik ligger Myrorna, så innan hemgång slank jag in där och botaniserade. För ovanlighetens skull fanns där faktiskt fynd att göra. En hallonröd Kookai-top, en kritvit The Shirt Factory-blus och ljuslila Peak-skjorta, alltsammans i sprillans nytt skick, var precis den uppmuntran jag behövde inför en kväll med Dynamics of Conflict and Collaboration: The Uneasy Relationship between TNCs and States.
S***dag.
Blogg.se vägrade släppa in mig ikväll. Tvärstopp i dörren, varsågod och vänd, ingen idé att du ens ställer dig i kön, här är du inte välkommen. Ett tag blev jag lite smått bitter men nu i efterhand inser jag att det enbart var för mitt eget bästa. Bloggen visste helt enkelt hur kasst inlägget jag skrivit var och ville skona mig. Det var något om hemsökelser i kylskåp och mögligt ost. Nej, jag vill inte prata om det.
Svackan skyller jag mest på att dagen som sådan inte varit någon höjdare. Basgruppen träffades vid tio för att skriva seminarieuppgift och jag blev åter igen påmind om varför grupparbeten inte rankas särskilt högt på min lista över favoritsaker i världen. Inget fel på mina klasskompisar, men att skriva tre sidor reflekterande text med lika många personer med olika åsikter tar tid. Förbannat lång tid.
Mitt i arbetet fick vi lov att avbryta för att gå på vad som avgjort var den sämsta, mest meningslösa föreläsningen jag upplevt. Vi var 200 människor som kollektivt led oavbrutet i 1.5 timme och min basgruppskompis fångade stämningen när han med plågat ansiktsuttryck väste fram "jag har tappat livsgnistan". Jag vaknade i morse som en person som inte tror på att skolka från föreläsningar. Det är en annan person som lägger sig i kväll.
Söndag 10/2 2008.
Mammas besök här var en skön kontrast till tentahetsen. Vi har haft ett par mysiga dagar som var väldigt fartfyllda och mycket trevliga. God mat, mycket prat, fika, shopping och lite spikande förstås. Att kanal 5 ringer och ber om medverkan i ett byggprogram är inte alls osannolikt, vi är då minst lika underhållande som Johnny och Mattias. Minst.
Under Stockholmsbesöket igår passade jag på att utnyttja erbjudanden från NK om gratispresenter från olika avdelningar. De visade sig bestå av en Iittala-ljuslykta, en flaska olivolja "med nötig och pepprig smak", en snorfärgad doftpåse med obestämbar lukt (god... kanske) och en stor bok om varuhusets historia. Eftersom myntaren av uttrycket "gratis är gott" alldeles säkert var student tackade jag glatt och tog emot. Nästa gång håller vi tummarna för att de ger bort Mulberry-väskor.
Inredning: Köket - matplatsen
Matplatsen: bord + stolar i ek, Jysk; bordsdekoration se nedan;
tavlor, Village; lampa Bumling.
På köksbordet: salt- & pepparkvarn, ljuslykta och blomkruka på ekfat.
Alltsammans från Cult Design.
Melodifestivalinlägget, här kommer det.
Låt oss med en gång konstatera: om jag har en schalgerbög inom mig håller sig denne väl dold.
Först idag när jag skyndade förbi kvällstidningarns löpsedlar vid Pressbyrån insåg jag att det är Melodifestival ikväll. Åtminstone antog jag det, då segertippandet av Amy Diamond och E-type förmodligen inte gäller skid-VM. Att hjärnan vid det här laget utvecklat något slags "vuxen-filter" som blockerar Melodifestival-relaterat material är i och för sig föga förvånande, då kvällstidningarna kört sin uppvärmning inför tävlingen sedan förra årets omgång avslutades. Alltså runt midsommardagen någon gång.
Här skulle man kunna tro att jag sällar mig till skaran som bojkottar Melodifestivalen, men då tror man fel. Jag pysslar inte så ofta med bojkott, om inte som en ursäkt för att inte engagera mig i något. I mina ögon ser jag ingen motsägelse med att hata schlagertävlingen och att titta på den. Hela poängen med Melodifestivalen är ju just att det är skit. Att musiken är kass och artisterna tar sig själva på alldeles för stort allvar. Ikväll parkerar jag mig på första soffparkett för att fyra av genom-onda repliker till tv-rutan och skratta gott åt dem, inte med dem.
Men dö för helvete taveljävel.
Eller med andra ord: mamma och jag har spikat upp tavlor. Kökstavlorna som inhandlades igår skulle upp på den ack så kala köksväggen och allt verkade så simpelt. Två krokar, en vägg, några mått. Men allt är inte som i Äntligen hemma, kära barn, och det finns en anledning till att programledarna frekvent använder sig av greppet "men för att spara tid har jag redan förberett nästa steg".
Vi spikade och hängde upp, och kunde konstatera att tavlorna hängde på olika höjd. Vi höjde den ena en centimeter, men på något magiskt sätt skilde det fortfarande en centimeter mellan dem. Vi höjde och spikade. Otroligt nog kvarstod centimeterskillnaden, oavsett hur vi ändrade. Det enda som hände var att väggen fick allt fler hål.
Pappa, händig som få, hade det otacksamma jobbet att utan insikt i operationen försöka guida oss via mobiltelefon. Då vi inte kunde komma fram till om det var väggen, spikarna eller tavlorna det var fel på slutade det hela med att vi enades om att låta tavlorna vara där de är tills pappa kommer ner nästa gång. En överenskommelse både mina föräldrar, jag och väggen nog kan leva med.
There's plenty more where that came from, men dagarna swishar förbi i sådan hiskelig fart att jag knappt hinner blogga med i svängarna. I morgon ska mamma och jag in till den kungliga hufvudstaden och röra om lite, men mot kvällningen skiljs våra vägar åt då mamma åker till mormor och morfar. Hon och mormor ska åka på spa på söndag. Själv ska jag läsa om hur tekniska innovationer påverkat eller inte påverkat den ekonomiska utvecklingen. Och jag ä' inte bitter.
Mitt emellan torsdag och fredag.
Tiden rinner undan fort när man har roligt. Eller ska skriva en flummig litteraturessä i grupp och har en deadline som flåsar en i nacken. På universitetet har man effektivt eliminerat alla chanser till uppskjutning av inlämningsuppgifter, här sätter man en tidpunkt som arbetet senast ska vara inskickat via internet och de som inte gör det kan titulera sig själva dead meat. Fatta hur bittert det måste kännas för alla de som gjort uppskjutningar till en konstform under grund- och gymnasieskola.
Här är det heller inte frågan om att lärare delar ut några uppgifter. Svartvita stencilbuntar med härligt förbrukad regnskog, glöm dem. Allt finns på internet these days och de som önskar stanna på programmet gör klokast i att göra hemsidan sitt andra hem. Bra att ha all information samlad. Dåligt eftersom den faktiskt inte är samlad utan utspridd på tre olika hemsidor som jag tycks totalt oförmögen att lära mig skilja på.
Mamma anlände idag till det gråmulna Uppsala med väskan full av godsaker, så som stickor, homestyling-boken jag vunnit och all spännande post som envisas med att ramla in i brevlådan hemma (vilket kan ha något att göra med att jag inte adressändrat än). Vi hann med en vända på stan med god jaktlycka, bland bytet som vi fällde fanns bland annat kökstavlor och lite kläder pour moi (dagens fråga: visst lär man hamna på någon slags blacklist om man bildbloggar kläder?).
I morgon har jag hursomhelst blivit utlovad våfflor. Min hjärna tyckte den var jävligt rolig när den för en vecka sedan kom på att den så här i semmeltider kunde börja kräva våfflor, det där sadistiska personlighetsdraget igen, och följaktligen kan jag knappt bärga mig. Våfflor. Nu.
Skrivet en sen kväll, postat en morgon.
Jag började på ett blogginlägg igår kväll som visade sig bli alldeles för personligt. Jag har inte satt upp några definitiva regler för mig själv vad jag får och inte får skriva här, men det är förstås rätt uppenbart att allt inte hamnar på bloggen. Lite av den mystiska imagen måste ju trots allt upprätthållas och dessutom, nu när jag tagit äntligen skaffat telefonabonnemang och allt måste det ju finnas något kvar att prata om med folk.
Gårdagen blev hursomhelst händelserik, inte minst tack vare uppdragen vår nollningsgrupp utförde. Vi fick en lista med 23 uppdrag och en begränsad tid att klara så många som möjligt, så kreativt som möjligt. Alla utförda uppdrag skulle dokumenteras med kamera.
Jag har sett någon hoppa i den iskalla Fyrisån frivilligt och samtidigt bett att det inte skulle bli svarta rubriker i tidningarna (idioti + testosteron = dålig kombo). Jag har befunnit mig i en telefonkiosk med alldeles för många andra människor och troligen slagit någon slags världsrekord. Jag har sett två killar ömsom glida, ömsom klafsa ut i en halvfrusen svandamm för att posera romantiskt tillsammans på ett par stenar. Jag har tillbett en hövding vid fontänen utanför Centralstationen. Jag har dansat små grodorna i ring runt Stora torget ackompanjerad av den saxofonspelande östeuropeiska motsvarigheten till Michael Moore.
Och notera: alltsammans i nyktert tillstånd. Vem fan säger att man inte kan ha kul utan sprit?
Lättnad.
Första tentan avklarad och jag har ett leende på läpparna, vilket är ett gott tecken. Det här är bara en av två tentor som slås ihop (20+20 poäng) och vi får veta resultatet först efter den andra, men med tanke på att godkäntgränsen ligger på 19 totalt känns det som en bra grund. Detta förstås förutsatt att jag inte är en av studenterna i vandringssägnerna som får tok-blackout, svarar med sitt namn på varje fråga och räknar med alla rätt.
Tror ni nu att studentskan ligger på latsidan tar ni ack så fel. Här pysslar vi inte med hål i almanackan, nej nej. Klockan 14.00 ska vi nollor samlas vid skolan för att ge oss ut på olika uppdrag på stan (oklart vilka, men någon slags förnedring ingår säkert). Iförda våra marsian-kläder, kan vara värt att påpeka, så om någon undrar hur folieantenner ser ut IRL finns det tillfälle att få den nyfikenheten stillad idag.
Därefter ska jag ut på en andra dejt, dadadadum, och på kvällen är det både välkomstkväll på V-Dala med gratis mat och samtidigt förfest på Snerikes nation med nollegruppen följt av tentafest med after ski-tema. Eller before-ski, som mitt tema kommer vara då jag inte har någon skidutrustning whatsoever. Och det står jag för.
Så nu är det bara att få ner lite lunch i magen och snygga upp i lägenheten inför mammas ankomst i morgon, mycket efterlängtat, och ta itu med resten av dagen. Hör ni orden "rikslarm" och "marsian" nämnas i samma nyhetssammanhang framöver kan det ju vara värt att lyssna lite extra.
Man kan, och kvinna också.
Idag: nervöst.
... men jag ska inte tråka ut er med detaljer. Eller så är det möjligen så att jag inte orkar tänka på något som har med skolarbete att göra. Den delen av hjärnan har tröttnat och gav upp för ett tag sedan. Stängt för dagen, vänligen återkom i morgon.
Så vad gör man om man inte får tapetsera bloggen med tentaångest? Man kan spackla hålen i sina väggar. Man kan försöka mildra sin Grey's Anatomy abstinens med att kolla på Sjukhuset (och konstatera att kicken inte är densamma). Man kan försöka installera sitt nya trådlösa bredband, konstatera efter en timme att fanskapet inte fungerar och avstå från att ringa Bredbandsbolaget just då eftersom man inte vill bli den där kunden som tar ut sin ilska på människor som inte orsakat problemet.
Man kan randomsurfa runt på sidor som Tradera och Blocket bara för att fascineras av vad som säljs. Man kan förfäras över shoppinghjärnans planer inför Stockholmsbesöket på lördag men ändå inte hindra förtjusningen över desamma. Man kan avstå från att baka något eftersom det inte finns någon annan i hushållet att skylla uppätandet på. Man kan titta runt på YouTube efter en reklamfilm med en hoppande brunbjörn från tyska MTV som etsat sig fast i hjärnan sedan ett Mallorca-besök för tre år sedan (och hitta den).
... check.
Semmeljakt.
´
Först trodde jag att jag hamnat fel. Jag cyklade iväg för att köpa en semla på det lokala konditoriet och hade av misstag hamnat vid kön till Beatles reunionkonserts biljettsläpp. På gatan utanför stod andra uppdykare och såg lika förvirrade ut. Vi tittade på varandra -- vad är det här? Och drog sedan fascinerande slutsatsen att det kunde inte vara något annat än, ja, semlorna.
Förbipasserande skrattade och pekade på oss där vi stod i snålblåsten. Någon annan skulle kanske ha sagt skit samma, handlat vispgrädde och mandelmassa på Coop och ordnat sitt eget party -- men inte jag. Det som börjat som en ursäkt att slippa kurslitteraturen förvandlades till orubbligt mål. Jag ska ha semla.
Så där stod vi 20-25 stycken och småpratade på det sätt som bara folk som köar tillsammans eller väntar på bussen gör. Kön rörde sig långsamt framåt. Avstannade. Rykten spreds om att semlorna var slut. Någon gav upp. Detta mönster upprepade sig om igen, hopp och förtvivlan, tills jag äntligen nådde disken, säkrade min semla och utstuderat lååångsamt kunde vandra förbi den aningen kortare kön utanför med triumfens papperspåse i handen.
Och tänk, av någon anledning var det en ovanligt god semla.
Management by fear.
Denna skylt sitter uppspikad på insidan av husets tvättstugedörr. Ni ser ju själva. Jag ser framför mig den andra skylten de övervägde innan de valde denna -- en som var undertecknad "Styrelsen" i blodröd text med en uppspikad hönsfot bredvid. Troligen finns det en hotline man kan ringa för att ange folk. Straffen som utdöms framgår ingenstans (underförstått för fruktansvärda för att ens skrivas ned) men skyltens budskap är fullkomligt glasklart: styrelsen leker man inte med.
Röda vanor.
Det var när jag låg utsträckt på soffan framför Pretty Woman och insåg att kvarterets gamle handyman nämnt att han eventuellt skulle komma förbi och fixa min kökskran som jag fick en anledning att granska mig själv utifrån. Kombon mjukiskläder, vilt hår, ett helt osminkad ansikte och blodröda läppar fick mig en kort stund att önska mig någon (inte handymannen) att dela den udda upplevelsen med. Jag behövde dock inte se längre än asken Godiva-choklad på soffbordet för att skicka de tankarna flygande ut genom fönstret. (Sex veckor efter jul och jag har över ett lager kvar, vad ger du mig för den självdiciplinen, Lena?)
Söndagsplugg.
Plugg står på schemat idag. Plugg, plugg, plugg. På onsdag har vi vår första tenta, eller som det heter, litteraturtest. Skillnaden som jag förstår det är att de på litteraturtestet kan fråga i princip vad som helst som står i böckerna. Bummer. Kurslitteraturen består av tre böcker, varav en tegelsten på engelska som tyvärr är för dyr för att elda upp i slutet av kursen. Boken är det ultimata beviset för att betalning per ord är en kass idé, och meningar som "Production networks are intrinsically geographical in terms of their spatial configurations and their territorial embeddedness in specific places" är nog för att ge vem som helst darr på rösten.
Men med google vid min sida har jag bemästrat den och inte nog med det -- jag har gjort mind maps också! Jag "mindmappar", det ni. I veckan hade vi en mycket givande föreläsning i studieteknik av en inhyrd konsult, under vilken jag bland annat fick bekräftat att de hatade tankekartorna som vi fått nerkörda i halsen av lärare sedan mellanstadiet är en missuppfattning av originaltanken. Jag planerar att inkludera detta i mitt växande litterära verk JAG SA JU DET! (eng titel: Told y'all, motherf*ckers!).
Så tenta på onsdag alltså och förberedelser måndag-tisdag, då vi är lediga från skolan för att ha tid att bli riktigt skräckslagna. Men det ska nog gå bra. Höhö. Känn övertalningsförmågan lägga in högsta växeln. Jag är inte rädd, jag kan tenta. Jag är inte rädd...
Lördag 2/2 2008.
Det var vår när jag vaknade i morse. Härligt (nåja) snösmältarväder med vattenpölar på vägar och trottoarer som kvarlämning av vintervädret som gästspelat här de senaste dagarna. Jag visste att jag fått bekräftat vad jag innerst inne vetat: snö ska inte förekomma här nere, och våren anländer senast i februari. Därefter försvann jag in i den globala ekonomins uppbyggnad och när jag kom upp till ytan för att andas ett par timmar senare var det fullt snöoväder utanför.
Besvikelse.
Så istället för att ta en pluggpaus och rulla ut på Uppsalas gator med min röda fara fick jag rusa ut och försöka sätta min översnöade och fastfrusna cykel i säkerhet inomhus bland cyklarna i husets återvinningscentral, där jag alldeles säkert har parkeringsrätt. I want to ride my bicycle, damn it. Suck. Kanske är det ett tecken från högre ort att jag ska stanna inne och plugga de kommande dagarna innan tentan på onsdag?
'
Inredning: Kök & badrum.
Lägger upp lite bilder av de senaste inköpen till det framväxande Casa Anna. Fortfarande är det i min mening för ofärdigt för större avbildningar, men lite detaljer bjuder jag på tills vidare!
Nya tvålpumpen kom igår, tillsammans med sin kompis tandborstmuggen. 
Salt- och pepparkar från Cult Design. 
Kruka i köksfönstret från Cult Design. Vadslagning om växtens livslängd under min omvårdnad kan vi ta i kommentarsfältet.
Appropå dejt.
Som jag ser det finns det tre sätt att hantera sådant på bloggen:
1. Berätta varenda liten detalj om allt från typ av skosnören till exakta återgivelser av dialoger, samt blanda upp detta med egna påhittade berättelser för lite extra krydda i skön Se och Hör-anda.
X. Vara helt omotiverat mysterisk och enbart referera till personen med första bokstaven i dennes namn, samt publicera foton där allt utom Lacostetröjan är skickligt dolt av ett Paint-kryss (alla som läser en viss fröken Isabellas blogg vet hur roligt det där var).
2. Fortsätta på laid back-spåret, inte säga något som can be used against me och försöka komma ihåg att skriva ett inlägg om det någon gång vankas giftermål.
Knepigt det där. Jag får nog sova på saken.
