"Det är så skönt med solsken och barmark" sa jag till mamma igår  medan hon beklagade sig över snön hemma i norr. Jag borde ha förstått vid det här laget att ödet buggar mina telefonsamtal. Solen som så glatt strålat i morse försvann successivt bakom moln ju längre dagen fortskred, och under min vända på stan lade jag märke till något som for i luften. Pollen, avfärdade jag det tvärsäkert som med Aftonbladets larmrapporter i färskt minne, ovillig att överge mina nyfunna vårkänslor.

Under föreläsningen tilltog nedfallet, och när vi klev ut genom dörrarna vid fyratiden var det som att kliva in i en vit vägg. Ta mig på orden, det var ingen fisig Stockholms-snöstorm med fridfullt nersinglande flingor, det vräkte ned även med nord-mått mätt. Jag tappade räkningen över hur många slirande bildäck jag hörde under dagen; har folk inte vinterdäck här nere eller kan de bara inte köra bil i snö?

Själv hade jag med osviklig timing och tilltro till vädrets makter valt att påbörja ingåendet av mina nya skor idag. Mina högklackade nya skor. Likt en pensionär greppandes rollatorn som sin livlina, höll jag krampaktigt i min cykel medan jag vinglade än hit, än dit i snöyran, ner för backar och över dolda kullerstenar. Till fots. Men vad fan, någon måste ju stå för underhållningen.

Nej, hög tid nu att avnjuta min belöning som synes ovan. Skogsbärsröra, hallon och vaniljmousse som säkert heter något italienskt fancy pansy jag inte vet eller bryr mig om just nu. Jag ska bara koka en kopp kaffe så kommer jag sedan, Johnny.