St George's Hill.

Just nu läser jag boken Svensk Maffia, och i kapitlet om Stefan Eriksson (mera känd som Tjock-Steffe eller "mannen som dödade en Ferrari Enzo och skyllde på en tysk") skrivs det lite om hans liv i England:


"För drömlönen köpte han även en villa i ultraexklusiva Londonförorten St George's Hill i Surrey. Grannarna bestod av förmögna fotbollsproffs, diskreta ryska affärsmän och kända artister som Cliff Richards."


Jag log lite när jag läste det. St George's Hill ligger knappt fem minuter från familjen D's hus och jag körde förbi det dagligen till/från min och lillflickans skola. Där börjar huspriserna på runt 6 miljoner. Pund, alltså. Fast om man ska kunna bjuda hem folk utan att skämmas lär man upp i över £10 miljoner, runt 150 miljoner kronor alltså. Då kan man få ett hyfsat stort hus, några tjänstefolkshus, ett par pooler och något flerbilsgarage.

Många av eleverna som gick i Nis skola kom just från St George's Hill, bland annat Grace, en av Nis bästisar. Graces pappa var den som anställde Svennis som Englands förbundskapten, vilket citat "jag inte vet om det är det bästa eller sämsta jag gjort i mitt liv". Deras hus var... vad är ordet jag letar efter... &%¤#"%/ stort.


28 av 30 mammor i Nis klass var hemmafruar, och jag slår vad om att procentsatsen är ännu högre i St George's Hill. En gång såg jag en pappa som skulle hämta sitt barn i skolan. Jag säger skulle, för han cirkulerade runt parkeringen gång på gång utan att hitta en ledig parkeringsplats stor nog åt sin massiva röda Ferrari.  Eftersom barnen inte får lämna skolgården och han inte såg ut som att han var beredd att lämna bilen är jag tveksam till om det faktiskt genomfördes någon hämtning den dagen.


Själv känner jag att svensken i mig har svårt att bli imponerad, snarare konfunderad. Jag är inte uppvuxen med sådana klasskillnader, jag fattade ju inte ens att en familj var rik och en fattig i Skilda Världar. Så befriad från statusmedvetenhet var jag. I England finns en helt annan slags pengar än i Sverige, och jag lovar att det fanns många tillfällen då jag kände mig väldigt naiv och svensk. En sak är jag numera tveklöst övertygad om: skoluniformen är en väldigt, väldigt bra idé.


Let me take you to the streets of London.

Generöst bjuder jag på lite bilder från Londonvistelsen.

Harrods 
L'arrods in all its splendid megawatt glory.


Oxford Street yet again
Oxford Street, busy, busy.

Lyx, lyx, lyx

Starbucks White Caffé Mocca (med vispgrädde, viktig detalj) + Godiva-tryfflar och utsikt över Regent Street. Säg mig, vad mer kan en flicka önska sig?


Portobello Road

... och eftersom jag har bott i London kan jag förstås komma undan med sådana här bilder. Jag menar, awmajgad, det är ju inte som att jag är någon turist.


Raining cats and dogs.

Vadret har ar verkligen elandigt. Det regnar. Det snalblaser. Det ar dimmigt. Jag har troligen tappat en handske och bada mina par skor tar in vatten -- mysigt! Na, London visar sig inte fran sin trevligaste sida idag. Botemedlet stavas manga varma butiker, White Caffe Mocca pa ett varmt Starbucks och folktittande.

Middag hos familjen D igar var jattetrevligt, bade for att det var sa skoj traffa dem igen och for att Lena och jag fick bekraftat att om vi nagonsin far karriarproblem ar spagummor alltid ett alternativ. Tyskan var inte kvar (hennes kompis hade tydligen fatt problem med sin familj och da hade bada slutat...) och Mrs D var numera hemma (!!!). Tydligen har hon ett par betalda manader efter att hon slutat pga att hon vet sa manga foretagshemligheter, sa hon far inte jobba nagon annanstans pa ett tag. Efter nyar ska hon dock tydligen borja leta en ny au pair.

Ni var sig lik, hon pratade massor och skuttade runt och visade dalahasten hon fick av mina foraldrar och kokboken hon fick av mig. Best present ever, det ni! Lite rorande att Mrs D verkar ha tagit over traditionen med bakning pa fredagar, det verkar som att hon och Ni har ett betydligt narmare forhallande till varandra.

Ikvall far vi se om det blir nagra julljus pa Regent Street for team Lena och Anna, dels pa grund av vadret, dels pa grund av att det ar lite andra saker som maste goras ikvall (packning t.ex.) och dels for att vi redan sett ljusen tanda flera ganger!!! Hrmpf, falsk marknadsforing.

Coming at you live from London.

Har kommer sa ytterligare en uppdatering utan prickar. Sitter just nu pa ett internetcafe en bit fran Lenas lagenhet bredvid en uppskruvad engelsman som spelar internetpoker med, av hans reaktioner att doma, livet som insats. Regelbundet hoppar han upp fran stolen, viftar med armarna och svar hogt at skarmen.

Anyways. I fredags var vi ute och at middag med Lenas engelsman, som kunde andas ut efter att ha fatt the Anna stamp of approval (aven om jag fortfarande ar besviken pa avsaknaden av promenadkapp och plommonstop). I lordags akte vi pa utflykt till Bicester Village [Bi-ster] som ligger cirka en timme utanfor London. Det ar ett stort outlet med massor av markesvaror till reducerade priser -- Dior, Mulberry, Ralph Lauren, Burberry, DKNY etc. Med andra ord som gjort for att bli av med en formogenhet eller tva... och jag ville inte ha nagonting. Eller ja, ville ar val fel ord, men det var liksom inget jag verkligen behovde. Ett perfekt handvaskanpassat paraply fran Mulberry blev det enda inkopet, och sa en handvaska till mamma.

Vi hann ocksa med en svang runt Knightsbridge (Harrods m.m.) efter Bicester. Det ar bara sa ackligt mycket folk i London pa helgerna, yuck. Igar var vi pa den enligt Lena varldsberomda Columbia Road Flower Market (gatan gar precis nedanfor Lenas hus) och snurrade runt centrala London runt Piccadilly/Oxford & Regent Street men spenderade mest tid inomhus pa varuhus och cafeer. Vadret som varit bra de forsta dagarna var riktigt kallt och ruggigt igar, med kyliga temperaturer och regn. Burr.

I eftermiddag tankte jag ta en svang pa British Museum som jag faktiskt inte lyckades besoka under mitt halvar har. Nar Lena slutat vid fem ska vi tillsammans med mina dalahastar i choklad aka ut till familjen D (spa-nnan-de) och ata middag, vilket jag verkligen ser fram emot. Vadslagning pagar huruvida den tyska Amy Winehouse-look alike au pairen fortfarande ar kvar, oddsen ar ratt hoga for att det ar sa. Domsomleverfar.se!


Min chocolate-nosed monkey.

Igår ramlade det in ett mail i inboxen från min favoritnioåring, Ni. Hon skrev långt, omfattande och underhållande om sitt liv. Jag fick bland annat hennes kompletta läxschema dag-för-dag och en avundsjuk redogörelse för hur hennes 11-åriga granne haft av en sena i foten och fått FYRA veckor ledigt från skolan inklusive lov, när hon själv bara fått EN ynklig veckas lov.


Medveten om vad det kunde leda till lät jag henne i våras spela Sims på min dator, vilket inte oväntat resulterade i en total uppslukning (familjen Pie med barn lever fortfarande vidare i högönsklig välmåga i Skönköping). Ni hade en hel hög presentkort från jul/födelsedag/påsk och innan jag åkte hem pratade hon om att köpa Sims själv. Nu har hon uppenbarligen gjort slag i saken, och i mailet fanns nedanstående charmiga redogörelse för händelseutvecklingen i hennes spel:


I will  prbledly also get the sims ext pack university because i've got sims 2 now + night life It's sssssssssssssooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooo oooooooooooooooooooooooooooo cool and in one ready made neighbour hood a man just had an alien baby ( those screeeamer firework are are doing my head in ) and there's also a family where the dad fell in love with the maid who was then was a member of the house hold who had a baby then she fell in love with someone else who also fell in love with her but he's engaged with someone else whose mother has disserpeared who was last seen in his house I wonder .........

Sötnos. Man kan inte annat än att tycka om ungen, det går verkligen inte.


Ni

Nis Avskedsbrev

Nis Avskedsbrev

Sista kvällen innan jag åkte hem från England knackade Ni sent på dörren till mitt rum och gav mig det här söta brevet i ett kuvert. Jag tror hon grät när hon skrev det, eftersom vissa av bokstäverna är lite utsuddade. I kuvertet låg också ett "bästa vänner"-armband - ni vet, den sorten man köper i par. Ni visade att hon hade det andra och lovade allvarligt att hon aldrig någonsin skulle glömma mig.

Svenska och Engelska Barn

Många jag pratat med har anmärkt på skillnaderna mellan engelska och svenska barn. Mina föräldrar kommenterade hur liten Ni verkar i jämförelse med mig och mina vänner i samma ålder. Ni är nio år och kan inte göra frukost till sig själv (flingor + mjölk) eller rosta en brödskiva. Hon får inte vistas ute i villaområdet, cykla eller åka sparkcykel själv; leka obevakat i trädgården; välja själv om hon vill leka med grannbarnen...

När Nis jämnåriga kompis som bor längre ned på gatan ska komma på besök sker följande: Mamman ringer upp till familjen D. Någon ur familjen D ställer sig ute vid garageuppfarten och tittar när flickan går upp för trottaren, medan flickans mamma står vid sitt hus och tittar från det hållet. Gångtiden är max två minuter, det är raksträcka och trottoar hela vägen. Detta i ett lummigt, lugnt engelskt villaområde som är minimalt trafikerat.

De engelska barnen skjutsas överallt; får inte gå någonstans själva (Mrs D skällde ut Mr D efter noter då han låtit Ni gå före på den inhägnade gångvägen); övernattningar och "lekträffar" planeras av föräldrarna; lekar hemma övervakas alltid antingen av föräldrar eller tv:n - och aldrig i helvete att barnen skulle låtas gå ut och leka själva i en livsfarlig skogsdunge. Huvaligen!

Från att jag var åtta år cyklade/gick jag alltid till och från skolan - en bra bit på minst en halvtimme till fots och en kvart på cykel. Mest cykelväg, men även lite trafikerade vägar. Efter skolan hade jag sällskap och lekte mycket med min klasskompis och tillika granne, gjorde läxorna, lagade gröt i mikron, värmde bullar...

En undersökning visade att över 60% av engelska föräldrar anser att 14-åringar är för små för att gå själva till skolan. För ett tag sedan frågade Ni Mrs D när hon får gå ned på stan själv och svaret blev sexton år. Sexton år! De bor tio minuters cykel/gångväg från centrum. Gångväg som är kantad av stängsel, där det största hotet är att få en balansrubbad ekorre i huvudet.

Jag var runt tio när jag och mina kompisar fick gå ned själva på stan. I samma veva sov jag och min barndomsbästis Emma över själva hemma hos mig en natt. Vi såg på film och kokade makaroner till middag. Hennes mamma tittade till oss på kvällen, men ändå.

De engelska föräldrarna lever i en värld där varje granne är en potentiell pedofil och/eller kidnappare; varenda växt i naturen är giftig; varje leksak oavsett utformning utgör en dödsfara och varje bil körs av en galning som cruisar runt villaområden i jakt på oskyldiga barn att köra över.

Det är tråkigt att se hur föräldrarnas överdrivna säkerhetstänkande går ut över barnens utveckling och drabbar deras självkänsla. Hur sjutton ska barnen kunna hantera ansvar och vara självständiga när de blir äldre?

Jag förespråkar inte att föräldrarna ska börja skjutsa ut barnen på M25:an för att leka eller räcka åt dem tändstickor och några gastuber för att lära dem ta ansvar. Men det vore kanske en bra början att lära dem, säg, hälla upp frukostflingor själva?

Bland det sista jag gjorde innan jag åkte hem till Sverige var att lära Ni sätta på spisen, lite som en avskedspresent till hela familjen. Take that, Mr och Mrs D.

England - Sanning eller Myt?

Jag tycker det är dags att reda ut vanliga uppfattningar och fördomar om engelsmän och England. Så: sanning eller myt?

 

Engelsmän har heltäckningsmattor överallt.

Sant. Tursamt nog hade familjen D bara eländet i halva huset - övervåningen - vilket i och för sig är illa nog, men framstår i lite bättre dager när man betänker att många engelska familjer har heltäckningsmattor i badrummet. Jag upprepar, badrummet. En annan lite småsjuk grej är att pendeltågen in till London har heltäckningsmattor.


Det regnar jämt i England.

Myt. Nog vore det synd att framhäva vädret som en av Englands fördelar, men när jag åkte dit förväntade jag mig mer eller mindre att få leva i ett regnställ. Vädret är dock hemskt ombytligt och ett paraply är en obligatorisk assessoar i handväskan, hur soligt det än kan tyckas när man lämnar huset.


Engelsmän dricker te i tid och otid.

Myt. Detta varierar möjligen från familj till familj och Afternoon Tea på Ritz får man hosta upp 600 kr för att uppleva. Men efter ha vuxit upp med uppfattningen att engelsmän föds med en tekopp i handen var jag beredd på att som övertygad kaffedrickare bli överfallen av temaffian och tvångskonverterad till PG-Tips religionen. I efterhand kan jag säga att jag under min tid i i England förmodligen drack mindre te än om jag varit hemma.

 

Engelsmän är fixerade vid fotboll.

Sant. Alla som någonsin varit på en charterresa vet att det finns ett enkelt sätt att känna igen britterna på avstånd - fotbollströjorna. Det finns något magiskt med de tröjorna - hur attraktiv mannen som bär den än är, förvandlas han i engelsk fotbollströja till något snäppet under det katter brukar hosta upp.

 

Engelsmän äter gärna bönor, bacon och äckliga korvar.

Sant, sant, sant.

 

Engelska kvinnor klär sig fult.

Sant, utropstecken. Det finns en anledning till att program som What Not To Wear och 10 Years Younger föds, lever och frodas här. Ofta får man dämpa impulsen att göra en Borat - gå fram till nån av dem och säga "Very nice! How much?".


Alla engelska hus är gjorda av tegel.

Sant. Varenda jäkla hus, utan undantag. Jag misstänker att det finns en lagstiftning mot uppförande av hus i annat material än tegel.

 

Klasskillnaderna i England är väldigt tydliga.

Sant. Det finns en helt annan uppdelning i fattiga och rika i England än i Sverige. Det här med adlighet, titlar och släkt är verkligen inte att leka med. Här finns det verkligen underunderklass och överöverklass, och geografiskt behöver de inte vara särskilt långt ifrån varandra.

 

London är en dyr stad.

Nja. Maten är skamlöst dyr - en ledsen smörgås kan kosta motsvarande en svensk lunch. Klädpriserna är i stort sett samma som i Sverige. Bostadspriserna och hyrorna är s a n s l ö s a, men så är ju lönerna på en annan nivå här också. Vet man vart man ska leta och är lite strategisk behöver det inte bli så dyrt som alla tjatar om att det är.

 

Engelsmän har tjänare.

Myt. Det är för dyrt med tjänare på heltid nu för tiden. Däremot är det populärt och accepterat att hyra in arbetskraft till alla tänkbara sysslor. Barnpassning, trädgårdsarbete, bilkörning, städning, strykning, inredning, hundpromenerande..

Den engelska matkulturen suger.

Sant. Den person som sa att "Helvetet är en plats där italienarna dirigerar trafiken, tyskarna står för underhållningen och engelsmännen lagar maten" visste så väl vad den pratade om.


Nu Är Jag Här!

Klockan fyra i morse var jag uppe och skuttade, vilket säkert inte är bra för hälsan. Mr D körde mig till flygplatsen, vilket jag nu i efterhand inser var bra då han är den i familjen D jag har minst känslomässiga band till och avskedet därför blev rätt odramatiskt.

Den tidiga timmen till trots (eller möjligen på grund av) var Heathrow överfullt. Kön till den gemensamma SAS-incheckningen sträckte sig timslång, och jag överdriver inte. Eftersom jag redan hade checkat in online behövde jag bara printa ut mitt boardingcard i automaten och kunde sedan segla förbi hela kön till den folktomma bagage dropen. Min väska, som jag i morse lyckades stänga först när jag satt på den, var så tung att jag knappt fick upp den på bandet, men den flummiga tjejen bakom disken anmärkte inte på vikten som var närmare 30 än 20 kilo. Hurra!

Även vid säkerhetskontrollerna ringlade sig köerna långa. På båda sidor hade jag überstressade skandinaver som pratade om att missa sina plan. Min armbandsklocka har stannat så jag var helt lugn, tills jag insåg att vi skulle med samma plan. Hoppsan. När jag väl hunnit förbi säkerhetskontrollerna höll de redan på att boarda planet och det blev till att springa till gaten.

Eftersom alla passagerare inte hunnit igenom säkerhetskontrollerna fick vi lov att vänta innan vi kunde lyfta. Efter tjugofem minuter lyfte vi, efter att kabinpersonalen meddelat att de lastat av en väska tillhörande en person som fastnat i köerna vid säkerhetskontrollerna.

Heathrow, som världens mest trafikerade flygplats och populärt terroristmål, har ju satsat stort på säkerhetskontroller, men någonstans tror jag att man glömde bort effektiviteten. När jag kommit på planet upptäckte jag nämnligen att jag råkat få med mig både pincett och en flaska handsprit som kontrollerna inte hittat. Hoppsan. Ett tag övervägde jag att kapa planet med min pincett, inspirerad av de många berömda pincettkapningarna som ägt rum. Särskilt frestande var det när ungen bakom mig inledde en kickboxningsmatch med min stolsrygg som motståndare.

Mormor och morfar mötte upp på Arlanda och vi fikade tillsammans vid SkyCity. Därefter baxade jag och mina jätteväskor oss på tåget hem, som var knökfullt av både väskor och mer eller mindre aggressiva resenärer. Vid tågbytet i Borlänge var det närmast upploppsstämning när ett dussin rödklädda, överentusiastiska japaner började bygga väsktorn i gången.

Men jag överlevde och nu är jag hemma, vilket känns lite konstigt men skönt. Katten ligger och spinner i mitt knä när jag skriver det här och jag börjar långsamt vänja mig vid att andas frisk luft igen. Home, sweet home.

Att Säga Adjö

Jag har just sagt hejdå till Ni. Riktigt, riktigt jobbigt. Ni grät, jag grät, Mrs D grät. Jag kan fortfarande höra Mrs D försöka trösta henne på övervåningen.

Lilljäntan, vad jag kommer att sakna henne...

So Long, Farewell, Auf Wiedersehen, Goodbye

Resväskan är färdigpackad och med lite strategiskt våld ska den nog gå ihop, sedan får vi hålla alla tummar för att SAS är för morgontrötta för att se noggrant på vågen. Jag menar, vad är väl tio kilo hit eller dit? I teorin (som bekant ofta skiljer sig från praktiken) blir det en tidig kväll ikväll - mitt plan går från Heathrow 06.50 i morgon, så det blir till att stiga upp runt fyrasnåret. Härligt!

Ikväll ska jag säga adjö till familjen, vilket jag anar inte kommer bli alltför lätt. Att ta farväl av Ni blir helt klart det svåraste - hon har blivit som min lillasyster under tiden här och jag kommer verkligen att sakna henne.

Snart kommer lilljäntan hem från skolan och jag ska laga middag åt oss för sista gången. Annas specialpannkakor blir det, eftersom jag naturligtvis vill göra det så svårt som möjligt för min efterträdare (mouhaha). Försök bräcka dem du, lilla tyska au pair!

Egentligen tänkte jag posta en massa hysteriskt roliga listor över saker jag lärt mig här, insikter om engelsmän och vad jag kommer/inte kommer sakna men tiden har på något mystiskt sätt ätits upp av packningsdjävulen i maskopi med lärauppnyaupair-monstret. Det är möjligt att något av det dyker upp framöver, men tills dess får ni helt enkelt föreställa er hur fantastiskt roligt det skulle ha varit.

Nej du England, nu är jag färdig med dig. Vi två har haft mycket skoj tillsammans under det senaste halvåret och förhoppningsvis dröjer det inte alltför länge tills vi ses igen, men nu är det dags för mig att åka hem.

Hasta mañana, gott folk. InshSAS, förstås.

Två Au Pairer Är En För Mycket

"Spännande" är nog det ord som bäst summerar veckan hittills.

Den nya au pairen Jenny är visserligen trevlig, men det är enerverande att hela tiden ha någon som skuggar en runt i huset. Dessutom gör hennes dåliga engelska det väldigt svårt för oss att kommunicera och den ställer till det när jag ska försöka förklara hur saker och ting fungerar i huset (den skojiga uppgiften såg Mrs D minsann till att delegera).

Hon nickar ivrigt när jag förklarar, sedan ställer hon frågor som visar att hon missförstått eller inte förstått alls vad jag sagt. Exempelvis berättade jag tre gånger att vi skulle hämta Ni i skolan klockan fyra på tisdag eftermiddag, och någon timme senare frågar hon när på morgonen det var vi skulle lämna Ni...

Dessutom lurkar Jennys skumma och tillika tyska kompis runt i huset. I måndags eftermiddag kom hon hit och stannade hela kvällen - på Jennys första dag här. Det var lite udda stämning, kan jag tala om. Kompisen höll sig inte heller i bakgrunden - hon tog för givet att middagen var till henne också, ockuperade datorn, lade sig i Nis läxor, satte sin mp3-spelare på laddning, parkerade sin väska på köksbordet och strödde ut sina prylar i vardagsrummet... Stackars Ni, hon blev lite förvirrad av att ha två helt nya människor omkring sig och jag klandrar henne inte. Jag menar, första dagen. Hallå?

Lite road har jag noterat att Mrs D passat på att ge Jenny en massa uppgifter som inte jag fick. Medan jag t.ex. enbart strök Nis kläder, har Jenny fått i uppdrag att både tvätta och stryka hela familjens kläder, plus mer städning. Att alla i familjen D är inkapabla att ha samma kläder två dagar i rad samt att det tar Jenny tio minuter att stryka en skjorta (jag kollade klockan) tycks mig inte som någon lyckad kombination.

Fast som en klok människa sa - NAP, NAP. Nu ska jag strax iväg till college och skriva mina sista ESOL-exams, som är riktiga skämt. Det mest spännande blir att se hur långt den tyska invasionen fortskridit när jag kommer tillbaka till huset. Deutschland, Deutschland über alles, eller hur var det nu?

Händelserik Helg

Min sista helg i London blev en händelserik sådan.

Det började med att Lena och jag tänkte kolla in Horse Guards Parade vid Whitehall i lördags förmiddag. Där var det förvånande mycket folk och poliser överallt, men vi klämde oss in bland de andra åskådarna och såg skymtar av hundratals töntigt marscherande vakter mellan de hästrumpor som blockerade utsiken. Allt till tonerna av enerverande trumpeter.

Har man sett en av drottningens vakter har man sett dem alla, likadant med hästrumpor. Efter någon timme utan vidare action gav vi upp och började jaga lunch istället. Planen var att gå till Green Park, men vi kom inte längre än the Mall, som var igentjockat av folk och avspärrat, vilket omöjliggjorde våra lunchplaner.

I väntan på att de dumma hästarna skulle gå förbi stod vi där i trängseln vid Buckingham Palace med ett par tusen flagg- och kameraviftande människor. Typiskt turister att bli så upphetsade över något som händer i princip varje dag, tänkte vi trött när vakterna och hästerna gick förbi. Applådera för några rödklädda människor med döda björnar på huvudet, så fjantigt.


Helt plötsligt dök det så upp en hästdragen vagn i paraden, inte mer än ett par meter från oss, med en liten limeklädd figur vi överraskat kände igen.

Drottningen.

Först då gick det upp för oss vad allt ståhej handlade om. Tydligen var det drottningens officiella födelsedag (hon har två, en riktig och en officiell), något vi totalt missat. Det sköts kanonskott, trumpetades saluter och över slottet flög flygplan med röd-vit-blåa strimmor efter. Allt sändes på tv. Drottningen själv med tillhörande familj kom sedan ut på balkongen för att vinka precis när det kom världens regnskur. Den pågick i två minuter och slutade exakt när blåbloden gick in igen - det var nästan symboliskt.

Förutom att ofrivilligt råka på Englands drottning, hann vi också med Sir John Soanes Museum (en arkitekt vars hus förvandlats till ett museum med tusentals spännande pryttlar), St Martins-In-The-Field (stängt för renovering), Harry Potter-stationen King's Cross (med ursäkten att vi råkade befinna oss i området) och British Library med Magna Carta, orginalverk av Shakespeare och annat smått och gott.

I söndags kom vi äntligen upp i London Eye. Vi promenerade över ökända Millenium Bridge, besökte St Paul's Cathedral, shoppade second hand i Notting Hill och Portobello Road och på kvällen bjöd familjen D mig (och Lena) på avskedsmiddag på en thailändsk restaurang.


Trooping the Colour
Hur många vakter kan du se i denna bild?

En liten drottning
En liten limefärgad drottning (prins William till vänster,
Camilla & Charles vid dörren)

Thunder Only Happens When It's Raining?

Idag är det sista normala au pair-dagen. På söndag är det dags för den tyska invasionen och min arbetsuppgift nästa vecka blir att vakta två barn, ett engelskt och ett tyskt. Situationen med den nya au pairen verkar lite strulig men jag hoppas för familjens skull att allt faller på plats så småningom - i alla fall att den inte kollapsar medan jag är där. Nåja - NAP, NAP.

Snart ska jag iväg till Wimbledon och luncha med mammas kusin. Solen skiner just nu men BBC har lovat åskskurar, woopdido, och det skulle inte förvåna mig om mitt kassa lågprisparaply agerar åskledare. Gudarna ska veta att det har alla andra negativa egenskaper ett paraply möjligen kan inneha. Min njutning kommer inte veta några gränser när jag gör mig av med det innan hemfärd.

Som avslutningspresent har jag gjort en kokbok till Ni med översatta recept på allt vi bakat + min matlagning. Jag tror det kommer uppskattas, eftersom Ni varje dag pratar om att jag måste lära Mrs D (som inte vet vad som är fram och bak på en elvisp) mina recept innan jag åker. Sedan är ju frågan om man borde ge familjen en present också. Jag vet inte - ser man det här som ett jobb, vilket det faktiskt är, borde det ju vara de som ska ge mig en present. Hrm, det kanske är hög tid att börja hinta om Porschar och handväskor...


Lyxpizza, Belgiska Våfflor och Brighton

I lördags var det varmt och tryckande kvavt inne i London. Hela Londonhimlen var inbäddad i moln, så London Eye var inte att tänka på. Lena och jag började istället vår dag i lyxbutikerna på New/Old Bond Street - Chanel, DKNY, Gucci, Ralph Lauren etc - och fortsatte på Harrods.

Till lunch unnade vi oss pizza på Harrods, som enligt flera oberoende källor ska vara den godaste i London. Jag kan bara sälla mig till hyllningskören. Den var närapå lika god som pizzan på Sardinien, och det är den godaste pizza jag ätit i hela mitt liv. Mums!

På eftermiddagen åkte vi till Regent's Park där vi satt några timmar i skuggan på en bänk med belgiska våfflor och glass och bara såg livet gå/cykla/rulla/springa/ simma/flyga förbi.

Gårdagen i Brighton var en riktig toppendag. Med det fina vädret igår var det svårt att tro att man verkligen var i England, mindre en timme från London. Vi vandrade runt nere vid stranden och strandpromenaden, satt på piren i timmar, skrattade åt finska språkresefjortisar i minishorts som hoppade "bungy trampoline", åt belgiska kolasåsvåfflor på pinne och doppade benen i havet. Inga krav, ingen stress - helt underbart.

Brighton Pier
Brighton Pier med nöjesfältet

TGIF

Ända sedan jag vaknade i morse har jag varit så full av energi att jag knappt vet vart jag ska ta vägen. Jag känner för att dra igång ett projekt - skriva en bok, måla om någonting, rensa ut mitt rum, snickra en bokhylla, göra om bloggen, planera en statskupp, bygga en friggebod... Vad som helst! Jag saknar ett Projekt i mitt liv just nu och kanske är det därför jag klättrar lite smått på väggarna. Jag får nog se till att skaffa mig ett illa kvickt så att jag kan kanalisera min energi dit, annars vet man inte vad som kan hända.

Det är fredag och läget är som det ska vara - under kontroll. Om en halvtimme kommer Ni hem från skolan - skjutsad av en kompis, så jag slipper den fruktade fredagshämtningen, hurra! - sedan ska hon iväg på kalas hos en kompis vid halv sex-tiden. Huset är skinande rent efter min framfart, jag har fått platinum-medalj i skytte på Wii och mitt enda resterande åtagande idag är att göra middag till mig och lilljäntan.

I morgon gör Lena och jag ett nytt försök med det (ö)kända Londonögat, den enda turistattraktionen i stan vi inte ännu besökt, följt av shopping, shopping, shopping. Efter att ha utövat avhållsamhet och enbart rekognoscerat de senaste månaderna är det dags att börja beta av listan på saker jag ska handla innan jag åker hem. Bland dem finns en handväska av ett märke som skulle ge vissa personer hjärtinfarkt, men intensiva förhandlingar pågår än så länge mellan mitt samvete och min ekonomi.

På söndag blir det, om allt går enligt planerna och jag inte är försatt i personlig konkurs, ett efterlängtat besök i Brighton. Det tar bara en timme från London dit och ett besök där är bland de sista sakerna som står kvar på min "måste göra"-lista innan jag åker hem.

Hem, det är bara 13 dagar kvar. Se upp Sverige, snart kommer jag.

El Harrods

Harrods är verkligen en värld för sig.

Ett besök där är en upplevelse, naturligtvis på grund av alla varor men också på grund av de olika människor som flockas där. Jag älskar att bara vandra runt där och titta.

Trots ett tiotal besök har jag inte lyckats hitta systemet bakom varuhusets uppbyggnad. Jag är övertygad att de flyttar om mellan mina besök. Det finns alldeles för många olika ingångar, hissar och underliga avdelningar för att någon logik ska kunna tillämpas. Det är bara att gå tills man hittar rätt (och nej, naturligtvis är det ingen sport om man frågar någon). Sannolikt hittar man något intressant på vägen - kanske en 7000-kronors tvålpump från Versace, ett diamantbestrött kylskåp eller en siameskattunge.

Som belöning efter Cambridge-provet unnade jag mig igår en lite lyxig shoppingsöndag på Harrods. Klantigt nog missade jag att de öppnar 12 på söndagar, inte 10, så jag fick hann se en hel del av Knightsbridge innan portarna slogs upp.

När jag jagade efter nytt smink blev jag överfallen av en försäljningskvinna vid Dior-disken. Jag avböjde vänligt hennes erbjudande om assistans, men nästan omärkbart gled hon i sidled mot mig där jag undersökte ögonskuggor och hon fick bara lov att fråga vem som designat mina uuunderbara solglasögon. Hon var som en karikatyr av sig själv och jag borde få någon slags poäng för att jag inte började skratta henne rakt upp i ansiktet.

En halv minut senare höll hon på att demonstrera hela Diors sminksortiment och ytterligare en minut senare satt jag uppflugen på en stol bakom disken medan hon gav mig en 10-minuters sminkning. Resultatet var förvånansvärt bra, med tanke på att hon själv såg ut som en sotig fågelskrämma. Jag fick då både romantiska inviter från en Harrodsvakt och slängkyssar från två killar på en buss utanför.

På Harrods mötte jag upp med Anna, en annan au pair, och vi spenderade större delen av eftermiddagen där. I det underbara sommarvädret vandrade vi sedan Hyde Park, Marble Arch, Oxford Street, Regent's Street, Piccadilly Circus. Förutom avsaknaden av glass var det en perfekt eftermiddag. Jag vet inte vart alla människor var - det gick faktiskt att gå normalt på Oxford Street; Selfridge's var närapå öde och vi fick inte bara plats utan även sittplats på tunnelbanan.

Det var när vi promenerade runt där i London igår som jag insåg, kanske för första gången till fullo, hur mycket jag faktiskt kommer sakna allt det här.

Oxford Street
Oxford Street en normal helgeftermiddag

Första Proven - Check!

Så var äntligen Cambridge listening och speaking exams avklarade, de två prov jag sett minst fram emot.

Proven utfördes i ett stekhett Wimbledon idag, +25 grader ute i skuggan och minst 50 inne i provlokalerna. Pust! Jag gjorde min speaking exam ihop med den tidigare nämnda polska au pairen. Hon gjorde inte jättebra ifrån sig - flera gånger missade hon poängen med frågorna och svamlade tills examinorn avbröt henne. Not good. Hur det gick för min del får jag veta säkert först om 6-8 veckor, men det kändes bra och jag vet att jag gjorde mitt bästa. Jag håller tummarna för ett A!

Lena har temporärt flytt England för Norge, Sverige eller vart hon nu kan ha hamnat. Det sista livstecknet var ett sms från Stansted igår, vilket med tanke på att det är Lena vi pratar om innebär att hon - och/eller hennes bagage - i princip kan befinna sig vart som helst i världen. Äventyr!

Nu har familjen D äntligen hastat ut genom dörren, försenade och stressade som vanligt, mot grillfest hos goda vänner. Lugnet sänker sig över huset. Fåglarna kvittrar i träden utanför. Solen sänker sig ned över trädgården och pustar av häggdoft blåser in med vinden genom verandadörren.

Äntligen är det bara jag, Shrek 3 och pappas hemmagjorda köttbullar kvar. Vad mer kan man begära?

Ändrade Planer

Som en del av er vet var planen att jag skulle åka hem till Sverige runt 5 juli, när Ni slutat skolan.

I helgen kom dock Mrs D och undrade om jag bokat flygbiljetter. Uh-oh tänkte jag. Det visade sig då att familjen fått tag på en ny au pair - privat, eftersom Mrs D gjort sig ovän med argenturen - som kommer börja jobba här 16 juni.


Följande information har kommit fram om min efterträdare:

- Hon är tyska och pratar inte särskilt bra engelska. 

- Hon är enligt Mrs D en bra bilförare, med motiveringen att hon kört på Autobahn
  (eftersom alla vet ju att enbart bra bilförare kör på Autobahn).
- Hennes kompis ska börja som au pair i Mrs Ds väns familj i samma kvarter som 
  oss.


På grund av mina prov kan jag tidigast åka hem 21 juni, så jag försökte lite fint påpeka att det kanske är onödigt att vi går dubbelt i nästan en vecka.

Då visar det sig att den nya au pairen tydligen ska åka över hit om några dagar (!) och bo med sin kompis värdfamilj (!!!) i två veckor innan hon börjar här.

Jag förstår faktiskt inte hur de tänker. Om hon nu ska bo hos sin kompis/siamesiska tvilling i två veckor, kan hon inte stanna där några dagar till så att vi slipper gå på varandra? Mest tycker jag synd om Ni som varken får ett riktigt avslut eller en riktig början.

Nej, de sista dagarna blir nog intressanta - en tysk tjej som inte kan engelska och jag, vars tyskakunskaper är begränsade till några svordomar, ett par räkneord samt varianter på en handfull fraser - "du är en apa/potatis/bratwurst", "jag har ingen aning" och "då går vi". I och för sig, när jag funderar på det, inte helt oanvändbara fraser.

Jag känner ingen lust att stanna längre än nödvändigt, så igår bokade jag flygbiljetter hem 21 juni, dagen innan midsommarafton. För att vara SAS gick det misstänksamt smärtfritt och okomplicerat, vilket förmodligen beror på en av dessa två saker: 1) ödet hade förbrukat jävlighetskvoten igår i och med inbrottet, eller 2) det förbereder någonting riktigt stort.  


Anna och Lena på Zoo

Ja, det är precis vad det låter som. I lördags åkte vi till London Zoo, sedan våra ambitiösa planer om London Eye skrotats på grund av dåligt väder. Vi såg bland annat jättestora fiskar, lemurer, (fr)uttrar, giraffer, zebrarumpor, sovande lejon, arga gorillor, pelikaner, punk-lamor och naturligtvis otäcka barn i massor.

Pingvinerna var mina favoriter. De här två skojiga pingvinerna pussades, eller kräktes möjligen upp fisk i munnen på varandra.

Pingu I & II

På kvällen fortsatte pingvintemat med filmen Happy Feet. Det måste vara det sämsta jag har sett i filmväg på länge, och då såg jag ändå Pirates of the Caribbean II rätt nyligen.

Hur tänkte de som gjorde Happy Feet? "Låt oss göra en film om en pingvin som inte kan sjunga och blir mobbad för att han steppar. Pingvinen träffar några småpingviner som bryter på spanska - här kan vi återanvända Madagaskar-pingvinerna! - och steppar sen så att människorna slutar fiska fisk. Slut."

Och nej, jag tänker inte be om ursäkt för att ha avslöjat citationstecken handlingen citationstecken ifall någon inte sett filmen. Jag ser det som att jag gjort er en tjänst.

Tidigare inlägg
RSS 2.0