När jag var liten hade jag en himskans massa julkalendrar. Det var SVT-kalendern med TV och Radio-kalendrar; Bamse-kalendern med 25 luckor (och det obligatoriska peace-tecknet under den tjugofemte luckan, minns ni?); chokladkalendrar där chokladbitarna varje år såg likadana ut; någon tråkig Ica-kalender med hushållsvaror och så vidare in absurdum. Hela familjen fick förmodligen tidigarelägga sina morgonvanor för att passa mitt julkalendersöppnande.

Självklart gjorde jag ju också min egen kalender, javisst. Först målade man en bild (jultomte eller gran); ritade ut tjugofyra luckor och utförde akrobatik med saxen för att klippa upp dem; fick skärsåren på fingrarna omplåstrade; fortsatte med klistra fast teckningen på ett tomt papper och rita bilder under varje lucka, för att sedan stänga igen dem med tejp med dåligt fäste. Resultat: en kalender där åtminstone 22 av 24 luckor fladdrade öppna redan innan december.

Herrejävlarja, vad man hade för mycket fritid som barn.

Jag tänkte nu försöka mig på samma grej, uppdaterad till 2010-talet och data-samhället gubevars. Inspirerad av härliga NuNärDuFinns-bloggens novemberkalender, tänkte jag plocka ihop en egen kalender att underhålla oss med fram till dagen efter dagen före dopparedagen. Jag har en aning om vartåt det barkar tema-wise, men jag vill inte säga för mycket. Lite humor. Lite nostalgi. Lite överraskningar. Tror ni jag fixar det? Tjugofyra inlägg på lika många dagar. Bara det en överraskning värd att vänta på.

I morgon öppnar vi första luckan i Annas julkalender 2010. Dadadadum.

Plötsligt händer det.... någon annan. Jo för det har man ju listat ut nu efter 24 års jordenärvaro.

MEN. Så kom dagen när Någon Annan var jag. Det var i torsdags morse, närmare bestämt. Jag var på väg in på skolan och ögonen föll till min outgrundliga förvåning på någonting på marken. Händerna fattade innan hjärnan: på marken -- och strax därefter i min hand -- låg en skrynklig men äkta 500-lapp.

Ingen person befann sig inom lämpligt tappa-avstånd och hjärnan var smart nog att avlägsna fötterna med tillhörande Anna från platsen, innan munnen kläckte ur sig något smart som "någon som tappat en femhundralapp?" Återfås mot beskrivning liksom.

Förvisso var det inga sköna 50 papp som belastar kontot varje månad för ett halvt decennium framåt. Men -- lever man på sisådär 4000 kr i månaden när alla räkningar är betalda är det ändå en tre klöver-light-känsla. Sen gick ju c-uppsatsen åt hela helvete senare samma dag, så Gud kanske grundade lite av medlidande. Kostnaderna för ta reparera den skadan i choklad, koffein och vin kommer vida överskrida 500 kronorsgränsen, det kan jag säga redan nu.

Förra vintern hittade jag också pengar på marken vid tre olika tillfällen, 150 kr som mest. Någon pratade om "näsa för pengar" och det är ju en schysst liknelse, lite som om jag vore en tryffel-hund för att sniffa upp pengar. Personligen tror jag tyvärr det finns en enklare förklaring. Min ringa höjd ovanför havet gör helt enkelt att jag är optimalt placerad nära marken och därmed eventuella tappade pengar (samt hundbajshögar, små krälande djur, cigarettfimpar och gul snö). Vad tror ni dvärgar försörjer sig på egentligen? Jag säger så här: det är fan inte basket i alla fall.

Så här såg han ut, snubben som kom in i mitt liv nästan lika snabbt som han

försvann ut ur det igen.

 

Från framsidan på expressen.se.

Innan ni börjar nu beskylla mig för att driva med en tragisk olycka, vill jag bara påpeka två saker:

1) Det är författat av Sveriges näst största skvallertidning kvällstidning på nätet. Don't shoot the screen printer.

2) Lyckligtvis läser förmodligen inte så många nyzeeländska gruvarbetaranhöriga Expressens nätupplaga.

Det har de förresten gemensamt med Expressens egna medarbetare.

Det är november. November är nästandecember och i december är det jul. Okej. Jag kan sträcka mig så långt att förlåta CocaCola för att de trycker upp God Jul! på sina etiketter redan nu. Visst, vi är är inihelsike långt från både gott och jul, men man vet ju aldrig hur lång tid läsk-eländet står och dammar på någon hylla i en Ica-butik och vips så är det juligen. CocaCola har ju dessutom a) tomte-färgerna, b) en tradition av intensiv julmarknadsföring, c) en välodlad urban myt om att ha varit skapare av tomtefar själv, så det må vara förlåtet.

Men alltså... Detta:

Två pluspoäng ur marknadsföringssynvinkel för den synnerligen originella idén att försöka förvandla ett Pringles-chips till en ren.

Tio minuspoäng ur alla andra synvinklar för att försöka lansera chips som julmat med hjälp av ett sour cream & onion-chips förklätt till ren, utrustad med ett cocktail-bär till näsa samt lökringar och en domherre i fejk-hornen.

Nej. Innan ni lanserar Sour Cream & Onion & Reindeer-smaken ser jag inte poängen.

Förra helgen var det ju omställning till vintertid, hej och hå och in i mörkret för att ingen ska gå miste om den fulla upplevelsen av ärkeskitmånaden november. Ahem. I alla fall. Jag vaknade upp på söndagsmorgonen och upptäckte att alla klockor i min närhet -- iPhonen, dvd:n, datorn, Hs mobil -- ställt om sig automatiskt till vintertid.

Och man kan tänka att det är bra. Att det är praktiskt att klockorna och tiden ordnar upp det där omställandet sinsemellan utan att en annan behöver lägga sig i. Och då tänker man fel - hur besviket är det inte när man laddat för den dagen på året då klockrna garanterat ska gå fel och så går de rätt? Att jag inte fysiskt fick ställa om klockorna själv ledde till att jag kände mig blåst på den där extratimmen och konspiratoriskt misstänker att den kanske avskaffats i smyg. En besparingsåtgärd i statsbudgeten. Vafan, jag sov ju, de kan ha stulit en timme eller två for all I know. Nu himlar ni med ögonen, men kom igen och bevisa för mig att den inträffade då, va va?

Mm-hmm. Där fick ni allt så ni teg.

De senaste dagarna har jag kommit på mig själv med att ha varit på blogghumör igen. Små händelser i verkligheten som hjärnan nästan i smyg börjar överdriva översätta till bloggtextform. Det kliar lite i fingrarna att få fräscha upp bloggdesignen (det där i presentationen till höger om att jag är 22 har varit ljug i snart ett halvår nu) och kliva tillbaka ner på planen. Ni vet inte om det, men här bakom kulisserna lurar flera färska, halvfärdiga utkast till blogginlägg som är sååå nära att se andra sidan av "Spara & publicera"-knappen.

Vi kanske behövde en liten paus, bloggen och jag? Vara ifrån varandra för att hitta tillbaka till varandra och inse att vi egentligen hör ihop.

Eller. Så har jag the mother of all tentor i företagsekonomi i morgon och inga fler garderober att rensa, kylskåp att frosta av, fönster att torka, underkläder att färgkoordinera, prickar på tapeten att räkna eller sjuka människor att vistas i närheten av med hopp om att smittas av något otäckt.

Jag vet faktiskt inte själv, så det här är precis lika spännande för mig som för er.

Huka dig, bloggen, för nu laddar jag om!
Bildkälla