Banana chocolate pancake.

Phra Nang-beach, prinsesstranden.

Solnedgång över Ao Nang.

Vid Tup Island.

Till er som nu misstänker att jag endast lägger upp bilder för att göra er avundsjuka vill jag säga: jag är precis lika avundsjuk som ni. (Trösta er även med att jag sannolikt fryser mer än er också, eftersom min kropp fortfarande tjurar över att ha gått sisådär femtio grader back och elementen i lägenheten dessutom spökar). Med facit i handen transporterade jag mig alltså halvvägs runt jordklotet för att i två veckors tid vara i princip konstant avundsjuk -- "titta, tänk om man fick vara på ett sånt här ställe i verkligheten". Så onödigt, när min svenska hjärna är inte programmerad att ta in alla de färger som finns där nere. Så här i efterhand inser jag ju dock att solbrännan och de sjuhundrasjuttiosex fotona är bevis på att jag faktiskt VAR där. Och att dit, dit vill jag igen.

Tolv timmar tog flygningen hem från Thailand. I tio av dessa timmar var jag positiv, sen fick det räcka. Det är nog fan personbästa ska ni veta. Det är som en sån där 2012-domedagsfilm där alla som tittar på vet att det när som helst kommer barka åt hela helvete.

Så här i efterhand kan jag identifiera början till mitt personliga charter-Armageddon i samband med följande dialog någonstans ovanför en afghansk bergskedja:
- "Får vi något mer att äta innan landning?" (Jag)
- "Ja, vi serverar frukost tre timmar innan landning, för då är det ju morgon för er." (Flygvärdinna)
- "Men guuud vad bra - OM vi faktiskt fortfarande var i Thailand och det faktiskt VAR morgon. Nu är klockan egentligen 21 på kvällen och vi får frukost, vilken jävla brakfest för jet lagen. Ingår serpentiner?" sa jag självklart inte högt utan ett svenskt: "Okej, vad bra!"

Låt mig även för er skull översätta detta från charterspråk till vanlig svenska.

• "Tre timmar innan landning" = kommer du väckas brutalt väckas av att bländande strålkastarljus tänds i kabinen och en käck röst som sprakar ut i högtalarna. Men tro inte att du får ÄTA då, för först ska det säljas skraplotter; serveras våra yngre resenärer snorungarna en annan GOD frukost två timmar innan alla andra och givetvis tas betalt för vatten och juice. Att de inte börjat betalt för luften ombord måste vara en ren administrationsfråga.
• "Frukost" = en påstådd omelett med jävligt suspekt och oidentifierbart innehåll som skimrar i grönt, toppad med två bleka kycklingkorvar (modell: avhuggna fingrar) som fått vilken alvedon som helst att se solbränd ut. Vem behöver luftgropar för att få maten att åka hiss i matstrupen?

Flygvärdinnorna var för övrigt en imponerande armé uniformerade kloner av Mickan i Solsidan, 10 år och en bitter skilsmässa från Fredde senare. Aldrig tidigare har jag sett någon ironiskt servera kaffe ("Önskas kaffe? Jahaaja, kaffe önskas"). Glamouren i flygvärdinneyrket måste vara en myt i klass med att den där berömda krampen om man simmar efter att ha ätit. Min privata version av helvetet inkluderar scenarion där jag tvingas tjäna svenska charterturister i trånga utrymmen med döden som enda flyktmöjlighet.

Charterns har ju som ni kanske vet även adopterat en motsvarighet till "första klass". Apollo kallar det för Novair Excellent och för 4-5 tuss extra/person får man bredare stolar, fler tum på tv-skärmen och en särskild incheckningsdisk där kön till min illa dolda glädje var längre pöbelns. I rättvisans namn var ett par saker var dock exklusiva med denna del av planet -- resenärerna hade exklusivt grå tinningar och vita strumpor i sandaler, så där tog vi kål på myten om den fattiga pensionären. Nu hade jag inte heller precis blåvägrat att få utökat lebensraum ombord på turistkontainern, men jag är bränd sen vår flygning från Grekland när vi betalade för extra benutrymme och i gengäld fick Arja Saijonmaa. Jag tror fortfarande att någon slags olycksfallsförsäkring borde ha fallit ut där för sveda, värk och psykiskt lidande.

Det här blev ju imponerande långt och rörigt. Jag skyller allt på de där kycklingkorvarna mittinatten och återkommer när mitt IQ inte längre är en skostorlek.

Bildkälla