Varning! Detta blogginlägg är skrivet i klagande ton. Känsliga läsare varnas.

Jag är less på pluggande. Nej, det är inte helt sant. Det är stressen jag är less på. Schemat är fullspäckat i skolan, med tentaplugg och inlämningsuppgifter med luddiga instruktioner. Samtidigt är det allt utanför skolan, till exempel nollningen som bara denna vecka haft aktiviteter tre av fyra kvällar. Och sedan tillkommer allt annat -- matlagning, betala räkningar, städning, tvätt, byta lysrör...

Och tiden räcker inte. Jag vill inte gärna erkänna det, men så är det. Jag vill hinna en massa men viljan räcker inte. Många kurskamrater säger samma sak. Storspexet ikväll prioriterade jag bort för jag hinner inte, orkar inte. I kroppen lurkar en förkylning som jag vet kommer bryta ut om jag inte passar mig. Materialet inför tentan nästa vecka är stort och svårgenomträngligt, och det är svårt att veta vad de kommer att ställa frågor på.

Missförstå mig rätt. Skolan i sig är bra; på ett par veckor har jag lärt mig mer än vad jag gjorde på vissa hela gymnasiekurser. Nollningsaktiviteterna är grymt roliga och kurskamraterna likaså. Jag trivs i min lägenhet och i Uppsala. Men tiden! Den räcker inte till allt, och allt det nya kräver just tid. Jag bara... äsch. Prioritera, ska det vara så svårt? Ja, tydligen.