Ur handled är tiden.
Ä n t l i g e n har jag gått och skaffat mig en ny armbandsklocka. Det var minst sagt på tiden -- min förra stannade någon gång på gymnasiet och har stått still sen dess. Exakt vari det komplicerade i att plocka upp klocka, bära ner till urmakare, hämta ut hos urmakare och räcka över en femtiolapp för nytt batteri ligger vet jag inte exakt -- men någonstans där i krokarna ligger det uppenbarligen, eftersom jag varit klock-lös sedan dess. Urdåligt av mig, jag vet, fast man vänjer ju sig när mobilen sällan vistas mer än en armlängd bort.
Det är en rätt tidlös design med armband i blankt/borstat stål och en urläcker svart tavla med vita siffror och pyttesmå stenar. Det var ett av de sällsynt klockrena tidpunkter då smak och plånbok är överens -- hjärtat blev tämligen omgående förälskad i den och ekonomin gav vår relation sin välsignelse, då den råkade vara på sommarea. Klockan alltså, inte ekonomin. (När som helst förväntar jag mig för övrigt att få inkasso-krav från mitt eget sparkonto, med tanke på hur mycket jag lånat från mig själv för att bekosta min överlevnad i väntan på att skatteåterbäring, CSN och sommarjobbslön ska dimpa ner i augusti).
Ovant är det -- jag har under dagen snabbutvecklat någon slags light-ticks där jag tittar på klumpen som sitter på handleden och registerar att oj, det sitter en klocka där! Och sen plockar upp mobilen för att ta reda på hur mycket klockan är. Meeen det är väl bara en tidsfråga innan även min sommartrötta hjärnklump ställer om sig.
Och DÄR var det schlutt på taskiga klock-ordvitsar och därmed detta inlägg.
Jisses, kallar vi det för "det svenska modeundret" för att alla undrar vad fan som pågår?
1. Den överviktiga amerikanska white trash-kvinnan ringde och ville ha sin t-shirt tillbaka. Hon har spandex-tights på sig och väntar vid chipshyllan på supermarketen.
2. Den perfekta klänningen! Om ett visset T var looken jag var ute efter.
3. "Hejsan, det är från ortopedavdelningen här, vi undrar om ni kan ha fått en patientskjorta för mycket?"
4. Det finns EN person som passar i Lady Gaga-inspirerade plagg och inom en snar framtid kommer det töa fram horder av folk som inte förstått att det är Lady Gaga.
Jag pre-shoppingspanar på nätet efter partajkläder, för jag ska ut och skaka rumpa nästa helg på gayklubb i Göteborg. Och det ska uppenbarligen inte Gina Tricot.
In an ABSOLUT world, every night is a masquerade.
Jag är så glad att jag inte är en sån där lättpåverkad tjej som marknadsförarna lockar till köp enbart med en glittrig utsida. Verkligen.
Tänk stort, tänk mindre.
Jag har lite smått börjat snegla på mini-PCs. Inte bara för att de är söta (*hoppas kunna uppröra någon genom att tillskriva teknikprylar tjejiga adjektiv*), utan för att jag på allvar tror att den skulle höja min livskvalité. Jag är ju inte ute efter en komplett bärbar dator; gamle Dennis tuggar fortfarande troget på efter 2 år och 4 månader (helt otroligt egentligen med tanke på att han varit igång cirka 23 timmar/dygn under den tiden). Tanken är att han på äldre dar ska kunna ta det lite lugnt hemma på skrivbordet och låta en yngre, spänstigare förmåga ta över de jobbigaste arbetsuppgifterna.
Framför allt är det i skolan när man tar föreläsningsanteckningar -- så mycket mer effektivt på en dator -- och även när man gör arbeten i skolan. En liten lätt dator är så mycket enklare att ha med sig i handväskan; min Mulberry-väska är bra mycket sexigare än den långsamt döende Uppsala Ekonomerna-datorväskan jag nu schläpar med mig.
HPs Mini 2133 känns som ett bra alternativ. 2048 RAM, 120 gb hårddisk, 8,9" skärm, "stort" och skrivvänligt tangentbord (92% av ett vanligt!), 4,5 timmars batteritid, tålig, specialutvecklad för att användas av studenter. Mer info här. Ja, och så priset då -- 3 500 kronor känns absolut överkomligt.
Någon som har erfarenhet eller bara känner för att åsikta sig? Jag vet att jag har ett par teknikfreaks som läser, gimme gärna what you got.
Anna goes seriös vintage.
På 1940-talet när mormor var ute i svängen var det dessa skor som förde henne fram på dansgolv och folkparker. American Style står det i guld inuti dem, och bara man ser klackarna inser man ju att coolhetsbarometern måste ha gjort toppnoteringar. Christian Louboutin och Jimmy Choo kan gå och gömma sig. Sextiofem-ish år senare överväger jag att göra dem en del av min partyoutfit. Till och med storleken är rätt -- pygméfötter runs in the family. Nästa gång vi ses är det seriös raid i gummans garderob som gäller.
Ut på tigerjakt.
And with this världspremiär för tigerklänningen I leave you for böljan den blå.
