Eller med andra ord: mamma och jag har spikat upp tavlor. Kökstavlorna som inhandlades igår skulle upp på den ack så kala köksväggen och allt verkade så simpelt. Två krokar, en vägg, några mått. Men allt är inte som i Äntligen hemma, kära barn, och det finns en anledning till att programledarna frekvent använder sig av greppet "men för att spara tid har jag redan förberett nästa steg".

Vi spikade och hängde upp, och kunde konstatera att tavlorna hängde på olika höjd. Vi höjde den ena en centimeter, men på något magiskt sätt skilde det fortfarande en centimeter mellan dem. Vi höjde och spikade. Otroligt nog kvarstod centimeterskillnaden, oavsett hur vi ändrade. Det enda som hände var att väggen fick allt fler hål.

Pappa, händig som få, hade det otacksamma jobbet att utan insikt i operationen försöka guida oss via mobiltelefon. Då vi inte kunde komma fram till om det var väggen, spikarna eller tavlorna det var fel på slutade det hela med att vi enades om att låta tavlorna vara där de är tills pappa kommer ner nästa gång. En överenskommelse både mina föräldrar, jag och väggen nog kan leva med.

There's plenty more where that came from, men dagarna swishar förbi i sådan hiskelig fart att jag knappt hinner blogga med i svängarna. I morgon ska mamma och jag in till den kungliga hufvudstaden och röra om lite, men mot kvällningen skiljs våra vägar åt då mamma åker till mormor och morfar. Hon och mormor ska åka på spa på söndag. Själv ska jag läsa om hur tekniska innovationer påverkat eller inte påverkat den ekonomiska utvecklingen. Och jag ä' inte bitter.