Gott Nytt År, vänner!
Och så var vi här i slutet av 2009. Precis som jag vill minnas andra året på gymnasiet, har detta andra år på universitetet nog varit det tuffaste. Insikten att jag bara har ett (1!) år kvar till examen gör mig komplett och totalt jagad-av-en-galning-med-kniv-livrädd och jag börjar mentalt förbereda mig på att plugga några år till, mest för att livet där ute i Verkligheten tycks så läskigt nu när jag precis avancerat från helt lost till rätt hemma i universitetsvärlden.
Och det där juicy avslöjandet jag lovade er då? De av er som känner mig utanför bloggen, eller befinner sig inom ryktesavstånd, vet redan om det. I slutet av sommaren träffade jag en alldeles speciell person, vilket en del av er redan vet men som jag medvetet -- i sann hemlighetsfull superstjärna-anda -- i stort sett har hållit utanför bloggen. Han är en stor del av förklaringen till att jag överlevt hösten i så pass bra skick och, tillsammans med skolan, också en förklaring till att bloggen under hösten hamnat i skymundan. Han heter Henrik och kommer nog att figurera här på bloggen i större utsträckning framöver. Det är med honom jag nu kommer fira in det nya året, honom och vänner som Hanna och Erik, och jag ser verkligen fram emot att kliva över tröskeln till 2010.
Gott Nytt År allihopa – vi ses nästa år!
Årskrönika 2009.
Årskrönikor, vet ni. Jag tänkte inte skriva någon i år. Sen började jag läsa sammanfattningarna (del ett och två) som jag skrev förra året över 2008 och insåg det totala underhållningsvärdet för mig själv och som vanligt segrade egoismen. Observera att jag inte har några som helst förväntningar på att ni ska läsa igenom allt detta, för det är varken något spektakulärt år eller, för den delen, blogginlägg. Gå och koka er en kopp kaffe, läs en bok eller gör något annat intressant och läs kommande inlägg istället. Det kommer lite senare och innehåller ett riktigt juicy avslöjande med något jag undanhållit för en del av er i flera månader.
Men läser ni fortfarande? Vad sa jag nyss? De juiciga grejerna kommer ju i nästa inlägg. Jaja, visst, läs vidare men skyll inte på mig när ni får tangent-avtryck i pannan efter att ha somnat över datorn.
Året 2009 började inte helt unikt med ett kallt januari, runt -25 grader, och en tenta i redovisning som avslutade Företagsekonomi A-kursen. I februari inleddes kursen Nationalekonomi A och tillsammans med Fia i Göteborg upplevdes en utekväll på gayklubben Gretas som i den personliga historieboken refereras till som en av de roligaste i mitt liv. Att stå på discodansgolvet omgiven av glada bögar och sjunga Dancing Queen är ett av De Mest Fulländade Ögonblicken Någonsin.
I gråblaskiga mars rullade livet vidare med bristande lust och alldeles för många nationalekonomiska teorier om saker som aldrig händer. Dock bokades en resa till värmen och första april for jag och Hanna till Gran Canaria. Vi drack oss fnissiga av drinkar på balkongen, lade oss innan pensionärerna varje kväll och brände oss knaperstekta och flagnade som reptiler, flera flaskor solkräm till trots.
Maj firades in med ett rejält Valborgsfirande i sann Uppsala-anda. Jag blev 22 år ung och firade med tårtkalas och rekord i antal personer i mitt lilla kök. I juni avslutades vårterminen med den kurs på universitetet jag troligtvis förträngt allra fortast och mest, internationell makroteori. Jag åkte hem till Dalarna över sommaren, jobbade rumpan av mig och drabbades av stor sorg när min älskade följeslagare laptopen Dennis efter 2,5 år stod inför döden.
Juli var jobb, jobb och mer jobb i en outfit vi här på bloggen enades om såg ut som en tandsköterskeoutfit (och inte av vuxenlek-sorten). Vi byggde blöjtårta, slog vad som bebisar och gnällde över det dåliga vädret, när det inte var för varmt och vi klagade på det. Solen strålade över augusti när jag rymde från jobbet till en underbar vecka i Göteborg, kantad av värme, vänskap och havsbad. Sommaren avslutades med en stor kräftskiva med Uppsala-gänget och hösten inleddes med Företagsekonomi B.
September, åh, september! Jag konverterade officiellt till äppel-religionen när min fantastiska MacBook Pro (Denise, till minne av föregångaren Dennis) gjorde entré i mitt liv. (I skrivande stund är vi fortfarande lika kära). Anna Anka upprörde, jag fick finbesök från England av Lena, köpte kurslitteratur för över två papp och gnällde om det fram till oktober. Oktober blev en tämligen o-ombloggad månad, då mycket energi gick åt till skolarbete. Jag minns i efterhand inte så mycket av oktober och tror det beror på att det inte finns så mycket att minnas.
I gråa november tog vi efter många om och men svin-vaccin, hade biverkningsbingo och kläckte tillräckligt många gå-baklänges-skämt för att räcka en livstid. Med hjälp av vänner och marknadsföringskursen tog jag mig igenom årets värsta månad, och in i december, som slog rekord i minst blogginlägg. Jag upplevde ren magi på Lars Winnerbäcks konsert i Uppsala och pluggandet for fram i 180 knyck tills jullvoet kom, och jag fick fira en vykorts-vit och kall jul med familjen uppe i Dalarna.
Phew! Så var hela 2009, minus 8 timmar och 50 minuter, avklarat. Hej framtidens Anna från 2010 som är den enda som orkat läsa hit.
Dubbelnollornas årtionde.
Inspirerad av J:s utmärkta sammanfattning av 00-talet, tänkte jag resonera helt ovetenskapligt kring 00-talet som sådant. Jag vet inte vad ni säger, men det är först senaste veckorna tack vare media som jag själv tänkt på att 00-talet faktiskt är ett årtionde lika mycket som exempelvis 80- och 90-talet. Är det bara jag, eller känns det allmänt som ett decennium med lite dålig... sammanhållning?
Vad är 00-talet? Pratar vi större händelser är det lätt att googla i minnet och få träffar på terror och elände, protester mot Bush-administrationen, lite influensa-paniker, en rad uppmärksammade mord och på sluttampen en rejäl dos klimathot. Plus att det förstås var årtiondet som tog livet av Astrid Lindgren.
Men det där är vad som hände och det var ju inte det jag frågade om. Vad ÄR 00-talet? sa jag. Rent spontant dyker inga pudelfrisyrer, färgglada träningskläder eller tralliga Absolut Music-samlingsskivor med låtar om Barbie och Tamagochikärlek upp. (Det sistnämnda kan dock förklaras rätt fort av en viss personlig musikalisk utveckling). Googlar man 80- eller 90-talet dyker just sådana saker upp, blandat med lite buffalo-skor, Pamela Anderson i Baywatch, Rubiks kub, våfflat hår och Turtles.
Wikipedia:r man 00-talet hamnar man först 2000 år fel i tiden hos Jesus själv, men tar man sig vidare till artikeln om 2000-talet är det en fattig sammanfattning man möts av. Musiken beskrivs med exakt två ord: "pop" och "rock". iPoden nämns, liksom Idol, fildelning och finanskris. Ja-happ. Men mer då?
När 90-talet lämnade över stafettpinnen 31:a december 1999 var jag bara 12 år och några djupare samtidsanalyser kan jag inte minnas att jag gjorde. Att min barn-barndom höll ihop i 90-talet för mig gör det lite svårt att uttala mig om hur det verkligen var då (inte för att det hindrar mig, uppenbarligen). Men kanske har det varit precis samma visa med de tidigare -talen och de gemensamma nämnarna kommer framträda först om ett par år när fotoalbum, gamla pressbilder, filmer och arkiverade bloggar visar en mer enhetlig bild av fula frisyrer, konstiga kläder och populärkulturfenomen.
Men förutsatt att man får åka med livet ett tag till, väcks onekligen oroliga funderingar inför framtiden: när inbjudningarna till fester med 00-taltema om några år ramlar in, vad fan ska man klä ut sig till?
OnOff tolkar "rea".
Inom ekonomin utförsäljning av bl.a. varor till väsentligt nedsatt pris under en begränsad period, i syfte att t.ex. minska lagret eller för att rensa det från säsongsmässiga varor.
OnOffs definition av "rea":
Mellandagsrean är igång och likaså folk som påpekar hur hemskt det är prylar vi betalat fullpris för innan julafton säljs för halva priset två dagar senare. Jag håller inte alls med. För det första har vi marknadsekonomi i Sverige och prissättningen styrs i regel av tillgång och efterfrågan. Innan jul: folk är villiga att betala fullpris för grejerna = affärerna kan ta fullpris. Efter jul: folk är panka av att ha betalat fullpris innan jul = affärerna sänker priserna och kan bli av med gamla grejer. Enkel logik.
För det andra inträffar julafton oundvikligen den 24:e december och det är då eller aldrig presenterna ska ligga under granen. Innan jul köper vi alltså i regel saker åt andra och efter jul åt oss själva. Syftet med shoppingen under mellandagsrean vill jag därmed påstå är helt annorlunda än innan, även om tanken att kunna handla allt jämt för halva priset förstås är angenäm. Men hur många handlar dagen innan julafton dyra saker till sig själva som man kan räkna ut kommer på rean? Antingen har de människorna tillräckligt god ekonomi för att skita i allt vad rea heter eller så saknar de bara förmåga att tänka efter, och hur som helst tänker jag inte tycka synd om dem.
Nu blev det kanske lite onödigt kringelikrokigt här för att komma fram till det jag egentligen ville: att kasta skit på PissOff OnOff, där en sänkning med 5 (fem!) kronor på en produkt som kostar 854 spänn tydligen kvalar in att kallas som "rea". Personligen älskar jag rea; om "rea" var en idrottsgren skulle jag ha fyllt flera prisskåp. Det OnOff gör ovan är ett HÅN mot hela företeelsen rea och framför allt mot sina kunder.
Ovan skrev jag om att inte tycka synd om människor som inte tänker efter och det står jag för. Däremot rentav avskyr jag när företag som OnOff lurar sina kunder, med exempelvis vilseledande prissättning och att lura på folk dyra, onödiga försäkringar med rättigheter de redan har i konsumentlagstiftningen eller sin hemförsäkring. Affärer är visserligen affärer, men det är fanimej varken kärlek eller krig och allt är inte tillåtet.
Jag räknar dock naturligtvis med att OnOff står för sin syn på rea och att när jag idag går ner på stan kommer att få se en skyltning som annonserar "SUPERSALE! Rabatter från 0,58 %!"*
* 5/854 = 0,005854
God jul, hörrni!
Vet ni varför Tomten inte har några barn?
Svar:
För han kommer bara en gång om året, och det är genom skorstenen.
Hoppas att ni där ute har haft en riktigt mysig, gottig, skön, lagom hetsig och spännande julafton. Familjen har firat en lugn och mysig jul med god mat, spel och paket i massor, men nu har jag och en utmattad liten katt gosat ner oss i sängen och är redo att somna på fläcken. Och all sömn kan nog behövas till morgondagen, för inte är julens höjdpunkter över bara för att Kalle släntrat ut från rutan, paketen är öppnade och tomten har nyktrat till -- i morgon är det stor juldagsutgång och tillika hemvändarnas hemvändarkväll i Mora. I månader har jag längtat, för det är inte ofta så många människor jag tycker om och saknar är samlade under samma tak.
Ta hand om er där ute, kör försiktigt och var snälla mot varandra. God jul allihopa!
Nu är det (h)jul igen, sa han som blev överkörd av tåget.
Som vanligt involverar hemkommandet till föräldrahemmet en viss omställning. Inte bara till ett självpåfyllande kylskåp, diskmaskinens magi och att tala om vart man ska, utan även till saker som exempelvis att klädhögen på golvet kan överraska genom att plötsligt resa sig upp och börja trycka sig mot mitt ben (katten), eller förvåningen när jag klivit innanför dörren och hör en kvinnoröst börjar tala i garaget, följt av ett illavarslande pipande och insikten att jag just triggat igång huslarmet.
Jag skulle lova er någonting om mer frekventa uppdateringar, jag vill så gärna lova litegrann, men då ska ni komma ihåg att det kommer från samma person som idag tänkte tanken "det är ju gooott om tid innan jul, jag hinner ta det lugnt och träffa massa folk". Å ena sidan har jag faktiskt på 48 timmar lyckats träffa både Lena, Sofia och Oliver, Hanna med lillasyster, min frisör och mig själv i huvudet med en kökslucka. Å andra sidan sammanfattar det ganska exakt ALLT jag gjort de senaste 48 timmarna, och två dagar innan julafton är det rätt illa att beskrivningen inte involverar exempelvis "pynt", "städa" eller för den delen "paketinslagning". Men äh. Utan lite hederlig panik skulle väl högtider inte vara någon sport.
Design Anna & Henrik:
Njut av bilderna. Att knäppa dem var det enda incitamentet jag hade för att inte börja gnaga loss direkt på takpannor och inneboende råttfamilj. Nu... inga spärrar kvar.
Om konsten att prioritera i livet.
Från kylan, in i värmen:
Min systemkamera är grym.
Platserna var grymma.
Lars Winnerbäck var... magi.
Torsdag 3:e december 2009: Lasse Lasse liten!
Nu: iväg och peppdricka lite vin med käraste och minst lika förväntansfulla mor.
