En riktig skitsport.

"Anna, en sak om mitt badrum -- lyssna nu, för det här är viktigt -- om du sitter på toaletten har dörren så här, då kan inte jag se in, MEN du kan fortfarande se tv:n. Hörde du, för det här är viktigt."

-- Henrik förklarar undantagstillstånd från vår stängd-badrumsdörr-regel under VM-finalen.

En lång baksmälla, så att säga...


Jag: Har du druckit Foot of Africa?
Henrik: Jaa... Jag har lite dåliga erfarenheter av det vinet.
Jag: Oj, har du blivit dålig av det?
Henrik: Ja, det kan man säga...
Jag: Ajdå, för det är det vinet jag har köpt till helgen.
Henrik: Åh, men det ska nog gå bra ändå.
Jag: Blev du väldigt dålig av det?
Henrik: Ja, det kan man säga. Jag träffade mitt ex sist jag drack det...


Om det där med födelsedagspresenter till någon man tycker om.

Det är födelsedagar i faggorna och jag har tjatat på pojkvän om vad han vill ha i födelsedagspresent. "En iPhone" är det enda svaret jag med våld dragit ur honom, förutom en rad "jag vet inte":n som jag aldrig kommer lista ut var man köper.

Som kontring funderar jag på att önska mig Hawaii. Ön alltså, inte en resa. Då är sannolikheten att vi båda får vad vi önskar oss ungefär lika stor.

Eftersom det här är första födelsedagarna i vårt förhållande som ska uppvaktas och grejas kring känns det lite spännande. Och med spännande menar jag småjobbigt, definierat i i-landsproblemstermer. Att jag fyller år först är förvisso bra, eftersom det då är hans present som får lägga ribban. I teorin. I verkligheten failar det på att han har den taskiga smaken att fylla år tre dagar efter mig och därtill mitt i Kristihimmelfärdshelgen i maj. Fail på den alltså. Inte nog med att jag är så illa tvungen att skaffa presenten innan, om den inte lever upp till hans nivå är dessutom minnet av min present dagsfärskt. Illa, illa.

Så -- hjälp! Sitter ni på några bra pojkvänsfödelsedagspresenttips? Det vet jag att ni gör, kläm fram dem bara. Gärna något smart, originellt, kärleksfullt, personligt och roligt. Inte ett presentkort bara, det råkade jag och min stora mun kläcka ur oss i helgen att det känns opersonligt att ge sin käresta. Ett skott i foten kunde inte ha varit tydligare. Hilfe?


Bildkälla



There are some things that can't be done. For everything else, there's iPhone.

I helgen fick jag något slags vårstädnings/inredningsryck och som vanligt gick det ut över omgivningen. I detta fall var omgivningen pojkvännen. Jag skuttade runt mellan golv och tak, rev ut, rensade och ramlade i mitt kaosande på den nyckelhållare jag länge tänkt sätta upp i hallen men väntat på Henrik för att slagborra upp. Han var halvvägs på väg ut genom dörren men inte snabb nog för att undkomma min ivrighet.

Jag: "Häär! Nyckelhållaren du skulla borra upp åt mig!"

(Översättning: Du trodde väl inte att två månader i USA skulle få mig att glömma bort vad du lovat?)
H: "Just det ja! Men hrm, vi behöver ett vattenpass."
(Översättning: Fan, hon kom ihåg. Orka göra det nu, bussen går ju strax)
J: "Äh, är det verkligen så noga? Vi har ju linjal och talmetern!"

(Översättning: Men jag vill ha upp den nununu!)
H: "Det blir rakast så, jag kan ta med mitt hit sen."

(Översättning: Då får jag skjuta på det till senare).
Jag (exalterad): "Men duuu! Jag har en vattenpass-applikation på iPhonen!!!"

(Översättning: IN YOUR FACE!)

En minut senare är iPhonen förvandlad till ett perfekt fungerande vattenpass och jag ökade på ledningen i vårt förhållande till sisådär 5-1000. (Fråga inte Henrik om poängställningen förresten, han förstår sig inte på hur man räknar sådant där ordentligt).

Så kanske förstår jag mig inte på alla lustiga verktyg som min far lämnat i en bra-att-ha-låda under min säng. Och det kanske inte finns kakelfog- eller slagborr-appar än, men snart jävlar kan jag och telefonen gå en ronda med Timell himself och vinna.


Hej, mest efterlängtade långfredag någonsin!

Långfredagen är det idag, en dag vi firar till minne av att även Jesus själv lärde sig att sista dagen innan helg kan vara riktigt seg. Och jag själv hoppas verkligen att dagen nu lever upp till vad namnet lovar och är riktigt lång -- för idag, idagidagidag, idag kommer pojkvän hem efter två långa månader i USA. Hipp hurra, glad påsk, hallelujah, god jul och grattis på namnsdagen alltiett!

Eftersom Företaget, som skickade H på export med två veckors varsel och på obestämd tid, såg sin sista chans att bråka med mig landar flyget naturligtvis kvart i åtta på morgonen. Vilket är varför jag i egenskap av Duktig Flickvän nu tassat upp i ottan för att ta en tidig flygbuss till Arlanda. Extra tidigt också eftersom jag måste sminka mig och dona, inte så mycket för pojkvännen kanske (som förhoppningsvis skulle uppskatta mig i vilket skick som helst efter två månader bland tjocka amerikanare... or else!) utan mer ifall terrorister kapar planet till typ Novosibirsk och kvällstidningarna vill ha en intervju.

Jag skojar naturligtvis. Om tidningarna. Det där med kapningar har jag övervägt. När jag ägnat över två månader åt så mycket längtan och saknad känns det så overkligt att få hem honom igen att jag bara väntar på att universum ska langa fram ett krokben.

Men insch SAS och alla galna terrorister kommer jag om nån timme få stå där uppe vid Arlandas ankomsthall med min påse ostbågar (det pojkvännen påstår sig ha saknat mest förutom mig) och vara en av de där längtande människorna de filmar i Stockholm: Arlanda eller i världensbästaromantiskakomedi Love Actually. Glad påsk? Den kunde inte vara gladare!



Januari 2010.... vilken start.

Precis som ni inte vet eftersom blogginläggen lyst med sin frånvaro, har januari månad och 2010 hittills blivit ingenting som jag tänkt mig. Det som upptagit mest tid de senaste två veckorna var den totala nyheten att pojkvän ska exporteras till USA på obestämd tid. För två veckor sedan fick vi veta att det kanske skulle bli av, för en vecka sedan bokades biljetterna och i morgon åker han. Det behöver väl knappast sägas att jag varit lagom glad på Stora Företaget som kläckt den jävla idén, vilket förstås inte är konstruktivt på en fläck. Som en liten hämnd har jag svurit att aldrig mera köpa en mobiltelefon från Sonys polare (och köpt en iPhone liksom för att markera hur seriös jag är).

Även Gud fick väl sin släng av sleven när jag förbannade allt jag kom över, och antingen tyckte han synd om mig eller lackade på mitt gnäll, för under samma två veckor har jag även fått en reservplats på den kurs jag egentligen ville läsa, Medie- och kommunikationsvetenskap, samt varit på anställningsintervju och fått extrajobb som mäklarassistent på en mäklarfirma i Uppsala. Jag vet inte om jag exakt tycker det väger upp (hör du det gubbe?) men jag får erkänna att jobb + rolig kurs + ingen pojkvän ändå trumfar inget jobb + tråkig kurs + ingen pojkvän.

Så jag delegerar härmed uppgiften till vänner, familj och blogg att distrahera, underhålla och lyssna på mig gnälla i de två-tre månader som karlfanskapet leker med sin dator i Texas. Jag vet: det är inte the end of the world och tiden kommer gå fort och allt det där andra som jag inte riktigt tror på. Det är bara att när man vant sig vid att träffa någon varje dag blir det en himlas massa dagar och tid under tre månader som man inte får träffa dem.

Eller så gör jag helt enkelt det jag tänkt från början och bryter bägge armarna på honom så han inte kan åka. Fan, då får jag ju handväskan manbagen också. Varför tvekar jag ens?

Om jämställdhet i ett förhållande.

Bildkälla

Alltså det här med jämställdhet
. Jag tror verkligen det är jätteviktigt i ett förhållande. Och jag tycker ändå att jag och Henrik är rätt duktiga på det. Till exempel: om vi är hos honom ställer jag in disken i hans diskmaskin, är vi hos mig får han diska. Eller att han köper mat och jag äter upp den. Sådana saker.

Så nu när jag vandrat runt i ett moln av avundsjuka över hans nya väska (se föregående inlägg) -- tack för era tips förresten -- och har insett att det inte gagnar mig i långa loppet att jorda min pojkvän (eller så kanske jag har insett att väskan faktiskt är liiite för stor för lilla mig, men bara kanske), började jag istället fundera på om man inte kunde applicera jämställdhet på detta förhållandeproblem. Alltså: om jag ska vara avundsjuk, då ska fanimej han också vara det.

Lösning: jag skaffar en iPhone. Om pojkvän köper en handväska, får flickvän köpa en hysteriskt cool teknikpryl. Allt i jämställdhetens namn, förstås.

Nej men jag är jätteglad för din skull älskling, verkligen.

Min käre pojkvän har skaffat en väska från mitt favoritmärke Mulberry. En handväska, om ni vill, fast vi kallar den för manbag. Det rimmar nämligen bättre på testosteron.

Jag har sagt åt honom att jag överväger att döda honom och stjäla väskan. Han skrattade och trodde uppenbarligen att det var ett skämt.

Avundsjuk har mitt hopp varit att han ska säga Haha, gick du på den enkla älskling? Klart en karl inte kan ha en handväska, lurade dig där, vassegod och så skrattar vi medan han räcker mig väskan. Har inte hänt. Och med tanke på att jag vet utifrån mig själv exakt vad en så nöjd blick som den han ser på väskan med innebär, kommer det inte heller hända.

Så jag får nog lov att döda honom i alla fall.



Hur man tillfredställer sin pojkvän:

Här är säkert ett tips på hur man som flickvän tillfredställer och imponerar på sin pojkvän, ett tips som säkerligen aldrig kommer återfinnas i unga kvinnors veckotidningar och magasin som misslyckas med att tänka större än underkläder och tända ljus:

Gå in på en tjusig inredningsbutik, hitta en nedsatt matta som pojkvännen vill ha och förhandla sedan egenhändigt ner priset på tidigare nämnda matta från 2700 kronor till 600 kronor.

Jag planerar redan vilka fina saker flickvänspoängen som jag samlat under helgen kan bytas in mot. 

RSS 2.0