Nu har jag farit och flugit en hel del på sistone. Thailand, Los Angeles, London, Prag, Amsterdam - fem utrikesresor på lika många månader. Till djungeletelgrafens extrasändningar om min utsvävande och dekandenta livsstil i hufvudstaden kan jag för kännedom tillägga att de tre sistnämnda i jobbet. Med lite lågstadiematematik och mellanlandningar blir det totalt 12 flygresor, eller 24 start och landningar.

Och är det en sak jag kan säga så är det att jag rekommenderar det som ett dyrt men jävligt effektivt botemedel mot flygrädsla. Jag har inte kallat mig flygrädd tidigare, men heller inte en flygentusiast som applåderar landningar (det ligger väl för fan i allra högsta grad i pilotens egenintresse också att vi inte störtar, vavava?) eller skrattar mig igenom luftgropar. "Yes, låt mig köa i flera timmar och klämma in mig i en flygande massgrav full av människor vars umgänge säkert inte kommer göra mig något gott, och lägga mitt liv i händerna på en främling som i bästa fall nyktrat till sen gårdagskvällens liveuppträdande av flygvärdinnor gone wild." Typ.

Men till det fantastiska. Efter mellanlandningen på väg till LA lackade jag -- med 14 restimmar i ryggen -- i sanning helt sonika ur på hela grejen. Jag ORKADE bara inte vara nojig över att de flesta United-sätena var jävligt o-united och att planet åkte berg- och dalbana ovanför Chicago. Det var mind over body på ett aldrig tidigare skådat vis - jag slutade vara rädd och har inte varit det sen dess.

Men störta då, gör det, så slipper jag åtminstone stå och bli gråhårig vid nåt jäkla bagageband. Dåligt samvete för den nya dyra handväskan behöver jag heller inte ha. Och du, ska du nu nödvändigtvis störta så gör det hellre snart än senare, innan jag måste genomgå ännu en förnedrande födointagsprocess med armbågarna vid öronen -- och förresten luktar killen i sätet bredvid inte precis rosor. Tack på förhand.

För sisådär 20 timmar befann jag mig på andra sidan jordklotet. Närmare bestämt i Los Angeles. Det har varit den sortens resa om är för häftig för att jag ska kunna göra den rättvisa just nu, så det får bli ett annat blogginlägg.

Resan hem till Sverige innehöll en rad mängd moment utan vilka vi inte skulle känna igen den organiserade förflyttningsmetod som är flyget. Exempelvis mat i form av den blekaste kyckling mänskligheten skådat; ett bindgalet barn med imponerande lungkapacitet och de traditionella good cop/bad cop-flygvärdinnorna (de saknar helt mellanläge och är alltid supertrevliga eller ondskan själva, har ni tänkt på det?). Och -- hallelujah moment  --ingen i sätet bredvid mitt från Chicago, vilket bäddade för soffläge till Stockholm. Synd då bara att upphetsningen över det ledde till att jag knappt kunde sova under resan.

Nu när klockan är 16 här i Sverige tror min kropps efterblivna interna klocka att det är 7 på morgonen och tjurar över att bli snuvad på en natts sömn. Och jag måste säga att jag just nu är en vandrande omslagsflicka för påståendet att riktig trötthet kan liknas med berusning. Herregud, jag är ju dum i huvudet. Mitt logiska tänkande är åt helvete. Jag tittar periodvis med ett öga i taget och litar blint på den automatiska rättstavningsfunktionen, för det där med stavning är inget min undersövda hjärna tänker prioritera. Min finmotorik får Stephen Hawking att framstå som en balettdansös när jag går in i dörrkarmar och missar kylskåpshandtaget med decimetermarginal.

Men. Jag. Får. Inte. Somna.

Striden jag utkämpar mot min egen kropp just nu är inte av Guds nåde ska ni veta. Fönstrena står på vid gavel för att jag ska vakna till av luften (bullshit). Jag sitter obekvämt och har tryckt i mig imponerande mängder socker. Jag har även slagit nytt personbästa i koffein, genom vad som bäst beskrivs som att shotta det starkaste kaffet i Nespressos sortiment (10 av 10 möjliga magsår). Lönlöst. Nu står mitt hopp till Google och att någon hjälpsam nazist från andra världskriget knåpat ihop en DIY-guide till sömntortyr.

Banana chocolate pancake.

Phra Nang-beach, prinsesstranden.

Solnedgång över Ao Nang.

Vid Tup Island.

Till er som nu misstänker att jag endast lägger upp bilder för att göra er avundsjuka vill jag säga: jag är precis lika avundsjuk som ni. (Trösta er även med att jag sannolikt fryser mer än er också, eftersom min kropp fortfarande tjurar över att ha gått sisådär femtio grader back och elementen i lägenheten dessutom spökar). Med facit i handen transporterade jag mig alltså halvvägs runt jordklotet för att i två veckors tid vara i princip konstant avundsjuk -- "titta, tänk om man fick vara på ett sånt här ställe i verkligheten". Så onödigt, när min svenska hjärna är inte programmerad att ta in alla de färger som finns där nere. Så här i efterhand inser jag ju dock att solbrännan och de sjuhundrasjuttiosex fotona är bevis på att jag faktiskt VAR där. Och att dit, dit vill jag igen.

Tolv timmar tog flygningen hem från Thailand. I tio av dessa timmar var jag positiv, sen fick det räcka. Det är nog fan personbästa ska ni veta. Det är som en sån där 2012-domedagsfilm där alla som tittar på vet att det när som helst kommer barka åt hela helvete.

Så här i efterhand kan jag identifiera början till mitt personliga charter-Armageddon i samband med följande dialog någonstans ovanför en afghansk bergskedja:
- "Får vi något mer att äta innan landning?" (Jag)
- "Ja, vi serverar frukost tre timmar innan landning, för då är det ju morgon för er." (Flygvärdinna)
- "Men guuud vad bra - OM vi faktiskt fortfarande var i Thailand och det faktiskt VAR morgon. Nu är klockan egentligen 21 på kvällen och vi får frukost, vilken jävla brakfest för jet lagen. Ingår serpentiner?" sa jag självklart inte högt utan ett svenskt: "Okej, vad bra!"

Låt mig även för er skull översätta detta från charterspråk till vanlig svenska.

• "Tre timmar innan landning" = kommer du väckas brutalt väckas av att bländande strålkastarljus tänds i kabinen och en käck röst som sprakar ut i högtalarna. Men tro inte att du får ÄTA då, för först ska det säljas skraplotter; serveras våra yngre resenärer snorungarna en annan GOD frukost två timmar innan alla andra och givetvis tas betalt för vatten och juice. Att de inte börjat betalt för luften ombord måste vara en ren administrationsfråga.
• "Frukost" = en påstådd omelett med jävligt suspekt och oidentifierbart innehåll som skimrar i grönt, toppad med två bleka kycklingkorvar (modell: avhuggna fingrar) som fått vilken alvedon som helst att se solbränd ut. Vem behöver luftgropar för att få maten att åka hiss i matstrupen?

Flygvärdinnorna var för övrigt en imponerande armé uniformerade kloner av Mickan i Solsidan, 10 år och en bitter skilsmässa från Fredde senare. Aldrig tidigare har jag sett någon ironiskt servera kaffe ("Önskas kaffe? Jahaaja, kaffe önskas"). Glamouren i flygvärdinneyrket måste vara en myt i klass med att den där berömda krampen om man simmar efter att ha ätit. Min privata version av helvetet inkluderar scenarion där jag tvingas tjäna svenska charterturister i trånga utrymmen med döden som enda flyktmöjlighet.

Charterns har ju som ni kanske vet även adopterat en motsvarighet till "första klass". Apollo kallar det för Novair Excellent och för 4-5 tuss extra/person får man bredare stolar, fler tum på tv-skärmen och en särskild incheckningsdisk där kön till min illa dolda glädje var längre pöbelns. I rättvisans namn var ett par saker var dock exklusiva med denna del av planet -- resenärerna hade exklusivt grå tinningar och vita strumpor i sandaler, så där tog vi kål på myten om den fattiga pensionären. Nu hade jag inte heller precis blåvägrat att få utökat lebensraum ombord på turistkontainern, men jag är bränd sen vår flygning från Grekland när vi betalade för extra benutrymme och i gengäld fick Arja Saijonmaa. Jag tror fortfarande att någon slags olycksfallsförsäkring borde ha fallit ut där för sveda, värk och psykiskt lidande.

Det här blev ju imponerande långt och rörigt. Jag skyller allt på de där kycklingkorvarna mittinatten och återkommer när mitt IQ inte längre är en skostorlek.

Bildkälla

Efter en vinter som yrde in och fullkomligt tog över allt har jag tryckt på pausknappen i livet. Två veckor i exil från Sveriges kyla i ett slags paradis, Thailand. Herregud vad det är skönt att vara här och inte där.

Hinna komma på hur man andas igen, ni vet?
Skummläsa ikapp tre år av missade svenska deckare med pocketsidor som skrynklar sig i värmen och fukten efter pooldopp.
Äta min egen vikt i färsk ananas och banana chocolate pancakes.
Förtränga det faktum att både jag och bagaget kommer lämna Thailand med okänt antal kilo övervikt.
Ta reda på om det går att tröttna på skaldjur och hur mycket man i så fall måste äta.
Vidareutveckla mina nyfunna förhandlingsskillz som SÅ kommer hamna på ett framtida CV.
Känna mig mer arg än duktig när mina höga SPF-insmörjningar låter solbrännan ta sin lilla tid.
Oroa mig för att bli matförgiftad av varje liten isbit för att efter ett par dagar äta allt som inte fortfarande rör sig eller luktar för dött.
Fota roliga skyltar, känna mig som dum svensk turist och låta mig kulturkrockas. 

Vill ni mig något de kommande veckorna så kan ni leta här.
Tips! Titta efter blond svensk flicka med håret på ända, en systemkamera i näven och choklad runt munnen.

Resan hem från Grekland till Sverige var en pärs. Inte för att vi fick köa länge i ett turistkaos IN till flygplatsbyggnaden (trots att det var 35 grader varmt), inte för att vi fick betala 60 spänn för en varmkorv på flygplatsens enda butik (och 30 för en liten Mars), inte för att det var turbulens (trots att jag blir åksjuk), inte på grund av alla skrikande barn (trots att mina trumhinnor fortfarande värker).

Nejdå. Utan för att vi hamnade bredvid en kändis. På första raden i flygplanet: jag, Henrik och en tjurig Arja Saijonma (japp, googlade stavningen). Av alla jäkla ställen och människor så dyker hon upp på just vårt Apollo-charterflyg, jajemen. Och så fort vi insett att det var hon drabbades jag och Henrik i tyst samförstånd av en svårtartad form av Arja-tourettes. Helt plötsligt blev vår 3,5-timmarsresa evighetslång och det kändes omöjligt att öppna munnen utan att:

• Börja prata med mumintroll-brytning
• Säga ordet "arg" eller värre, "arga"
• Kläcka ur sig frågan om vad som skiljer levande charader från övriga charader
• Titta ut genom fönstret och konstatera att vi är högt över havet
• Luta sig över hennes stol och fråga "vem är du? Vem är jag?"
• Eller (Henriks favorit) titta på henne en lång stund och glatt säga "Du, jag känner igen dig! Det är du som är Lotta Engberg va?"

Resultatet: vi satt knäpptysta under hela resan och tordes bara prata när arga Arja gått på toaletten eller jagade sina klirrande väskor som hon blev skitförbannad över att hon inte fick ha vid stolen vid start/landning. Ändå anade vi att hon telepatiskt hörde våra tankar, för hon vägrade blankt att flytta sig en millimeter när vi skulle gå hoppa på toaletten (hon satt ytterst) och gav oss evil eye genom sina knallröda solglasögon så man kände hur nackhåret sveddes en aning.

Nu har vi i alla fall upplevt högt över havet helt live med Arja.

Solnedgång över havet och Rethymnon.

Uppdatering: Sen sist...


... har jag druckit Ice Mojito på Hägen-Daez-baren vid strandpromenaden och herregudjesusbarnetochMaria via smaklökarna skådat himmelriket, pärleporten och gudfan själv.


PS. Vi väntar fortfarande på de där 0,3 mm regn.

Femte dagen här på Kreta (av fjorton! Fjorton!) och jag har hackat mig in på hotellets trådlösa nätverk, så jag tänkte avlägga en kort lägesrapport. Vi svettas njuter av cirka 30 grader varmt i luften och 25 i vattnet, försöker äta vår egen vikt i tzatziki, slåss med tyska turister på stranden om bästa solstolarna och har en hotellfrukost som höjer vårt BMI med en poäng för varje morgon. Gött mos, med andra ord.

Projekt "Få färg" går enligt följande: jag har gått i huvudsak direkt från kritvit till brun, medan Henrik valt att gå omvägen via röd (som bekant också är en färg). För den som inte gjort det redan kan jag förresten rekommendera att investera i aktier från Piz Buin eller Hawaiian Tropic; fortsätter det i den här stilen finns det goda chanser till stor utdelning inom en snar framtid.

Om det är någon tröst hotar dock vädergudarna oss med regn i dag. 0,3 mm. Och vi som inte tog med paraply.

Pojkvännen har ett pass, hallelujahkorsitaket. Och förmodligen skavsår i öronen av mitt tjatande om badbyxor, Immodium och resväskor. Nu får han veta hur det är att resa ihop med ett kontrollfreak (fråga mig, jag gör det jämt). Här skrivs det listor på listor som ska skrivas och packas utifrån förutsättningen att bagage kommer slarvas bort, jajemen och finemang.

Hemtenta är skriven, blommor vattnade, tentamiddag avnjuten och tentavin likaså. Nu är min sommar officiellt här och nu ska vi bli en av de där människorna jag tidigare kritiserat för att fly utomlands i den grönskande svenska sommaren. Om mindre 9 timmar bär det iväg. Bort. Två veckor av härlig paus från livet, komplett med hotellfrukostar, sol och knaperstekta tyskar på stranden.

Att kolla upp hotellets internet-försörjning har på något obegripligt sätt glidit igenom kontrollfreaksnätet. Finns internet kan ni vila trygga i att jag kommer ta chansen att plåga er med blått hav och naturbildsporr. Oavsett: tills vi hörs igen: må gott, lev gott, ät gott och ha det fantastiskt gott!

Bildkälla

Långa versionen: Jag och Hanna slogs med norska pensionärer om parasoll vid polen; solbrände oss (min panna, vojvoj); blev uppraggade av spanska servitörer på hela Playa Amadores som pratade om mamma Scans köttbullar och Mamma Mia; hånade våra medelålders, spritmarinerade medresenärer som drack Jäger ur plastmuggar och applåderade när flygplanet landade; mikrade bacon; blev anfallna av kackerlackor lika stora som Skogaholmslimpor; sprang ner innan frukost och ockuperade solstolar i sann jävlacharterturist-anda; åt glass; dödade myror med taxfree-sprit (med 100%-ig framgång); gjorde storkok på vad jag fortfarande inte vet var köttfärs; filosoferade och fnissade oss igenom kvällarna med vin och ananasdrinkar på havsutsiktsbalkongen och hade det precis så fantasiskt bra som resekatalogerna får en att tro att man kan ha på sin semester.

Korta versionen: Soligt. Varmt. Förbannat jävla härlig vecka. 

... and the lost Anna returns! Brunare, piggare, fräknigare och gladare än på gudarnavethurlänge. Hanna och jag har haft en härlig vecka i solen som levdes helt enligt minsta-möjliga-ansträngning-principen. Under resan kom jag på mig själv med att tänka det är så här livet borde vara så många gånger att jag tappade räkningen.

Jag upprepar att jag har fått färg, färg och små små fräknar i hela ansiktet, micket trevligt. Och trots att jag på en vecka förbrukat mer body lotion och aloe vera-jox än genomsnittssvensken gör under en livstid, håller min knaperstekta kropp för fullt på att ömsa skinn i bästa reptil-anda. (Nej, det ni tänker nu är felfelfel -- vi använde solkräm, massor av solkräm, 3 flaskor. Solen ägde tydligen Apotekets sun lotion totalt). Kliar gör hela jag också, men en titt på nyansskillnaden i klass vaniljglass/chokladglass efter bikinin and it's all worth it baby.

En länge reseskildring är att vänta, eller ja, åtminstone en hög bilder noggrant utvalda för att framkalla avundsjuka. Först ska jag dock spela lite musik så att grannarna förstår att jag är hemma; uppdatera mig om vad som har hänt i bloggvärlden när jag var borta -- en hel del enligt Bloglovin'-- hinka påskmust och gotta mig hämningslöst i universitetets välkomsthälsning i form av ett oväntat VG på mardrömstentan i nationalekonomi. God afton.

Den gamla amerika-kofferten är packad och lo and behold, den är inte ens i närheten av proppfull. De sista förberedelserna är i full gång: jag förväntar mig när som helst att ett bang och rökutveckling från proppskåpet i hallen av överbelastning från alla pryttlar som ligger på laddning (digitalkamera/systemkamera/mobil/mp3-spelare/dator), och försöker googla fram en säkrare källa än Hunny_Bunny_26 som kan tala om att svenska kontakter fungerar i spanska eluttag. Generation teknik vaddå?

Snart kommer stor-päronen, alltså mormor och morfar hit för att hämta upp moi och förstås inspektera nya köksgardinerna (jag slängde in det som en bonus för besväret att åka in hit; sådant gillas). Blir sen övernattning i Sigtuna för mig och Hanna. Flyget till Las Palmas går ska gå i morgon klockan 8 så morfar skjutsar upp oss till Arlanda till 6. (Här borde jag nog inflika att allt detta upp-ställande för barnbarn med vän är helt frivilligt och kommer att belönas med två stora askar Anton Berg-choklad från taxfreen efter hemkomst).

Kanske blir det någon semesteruppdatering i veckan, annars återvänder vi till landet onsdag kväll nästa vecka. Jag blir sen några dagar hos mormor och morfar för påskfirande, så om inte annat hörs vi så fort det passar deras grannars olåsta trådlösa bredband. Ha det bra allihop!

Bland alla mer och mindre udda intressen jag odlar, finns en stor förkärlek till udda skyltar. Nedan kommer jag med praktiska exempel försöka ge en inblick i hur det är att leva som skyltintresserad och bidra till att öka förståelsen för oss som en utsatt grupp människor i samhället.

---

 

Eftersom mor och jag delar en mycket sneaky uppsättning gener som orsakar stor fallenhet för planering och strategi, befann vi oss vid Empire State Building, attraktionen känd för att stjäla flertalet timmar av värdefull turisttid, redan när den öppnade i gryningen (läs: halv åtta). Och tro på fan att vi tog oss in på 20 minuter blankt efter att de öppnat. *klappa min egen axel*

Min höjdrespekterande mamma tog det säkra före det osäkra och höll sig bakom inomhusets trygga glasväggar. (Jag ser inget som helst samband mellan detta och att besöket eventuellt föregåtts av en viss psykning i form av färgstarka berättelser om hissar med glasgolv och observationsdäck med knähöga stängsel). Medan hon höll ställningarna inomhus klättrande jag totalt respektlöst runt med kameran och jagade duvor genom stängslet.

Det var en helt glasklar morgon -- blå himmel, inte ett moln, och en utsikt som fortsatte därifrån till evigheten. (Jag är fortfarande övertygad om att jag såg fabrikstornen på Leksands Bröd). Helt fantastiskt. Fortfarande är jag inte säker på att New York faktiskt existerar i verkligheten, men för att vara en illusion var det en jäklarns häftig sådan.

(Mental note: Vid besök 320 meter upp i luften, ta med oväntade vindpustar i beräkningen vid val av klädsel. En klänning med stor vidd och möjlighet till vindfång kan sluta med en ofrivillig Marilyn Monroe-imitation inför ett gäng kinesiska turister.)

Egentligen är det ju komplett meningslöst att lägga upp bilderna eftersom det inte finns skuggan av en chans att de kan förmedla känslan av att stå på 86:e våningen en molnfri dag och med New York och hela världen för sina fötter. Helt meningslöst. Men jag är ju all about meningslösheter så vi kör på ändå.

En riktig upplevelse som förtjänar ett eget inlägg är butiken Abercrombie & Fitch på 7th Avenue. Ni kan för det första inte föreställa mig vilka problem min kära mor hade att memorera namnet. Min absoluta favorit av alla varianter är, i stenhård konkurrens, Aberzombie & Bitch.

Det var faktiskt organiserad kö IN i butiken (notera på den småkassa bilden ovan att kön ringlar sig långt bortom gathörnet). Mamma och jag blev synnerligen paffa, men en uppenbar anledning presenterade sig redan alldeles innanför dörren: två barbröstade och synnerligen välbyggda unga män iklädda endast låga jeans och breda leenden. Utan att gå omvägen via irritation över det sexistiska i det hela gick jag direkt till att bli omåttligt nöjd över att den manliga kroppen för en gångs skull exponerades.

Butiken, som för den delen varken har särskilt dyra eller uppseendeväckande kläder, var olik något jag tidigare upplevt. De fyra våningarna var snudd på i totalt mörker och musiken som dunkade i bakgrunden överskred volymmässigt många festlokaler jag besökt. Lägg därtill anställda med arbetsuppgift att stå på varje våning och dansa med käcka leenden på läpparna.

Och lukten! De hade formligen dränkt in hela butiken med sin egen parfym. Det stank. Det stacks i ögonen, i näsan, tårarna rann. Ett extremt PR-trick som tyvärr, enligt mina observationer i kassakön, verkade fungera då varannan kund efter uppmaning från kassörskorna köpte med sig en flaska hem. Kläderna jag köpte luktar fortfarande om någon är nyfiken. Och naken karl-påsen som plaggen bars hem i har jag sparat, funderar på att få den inramad.

Nu när jetlagen börjat släppa, resväskorna är uppackade och man kommer på alla saker man borde-men-inte-köpte tänkte jag börja berätta om min och mammas resa. Delar upp det i mindre bitar så blir det lättare för oss alla. Kom gärna med synpunkter om vad ni vill veta mer om.

---

På planet till New York, torsdag 21/8, delades det ut dagstidningar och eftersom min livsfilosofi är "gratis är gott" grabbade jag naturligtvis tag i ett ex av varje. Det lilla kruxet var att planet i Madrid trillat ner dagen före. Ergo mindre skojiga tidningsrubriker, som blev än mindre roliga av det faktum att vi just lämnat över ansvaret för våra liv i en okänd mans och en plåtlådas händer. Kan tilläggas att tidningen efter att denna bild togs veks ihop och fick stanna i den lilla fickan i sätet framför resten av resan, oläst. Syns inte, finns inte.

Vi flög Malaysia Airlines, och jag kan bara instämma med Mäjts åsikt: utan tvekan det bästa flygbolaget jag åkt med. Förutom superfräscht plan och det faktum att vi överlevde, var servicen fantastisk -- det delades ut varma våtservetter (!), jordnötter, juice, vin, mackor, kaffe och det fanns flertalet maträtter att välja mellan. Jag förälskade mig i tv-skärmen vid mitt säte och utbudet av hundratals filmer/tv-serier/spel. Med hjälp av CSI, Simpsons och bärkastning med Timon och Pumba kändes flygresan löjligt kort.


När familjen var på kryssning för några år sedan och vi klev iland i Marocko var något otippat det första som mötte oss gigantiska lastpallar med texten Siljan Wood. Lite komiskt fann mor och jag det därför att ett Ikea-varuhus var vad vi såg när planet precis dumpit ner vid Newark.


Vårt hotell låg vid 7th Avenue och 33rd Street, vilket för er som inte är bekanta med New Yorks gatuuppbyggnad väl får kallas mycket centralt. Mamma och jag gick i princip överallt vi skulle, upp till 90:e gatan som högst och ner till absoluta sydspetsen av Manhattan som längst ner. Ja jävlar vad vi gick. Hur som brukade vi avsluta kvällarna på det Starbucks (foton ovan och nedan) som låg en bit längre ner på 7th Avenue.


Första tiden var det nackspärrsvarning på hur fascinerade vi var av alla överdrivet höga skyskrapor (för att citera Lasse Lindrot: "Om det inte fanns några tjejer i New York skulle Empire State Building vara tre våningar ungefär). Efter en dag eller två gick det över och vi blev istället alldeles till oss om vi hittade hus med ensiffrigt antal våningar.

---

Sådärja, då har vi börjat lite försiktigt i alla fall. Som Arne Hägerfos sa: detkommermera. Som en liten teaser inför framtida inlägg kan jag utlova shoppingdrama inne på Armani, feta amerikaner, hundbarnvagnar och snudd på oanständig exponering av den manliga kroppen. Stay tuned.