´

Först trodde jag att jag hamnat fel. Jag cyklade iväg för att köpa en semla på det lokala konditoriet och hade av misstag hamnat vid kön till Beatles reunionkonserts biljettsläpp. På gatan utanför stod andra uppdykare och såg lika förvirrade ut. Vi tittade på varandra -- vad är det här? Och drog sedan fascinerande slutsatsen att det kunde inte vara något annat än, ja, semlorna.

Förbipasserande skrattade och pekade på oss där vi stod i snålblåsten. Någon annan skulle kanske ha sagt skit samma, handlat vispgrädde och mandelmassa på Coop och ordnat sitt eget party -- men inte jag. Det som börjat som en ursäkt att slippa kurslitteraturen förvandlades till orubbligt mål. Jag ska ha semla.

Så där stod vi 20-25 stycken och småpratade på det sätt som bara folk som köar tillsammans eller väntar på bussen gör. Kön rörde sig långsamt framåt. Avstannade. Rykten spreds om att semlorna var slut. Någon gav upp. Detta mönster upprepade sig om igen, hopp och förtvivlan, tills jag äntligen nådde disken, säkrade min semla och utstuderat lååångsamt kunde vandra förbi den aningen kortare kön utanför med triumfens papperspåse i handen.

Och tänk, av någon anledning var det en ovanligt god semla.