Bildkälla

Ä n t l i g e n har jag gått och skaffat mig en ny armbandsklocka. Det var minst sagt på tiden -- min förra stannade någon gång på gymnasiet och har stått still sen dess. Exakt vari det komplicerade i att plocka upp klocka, bära ner till urmakare, hämta ut hos urmakare och räcka över en femtiolapp för nytt batteri ligger vet jag inte exakt -- men någonstans där i krokarna ligger det uppenbarligen, eftersom jag varit klock-lös sedan dess. Urdåligt av mig, jag vet, fast man vänjer ju sig när mobilen sällan vistas mer än en armlängd bort.

Det är en rätt tidlös design med armband i blankt/borstat stål och en urläcker svart tavla med vita siffror och pyttesmå stenar. Det var ett av de sällsynt klockrena tidpunkter då smak och plånbok är överens -- hjärtat blev tämligen omgående förälskad i den och ekonomin gav vår relation sin välsignelse, då den råkade vara på sommarea. Klockan alltså, inte ekonomin. (När som helst förväntar jag mig för övrigt att få inkasso-krav från mitt eget sparkonto, med tanke på hur mycket jag lånat från mig själv för att bekosta min överlevnad i väntan på att skatteåterbäring, CSN och sommarjobbslön ska dimpa ner i augusti).

Ovant är det -- jag har under dagen snabbutvecklat någon slags light-ticks där jag tittar på klumpen som sitter på handleden och registerar att oj, det sitter en klocka där! Och sen plockar upp mobilen för att ta reda på hur mycket klockan är. Meeen det är väl bara en tidsfråga innan även min sommartrötta hjärnklump ställer om sig.

Och DÄR var det schlutt på taskiga klock-ordvitsar och därmed detta inlägg.

Mot bakgrund av kvällspressens skriverier om 118 100:s tvivelaktiga självmordsuppmaningar och mer underhållande sångröstrecensioner (hoho, om jag adopterat traktorgnissel-liknelsen) fick jag och vänner häromkvällen den briljanta och fullständigt unika idén att sms:a 118 100 själva. Jag vet, helt crejsy vi är. 

Efter många djupa veck i pannan, för många timmar på jobbet och en rejäl sockerchock för att toppa det enades vi kring frågan: På vilken restaurang i Uppsala är det störst risk att bli matförgiftad?

Återigen: crejsy.

Detta svarade 118 100:
Det är en relativt liten risk att drabbas av matförgiftning på restauranger i Uppsala. Dock har vi på 118 100 förstått att du, mot bakgrund av din totala avsaknad av smak och klass, sällan vistas på inrättningar som ens med god vilja kan passera som "restauranger". Inom framtiden kommer du just därför att drabbas av ett svårartat fall av salmonella efter att idiotiskt nog ha beställt in en kycklingsallad på ett ställe där de ostädade toalettringarna ur hygiensynpunkt vore att föredra framför tallrikarna som underlag för föda. Symtomen slår till när du sitter på planet till Papa Nya Guinea, där du en kort tid efter ankomsten kommer kapitulera inför helvetessymtomen, tjacka ett gevär av första bästa papanyaguinean som tar Visa och plocka ner den där skyltjäveln så fort det bara går.

... inte.

Vad de faktiskt svarade var:
Det är en relativt liten risk att drabbas av matförgiftning på restauranger i Uppsala. Det har inte undersökts närmare vilken restaurang som är mest hälsovådlig. Men en bra tumregel är att om det är rent och snyggt i lokalerna så brukar det även vara det i kök och lager med mera.

Och besvikelsen i det. Besvikelsen i det. Falsk jävla marknadsföring, 118 100, nu ringer jag Aftonbladet!

Visst, jag kan acceptera att det faktiskt finns människor som tycker att brun billack är urtjusigt. Visst. Att begrepp som exempelvis "ornitofili" och "talofili" (att bli sexuellt upphetsad av små fåglar respektive att bli levande begravd) existerar gör ju det uppenbart att det finns folk till allt, rimligen även ett par åt att verkligen gilla brun billack. Men upplys mig gärna om hur sjutton det kommer sig att det numera är bruna bilar i om inte vartannat, så åtminstone vart tredje gathörn.

För snackar vi billack har jag inte stött på en enda snygg brun nyans. Och det är nog unikt i för färgen. För nästan oavsett hur mycket man i allmänhet ogillar en färg går det att hitta åtminstone någon nyans av den som KAN uppfattas som lite häftig på en viss bil. Men b r u n t? Exempel på olika bruna nyanser: utspädd-latte-brun, mjölkchoklad-brun, ajdå-skulle-ha-slängt-bananerna-för-ett-tag-sen-brun; varierande nyanser av saker-som-lämnar-kroppen-när-man-läser-Dassboken-brun.

Varje gång jag ser en ny, brun bil plockar min hjärna omedelbart fram bilder av hur föraren fått rabatt av en väloljad bilförsäljare som bara vill bli av med den hiskeligt fula bilen. Associationerna bottnar alldeles säkert i att min farfar någon gång på åttiotalet förvärvade en beige Volkswagen Jetta under sådana omständigheter. Beige som jag erkänner om möjligt är ÄNNU fulare än brun, men så köpte väl min farfar också den sista beiga bil som någonsin rullat från en bilfabrik ut på svenska vägar. Följaktligen är brun den regerande fulaste bilfärgen.

Och här i mitt nedvärderande resonemang bortser jag alltså från gamla rostiga Volvo 240's som lunkar på -- de brotten är preskriberade nu. Det jag vill veta är hur man kan lägga ett antal hundra tuss på en glänsande ny Volvo eller BMW och sen välja en BRUN lack? Jag veeet att det anses är sååå tjejigt att tjata om färgen på bilen (-Vad har du för bil? - En röd) men ärligt: hur coolt är det att glänsa runt i senaste BMW-modellen när majoriteten av de man passerar med statistisk säkerhet kommer tänka... avföring?

Det vill jag veta. Det, och hur många av er som inte vågade klicka på Dassboken-länken ovanför.

Brunt rimmar fulnt.

-- Henrik förklarar undantagstillstånd från vår stängd-badrumsdörr-regel under VM-finalen.

I Rethymnon fanns en restaurang med det något intressanta namnet Alkis. Detta, vad vi fick höra, inte efter klientelet som besökarna utgör, utan enligt den grekiska traditionen att döpa restaurangen efter ägarens förnamn. Detta enligt uppgift från och endast från Apollos fnittriga reseledare, som marknadsförde stället med en imponerande ihärdighet. Med andra ord kan det precis lika väl vara en utstuderad överenskommelse för att skinna semester-alkade skandinaver med taskig humor.

Stället var precis vad era fördomar säger att det är: ett litet färgglatt hak längsmed strandpromenaden med "levande mosik" och "kåttbullar" på menyn. Och som ni säkert kan räkna ut saluför Alkis givetvis ett eget vin. Samt Alkis-kepsar, Alkis-pins och Alkis-t-shirts i såväl vuxen- som Bert-Åke-ska-vi-inte-köpa-en-åt-barnbarnen-barnstorlekar (jag när en misstanke om att en viss av procentandel av intäkterna här tillfaller Apollos reseledare).

Och döper man ett vin till Alkis så inger det ju vissa förhoppningar. Det rentav förpliktigar. Så på självaste midsommarafton korkade jag och Henrik förväntansfullt upp flaskan vi släpat hem. Redan när lukten spred sig --  tänk ostädad gratis-bajamaja uppställd på Sergels torg -- förstod vi, resterande sällskap runt bordet och grannbyn vartåt det barkade. Fy satan, det finns motorolja som är mer lättdrucken. Fjortisarna som dricker pumptvål på offentliga toaletter för att bli fulla skulle ha ratat detta. Det vinet kan omöjligen ha gjort någon enda människa till alkis.

Jag tror jag avrundar med skylten placerad vid Alkis-utgången:

Välkommen hit till Dalarna och Mora. En liten ort i Siljansbygden med cirka 20 000 vilseledda själar som lever nära naturen och de gamla traditionerna. Bara för att maten numera levereras med färglatt pappersomslag innebär det inte att Moraborna frångått traditionen med att jaga den. Uthållighet, snabbhet och framför allt fingerfärdighet utmärker bygdens framgångsrika jägare. Här serveras inte Coca Cola i pappmuggarna utan orenad motorolja. Och köttet är, som artikeln framhåller, givetvis endast närproducerat.

Frågor på det?