Efter en vinter som yrde in och fullkomligt tog över allt har jag tryckt på pausknappen i livet. Två veckor i exil från Sveriges kyla i ett slags paradis, Thailand. Herregud vad det är skönt att vara här och inte där.

Hinna komma på hur man andas igen, ni vet?
Skummläsa ikapp tre år av missade svenska deckare med pocketsidor som skrynklar sig i värmen och fukten efter pooldopp.
Äta min egen vikt i färsk ananas och banana chocolate pancakes.
Förtränga det faktum att både jag och bagaget kommer lämna Thailand med okänt antal kilo övervikt.
Ta reda på om det går att tröttna på skaldjur och hur mycket man i så fall måste äta.
Vidareutveckla mina nyfunna förhandlingsskillz som SÅ kommer hamna på ett framtida CV.
Känna mig mer arg än duktig när mina höga SPF-insmörjningar låter solbrännan ta sin lilla tid.
Oroa mig för att bli matförgiftad av varje liten isbit för att efter ett par dagar äta allt som inte fortfarande rör sig eller luktar för dött.
Fota roliga skyltar, känna mig som dum svensk turist och låta mig kulturkrockas. 

Vill ni mig något de kommande veckorna så kan ni leta här.
Tips! Titta efter blond svensk flicka med håret på ända, en systemkamera i näven och choklad runt munnen.

Jag är ett fan [fän] av att sälja prylar vidare via internet, det är jag. Mest på Tradera, för folk där är i regel seriösa och för adrenalinkickarna i att följa budgivningarna. Hellre nertyngd av plånboken än ett dåligt samvete över saker man tröttnat på liksom. Ofta blir jag förvånad över vad folk är beredda att betala för begagnade saker. Senast i veckan sålde jag iväg flera tv-spel för över hundralappen mer än en snabb googling avslöjat för köparen att spelen kostat nya. Men jag klagar inte, uj nej.

Och så finns ju Blocket.

I veckan la jag upp en annons om mitt relativt nya Playstation 2 där. För ett ögonblick eller två övervägde jag att lägga upp mitt mobilnummer, men nöjde mig med mailadress med tanke på den fascinerande förmåga Blocket har att locka fram de allra underligaste människor från de mörka stenar med internetuppkoppling de i vanliga fall gömmer sig under. Och mycket riktigt, efter bara ett par minuter började mailen trilla in: "hi anna.please can u sell me this play station ..i really need it.please"; "i want to collect it... meet u today i get playstation"  och andra svar som fick mig att undra om jag av misstag lagt upp annonsen på i bästa fall www.lookingtobeskimmed.com, i värsta fall www.axmurdermeplease.com. De kan "komma hem till dig nu å hämta" och berättar historier om hur de jobbar som sjuksköterskor i London men behöver skicka iväg det till sin son som har skollov i Nigeria.

Och jag har sett alldeles för många kriminalserier för att behöva undra över vad som skulle hända ifall jag verkligen stämde träff med "franklin" eller "baker" i mörkret klockan 23.00 en måndagskväll. Vilka båda för övrigt lämnade mobilnummer som varken Hitta.se eller Eniro kan spåra till ett namn, surprise surprise. Populärkulturen har lärt mig att anonyma kontantkortstelefoner är det säkraste kännetecknet för en mördare, näst efter torterade djur i barndomen.

Nästa gången jag träffar poliserna i bekantskapskretsen ska jag föreslå dem en ny beparingsåtgärd i svenska polisens spaningsarbete. Den är genialiskt enkel: lägg upp en annons på en iPhone 4G på Blocket och beta av buset vartefter mailen ramlar in i inkorgen.

Aftonbladet.se har utnämnt årets läsarbilder. En av fotona som inte vann tilldelades utmärkelsen "Juryns hederspris", vilket i sammanhanget väcker vissa funderingar kring vilka som ingår i juryn, alternativt om alla redigerare på redaktionen tagit jullov samtidigt.