Jag tänkte passa på att skriva några rader innan Ni kommer hem - hon slutar skolan nu och bör vara hemma om ungefär en halvtimme. Just nu håller jag på att förgrädda pajdegen - mödosamt tillverkad i vad som måste vara Englands sämsta hushållsassistent, alla kategorier - till min tacopaj och alldeles strax ska jag gå och se hur den tinande köttfärsen mår.

Sammanfattningsvis har veckan hittills varit ganska lugn. Jag har mest pysslat hemma, kört en hel del bil, övat på Cambridge-proven, fikat med Lotta, lagt upp ett par byxor, sett ett fantastisktotroligtspännande avsnitt av Grey's Anatomy, bakat lite... Det har varit skönt att få lite tid att ta det lugnt då de två senaste veckorna varit väldigt intensiva. Och de kommande dagarna blir förhoppningsvis det också! Eliaz bör landa om ungefär två timmar och påbörja en komplicerad färd in till London, genom London och ut hit. Spårarbeten i tunnelbanan utgör ett extra spänningsmoment (no pun intended) då flera av linjerna inte går som de ska - men desto mer sport. Vi har bestämt att vi ska in till London i morgon + söndag, så jag håller tummarna för bra väder. Han åker hem på onsdag eftermiddag, så förhoppningsvis hinner vi in en gång till på måndag eller tisdag.

Det är bäst att jag återgår till min matlagning nu. Jag har inte ätit tacopaj på ett par månader, alldeles för länge alltså, och förhoppningsvis screwar inte de engelska ingredienserna upp pajen alltför mycket. Särskilt inte eftersom jag upprepade gånger talat om för Mr och Mrs D hur otroligt god den är. Nåväl, skiter det sig fullkomligt får jag väl distrahera dem med den kladdkaka jag ska baka med Ni senare i eftermiddag. Hör ni ingenting från mig på ett par dagar beror det antagligen på att jag är ute på äventyr med Eliaz i London eller så har något gått hemskt snett med tacopajen. Önska mig lycka till. ;)

Det var väl roligt - hurra...?

Blötsnö i luften, två centimeter - möjligen tre om man mäter lite godtyckligt - snö på marken, slask på vägarna och generellt trafikkaos.  "Schools closed after heavy snow" står det på BBC's hemsida. Bussarna, tågen och rälsen klarar inte ovädret och den oerhörda kylan (minus ett par grader). Vinterdäck är ett ototalt okänt begrepp - "Sätter ni snökedjor på bilarna i Sverige?" blev jag tillfrågad häromdagen. Mina ögonlober har värkt konstant i ett par dagar eftersom jag himlat så mycket med ögonen.

Under min tid i England har jag upplevt några av de absolut fulaste snögubbar - och jag använder termen "snögubbar" ytterst vårdslöst - jag någonsin sett. De lutar åt alla möjliga håll, ser ut att vara svårt angripna av mögel och liknar mer än något svältfödda får.

Utanför fönstret ser jag de stackars engelska barnen som är fullkomligt vindögda av förundran över det vita guldet. Iförd klädsel passande en expedition till Antarktis springer de förbi utanför på gångvägen och jag har möjlighet att iaktta hela processen - hur de tar sikte på en snöfläck där marken eventuellt inte syns igenom, tar sats och sedan kaaastar sig mot utvalda snöfläck. Exakt vad de sedan skriker till sina tillskyndade föräldrar när de ligger på mage med en centimeter tillplattad snö mellan sig och den asfalterade gångvägen hör jag inte genom mitt fönster - men jag anar, jag anar.

Undrar hur många Anja Pärsson som har födds i detta land och slutat sin framtida karriär vid exakt ett sådant tillfälle?

Varje dag bjuder som bekant på nya utmaningar, och idag kom den i form av en körlektion. Jag har börjat inse att jag inte kan undvika hämtandet från skolan hur länge som helst, så när Mrs D dök upp förra veckan och tillkännagav att hon bokat in en körlektion var det bara att se glad ut, medan jag i mitt huvud alternerade "hjälp, hjälp, hjälp" med "dubbelkommando, dubbelkommando, dubbelkommando".

Enligt papprena skulle min körlärare heta Mr Berry – Herr Bär med andra ord – och jag försökte trösta mig med att om man kallas för Mr borde man väl i alla fall kommit upp i en någorlunda respektabel ålder och därmed åtminstone ha nog med talang för körskolelärande för att överleva... väl?

Körlektionen var inbokad klockan två, då Herr Bär skulle dyka upp här med sin bil. Vid ett ringde en lätt stressad Mrs D, som upplyste mig om att körskolan ringt henne – Mr Berry kunde inte komma (jag lämnar fältet öppet för spekulationer om varför). Istället hade jag fått en annan körskolelärare – James. Inget Mr, inget efternamn, bara James. James Bond, föreslog Lena, vilket omedelbart gav upphov till en rad spin-off skämt på "licence to kill".

Fem över två ringde det på dörren. Utanför stod en kille i 25-årsåldern med halvlångt brunt hår och halvskägg, iförd en skjorta med några uppknäppta knappar för mycket, lila solglasögon (!) och två träpärlhalsband runt halsen. Om det här var en amerikansk tonårsfilm skulle han vara surfarkillens flummiga kompis som sitter på stranden i hysteriskt mönstrade badshorts, säger "dude" i varannan mening och röker olagliga substanser.

Everyone, meet James.

Vi klev i alla fall in i den lillalilla Forden (som min Mercedes skulle svälja i en enda tugga) och körde några varv runt kvarteret, under vilka jag lärde mig att James skarpt gillar att överanvända orden "fantastic", "cool" och "lovely" samt att klämma ihop tre "good" till ett enda ord – "goodgoodgood".

Efter att James konstaterat att vi var "cool" och att han inte omedelbart behövde ta en extra livförsäkring, gav vi oss ut på Stora Vägen. Trots att jag satt i en helt ny bil och att det var ganska mycket trafik gick det riktigt bra. Bilen var relativt lättkörd och det var lättare att slappna av bakom ratten med vetskapen att om det skiter sig så är det inte mitt fel på riktigt. Vi körde till och runt i Weybridge ett par gånger samt ett par andra ställen jag inte har en aning om vilka de var – alla hus och vägar ser likadana ut här och rondellerna är mer eller mindre lika knäppa vart man än åker.

Summan av körlektionen: inget blodvite, inga vagnskador och inga personskador, möjligen undantaget att jag råkade sopa till James rätt rejält när jag försökte få i ettan och gled av växelspaken. Oops. Men om man bor i ett land med vänstertrafik får man faktiskt automatiskt skylla sig själv.

Parkerade utanför huset igen definierade James min körning med orden "fantastic, seriously" och sa att det mest handlade om att vänja sig vid körningen (nähä?) och att få självförtroende. Han föreslog att vi nästa gång ska ta en tvåtimmarslektion  (nån som har lust att bjussa på en Valium?) för att kunna öva på vägen till Nis skola och fokusera ingående på alla "tricky things", genvägar och tips under körningen, vilket jag tyckte lät som en hyvens idé. Jag tar glatt alla körlektioner jag får - det är ju inte som att jag är den som betalar. Och eftersom jag har en känsla av att Mr och Mrs D inte har så stor lust att börja leta efter en ny au pair och ännu mindre en ny dotter, kommer de inte att protestera.

Pust. Nu tror jag bestämt att jag ska fira min existens med lite choklad.

Soldis och ett glittrande frosttäcke var vad som mötte mig utanför dörren i går morse när jag gav mig av mot tågstationen. Det var kyligt i luften men värmen steg snabbt. På grund av spårreparationer gick tågen härifrån in till London bara en gång i timmen och då på en udda rutt förbi stationer jag aldrig hört talas om. Men in till London kom jag - och Lena också till slut, efter lite äventyr. Vi möttes vid Victoria Station och bestämde oss efter en överläggning för att åka till Science Museum, som hade en utställning om tv-spel "genom tiderna".

Off we went to South Kensington. Det visade det sig att det gick en slags gångtunnel mellan stationen och museumområdet, så vi behövde inte ens konsultera kartan för att hitta rätt (eller fel, som det bevisligen också kan bli). Insläppta blev vi också på Science Museum efter att två glada vakter försäkrat sig om att vi inte bar omkring på bomber i våra handväskor (de kollade uppenbarligen inte efter biologiskt krigsföringsmateriel). Väl där ställde vi oss i kö för att köpa biljetter till utställningen samt till den häftiga simulator de tydligen hade. Klart vi skulle testa den!

Killen som sålde biljetter tyckte väl antagligen att vi inte såg ut som idealmålgruppen för tecknad film, så han frågade vänligt om var intresserade av att åka med simulatorn fast den vanliga simulatorturen med dinosaurier var ersatt med "Sponge Bob" (Svamp-Bob)?

Eh – nej tack tyckte vi och gav oss istället av mot tv-spelsutställningen "Game On". Den innehöll allt från de tidigaste arkadspelen från 1970-talet till Nintendo Wii – och undantaget några få speciella utställningsobjekt fick besökarna prova att spela allt! Besökarskaran var väldigt blandad - allt från små barn till pensionärer som engagerade sig i spelandet. Lena och jag hade skoj när vi gick runt och provade de olika spelen - med varierande framgång - fast det inte fanns en chans att hinna testa allt.

Efter Science Museum gav Lena och jag oss ut på en jakt efter mat i South Kensington, vilket visade sig vara bortkastad tid då restaurangerna antingen a) var fullproppade, b) hade jättekonstiga menyer, c) var svindyra eller d) alla ovanstående. För att undvika aggressiva utspel och blodutgjutelse köpte vi varsin chokladkaka och åkte till London Bridge istället, med en vag plan att hitta något att äta samt besöka London Dungeons.

Solen strålade när vi hittade upp från tunnelbanestationen. Lätt sockerhöga och på avsevärt bättre humör promenerade vi mot London Bridge, och råkade på en hög pelarliknande skapelse som vi fick lov att titta närmare på. Det visade sig vara "the Monument", som uppfördes någon gång på 1600-talet som ett minnesmärke efter den stora branden i London. För £2 fick man gå upp för trapporna och beundra utsikten, vilket Lena och jag enhälligt röstade för att göra.

311 trappsteg kanske inte låter så jättemycket, men när det är en brant spiraltrappa drygt 60 meter upp känns det lite i benen efter ett tag. Hela vägen upp kunde man också se ned till "bottenvåningen" och få en bra bild över hur j-kla långt ned det var – svindel AB.

Men upp kom vi till slut och utsikten var strålande. Man fick en 360 graders utsikt över London – Themsen, Tower Bridge, London Eye, alla andra de där byggnaderna man känner igen men inte kan namnet på... Det var definitivt värt mödan att ta sig upp dit, även om det inte direkt är någonting jag skulle rekommendera medlemmar ur de höjdräddas klubb.

När vi var färdiga med att beundra utsikten tog vi oss ned igen, vilket visade sig vara betydligt lättare än att ta sig upp. Nere på marken fick vi till och med ett diplom som ett bevis på vår storartade insats.

Njutandes av det fina vädret spatserade Lena och jag över London Bridge till andra sidan Themsen. Klockan hade blivit tre när vi nådde Tooley Street och kikade runt där. Eftersom vi fortfarande inte fått någon lunch och London Dungeons stängde någon timme senare, bestämde vi oss för att skippa det sistnämnda för att slippa stressa och istället fokusera på intagandet av föda. Vi hittade ett fantastiskt lunchställe mitt emot tortyrmuséet – Pret a Manger (eller något sådant). Billigt, bra utbud och GOTT! Jag åt en fräsch macka med avokado, sallad, kyckling och någon sås + en underbar banankaka med frosting som efterrätt. För detta och en flaska mineralvatten betalade jag £5. Både Lena och jag var alldeles lyriska.

Vi promenerade sedan längs Themsen en bit, förbi London City Hall till Tower Bridge. Där njöt vi av utsikten över vattnet ett tag innan vi gav oss tillbaka till andra sidan. Vi spanade kort in Tower of London innan vi bestämde oss för att göra ett försök att hitta Buckingham Palace. Ner i tunnelbanan begav vi oss och kom upp vid Green Park, som vi promenerade igenom medan vi gjorde upp storslagna planer om framtida picknicks i det framtida gröngräset.

I slutet av parken uppenbarade det sig – Slottet. Gråare än det ser ut på tv och ärligt talat inte så stort som jag förväntat mig (jag ska ha ett större när jag blir stor!), men det var inte riktigt läge att klaga. Flaggan var hissad och signallerade att drottningen var hemma, men trots spaningar såg vi inget av tanten. Vi tog lite roliga bilder, pekade på vakterna i de fåniga hattarna och skrattade, tog några fler bilder och gav oss sedan av ned till Victoria Street.

Efter att ha tittat igenom ett köpcentrum och ratat slutrean bestämde Lena och jag oss för att det var dags att sätta punkt för dagen. Runt halv åtta var jag hemma igen, precis i tid för Mrs Ds söndagsmiddag, då vi fick sällskap av hennes fräna bästa väninna som bor några hus ned på gatan och hennes dotter, Nis kompis. Jag stupade i säng strax efter nio, helt slut efter helgens äventyr men samtidigt väldigt nöjd.

I morse var det upp tidigt som gällde - mer skola. Jag har börjat fundera om mina "klasskamrater" förtränger mer och mer engelska för varje vecka som går. Kom igen, lite krav kan man väl få ha på den, enligt skolan själv, mest avancerade gruppen? Det känns ju lagom produktivt att sitta och få förklarat för sig vad "agency" är för någonting eller hur man uttalar "chaos". Och grammatiken - inga kommentarer...

Nåväl! Nästa vecka är det i alla fall ingen lektion eftersom det är half-term, vilket antagligen inte säger er ett skvatt men det är i alla fall lovet halvvägs genom terminen. De har ju tre terminer i England och vi är just nu igenom halva den andra. Schemat för lovvecka ser ut som följer: jag ska ha Ni två "heldagar" (måndag + onsdag), sedan är jag helledig de resterande tre. Tjoho! På fredagen är jag dock bjuden att följa med Ni och Mrs D till Chessington, ett nöjesfält här i närheten, och när det gäller sådant är jag ju aldrig omöjlig.

Nu ska jag börja förbereda middag till mig och Ni, köttfärssås och spagetti. På återseende!

Utsikten över Themsen från the Monument


Buckingham Palace

Så, vad har hänt sedan vi talades vid sist? Inte mycket. Det är vårväder ute och jag hatar fortfarande grammatik. Lite mer bilåkning har det blivit, jag vågade mig till och med ut på vägen själv idag, exclamation point. Nåja, väg och väg, jag åkte runt kvarteret några varv. Men tilläggas ska att det är ett rejält stort kvarter och fullt av hinder i form av varubilar, barnfamiljer, höga häckar/murar, bilar parkerade på fel sida, körskolebilar med mera. Området råkar vara övningskörningens Mecka; varje morgon äter jag frukost med live-underhållning utanför fönstret då de stackars körskoleleverna försöker backa runt hörnet mitt emot huset, mohaha.

I morgon ska jag träffa mammas kusin i Wimbledon och luncha med henne, det ska verkligen bli jätteroligt. På kvällen ska jag gå och se Nis skolpjäs (hon spelar ande!), som väl kommer ta några timmar. Under fredagen ska jag, förutom att ta igen det housework jag inte kommer hinna göra i morgon, eventuellt på bio med tjejerna. Vi får la se. Helgens riktlinjer är lite diffust dragna, London har det pratats om under både lördag och söndag - det beror på hur modiga vi känner oss. Fortsättning följer.

Nu ska jag krypa till sängs med Stieg Larssons "Män som hatar kvinnor", som jag började läsa igår och bara lagt ifrån mig när jag varit absolut tvungen till det. Jag tänker avhålla mig från att komma med ett utlåtande tills jag läst klart den och ser hur upplösningen blir, men jag kan i alla fall konstatera att den är fängslande.

Och ett stort GRATTIS till mamma som fyller år idag - ja, tekniskt sett är det idag i Sverige. Hoppas du får en riktigt fin dag och gillar min present! Jag älskar dig. :)