Jag har tydligen bihålor. Ja, det är väl inte direkt någonting jag gått runt och tvivlat på, men nu är det definitivt fastställt. Efter drygt 22 års rätt fredlig samvaro har de vaknat till och de är i sanning skitförbannade. Jag tror de försöker bryta sig ut. Näsa, kinder, tinningar värker som att någon drämt en planka i fejan på mig (här skulle jag infoga en liknelse om att få en glasdörr i ansiktet, men det har jag redan testat och kan tala om att det gjorde inte så här ont).

Jag snörvlar och ynkar mig och förbannar äckel-förkylningen som hoppat på mig från ingenstans. I vanliga fall brukar det vara lite mjukstart med halsont och en rättvis chans att mobilisera motstånd med hjälp av naturläkemedel och C-vitamin. Fult spel! Nu misstänker jag att jag inte har en chans om jag så sätter i mig hela asken Esberitox på stående fot. Vilket förstås inte kommer hindra mig från att försöka.

Ynk, ynk, ynk.

Vad var det jag sa?

Nu ska vi inte prata om min fantastiska förmåga att genomskåda dåliga historier och föregå medias spekuationer. Vi ska heller inte börja oja oss över hur hemskt det är att spekulera i kända människors privatliv. Det ingår i anställningsavtalet för jobbet som "rik, beundrad och känd" och jag har faktiskt en poäng med detta inlägg som inte är att gotta mig åt andra människors olycka.

Otrohet är ett jävla skitpåhitt som det i min bok inte finns några ursäkter för. Jag skojar inte. Den man som eventuellt är otrogen mot mig kommer få förstahandserfarenhet av exakt hur kreativ hämnd går till. I fallet med Elin och Tiger blir det faktiskt etter värre av att de är så nära en modern askunge-saga man kan komma: svenska barnflicka träffar supergolfproffs, förälskar sig, får barn och halva kungariket motsvarigheten till Sveriges BNP i shoppingbudget.

Med tanke på alla inblandade (inte minst barnen) och förhoppningen om att nån jäkla saga ska få ett och-så-levde-de-lyckliga-i-alla-sina-dagar-slut hoppas jag innerligt att otrohetsryktena inte är sanna. Men om nu prinsen, som verkat så helylle och alldelesalldelesunderbar, visar sig vara oförmögen att hålla klubban i golfbagen -- ja, då är det inte mer än rätt att prinsessan swingar tillbaka.

För OM hela historien är sann tycker jag det finns något så underbart tillfredställande i att den bedragna blonda lilla frun hämnas sin man golfproffset med hans egna vapen och vän -- en golfklubba -- under självaste tacksägelsedagen. Tack och happy Thanksgiving darling! För hennes skull hoppas jag att hon även tog tillfället i akt att använda golfklubban till det den är avsedd för: att slå bollar.

Jag säger bara: Heja Elin! Hell hath no fury like a woman scorned, som William Congreve fastslog, och det är något även tigrar måste lära sig.

För er som missat nyheten:
Tiger Woods har krockat med bilen. 30 meter från sitt hem körde han in i en brandpost och vidare in i grannens trädgård. I låg hastighet. Mitt i natten. Hans fru Elin hörde smällen från huset, sprang ut till sin nykrockade man och slog in bakrutan med en golfklubba.

Paus för eftertänksamhet.

Ska vi ta det igen? Tigern har alltså med sin SUV (omskrivning för "stadsjeep" eller "fet jävla bil") kört på en rimligtvis halvmeter hög stolpe i låg hastighet. Frun hör smällen inifrån huset och räddar honom genom att slå in bakrutan med en golfklubba. Säg emot mig nu om ni inte håller med, men händelseförloppet känns inte heeelt... klockrent.

Var kom till exempel golfklubban från? Man undrar ju ifall Elin öppnade bakluckan först för att ta ut en klubba att sen slå in rutan med, eller man som tigerfru per automatik vandrar runt med en järn-nia i handväskan. (Det står visserligen inget om det i artikeln, men jag antar att hon sedan klättade in via bakluckan, konservburkade upp SUV:ens plåttak med sina bara händer och bar honom ut till sin enhörning som kunde flyga dem till sjukhuset).

Men jag har egentligen bara EN fråga att ställa och jag ställer den mot bakgrund av att den besynnerliga olyckan skedde samma vecka som löpsedlar om Tigerns påstådda otrohet tapetserat land och rike världen runt:

Vilken ruta slog Elin in nu igen?

Tanke: om jag som cyklist -- rent hypotetiskt, än -- kör på någon som går på den från gångbanan tydligt avskilda cykelbanan, är det då mitt fel? Jag är något oklar över regelverket men väldigt intresserad av att veta hur skulden fördelas. Efter snart två år i Uppsala, gissningsvis en av Sveriges mer tätcykelbefolkade städer där grundregeln är att cyklister inte omfattas av några regler, har jag verkligen utvecklat en no mercy-inställning mot gångtrafikanter som inte kan hålla sig på sin sida. De vandrar där i godan ro, flyttar inte på sig och ser sådär självgott nöjda ut över sitt ockuperande av cykelbanan. Jag vill bara köra på dem, litegrann, så de lär sig.

Det gäller speciellt när det är joggare. Det blir liksom dubbelt provocerande -- de är i vägen för mig och de är ute och hurtflåsar. Dem borde man ju faktiskt ärligt få köra på. Springa är fan ingen sport om man inte blir jagad.

Tre.

Det första udda primtalet?
Antalet stjärnor en restaurang max kan få i Michelin-guiden?
En teleoperatör som lyckas med det omöjliga, att vara sämre än Telesnor?
Antalet gamlingar som brukar dö i stöten?
Är en för många i ett monogamt förhållande?
Rimmar på dyngspridare?
Ungefär pi?

Ja.

Det är även antalet soltimmar som Uppsala fått hittills under november månad. Tre. Det är motsvarar 0,78125 % av november... hittills. Tre är ett HÅN. Om november hade någon slags medkänsla skulle det vara noll. Det hade varit bättre. Men tre? Det är bara ren och skär jävlighet.

Jag vet att ni har undrat, men jag lever alltså fortfarande. Väldigt mycket lever. Faktiskt så mycket lever att jag knappt har tid för allt levande. Marknadsföringskursen har kickat igång med besked och dagarna i skolan har blivit långa. Två inlämningsarbeten, ett par hundra sidor kurslitteratur, en 30 minuters-presentation och hållandet i ett seminarium senare är vardagarna i veckan äntligen, äntligen slut. Och jag är den sortens trött som gör ont ända in i benen på kroppen.

För er som, med all rätt, känner sig besvikna på att mitt livstecken var ett så urbota trist blogginlägg kan jag hänvisa till en sida som ni (förhoppningsvis) kommer tycka är betydligt skojigare: Awkward family photos. Människor alltså!

De kom, de köade, de stacks. Vaccinationen på Ekonomikum öppnade klockan 9 och 9.10 var vi stuckna och färdiga.  Vi berömde vår egen briljanta strategi att där redan klockan 8; vid 8.30 -- och resterande dagen -- var mastodontkön som sträckte sig över halva skolan cirka 2,5 timmar lång. Sett till hur kaosartad vaccineringen i övrigt tycks vara, måste jag ge beröm till skolan för hur välorganiserat och uppstyrt det var. Köa, fylla i blankett, få den stämplad av doktor, in i ett provisoriskt vaccinationsbås, fram med vänsterarmen, hallå ska du inte göra något? och oj, det var visst redan klart.

Nu undrar alla: vad hände sen? Tja, förutom ett totalt ohämmat baklängesgång-skämtande (samt uttrycksfulla imitationer) började vänsterarmen göra ont efter ett par timmar. Som en kraftig träningsvärk, från axeln neråt handen. Svinont, skulle man kunna säga. *trumvirvel* Det fortsatte hela eftermiddagen och mot kvällen, tills jag tryckte i mig en Ibumentin som djävlarimig visste var den tog. Annars lite feberkänsla, trötthet och allmän ruggighet som lika gärna kan bero på höstrusket eller långtråkig kurslitteratur.

Jag mår ändå helt ok just nu och håller tummarna tummen i höger hand för att biverkningarna inte blir värre än så här i morgon. Kanske lite vanskligt att uttala sig innan jag vet om armen kommer ramla av till i morgon bitti eller om jag enbart kommer föda trehövdade barn, men vafan -- living on the edge. I värsta fall får jag göra en YouTube-video och skaffa extrainkomster från kvällspressen.

Det bidde ingen spruta mot svinet idag. Varken för mig, mina vänner eller -- gissar jag -- många av de 500 personer som tatt kölapp innan oss. Och framförallt inte för de som kom efter. OBSERVERA att jag här gör ett totalt avsteg från bloggens sedvanliga ironiska överdrifter och faktiskt återger verkligheten. Mellan klockan 10.30 och 12.00 avancerade de uppropade och behandlade könumrena från 512 till 550. Med tanke på att våra kölappar var fyrsiffriga insåg vi snabbt att sannolikheten att få oss lite piggelinvaccin var något mindre än att Jimmy Åkesson konverterar till islam.

Så. Vi får helt enkelt slipa på våra kö-skillz och fortsätta handsprita i väntan på spruta, biverkningar och baklängesgång.

Det blir vaccination mot baconsjukan ändå. De börjar vaccinera studenter i morgon, så vännerna gör en liten exkursion till vaccinationsbyrån för att bli stickade. Jag vidhåller att jag som tidigare är skeptisk mot hysterin och har inga som helst invändningar mot resonemang om att myndigheter kör skrämseltaktik deluxe för att inte tappa fejset och bli kvitt allt inköpt vaccin.

Och vad vet väl jag om medvetet utspridda virus, om potententiella biverkningar av vaccinet och att någon global Världsregering som verkar i det dolda stoppat bakpulver i vaccinet för att få folk att bli sterila/explodera/förvandlas till aliens och därmed motverka överbefolkningen av jorden. (Jag slängde in bakpulvret, annars är det sistnämnda faktiskt en på allvar framförd konspirationsteori).

Vad jag däremot VET är att jag i princip dagligen spenderar timmar med drygt 200 personer och deras medhavda bakterier i en sal där ventilation är ett påhitt som betraktas med stor skepticism. Jag vet också hur fullspäckat schemat för nya kursen är och att "sjukdomstid" inte var schemalagt. Förhoppningsvis gör vaccinet mer nytta än skada, och trots allt verkar ju inte folk kola i drivor utanför landets vårdcentraler. Och trillar jag ner död med vaccinationssprutan i armvecket får man väl se det som att jag åtminstone slipper 800 sidor organisationskultur, tiotalet inlämningsarbeten, bekymret att få studiebidraget att räcka månaden ut och all julklappsstress. Always look at the bright side of life, som de stora filosoferna Python sa.

... men utifallatt: Kvittot på dagens inhandlade kurslitteratur ligger i Studentbokhandeln-påsen, inom 7 dagar kan ni få tillbaka tusenlappen. MacBooken får pappa, för du är nog mest avundsjuk av alla. Kläderna får mina (överlevande) vänner slåss om. Mulberry-väskorna vill jag begravas med. Avboka min tvättid nästa vecka och ät gärna upp den infrysta flygande jakob:en i översta frysfacket, den blev grymt god.