Ganska precis två år efter att undertecknad Mactaliban skaffat livstidsmedlemskap i äppelsekten, har min käre far har nu gått och skaffat sig en ny MacBook Pro.

Idag tackar vi marknadsekonomin för en förstaklassbiljett med SJ mellan Sthlm-Mora på under 200 kr en avgång ingen annan ville åka med. Tack, marknadsekonomin.

Idag höjer vi samtidigt ett rakt och innerligt "fuck you"-finger till tidigare nämnda marknadsekonomi för att priset på lägenheteten i Stockholm som jag budat på just passerade nästan-omöjligt till komplett-jävla-skämtardumedmig-tok-omöjligt med god fart.

Med tanke på att jag inte upplever "pappkartong" som en långsiktigt hållbar åretruntlösning på min boendesituation är de mest aktuella frågorna nu i vilken Blocket-kategori organ som säljs av bör placeras, samt huruvida utannonserade förstfödda barn bör ligga under "Barnartiklar & Leksaker" eller "Hobby & Samlarprylar".

Nu har jag farit och flugit en hel del på sistone. Thailand, Los Angeles, London, Prag, Amsterdam - fem utrikesresor på lika många månader. Till djungeletelgrafens extrasändningar om min utsvävande och dekandenta livsstil i hufvudstaden kan jag för kännedom tillägga att de tre sistnämnda i jobbet. Med lite lågstadiematematik och mellanlandningar blir det totalt 12 flygresor, eller 24 start och landningar.

Och är det en sak jag kan säga så är det att jag rekommenderar det som ett dyrt men jävligt effektivt botemedel mot flygrädsla. Jag har inte kallat mig flygrädd tidigare, men heller inte en flygentusiast som applåderar landningar (det ligger väl för fan i allra högsta grad i pilotens egenintresse också att vi inte störtar, vavava?) eller skrattar mig igenom luftgropar. "Yes, låt mig köa i flera timmar och klämma in mig i en flygande massgrav full av människor vars umgänge säkert inte kommer göra mig något gott, och lägga mitt liv i händerna på en främling som i bästa fall nyktrat till sen gårdagskvällens liveuppträdande av flygvärdinnor gone wild." Typ.

Men till det fantastiska. Efter mellanlandningen på väg till LA lackade jag -- med 14 restimmar i ryggen -- i sanning helt sonika ur på hela grejen. Jag ORKADE bara inte vara nojig över att de flesta United-sätena var jävligt o-united och att planet åkte berg- och dalbana ovanför Chicago. Det var mind over body på ett aldrig tidigare skådat vis - jag slutade vara rädd och har inte varit det sen dess.

Men störta då, gör det, så slipper jag åtminstone stå och bli gråhårig vid nåt jäkla bagageband. Dåligt samvete för den nya dyra handväskan behöver jag heller inte ha. Och du, ska du nu nödvändigtvis störta så gör det hellre snart än senare, innan jag måste genomgå ännu en förnedrande födointagsprocess med armbågarna vid öronen -- och förresten luktar killen i sätet bredvid inte precis rosor. Tack på förhand.

Hej bloggen.

Hur står det till? Det var ju ett tag sedan nu.

Är bloggen nerlagd? Svar: nej. Jag släppte bara tråden för så länge sedan och nu vet jag inte var jag la den. Men ska vi göra en Melodifestivalen och köra en snabbrepris? Vi gör't. Här är de fem senaste månaderna (ni kan rösta både via telefon och sms). Jag har:

• Tagit min kandidatexamen i företagsekonomi/marknadsföring
• Semestrat i Thailand och Los Angeles
• Varit på anställningsintervju och gjort bort mig duktigt
• Tydligen gjort nåt bra i ett tidigare liv och fick jobbet ändå
• Börjat pendla till Stockholm och gjort SJ-hatet till en vardagssyssla
• Fått åka till London, Prag och snart Amsterdam i jobbet
• Inväntar avslöjandet av mig som en bluff på tidigare nämnda jobb
• Är glad varje dag i väntan på att ovanstående ska inträffa
• Börjat skriva en bok.

Så här är vi nu. Jag går alltså runt och talar om för folk att jag är "Marketing Executive" -- med Stora Bokstäver, jajemen -- utan att riktigt tro på det själv. Tänk, någon gav mig ett jobb där arbetsbeskrivningens huvudpunkter inte är att a) vara blond, b) koka kaffe och c) [infoga valfritt sexistiskt sekreterarskämt]. Tänk det.

Och sommaren har kommit nu. Här sitter jag i mina föräldrars trädgård med laptopen i knäet och allt är så försommargrönskande att det nästan känns som på låtsas alltihp. Om en stund ska pappa lägga entrecoten på grillen och om ytterligare ett par stundar väntar vänner från förr nere på Mora med vin. Livet ligger framför med beslut och förändringar som både är roliga och förbannat jobbiga, men just nu nöjer jag mig med att smutta på mitt glas rött, klappa en pollendammig gammal katt och titta lite för länge in i solen.

För sisådär 20 timmar befann jag mig på andra sidan jordklotet. Närmare bestämt i Los Angeles. Det har varit den sortens resa om är för häftig för att jag ska kunna göra den rättvisa just nu, så det får bli ett annat blogginlägg.

Resan hem till Sverige innehöll en rad mängd moment utan vilka vi inte skulle känna igen den organiserade förflyttningsmetod som är flyget. Exempelvis mat i form av den blekaste kyckling mänskligheten skådat; ett bindgalet barn med imponerande lungkapacitet och de traditionella good cop/bad cop-flygvärdinnorna (de saknar helt mellanläge och är alltid supertrevliga eller ondskan själva, har ni tänkt på det?). Och -- hallelujah moment  --ingen i sätet bredvid mitt från Chicago, vilket bäddade för soffläge till Stockholm. Synd då bara att upphetsningen över det ledde till att jag knappt kunde sova under resan.

Nu när klockan är 16 här i Sverige tror min kropps efterblivna interna klocka att det är 7 på morgonen och tjurar över att bli snuvad på en natts sömn. Och jag måste säga att jag just nu är en vandrande omslagsflicka för påståendet att riktig trötthet kan liknas med berusning. Herregud, jag är ju dum i huvudet. Mitt logiska tänkande är åt helvete. Jag tittar periodvis med ett öga i taget och litar blint på den automatiska rättstavningsfunktionen, för det där med stavning är inget min undersövda hjärna tänker prioritera. Min finmotorik får Stephen Hawking att framstå som en balettdansös när jag går in i dörrkarmar och missar kylskåpshandtaget med decimetermarginal.

Men. Jag. Får. Inte. Somna.

Striden jag utkämpar mot min egen kropp just nu är inte av Guds nåde ska ni veta. Fönstrena står på vid gavel för att jag ska vakna till av luften (bullshit). Jag sitter obekvämt och har tryckt i mig imponerande mängder socker. Jag har även slagit nytt personbästa i koffein, genom vad som bäst beskrivs som att shotta det starkaste kaffet i Nespressos sortiment (10 av 10 möjliga magsår). Lönlöst. Nu står mitt hopp till Google och att någon hjälpsam nazist från andra världskriget knåpat ihop en DIY-guide till sömntortyr.

Banana chocolate pancake.

Phra Nang-beach, prinsesstranden.

Solnedgång över Ao Nang.

Vid Tup Island.

Till er som nu misstänker att jag endast lägger upp bilder för att göra er avundsjuka vill jag säga: jag är precis lika avundsjuk som ni. (Trösta er även med att jag sannolikt fryser mer än er också, eftersom min kropp fortfarande tjurar över att ha gått sisådär femtio grader back och elementen i lägenheten dessutom spökar). Med facit i handen transporterade jag mig alltså halvvägs runt jordklotet för att i två veckors tid vara i princip konstant avundsjuk -- "titta, tänk om man fick vara på ett sånt här ställe i verkligheten". Så onödigt, när min svenska hjärna är inte programmerad att ta in alla de färger som finns där nere. Så här i efterhand inser jag ju dock att solbrännan och de sjuhundrasjuttiosex fotona är bevis på att jag faktiskt VAR där. Och att dit, dit vill jag igen.

Efter en vinter som yrde in och fullkomligt tog över allt har jag tryckt på pausknappen i livet. Två veckor i exil från Sveriges kyla i ett slags paradis, Thailand. Herregud vad det är skönt att vara här och inte där.

Hinna komma på hur man andas igen, ni vet?
Skummläsa ikapp tre år av missade svenska deckare med pocketsidor som skrynklar sig i värmen och fukten efter pooldopp.
Äta min egen vikt i färsk ananas och banana chocolate pancakes.
Förtränga det faktum att både jag och bagaget kommer lämna Thailand med okänt antal kilo övervikt.
Ta reda på om det går att tröttna på skaldjur och hur mycket man i så fall måste äta.
Vidareutveckla mina nyfunna förhandlingsskillz som SÅ kommer hamna på ett framtida CV.
Känna mig mer arg än duktig när mina höga SPF-insmörjningar låter solbrännan ta sin lilla tid.
Oroa mig för att bli matförgiftad av varje liten isbit för att efter ett par dagar äta allt som inte fortfarande rör sig eller luktar för dött.
Fota roliga skyltar, känna mig som dum svensk turist och låta mig kulturkrockas. 

Vill ni mig något de kommande veckorna så kan ni leta här.
Tips! Titta efter blond svensk flicka med håret på ända, en systemkamera i näven och choklad runt munnen.