När religionen blir större än livet självt.


Ganska precis två år efter att undertecknad Mactaliban skaffat livstidsmedlemskap i äppelsekten, har min käre far har nu gått och skaffat sig en ny MacBook Pro.

Jag är inte säker och han skulle aldrig säga det, men jag har en stark känsla av att min födsel precis just nedgraderades på en inofficiell lista över Livets Största Stunder.


I allra högsta grad även tillämpningsbart på förstfödda döttrar.

Om att byta bo(och)stad.


Jag har inte velat säga någonting innan allt var klart - ifall ödet läser min blogg och ba' "challenge accepted!" - men jag har köpt en lägenhet i Stockholm!

En ny lägenhet, för den gamla har tagit slut. Nä men med tanke på att jobbet bor i Stockholm och det alldeles säkert bara är en tidsfråga innan jag går "Falling down" á Michael Douglas på ett pendlingståg nära dig, kändes det som en god idé att flytta från Uppsala.

Inte minst också av ekonomiska skäl
-- jag betalar galet mycket för min pendlingsbiljett, 2 400 kr i månaden. Med ungdomsrabatt. Med tanke på att SL-kortet kommer kosta runt 800 kr har vi bara där ett sjuhelsikes starkt skäl. Eller vad sägs om 19 200 kr/år som argument? Funkar för mig, funkar absolut.

Och så klart av tidsmässiga skäl -- 16 minuter med t-bana till jobbet vs. 1 timme och 20 min enkel resa idag. Det är, kan jag upplysa om, över 600 timmar om året i ofrivilligt SJ-umgänge. Semester borträknad, förseningarna inte inräknade. Jag överväger för övrigt starkt att lägga ett par av de timmarna på att upprätta en s.k. fritid, återkommer till det.

Att skiljas från mitt nuvarande hem känns ju förstås rejält i hjärttrakten. Min första lägenhet, mitt första egna hem som jag under treochetthalvt år härjat och fått mig så många fina minnen i. Men det är dags nu. Min förhoppning nu är att det kommer en ny liten människa som vill ta väl hand om den och trivas där. Inte minst nu när jag, i maskopi med mamma, röjt loss och skapat sån fin ordning av kaozet i min lägenhet inför fotograferingen.

Bonusmaterial: Ett urval av saker jag inte hittat sedan Den Stora Utröjningen
:
- Fjärrkontrollen till tv:n
- Internetbankdosan
- Samtliga tio köksredskap som stod i en aluminiumburk i köket
- Brödrosten
- Min svarta långkjol
- Spargrisen (funnen, den låg och tryckte i badrumsskåpet)

En halv kontainer skräp, tio IKEA-kassar till Myrorna
och en MacGyver-inspirerad förflyttning av tjockis-tv till källare medelst trasmatta senare kan jag dock konstatera att det fanimej inte är en konst att ha
ljust & fräscht så länge man har jävligt mycket förvaringsutrymme.

FÖRE:


EFTER:




You win some, you lose some.


Idag tackar vi marknadsekonomin för en förstaklassbiljett med SJ mellan Sthlm-Mora på under 200 kr en avgång ingen annan ville åka med. Tack, marknadsekonomin.

Idag höjer vi samtidigt ett rakt och innerligt
"fuck you"-finger till tidigare nämnda marknadsekonomi för att priset på lägenheteten i Stockholm som jag budat på just passerade nästan-omöjligt till komplett-jävla-skämtardumedmig-tok-omöjligt med god fart.

Med tanke på att jag inte upplever "pappkartong" som en långsiktigt hållbar åretruntlösning på min boendesituation är de mest aktuella frågorna nu i vilken Blocket-kategori organ som säljs av bör placeras, samt huruvida utannonserade förstfödda barn bör ligga under "Barnartiklar & Leksaker" eller "Hobby & Samlarprylar".

Dagens Tankar 26/6 2011


Midsommarhelgen till ära, ska vi återuppliva en gammal klassiker? Jomen vi gör't.

  • Trenden att "checka in" på offentliga platser måste vara det bästa som hänt stalker-världen sedan kikaren.
  • Den bästa reklamen för SJ:s Första klass är SJ:s Andra klass.
  • Helgbesök på IKEA - Avgjort den bästa reklamen för preventivmedel. Någonsin.
  • Ja, jag har recyclat ett inlägg eller två från Twitter. Men man måste ju upprätthålla den där fasaden av att ha ett liv också, det måste man faktiskt.


Om IKEA gjorde instruktioner till livet.


Jag kan flyga, jag är inte rädd.


Nu har jag farit och flugit en hel del på sistone. Thailand, Los Angeles, London, Prag, Amsterdam - fem utrikesresor på lika många månader. Till djungeletelgrafens extrasändningar om min utsvävande och dekandenta livsstil i hufvudstaden kan jag för kännedom tillägga att de tre sistnämnda i jobbet. Med lite lågstadiematematik och mellanlandningar blir det totalt 12 flygresor, eller 24 start och landningar.

Och är det en sak jag kan säga så är det att jag rekommenderar det som ett dyrt men jävligt effektivt botemedel mot flygrädsla. Jag har inte kallat mig flygrädd tidigare, men heller inte en flygentusiast som applåderar landningar (det ligger väl för fan i allra högsta grad i pilotens egenintresse också att vi inte störtar, vavava?) eller skrattar mig igenom luftgropar. "Yes, låt mig köa i flera timmar och klämma in mig i en flygande massgrav full av människor vars umgänge säkert inte kommer göra mig något gott, och lägga mitt liv i händerna på en främling som i bästa fall nyktrat till sen gårdagskvällens liveuppträdande av flygvärdinnor gone wild." Typ.

Men till det fantastiska. Efter mellanlandningen på väg till LA lackade jag -- med 14 restimmar i ryggen -- i sanning helt sonika ur på hela grejen. Jag ORKADE bara inte vara nojig över att de flesta United-sätena var jävligt o-united och att planet åkte berg- och dalbana ovanför Chicago. Det var mind over body på ett aldrig tidigare skådat vis - jag slutade vara rädd och har inte varit det sen dess.

Men störta då, gör det, så slipper jag åtminstone stå och bli gråhårig vid nåt jäkla bagageband. Dåligt samvete för den nya dyra handväskan behöver jag heller inte ha. Och du, ska du nu nödvändigtvis störta så gör det hellre snart än senare,
innan jag måste genomgå ännu en förnedrande födointagsprocess med armbågarna vid öronen -- och förresten luktar killen i sätet bredvid inte precis rosor. Tack på förhand.


Den numera klassiska rubriken på tidningen som delades ut inför vår långflygning till New York.

Om Twitter och jag.


För kännedom finns jag numera ibland, kanske, eventuellt på Twitter.

Jojo, jag vet vad ni tänker nu och mikroblogg och 140 tecken och ack och ve. Jag kan faktiskt ha lyckats med att inte vara sist utan näst sist med att haka på Twitter-trenden, vilket ni ska veta är att betrakta som en framgång. Exempelvis var jag den sista återstående svensken på den här sidan nittiostrecket som skaffade Facebook, till en följd av utpressning dessutom. Vidare förnekade jag länge iPodens storhet; förstod inte poängen med ponchos och hånade Longchamp-väskorna, herre-gud!

Som en skojig konsekvens av detta brukar jag osvikligen falla till föga för trender precis lagom till att ganska precis alla då hunnit skaffa/göra/hylla/dissa det och det är jävligt ute igen. Vid det laget har jag till på köpet garanterat hunnit håna företeelsen offentligt, vilket leder till att jag inte bara är otrendig utan även en otrendig hycklare. Och det är ju en utnämning man inte precis ser veckotidningarna göra livsstilsguider till upprörande ofta.

Så: med Twitter är jag måhända sen, javisst, men jag är f-n inte sist. Eventuella eftersläntrande bloggläsare samt framtida utgrävande cyber-arkeologer kan hitta mig på:
@annaanna




Om Sveriges nya sedlar.


Som bekant avslöjade Riksbanken nyligen vilka personer som ska få pryda våra nya sedlar och satte därmed punkt för de heta VEM-diskussionerna runt fikabord och grupper på Facebook, så vi istället kan gå vidare till att diskutera VARFÖR.

20-lappen.
Att sagotanten Astrid fick tjugan, den mest cirkulerade sedeln, känns som en fin upprättelse för det uteblivna Nobelpris som Svenska Akademien envist håller gisslan. Med tanke på att ett Nobelpris motsvarar 10 miljoner kronor och 20-lapparnas totala värde uppgår till 1,7 miljarder känns det som att Astrid kan ge de där Snille och smak-tomtarna ett rejält postumt finger i Mumindalen.


500-lappen.
I egenskap av relativt ung och absolut ointresserad av opera förvånades jag en smula av valet att sätta Birgit Nilsson på femhundringen. För min del rättfärdigas valet dock till fullo av alla "när den feta damen sjungit"-skämt sedeln inspirerar till.


Personligen skulle jag för övrigt gärna ha sett att ABBA tilldelas en sedel
, nörd som jag är. Men sett till att ett av de grundläggande kriterierna för att få bli sedel-förevigad verkar vara döden får jag väl ge mig till tåls ytterligare sisådär 25 år innan sedlarna ska uppdateras igen. Jag kan dock till viss del förstå poängen med att bara döingar får vara med. Levande människor ställer ju som bekant regelbundet till med en del otyg och döden minskar ju dramatiskt risken för åtminstone framtida tokigheter. Lagom kul ur Riksbankens perspektiv att sätta en kändis med puls på 100-lappen och varje nytt Se & Hör-nummer i ett par decennier vara beredd på att få ångra det.

Sett till detta
är nedanstående sedel med Sveriges största socialbidragtagare -- som med
ett fåtal ord oavsiktligt lyckades göra hela Hej Baberiba-gänget överflödiga -- måhända inte helt optimal. Men tänk hur mycket mer motiverad du skulle vara att betala med kontanter istället för med kort.

 


Vad gör jag nuförtiden, varför hör jag aldrig av mig?


Hej bloggen.

Hur står det till? Det var ju ett tag sedan nu.


Är bloggen nerlagd? Svar: nej. Jag släppte bara tråden för så länge sedan och nu vet jag inte var jag la den. Men ska vi göra en Melodifestivalen och köra en snabbrepris? Vi gör't. Här är de fem senaste månaderna (ni kan rösta både via telefon och sms). Jag har:
  • Tagit min kandidatexamen i företagsekonomi/marknadsföring
  • Semestrat i Thailand och Los Angeles
  • Varit på anställningsintervju och gjort bort mig duktigt
  • Tydligen gjort nåt bra i ett tidigare liv och fick jobbet ändå
  • Börjat pendla till Stockholm och gjort SJ-hatet till en vardagssyssla
  • Fått åka till London, Prag och snart Amsterdam i jobbet
  • Inväntar avslöjandet av mig som en bluff på tidigare nämnda jobb
  • Är glad varje dag i väntan på att ovanstående ska inträffa
  • Börjat skriva en bok.
Så här är vi nu. Jag går alltså runt och talar om för folk att jag är "Marketing Executive" -- med Stora Bokstäver, jajemen -- utan att riktigt tro på det själv. Tänk, någon gav mig ett jobb där arbetsbeskrivningens huvudpunkter inte är att a) vara blond, b) koka kaffe och c) [infoga valfritt sexistiskt sekreterarskämt]. Tänk det.

Och sommaren har kommit nu.
Här sitter jag i mina föräldrars trädgård med laptopen i knäet och allt är så försommargrönskande att det nästan känns som på låtsas alltihp. Om en stund ska pappa lägga entrecoten på grillen och om ytterligare ett par stundar väntar vänner från förr nere på Mora med vin. Livet ligger framför med beslut och förändringar som både är roliga och förbannat jobbiga, men just nu nöjer jag mig med att smutta på mitt glas rött, klappa en pollendammig gammal katt och titta lite för länge in i solen.



Min vän jetlagen och jag.




För sisådär 20 timmar befann jag mig på andra sidan jordklotet
. Närmare bestämt i Los Angeles. Det har varit den sortens resa om är för häftig för att jag ska kunna göra den rättvisa just nu, så det får bli ett annat blogginlägg.

Resan hem till Sverige innehöll en rad mängd moment utan vilka vi inte skulle känna igen den organiserade förflyttningsmetod som är flyget. Exempelvis mat i form av den blekaste kyckling mänskligheten skådat; ett bindgalet barn med imponerande lungkapacitet och de traditionella good cop/bad cop-flygvärdinnorna (de saknar helt mellanläge och är alltid supertrevliga eller ondskan själva, har ni tänkt på det?). Och -- hallelujah moment  --ingen i sätet bredvid mitt från Chicago, vilket bäddade för soffläge till Stockholm. Synd då bara att upphetsningen över det ledde till att jag knappt kunde sova under resan.

Nu när klockan är 16 här i Sverige tror min kropps efterblivna interna klocka att det är 7 på morgonen och tjurar över att bli snuvad på en natts sömn. Och jag måste säga att jag just nu är en vandrande omslagsflicka för påståendet att riktig trötthet kan liknas med berusning. Herregud, jag är ju dum i huvudet. Mitt logiska tänkande är åt helvete. Jag tittar periodvis med ett öga i taget och litar blint på den automatiska rättstavningsfunktionen, för det där med stavning är inget min undersövda hjärna tänker prioritera. Min finmotorik får Stephen Hawking att framstå som en balettdansös när jag går in i dörrkarmar och missar kylskåpshandtaget med decimetermarginal.

Men. Jag. Får. Inte. Somna.


Striden jag utkämpar mot min egen kropp just nu är inte av Guds nåde ska ni veta. Fönstrena står på vid gavel för att jag ska vakna till av luften (bullshit). Jag sitter obekvämt och har tryckt i mig imponerande mängder socker. Jag har även slagit nytt personbästa i koffein, genom vad som bäst beskrivs som att shotta det starkaste kaffet i Nespressos sortiment (10 av 10 möjliga magsår). Lönlöst. Nu står mitt hopp till Google och att någon hjälpsam nazist från andra världskriget knåpat ihop en DIY-guide till sömntortyr.

En ny bästis (känsliga läsare varnas)


Till er som undrat över hur en FÖRE-bild på ett magsår ser ut.

Mors lilla Olle i skogen gick.


 

Jag säger ingenting om det otäcka i att en tolvåring blir attackerad av en björn. Självklart är det oturligt och hemskt och tursomfan att det gick bra för lilla Olle.

Jag säger bara att om någon skulle lista praktiska exempel på att slumpen visst har en känsla för humor så har den här incidenten topp tio-potential. Det är allt jag säger.

Lite Thailand för ögonen, del 2.














Lite Thailand för ögonen.





Banana chocolate pancake.


Phra Nang-beach, prinsesstranden.


Solnedgång över Ao Nang.


Vid Tup Island.

Till er som nu misstänker att jag endast lägger upp bilder för att göra er avundsjuka vill jag säga: jag är precis lika avundsjuk som ni. (Trösta er även med att jag sannolikt fryser mer än er också, eftersom min kropp fortfarande tjurar över att ha gått sisådär femtio grader back och elementen i lägenheten dessutom spökar). Med facit i handen transporterade jag mig alltså halvvägs runt jordklotet för att i två veckors tid vara i princip konstant avundsjuk -- "titta, tänk om man fick vara på ett sånt här ställe i verkligheten". Så onödigt, när min svenska hjärna är inte programmerad att ta in alla de färger som finns där nere. Så här i efterhand inser jag ju dock att solbrännan och de sjuhundrasjuttiosex fotona är bevis på att jag faktiskt VAR där. Och att dit, dit vill jag igen.

Om att flyga charter.


Tolv timmar tog flygningen hem från Thailand. I tio av dessa timmar var jag positiv, sen fick det räcka. Det är nog fan personbästa ska ni veta. Det är som en sån där 2012-domedagsfilm där alla som tittar på vet att det när som helst kommer barka åt hela helvete.

Så här i efterhand kan jag identifiera början till mitt personliga charter-Armageddon i samband med följande dialog någonstans ovanför en afghansk bergskedja:

- "Får vi något mer att äta innan landning?" (Jag)
- "Ja, vi serverar frukost tre timmar innan landning, för då är det ju morgon för er." (Flygvärdinna)
- "Men guuud vad bra - OM vi faktiskt fortfarande var i Thailand och det faktiskt VAR morgon. Nu är klockan egentligen 21 på kvällen och vi får frukost, vilken jävla brakfest för jet lagen. Ingår serpentiner?" sa jag självklart inte högt utan ett svenskt: "Okej, vad bra!"

Låt mig även för er skull översätta detta från charterspråk till vanlig svenska.
  • "Tre timmar innan landning" = kommer du väckas brutalt väckas av att bländande strålkastarljus tänds i kabinen och en käck röst som sprakar ut i högtalarna. Men tro inte att du får ÄTA då, för först ska det säljas skraplotter; serveras våra yngre resenärer snorungarna en annan GOD frukost två timmar innan alla andra och givetvis tas betalt för vatten och juice. Att de inte börjat betalt för luften ombord måste vara en ren administrationsfråga.
  • "Frukost" = en påstådd omelett med jävligt suspekt och oidentifierbart innehåll som skimrar i grönt, toppad med två bleka kycklingkorvar (modell: avhuggna fingrar) som fått vilken alvedon som helst att se solbränd ut. Vem behöver luftgropar för att få maten att åka hiss i matstrupen?
Flygvärdinnorna var för övrigt en imponerande armé uniformerade kloner av Mickan i Solsidan, 10 år och en bitter skilsmässa från Fredde senare. Aldrig tidigare har jag sett någon ironiskt servera kaffe ("Önskas kaffe? Jahaaja, kaffe önskas"). Glamouren i flygvärdinneyrket måste vara en myt i klass med att den där berömda krampen om man simmar efter att ha ätit. Min privata version av helvetet inkluderar scenarion där jag tvingas tjäna svenska charterturister i trånga utrymmen med döden som enda flyktmöjlighet.

Charterns har ju som ni kanske vet även adopterat en motsvarighet till "första klass". Apollo kallar det för Novair Excellent och för 4-5 tuss extra/person får man bredare stolar, fler tum på tv-skärmen och en särskild incheckningsdisk där kön till min illa dolda glädje var längre pöbelns. I rättvisans namn var ett par saker var dock exklusiva med denna del av planet -- resenärerna hade exklusivt grå tinningar och vita strumpor i sandaler, så där tog vi kål på myten om den fattiga pensionären. Nu hade jag inte heller precis blåvägrat att få utökat lebensraum ombord på turistkontainern, men jag är bränd sen vår flygning från Grekland när vi betalade för extra benutrymme och i
gengäld fick Arja Saijonmaa. Jag tror fortfarande att någon slags olycksfallsförsäkring borde ha fallit ut där för sveda, värk och psykiskt lidande.

Det här blev ju imponerande långt och rörigt. Jag skyller allt på de där kycklingkorvarna mittinatten och återkommer när mitt IQ inte längre är en skostorlek.

Bildkälla


Om att ta paus.


Efter en vinter som yrde in och fullkomligt tog över allt har jag tryckt på pausknappen i livet. Två veckor i exil från Sveriges kyla i ett slags paradis, Thailand. Herregud vad det är skönt att vara här och inte där.

Hinna komma på hur man andas igen, ni vet?

Skummläsa ikapp tre år av missade svenska deckare med pocketsidor som skrynklar sig i värmen och fukten efter pooldopp.
Äta min egen vikt i färsk ananas och banana chocolate pancakes.
Förtränga det faktum att både jag och bagaget kommer lämna Thailand med okänt antal kilo övervikt.
Ta reda på om det går att tröttna på skaldjur och hur mycket man i så fall måste äta.
Vidareutveckla mina nyfunna förhandlingsskillz som SÅ kommer hamna på ett framtida CV.
Känna mig mer arg än duktig när mina höga SPF-insmörjningar låter solbrännan ta sin lilla tid.
Oroa mig för att bli matförgiftad av varje liten isbit för att efter ett par dagar äta allt som inte fortfarande rör sig eller luktar för dött.
Fota roliga skyltar, känna mig som dum svensk turist och låta mig kulturkrockas. 

Vill ni mig något de kommande veckorna så kan ni leta här.
Tips! Titta efter blond svensk flicka med håret på ända, en systemkamera i näven och choklad runt munnen.