Augusti 1994: Första skoldagen, sju år gammal, pirr i magen. Finklänning och flätor. En rulle bänkpapper i den nya ryggsäcken, bägge med hästar på -- förmodligen för att det var det som fanns för tjejer, för jag var inte och blev aldrig någon hästtjej. Storheten i att få en egen bänk. Nyfikenhet på alla nya ansiktena, klasskamrater. Alla närvarande mammor och pappor som trängdes längsmed väggarna i klassrummet. En söt flicka i bänken bredvid som, trots att hon var tvåa, tog upp mitt tappade sudd och sen blev mitt livs första bästis.

Idag började jag fjärde terminen på ekonomprogrammet. Femton år senare, ofattbart men ändå inte. Det var ju inte precis igår man var en ettagluttare eller, för den delen, tvåans toalettdykare. Men femton år? Det stör liksom lite min bild av att jag på något sätt ska bli undantagen från det här med vuxenhet.

Ska jag vara ärlig personlig är det en medveten distans jag håller i bloggen. Jag tror jag är rädd att personligt blir en kornig mobilbild på dagens sushi och en länkning till de fantastiska magtröjorna Elin Kling just talat om är så inne. Typ att jag ska få en stalker på halsen, att vardag bara intressant ur spioneringssyfte för mamma och pappa, att Donald Trump väljer en apprentice som inte bloggar offentligt, att jag ska tappa fotfästet och plötsligt sitta där med mina sushi/smoothie-bilder, mitt uppe i ett bloggbråk med valfri bloggfjortis om vems extensions är äktast.

Och sen så ska vi verkligen inte underskatta det faktum att jag vet åh-så-väl hur lätt (och framförallt: roligt) det är att anonymt internet-snoka i andra människors liv; en aktivitet jag för övrigt kan rekommendera å det varmaste.

Ni fattar: jag har alltså ingen riktigt bra, konkret anledning men cyklar med stödhjul för säkerhets skull ifall att jag råkat missa något gupp framöver.

Men okej, vi kör då. Jag öppnar upp lite mer och ni får tala om hur det går, om det går, när det går överstyr. Sa jag förresten hur fantastiskt glad ni gör mig med era kommentarer? För det är just vad ni gör. Och ni förtjänar precis all cred för att min borttappade blogglust börjar komma tassande tillbaka till mig igen.