Min årskrönika 2010.

Här kommer min krönika över året 2010, som varit ett bloggfattigt men livsrikt år. Mest skriver jag nu den här texten för mig själv, för att jag tycks bli alltmer nostalgisk och tankspridd med åren och vet redan nu hur mycket jag kommer uppskatta det när månaderna och åren flyter ihop. Och du, du får förstås jättegärna också läsa om du vill och orkar.

Januari började kallt både utanpå och inuti. Utanpå drog den värsta vintern i (m)Annaminne fram och inuti var det sorgset jag med två veckors varsel fick veta att pojkvännens jobb planerade att deportera honom till US and A på obestämd tid. Samtida ljuspunkter var det faktum att jag fick extrajobb som mäklarassistent och visningsvärd på Mäklarfirman, bland det bästa som hänt mig under året. Jag skaffade mig en ny kärlek i iPhonen som plåster på såren när pojkvännen första februari åkte västerut. Februari var förresten en jävla månad, evighetsvintern härskade och aldrig tidigare har Sverige varit så försenat eller förenat i sitt hat mot SJ. In i mars och jag delade min tid mellan att sakna pojkvän, plugga mediekommunikation och lära mig allt om intagskit, pantkontroller och preliminärlikvider.

I april fick jag min egen Love Actually-scen en morgon på Arlanda när pojkvännen återvände med kramar, presenter och en urtjusig Marc Jacobs-väska. Lycka! Valborg firades traditionsenligt i Uppsala och i maj väcktes jag på min tjugotredje födelsedag med paket och tända ljus. I juni fick jag ett jobb till som campusrepresentant på universitet för Apple on Campus och bytte in mina flickvänspoäng mot en tvåveckorsresa till Kreta med solsken, pooldopp, matfrossa och fantastiska Ice Mojitos. På flyget hem satt vi bredvid en skitsur Arja Saijonmaa och fick svår Arja-tourettes.


Det var första sommaren jag spenderade kvar i Uppsala, inte Dalarna, och hela juli och delar av augusti jobbade jag på mäklarfirman - stundtals tufft men uj så roligt. Underbara dagar när älskade Lena kom på besök från London. I september började skolan med Företagsekonomi C och jag hade den makalösa turen att av 100 personer bli lottad i samma grupp som bästa Sophie -- så här i efterhand en anledning till att jag tog mig igenom denna höst som så när som gjort slut på mig som människa. Blogginläggen lyste liksom det sociala livet och fritiden lyste med sin frånvaro när kursen plöjde sig in och tog över ALLT hela vägen genom september och oktober.


När tentan avklarades i början av november tog pojkvännen med mig på ”Love is in the air”-weekend i Stockholm och jag hittade tillbaka lite till bloggen. C-uppsatsen om Apoteket började ta form -- många gånger om -- tillsammans med Sophie och ofantliga mängder kaffe. Jag blev överlycklig över beskedet att jag var en av de 3 % som fick betyget A på mardrömskursen och drog i december igång det som blev Annas julkalender 2010. Årets jul i Mora går till historien som en av de bästa någonsin, fylld av värme och människor jag tycker om.

Och jag är den första att förringa och förminska mina egna insatser, men vet ni?


Jag så himla, himla stolt över det här året.
Över mig själv. När jag ser tillbaka inser jag att året kvalar in som det mest omtumlande och tuffaste året i mitt liv. Har jag någonsin kämpat så mycket? Jag har balanserat inte ett utan TVÅ extrajobb och regelbunden träning med den värsta kurs jag stött på, som jag dessutom fick A i. Inte ens jag kan blunda för det när jag blickar tillbaka på vad som hänt det senaste året. Lite mindre "förlåt om jag stör" och lite mer "här är jag". Lite mindre ta skit och lite mer stå upp för mig själv. Lite mindre vara först med att påpeka mina egna brister och lite mer tack för komplimangen, det kanske ligger något i det? Kanske är det så fantastiskt att inse att man blivit lite bättre för den som ställt sig in på att nog aldrig bli det.

Aldrig att det blivit så här utan min familj, mina härliga vänner när och fjärran och inte minst pojkvännen som ställt upp, stöttat, tröstat och peppat, som jag inte kunnat ge tillbaka i närheten av vad de gett mig detta år. Jag vill aldrig någonsin bli av med er, för vad skulle det då bli av mig?

Nu vänder vi blad om 2010 och kliver över in i 2011. Om exakt fem dagar lämnar jag in min c-uppsats och för besväret hämtar jag i gengäld ut en ekonomie kandidat-examen. Och sen då? Jag vet inte riktigt. Eller jo - en stor fest, en tung dag efter - sen Thailand. Livet kommer nog fortsätta hända och vet ni? Jag ser verkligen fram emot det.

Ha en fantastiskt härligt avslut på året och ett riktigt gott nytt år allihopa! Vi ses igen på andra sidan tolvslaget.


Om Lunarstorm [lu-naj-ståjm]

Bildkälla

Gamla fjortishaket Lunarstorm går ju i graven i augusti i år, saknad av... ingen. Lunarstorm -- eller Lunar som vi kids sa  -- där jag med start i mars 2003 huserade under den så här i efterhand inte fullt lika coola pseudonumen "mizz_mystery". Associationerna går ju ohjälpligen till dansbandens något osunda relation till bokstavn z. Än idag är jag något oklar över vilken slags myt jag försökte odla kring mig själv.

I ett anfall av nostalgi loggade jag i alla fall in på Lunarstorm idag för att konstatera att profilen, förlåt, krypinet överlevt sen min senaste inlogging någon gång när vi sist hade en socialdemokratisk regering. Välbevarad likt en McDonaldshamburgare lämnad till sitt öde låg den lilla sidan snällt och väntade. Här snackar vi blast from the f-ing past, gott folk. Minns ni? Det plastiga orangea/blå temat som genomsyrade sidan; pysslandet med färgkoder på presentationssidan; försöken att svara fyndigt på 20-frågor-frågorna och mecket med att snoka upp folk endast via variablerna ålder/smeknamn/bostadsord (tack Facebook!). Och dessa smeknamn. Herregud dessa smeknamn.

Ta bara en titt på det här, skärmdumpat i originalskick från min profilsida:



Balla fakta. För det första finns det inget som helst "ballt" med dessa fakta. Någonstans. Höjden av all o-ballhet måste ha varit det faktum att alla svar var förvalda i en rullista, vilket naturligtvis medförde att alla vi småglin unga vuxna effektivt fråntogs all tillstymmelse till den originialitet vi ännu inte hunnit skaffa oss.

Personlighet: Grubblare. Fint Anna. Djupt. Då har alla förstått.
Politik: Vet inte. Ingen bättring på den fronten.
Intressen: Skriva. Varför var rubriken "intressen" i plural när alla alternativ var i singular?
Boende: Med båda föräldrarna. Inte längre sant (undantaget ett par veckor om året för uppgödning).
Civilstatus: Spanar. Allt spaningsarbete numera nerlagt. Förhoppningsvis för gott.
Klädstil: Propert. Vilket uppfyller ytterst låga och synnerligen vaga krav om man råkar gå på gymnasium i Mora, ska ni veta.
Favoritmat: Det pappa lagar. En ball fakta som troligtvis kommer vara livet ut.
Hårfärg: Röd. Näru. Konverterat till blondin sedan länge.
Musikstil: mp3. Men förihällvätte Anna. Sedan när, exakt när, är mp3 en musikstil? Var det verkligen så coolt att släpa runt på ett halvt kilo digital musikspelare att det behövde att skrivas ut, vavava?

Så: från och med idag har jag gjort slut med Lunarstorm. Jag raderade profilen med viss sorgsenhet (vilket inte säger särskilt mycket eftersom jag praktiskt taget upplever separationsångest när jag skiljs från tomma toalettpappersrullar). Nu tänkte jag ge mig i kast med att läsa de nersparade lunar-dagboksinlägg som producerades under perioden 2004-2006. Med fingrarna framför ögonen, redo att när som helst skydda mig mot hastigt uppdykande *kjamar* och *puzzar*.

En sak, ge mig en sak som är bra med februari?

Februari månad. Frågar ni mig är februari som en enervernade slinga telefonkö-musik när man vet att man har en tresiffrig plats i kön. "Beep. Det är nu minst 2 månader kvar innan du har hopp om att få skymta våren igen. Tack för att du väntar. Beeep." Februari är ingenting, bara en lång väntan. Det är ju bara att lyssna på den där månadssången små barn tvångsmässigt matas med: "Januari börjar året, februari kommer näst, mars april har knopp i håret..." Februari kommer näst. Inte ens barnsångsförfattare som tar vilket skit som helst bara det rimmar kommer alltså på något bra -- eller något överhuvudtaget -- om februari.

Vädret är kasst, grönsakerna är förjäfligt dyra, gångvägarna snålt sandade, pojkvännen på andra sidan jorden och dåliga program på tv (möjligen är det alltid så och det bara är jag som slagit på tv:n för första gången på ett halvår). Vinterkläderna vill man inte ha fler av och vårkläderna i butikerna är mest ett hån. Lov håller man inte på med på universitetet. Kollektivtrafiken följer vare sig tidtabeller eller logik och går in i totalt panic mode över att det helt plötsligt dykt upp en helt ny årstid som heter vinter. Bara det att Melodifestivalen anses vara  månadens höjdpunkt säger väl allt. Februari är ett jäkla november i början på året.

Har man något som helst vett innanför pannbenet åker man till ju solen. Problemet är ju att även solen insett hur mycket vintern suger här i våra trakter och har flytt långt bortåt, vilket i och för sig inte alls är något problem om man har pengar och ledighet. Kvinna här har varken eller, så då sitter hon istället här och gnäller.

Skitmånad. Skitmånad. Skiiiitmånad!!!


Vari ligger det produktiva i att gnälla på månaden
, undrar ni nu? Ingenstans, såklart, förutom att det tillåtit mig att reducera februari med sisådär en halvtimme. Snart är vi i mars. Sen aprilväder. Sen maj och sen, sen, SEN får vi äntligen börja gnälla på att det är för varmt igen.

Jag känner en bot, hon heter Anna, Anna heter hon...

Året är 2006. Vi går sista året på gymnasiet och jag får ett sms från Emilie med texten: "Jag känner en båt, hon heter Anna, Anna heter hon". Jag fattar ingenting men det varar inte länge. Inom kort tar den musikala öronmisshandel som är låten "Boten Anna" över radiostationer och uteställen och får en hel nation att tänka att det här med dövhet, det kanske inte bara är dåligt?

Det tar ett bra tag innan folk fattar att slyngeln sjunger "bot" och inte "båt", och i den totala förvirring som uppstår eftersom ingen vet vad en bot faktiskt så var skiter alla helt sonika i det och sjunger båt i alla fall. Båten Anna. I likhet med att alla människor som tror de är först med att säga "En Trisslott... men en med vinst!" till kassörskan i kassan, lika överrumplade av sin egen fyndighet blev personer i min närhet gjorde den fenomenala kopplingen Boten Anna --> Anna. Under året blev jag föremål för hyllningssång från såväl vänner, obekanta och dagisbarn som spontant sjöng serenad för mig. Under studentkvällen spelades låten fem (5) gånger under samma kväll.

Så nej, jag har aldrig precis gillat låten och det faktum att mitt namn drogs in i eländet gjorde mig inte mer vänligt inställd. I flera års tid har jag hyst en inneboende förhoppning att Gäddjägaren, som upphovsman och därmed ansvarig för denna pinsamma ursäkt till musik, ska låsas in någonstans långt, långt bort ifrån resten av världen och tvingas lyssna på sin egen musik omåomåomigen som straff för det han ställt till med.

Och se på fan själv, tre år senare går någon och besannar mina önskningar:

Hela härligheten på Aftonbladet


Dubbelnollornas årtionde.


Inspirerad av J:s utmärkta sammanfattning av 00-talet
, tänkte jag resonera helt ovetenskapligt kring 00-talet som sådant. Jag vet inte vad ni säger, men det är först senaste veckorna tack vare media som jag själv tänkt på att 00-talet faktiskt är ett årtionde lika mycket som exempelvis 80- och 90-talet. Är det bara jag, eller känns det allmänt som ett decennium med lite dålig... sammanhållning?

Vad är 00-talet? Pratar vi större händelser är det lätt att googla i minnet och få träffar på terror och elände, protester mot Bush-administrationen, lite influensa-paniker, en rad uppmärksammade mord och på sluttampen en rejäl dos klimathot. Plus att det förstås var årtiondet som tog livet av Astrid Lindgren.

Men det där är vad som hände och det var ju inte det jag frågade om. Vad ÄR 00-talet? sa jag. Rent spontant dyker inga pudelfrisyrer, färgglada träningskläder eller tralliga Absolut Music-samlingsskivor med låtar om Barbie och Tamagochikärlek upp. (Det sistnämnda kan dock förklaras rätt fort av en viss personlig musikalisk utveckling). Googlar man 80- eller 90-talet dyker just sådana saker upp, blandat med lite buffalo-skor, Pamela Anderson i Baywatch, Rubiks kub, våfflat hår och Turtles.

Wikipedia:r man 00-talet hamnar man först 2000 år fel i tiden hos Jesus själv, men tar man sig vidare till artikeln om 2000-talet är det en fattig sammanfattning man möts av. Musiken beskrivs med exakt två ord: "pop" och "rock". iPoden nämns, liksom Idol, fildelning och finanskris. Ja-happ. Men mer då?

När 90-talet lämnade över stafettpinnen 31:a december 1999 var jag bara 12 år och några djupare samtidsanalyser kan jag inte minnas att jag gjorde. Att min barn-barndom höll ihop i 90-talet för mig gör det lite svårt att uttala mig om hur det verkligen var då (inte för att det hindrar mig, uppenbarligen). Men kanske har det varit precis samma visa med de tidigare -talen och de gemensamma nämnarna kommer framträda först om ett par år när fotoalbum, gamla pressbilder, filmer och arkiverade bloggar visar en mer enhetlig bild av fula frisyrer, konstiga kläder och populärkulturfenomen.

Men förutsatt att man får åka med livet ett tag till, väcks onekligen oroliga funderingar inför framtiden: när inbjudningarna till fester med 00-taltema om några år ramlar in, vad fan ska man klä ut sig till?

RSS 2.0