Midsommarhelgen till ära, ska vi återuppliva en gammal klassiker? Jomen vi gör't.

• Trenden att "checka in" på offentliga platser måste vara det bästa som hänt stalker-världen sedan kikaren.
• Den bästa reklamen för SJ:s Första klass är SJ:s Andra klass.
• Helgbesök på IKEA - Avgjort den bästa reklamen för preventivmedel. Någonsin.
• Ja, jag har recyclat ett inlägg eller två från Twitter. Men man måste ju upprätthålla den där fasaden av att ha ett liv också, det måste man faktiskt.
  
  

Om IKEA gjorde instruktioner till livet.

Nu har jag farit och flugit en hel del på sistone. Thailand, Los Angeles, London, Prag, Amsterdam - fem utrikesresor på lika många månader. Till djungeletelgrafens extrasändningar om min utsvävande och dekandenta livsstil i hufvudstaden kan jag för kännedom tillägga att de tre sistnämnda i jobbet. Med lite lågstadiematematik och mellanlandningar blir det totalt 12 flygresor, eller 24 start och landningar.

Och är det en sak jag kan säga så är det att jag rekommenderar det som ett dyrt men jävligt effektivt botemedel mot flygrädsla. Jag har inte kallat mig flygrädd tidigare, men heller inte en flygentusiast som applåderar landningar (det ligger väl för fan i allra högsta grad i pilotens egenintresse också att vi inte störtar, vavava?) eller skrattar mig igenom luftgropar. "Yes, låt mig köa i flera timmar och klämma in mig i en flygande massgrav full av människor vars umgänge säkert inte kommer göra mig något gott, och lägga mitt liv i händerna på en främling som i bästa fall nyktrat till sen gårdagskvällens liveuppträdande av flygvärdinnor gone wild." Typ.

Men till det fantastiska. Efter mellanlandningen på väg till LA lackade jag -- med 14 restimmar i ryggen -- i sanning helt sonika ur på hela grejen. Jag ORKADE bara inte vara nojig över att de flesta United-sätena var jävligt o-united och att planet åkte berg- och dalbana ovanför Chicago. Det var mind over body på ett aldrig tidigare skådat vis - jag slutade vara rädd och har inte varit det sen dess.

Men störta då, gör det, så slipper jag åtminstone stå och bli gråhårig vid nåt jäkla bagageband. Dåligt samvete för den nya dyra handväskan behöver jag heller inte ha. Och du, ska du nu nödvändigtvis störta så gör det hellre snart än senare, innan jag måste genomgå ännu en förnedrande födointagsprocess med armbågarna vid öronen -- och förresten luktar killen i sätet bredvid inte precis rosor. Tack på förhand.

För kännedom finns jag numera ibland, kanske, eventuellt på Twitter.

Jojo, jag vet vad ni tänker nu och mikroblogg och 140 tecken och ack och ve. Jag kan faktiskt ha lyckats med att inte vara sist utan näst sist med att haka på Twitter-trenden, vilket ni ska veta är att betrakta som en framgång. Exempelvis var jag den sista återstående svensken på den här sidan nittiostrecket som skaffade Facebook, till en följd av utpressning dessutom. Vidare förnekade jag länge iPodens storhet; förstod inte poängen med ponchos och hånade Longchamp-väskorna, herre-gud!

Som en skojig konsekvens av detta brukar jag osvikligen falla till föga för trender precis lagom till att ganska precis alla då hunnit skaffa/göra/hylla/dissa det och det är jävligt ute igen. Vid det laget har jag till på köpet garanterat hunnit håna företeelsen offentligt, vilket leder till att jag inte bara är otrendig utan även en otrendig hycklare. Och det är ju en utnämning man inte precis ser veckotidningarna göra livsstilsguider till upprörande ofta.

Så: med Twitter är jag måhända sen, javisst, men jag är f-n inte sist. Eventuella eftersläntrande bloggläsare samt framtida utgrävande cyber-arkeologer kan hitta mig på: @annaanna

Som bekant avslöjade Riksbanken nyligen vilka personer som ska få pryda våra nya sedlar och satte därmed punkt för de heta VEM-diskussionerna runt fikabord och grupper på Facebook, så vi istället kan gå vidare till att diskutera VARFÖR.

20-lappen. Att sagotanten Astrid fick tjugan, den mest cirkulerade sedeln, känns som en fin upprättelse för det uteblivna Nobelpris som Svenska Akademien envist håller gisslan. Med tanke på att ett Nobelpris motsvarar 10 miljoner kronor och 20-lapparnas totala värde uppgår till 1,7 miljarder känns det som att Astrid kan ge de där Snille och smak-tomtarna ett rejält postumt finger i Mumindalen.

500-lappen. I egenskap av relativt ung och absolut ointresserad av opera förvånades jag en smula av valet att sätta Birgit Nilsson på femhundringen. För min del rättfärdigas valet dock till fullo av alla "när den feta damen sjungit"-skämt sedeln inspirerar till.

Personligen skulle jag för övrigt gärna ha sett att ABBA tilldelas en sedel, nörd som jag är. Men sett till att ett av de grundläggande kriterierna för att få bli sedel-förevigad verkar vara döden får jag väl ge mig till tåls ytterligare sisådär 25 år innan sedlarna ska uppdateras igen. Jag kan dock till viss del förstå poängen med att bara döingar får vara med. Levande människor ställer ju som bekant regelbundet till med en del otyg och döden minskar ju dramatiskt risken för åtminstone framtida tokigheter. Lagom kul ur Riksbankens perspektiv att sätta en kändis med puls på 100-lappen och varje nytt Se & Hör-nummer i ett par decennier vara beredd på att få ångra det.

Sett till detta är nedanstående sedel med Sveriges största socialbidragtagare -- som med ett fåtal ord oavsiktligt lyckades göra hela Hej Baberiba-gänget överflödiga -- måhända inte helt optimal. Men tänk hur mycket mer motiverad du skulle vara att betala med kontanter istället för med kort.

 

Hej bloggen.

Hur står det till? Det var ju ett tag sedan nu.

Är bloggen nerlagd? Svar: nej. Jag släppte bara tråden för så länge sedan och nu vet jag inte var jag la den. Men ska vi göra en Melodifestivalen och köra en snabbrepris? Vi gör't. Här är de fem senaste månaderna (ni kan rösta både via telefon och sms). Jag har:

• Tagit min kandidatexamen i företagsekonomi/marknadsföring
• Semestrat i Thailand och Los Angeles
• Varit på anställningsintervju och gjort bort mig duktigt
• Tydligen gjort nåt bra i ett tidigare liv och fick jobbet ändå
• Börjat pendla till Stockholm och gjort SJ-hatet till en vardagssyssla
• Fått åka till London, Prag och snart Amsterdam i jobbet
• Inväntar avslöjandet av mig som en bluff på tidigare nämnda jobb
• Är glad varje dag i väntan på att ovanstående ska inträffa
• Börjat skriva en bok.

Så här är vi nu. Jag går alltså runt och talar om för folk att jag är "Marketing Executive" -- med Stora Bokstäver, jajemen -- utan att riktigt tro på det själv. Tänk, någon gav mig ett jobb där arbetsbeskrivningens huvudpunkter inte är att a) vara blond, b) koka kaffe och c) [infoga valfritt sexistiskt sekreterarskämt]. Tänk det.

Och sommaren har kommit nu. Här sitter jag i mina föräldrars trädgård med laptopen i knäet och allt är så försommargrönskande att det nästan känns som på låtsas alltihp. Om en stund ska pappa lägga entrecoten på grillen och om ytterligare ett par stundar väntar vänner från förr nere på Mora med vin. Livet ligger framför med beslut och förändringar som både är roliga och förbannat jobbiga, men just nu nöjer jag mig med att smutta på mitt glas rött, klappa en pollendammig gammal katt och titta lite för länge in i solen.