Plötsligt t(h)änder det.


Lite som föräldrar sätter
"parent control" på sina datorer för att hindra sina barn från att surfa in på vissa sidor, borde någon sätta en spärr som hindrar mig från att googla sjukdomar. Min hjärna kan nämligen inte skilja andras sjukdomssymptom från mina egna. Glatt betraktar den direkt dem som inspiration. Allt som behövs är Google, sökord: valfri sjukdom + "symtom", ett klick och simsalabim -- jag har bingo på hela punktlistan med åkommor, oavsett antal.

Senaste dagarna har jag börjat få ont i tandköttet bakom mina hörntänder, där jag vet att det ligger visdomständer på lur. Ja, DET har jag faktiskt icke-framgooglat support för. Sjätte terminen på universitetet och jag kunde väl ge mig fan på att allt denna tillskansande av kunskap skulle slå tillbaka på något sätt. Nåväl. Mot bättre jävla vetande googlar jag således "visdomstand" + "symtom".

Första träffen och här är orden min hjärna uppfattar: Tandvärk. Feber. Svullnad. Bakterieinfektion. Söka akutvård. Cystor. Tång. KIRURGI. Osv osv till den sköna finishen med nervskador, sprickor i käkbenet och käkkirurgi. Strunt samma att flera av de där sakerna dyker upp först EFTER att man eventuellt dragit ut en eventuell tand som eventuellt kommer upp och eventuellt ställt till med problem. Nänä. Min hjärna vet numera att en eventuell infektion kring en eventuell visdomstand kan eventuellt angripa hjärtmuskulaturen. Och den kunskapen måste den ju bara göra något med. Usch, känner jag mig inte lite varm? Lite svullen, mjo det är jag nog allt... Och en smula inflamerad runt hjärtklaffarna kanske?

Hypokondri, sa ni? Hmm... vänta lite, jag ska googla symtomen.

Hjelp, hjelp! Vad kallas detta?


I veckor har jag nu funderat. Klurat, grunnat, undrat. I början var det mest när jag passerade övergångsställena till och från skolan, men långsamt har frågan tagit över allt större delar av mitt liv och ockuperar nu närapå all min vakna tid. Gåtan gäckar min hjärna och jag finner ingen lösning.

Vad sjutton kallas detta? Det MÅSTE ju ha ett namn, det måste ju finnas något det kallas när felanmälningar rings in eller som övergångsställemontörerna ropar till varandra. "Hörrudu Bengan, lirka ur tummen och skruva upp..." och sen är det blankt.

Ge mig ett namn, ge mig något att stilla min själaoro med.

Damn, who's a sexy fish?

Lite appropå den eminenta Facebook-gruppen som dykt upp -- "vi som sjöng 'freestyla, raka maka fon' istället för 'rock the microphone!'" (seriöst, borde vi inte bunta ihop hela min generation och stoppa i den gruppen?) halkade tankarna in på Akons Sexy Bitch. Sedan diskussionen uppkom tillsammans med vänner för ett tag sedan har jag verkligen haft svårt att släppa refrängen. Vad sjunger karln egentligen, om inte damn, who's a sexy fish?

Okej så låtens titel ger väl
, vadskamansäga, en ledtråd kring vad han faktiskt sjunger. Plus det faktum att fiskar kanske inte faller helt naturligt in i sammanhanget (även om det faktiskt inte var så länge sedan vi skakade loss till Who let the dogs out? Kom någon förresten fram till vem som släppte ut dem?). Och jag lyssnar och lyssnar efter de där bitcharna men jag hör bara fisk. Är det fel på Akons uttal, min hörsel eller kan jag ha missat betydelsen av fish i min gangsta-vokabulär?

Är ni med mig eller mot mig? Fisk, fisk, fisk. Lyssna bara -- spola fram till 1:13 om ni är otåliga -- och döm själva. Fisk.



Damn girl, damn who's a sexy fish, sexy fish...

Och demensen kom tidigt i år ser jag?


Vi leker en lek: Finn ett fel i denna bild av mitt kylskåp.

Den mentala programvaran är, så att säga, inte uppdaterad till den senaste versionen just nu.


Det är väl ungefär här och enda gången jag på allvar önskar att jag vore Elin Kling. Då skulle det här vara en ny trend med ett snabbare spridningsförlopp än skabb i en tv-spelssoffa. Nu är det bara skrämmande.

En ekonomie kandidatexamen med inriktning chick lit, kanske?

Igår var det sista ansökningsdagen för sommarkurser på högskolor/universitet och eftersom jag är så förutseende satt jag därför igår kväll på studera.nu och letade kurser. Det började med att jag ramlade på kursen om Harry Potter och hans värld, men tänkte en knäpp kurs gör inte något blogginlägg och surfade vidare. Efter en stund fick jag dock lov att kapitulera inför konstigheterna -- här ett urval av de fantastiska högskolekurser den intresserade studenten kan förkovra sig i:
  • Att lära in ute, 7.5 hp
  • Harry Potter och hans världar, 7.5 hp
  • Livet i tångskogarna, 7.5 hp
  • Havskajak – ledarskap och riskbedömning, 7.5 hp
  • Vittnespsykologi, 7.5 hp
  • Swedish Experiences: An Introduction to Swedish History and Culture as seen through the Landscape of Östergötland, 7.5 hp
  • Te i japansk kultur, 7.5 hp
  • Chick lit, 7.5 hp
  • Vampyrberättelsen från Dracula till Twilight, 7.5 hp

En kurs som mot bakgrund av detta
känns rätt angelägen är "Hur fasiken alla udda kurser får anslag, 180 hp" men de verkar inte ge den sommaren 2010. Trist.

Hur spännande det än varit att krydda
min ekonom-examen med lite havskajak eller vampyrkunskap -- alla tjatar ju om vikten av att skaffa sig spetskompetens -- landade jag till slut på en ledarskaps- och organisationskurs och en kurs i avancerad Excel. Det förstämnda för att det inte lär skada att ha vid ett eventuellt införlivande av mitt världsherravälde; det sistnämnda ifall någon framtida arbetsgivare skulle få för sig att den gamla Excel-kursen på mitt CV innebär att jag kan programmet. Osannolikt, men varför inte vara på den säkra sidan.

Bildkälla



Till er cyklister som leker med våra liv i Uppsala:

# 1: När det är snorhalt ute och även vi utan bräckliga lårbenshalsar vacklar runt på gatan -- cykla för fan och hans moster inte, såvida ni inte verkligen behärskar terrängcykling och vet (inte bara tror) att ni kan svänga runt gathörn utan att göra en cykel-strike med pensionärer, barn, hundar och alla andra som råkar befinna sig i närheten.

# 2: Om ni så förbannat gärna ska ut och slira, håll er för i helskotta borta från trottoaren. Nej, det är inte lagligt i vanliga fall (se Trafikförordningen, 3 kap, 6 §) och det faktum att fruset vatten trillat ner över världen förändrar på intet vis detta. Ja, gångvägen är grusad. Nej, det är inte för er skull.

# 3: Och ska ni så gärna ut och cykla och dessutom på trottoaren kan ni väl i alla fall ha hyfs nog att, jag vet inte, hålla er på EN sida och inte cykla i mitten av trottoaren och vänta er företräde från alla gångtrafikanter. En dag kommer era vägar korsas med en liten arg blondin som är för förbannad för bry sig om eventuell kroppsskada och vägrar kliva åt sidan.

Om ni misslyckas med att lyda 1-3, önskar jag er innerligt en plats på en av landstingets obekväma stolar på en akutmottagning nära er, med stora smärtor och en kölapp med jävligt högt nummer.


In the Eye of the Tiger...


För er som missat nyheten:
Tiger Woods har krockat med bilen. 30 meter från sitt hem körde han in i en brandpost och vidare in i grannens trädgård. I låg hastighet. Mitt i natten. Hans fru Elin hörde smällen från huset, sprang ut till sin nykrockade man och slog in bakrutan med en golfklubba.

Paus för eftertänksamhet.


Ska vi ta det igen?
Tigern har alltså med sin SUV (omskrivning för "stadsjeep" eller "fet jävla bil") kört på en rimligtvis halvmeter hög stolpe i låg hastighet. Frun hör smällen inifrån huset och räddar honom genom att slå in bakrutan med en golfklubba. Säg emot mig nu om ni inte håller med, men händelseförloppet känns inte heeelt... klockrent.

Var kom till exempel golfklubban från?
Man undrar ju ifall Elin öppnade bakluckan först för att ta ut en klubba att sen slå in rutan med, eller man som tigerfru per automatik vandrar runt med en järn-nia i handväskan. (Det står visserligen inget om det i artikeln, men jag antar att hon sedan klättade in via bakluckan, konservburkade upp SUV:ens plåttak med sina bara händer och bar honom ut till sin enhörning som kunde flyga dem till sjukhuset).

Men jag har egentligen bara EN fråga att ställa och jag ställer den mot bakgrund av att den besynnerliga olyckan skedde samma vecka som löpsedlar om Tigerns påstådda otrohet tapetserat land och rike världen runt:

Vilken ruta slog Elin in
nu igen?


Blondin vs. svin-vaccin.

Det blir vaccination mot baconsjukan ändå. De börjar vaccinera studenter i morgon, så vännerna gör en liten exkursion till vaccinationsbyrån för att bli stickade. Jag vidhåller att jag som tidigare är skeptisk mot hysterin och har inga som helst invändningar mot resonemang om att myndigheter kör skrämseltaktik deluxe för att inte tappa fejset och bli kvitt allt inköpt vaccin.

Och vad vet väl jag om medvetet utspridda virus, om potententiella biverkningar av vaccinet och att någon global Världsregering som verkar i det dolda stoppat bakpulver i vaccinet för att få folk att bli sterila/explodera/förvandlas till aliens och därmed motverka överbefolkningen av jorden. (Jag slängde in bakpulvret, annars är det sistnämnda faktiskt en på allvar framförd konspirationsteori).

Vad jag däremot VET är att jag i princip dagligen spenderar timmar med drygt 200 personer och deras medhavda bakterier i en sal där ventilation är ett påhitt som betraktas med stor skepticism. Jag vet också hur fullspäckat schemat för nya kursen är och att "sjukdomstid" inte var schemalagt. Förhoppningsvis gör vaccinet mer nytta än skada, och trots allt verkar ju inte folk kola i drivor utanför landets vårdcentraler. Och trillar jag ner död med vaccinationssprutan i armvecket får man väl se det som att jag åtminstone slipper 800 sidor organisationskultur, tiotalet inlämningsarbeten, bekymret att få studiebidraget att räcka månaden ut och all julklappsstress. Always look at the bright side of life, som de stora filosoferna Python sa.

... men utifallatt
: Kvittot på dagens inhandlade kurslitteratur ligger i Studentbokhandeln-påsen, inom 7 dagar kan ni få tillbaka tusenlappen. MacBooken får pappa, för du är nog mest avundsjuk av alla. Kläderna får mina (överlevande) vänner slåss om. Mulberry-väskorna vill jag begravas med. Avboka min tvättid nästa vecka och ät gärna upp den infrysta flygande jakob:en i översta frysfacket, den blev grymt god.

Wikipedia: idiotsäkert.

Sittandes i skolan vid catwalken på Ekonomikum (det är ingen catwalk egentligen, det är den långa korridoren utanför biblioteket men ni kan räkna ut varför den kallas så) snappade jag, den notoriska tjuvlyssnaren - människor är så förbannat spännande - upp en dialog av skratta-eller-gråta-slaget mellan tre grabbar som diskuterade sitt nyskrivna PM:

Kille nr 1:  ”Ja, och så måste vi ju ändra källorna. Vi kan inte ha Wikipedia”.
Kille nr 2: ”Vaddårå?”
Kille nr 1: ”Alltså, vi kan inte ha Wikipedia som källa. Det går inte. Det är inte pålitligt.”
Kille nr 2: ”Men det står ju massor av fakta där. Det är ju ett uppslagsverk.”
Kille nr 1: ”Jo, men alltså, vem som helst kan ju gå in och ändra där.”
Kille nr 2: ”Ja?”
Kille nr 1: ”Vi KAN bara inte ha Wikipedia som källa till vårt PM. Vi måste gå direkt in på Naturvårdsverkets hemsida så vi har en primärkälla.”
Kille nr 3 (lägger sig i): ”Usch, vad jobbigt. Tänk om det står precis samma sak som på Wikipedia?”
Kille nr 2: ”Ja, eller hur! Det står faktiskt sjukt mycket bra på Wikipedia.”

Dunk. Dunk. Dunk.


Där solen inte lyser.


Okej, okej, så det är lite 2008 eller till och med ohthehorror 2007 att bildblogga lustiga skyltar och felstavningar, men jag fick bara lov. Det obemannade solariet nere på Mora med stora jalusier i fönstrena där man aldrig ser folk, är nämligen ett av de ställen jag länge misstänkt är en täckverksamhet för något annat.

Varje gång jag passerar får jag liksom lite "trettiotvå skitiga, insmugglade människor i inlåsta i källaren med vardera fem ungar"-vibbar. Jag ser ett gäng mörkklädda [infoga valfri östeuropeisk folkgrupp] som gör upp knarkaffärer i rökig miljö och bryter armen av nån skrikande dealer som inte betalat i tid. Jag ser Gunvald Larsson storma in en mörk natt med dragen pistol och fladdande trenchcoat och sparka ner dörren. Men det är säkert bara min koffeinöverstimulerade fantasi. Det står ju på dörren, de är ju proffisionella gubevars.

Hur som helst tror jag förresten inte på solarier överhuvudtaget. För mycket smörgåsgrillkänsla. Som att man när som helst ska spricka och fyllningen rinna ut.

Patienten ej kontaktbar, reagerar ej på smärta eller tilltal.

För er som oroar er över Dennis tillstånd, ni kan fortsätta oroa er. Trots outtröttliga ansträngningar förblir han på fel sida av felmeddelandet. Dock har en datatekniker med magiska krafter lyckats rädda innehållet på Dennis hårddisk (här kan jag inflika att jag hade 1 månad gammal backup på det allra superviktigaste, dock ej allomfattande). Jag höll på att lova bort mitt framtida förstfödda barn till honom i ren tacksamhet när jag insåg att han lyckats. Stor tacksamhet också till pappa som letade upp och flörtade (hotade?) in Dennis till tidigare nämnda datormagiker.

Med alla mina filer i behåll känns sorgen lite lättare att hantera. Dennis ande svävar nu över mammas dator (Albert) som jag temporärt kapat. Tur att jag är ett så älskat barn, annars skulle jag varken ha filer eller dator just nu. Oh the unimaginable horror.

Om ni vill hedra Dennis minne -- gör en rejäl backup på era filer redan ikväll.

Dagens ros...

... går till den småsöta jordgubbsförsäljaren utanför Ica som -- trots att jag var helt osminkad, o-outfittad och såg ut som något otrevligt katten släpat in -- småflörtade och fyllde på min uppenbart redan fulla jordgubbskartong med 100 extra gram jordgubbar "det var lite lite i den". De osminkade singeltjejernas Gud ser sådant!

Snabbskrivartest!

Jag har hittat ett nytt beroende -- speedtyping test. Helt enkelt ett test av hur många ord man skriver per minut! Bästa resultat hittills är 80 ord/minut, på topplistan plats 397 av 108085.

Målet? Tresiffrigt innan sommaren. Eller förstaplatsen, whichever comes first.

 

Speedtest

Testa! Man får automatiskt ord -- de påstått vanligaste orden i svenska språket -- och skriver helt enkelt så många av dem så fort man kan på 60 sekunder. Det gäller inte bara att vara snabb utan också att stava rätt. Man får göra testet några gånger så kommer man in i det. Hur många ord får ni?


Här bor Krueger, F.

I husets källare finns det lampor som slocknar automatiskt x antal minuter (sekunder?) efter att man tryckt på lysknappen. Det är jättebra -- jättebra för att skrämma skiten ur en när man går där i godan ro med sin tvättkorg och hela världen helt plötsligt blir kolsvart som att någon dragit en säck över huvudet på en. Det hände mig två gånger idag under mitt tvättmaraton och bägge gångerna såg jag Freddy Krueger komma till attack, och då är jag ändå den som aldrig hittills sett en skräckfilm som lyckats påverka min goda nattsömn. Dagens i-landsproblem? Hell yeah. 


Twittelidi, twittelidum.

Twitter, hörrni. För eller emot?

Jag är lite så där avvaktande misstänksam mot nya trendföreteelser som jag brukar vara (läs: lat). Bra om trenderna gäller saker som magtröjor; dåligt när jag är den sista som upptäcker nya fräsiga uppfinningar som kan tillföra mitt liv en extra dimension av skojighet.

Så nu: det här med Twitter. Jag tror mig ha the basics utlagda framför mig, att man skriver yssepyssekorta "blogginlägg" på ett begränsat antal tecken och publicerar lite hur som helst under dagen. Gott så. Men... varför? Alltså jag är ett fan av egot, det vet ni vid det här laget, hela företeelsen blogg är ju ffs en enda hyllning till självcentreringen. Jag antar att det jag egentligen försöker säga är: vem fan kommer att läsa det?

Twittrar ni? Läser ni andras, eh, twittrar? Borde jag som ung, trendig kvinna satsa på en Twitter nu i vår?

Vissa klyschor har jag inga problem med att leva upp till.

Människor som säger att lycka inte kan köpas för pengar har inte ätit Ben & Jerry's Half baked.



Ikväll ska jag rota fram något och offra till glass-gudarna för att de (åter?)infört Half Baked i Sverige. Kanske den där läskiga förpackningen Euroshopper-glass som någon hädare släpat in i mitt hem. Den där så kallade glassen borde komma med en "Icke att förtära"-lapp, sanna mina ord...

Strange(rs) on a train.

Jag börjar se ett mönster. I varje SJ-vagn tycks finnas (och notera att detta är absolut minimum):

  • Någon som äter mandarin (möjligen apelsin) så att det stinker i hela vagnen.
  • Minimum ett (1) drygt barn som leker hur-länge-och-högt-kan-jag-skrika-och-bråka-innan-föräldrarna-säger-nej. (Ett lek vi övriga resenärer aldrig får veta hur den slutar, eftersom ordet aldrig under resan lämnar de för Super Nanny överkvalificerade kandidaternas mun).
  • En kille i hoodie som är så där astuff bara killar i nedre tonåren kan vara, med väldigt, väldigt dåligt isolerade hörlurar som delar med sig av sin musik till hela vagnen.
  • Ett kärlekspar som lever i tron att hur bra ett förhållande är står i direkt proportion till frekvensen offentligt kladdande.
  • En förvirrad pensionär, som ser så där konstant småorolig ut under hela resan och bryter ut i total panik när mobiltelefonen barnbarnen gav i julklapp råkar ringa.
  • En handfull otäckt, rakt-ut-i-luften rosselhostande människor.
  • En person som tror att den dåliga mobiltäckningen på tåget kan rådas bot på genom att prata högre.
  • Ytterligare ett par idioter som tar tio signaler på sig att fatta sambandet mellan att telefonen ringer och att man ska svara.
  • En grupp högljutt fnittrande tjejer i tretton-fjortisårsåldern med mjukisbyxor, Friis & Company-väskor (alternativt kopior av Friis & Company-väskor), korta fuljackor med ludd och färgglada SonyEricsson-telefoner som visar bilder och filmklipp för varandra från senaste festen där de drack massor av cider och öl med coola EPA-burna grabbgänget.
  • En blondin som ockuperar eluttaget det första hon gör (fast hon kanske egentligen inte behöver, men bara så ingen annan ska ta det sen), för att sitta och knappra på sin laptop under hela resan och människoförakta sina motresenärer.

SJ, SJ, gamle vän, om 2,5 veckor ses vi igen...


Nu leker vi en jullek! Fina priser!



Precis som jag gör, vet jag att ni där ute i stugorna just nu håller på att klättra på väggarna av tomteivran och julpaketslängtan. Så jag tänkte att vi leker en liten lek så går tiden så mycket fortare!

Leken går till så här: jag publicerar en bild på en skum pepparkaksform och ni talar om för mig vad den är formad som. Vinnarna, dvs de som kommer med de bästa gissningarna, lägger jag ett gott ord hos tomten för.

För vissa blir julstressen för mycket att hantera...

Julen påstås ju vara den högtid med högst självmordsfrekvens.
Som denna bild visar är inga grupper i samhället skonade.



Polsk självmordstomte, Krakow 2005.
Fotocredd till Emilie.

Bloggkoll på läget.

Bloggkoll.se. Någonstans inom mig finns det en liten, liten röst som gör motstånd mot att så att säga samla alla bloggar under en och samma sida och kolla alla nya inlägg på en gång. Det känns lite... ja, som att fuska. Som att ta sporten ur bloggläsandet, perhaps. Min teori är att rösten som säger det föddes någon gång när jag hade betydligt mer tid och betydligt färre bloggar att följa.

För nu när jag börjat registrera bloggar på bloggkoll-eller-blog-lovin-eller-vem-vet-vad-sidan-faktiskt-heter, ja, då känns det konstigt att jag någonsin levt ett liv utan att ha örnkoll på allas bloggförehavanden. Kontrollfreaket och snokmostern i mig applåderar i kapp. Enda problemet är att jag blir lite vilsen när jag klarar av min bloggscoutning på två minuter och det är ju faktiskt inte ens ett problem. Med all den tid det sparar in kan jag säkert forska fram ett aids-vaccin, tentaplugga mig till full pott eller lära mig spela på Expert-nivån på Guitar Hero. Sannolikt det sistnämnda då.

Så nu har jag alltså koll på bloggarna. Återstår bara att skaffa sig koll på resten.

Tidigare inlägg
RSS 2.0