Som en del av er vet var planen att jag skulle åka hem till Sverige runt 5 juli, när Ni slutat skolan.

I helgen kom dock Mrs D och undrade om jag bokat flygbiljetter. Uh-oh tänkte jag. Det visade sig då att familjen fått tag på en ny au pair - privat, eftersom Mrs D gjort sig ovän med argenturen - som kommer börja jobba här 16 juni.

Följande information har kommit fram om min efterträdare:

- Hon är tyska och pratar inte särskilt bra engelska. 

- Hon är enligt Mrs D en bra bilförare, med motiveringen att hon kört på Autobahn
  (eftersom alla vet ju att enbart bra bilförare kör på Autobahn).
- Hennes kompis ska börja som au pair i Mrs Ds väns familj i samma kvarter som 
  oss.

På grund av mina prov kan jag tidigast åka hem 21 juni, så jag försökte lite fint påpeka att det kanske är onödigt att vi går dubbelt i nästan en vecka.

Då visar det sig att den nya au pairen tydligen ska åka över hit om några dagar (!) och bo med sin kompis värdfamilj (!!!) i två veckor innan hon börjar här.

Jag förstår faktiskt inte hur de tänker. Om hon nu ska bo hos sin kompis/siamesiska tvilling i två veckor, kan hon inte stanna där några dagar till så att vi slipper gå på varandra? Mest tycker jag synd om Ni som varken får ett riktigt avslut eller en riktig början.

Nej, de sista dagarna blir nog intressanta - en tysk tjej som inte kan engelska och jag, vars tyskakunskaper är begränsade till några svordomar, ett par räkneord samt varianter på en handfull fraser - "du är en apa/potatis/bratwurst", "jag har ingen aning" och "då går vi". I och för sig, när jag funderar på det, inte helt oanvändbara fraser.

Jag känner ingen lust att stanna längre än nödvändigt, så igår bokade jag flygbiljetter hem 21 juni, dagen innan midsommarafton. För att vara SAS gick det misstänksamt smärtfritt och okomplicerat, vilket förmodligen beror på en av dessa två saker: 1) ödet hade förbrukat jävlighetskvoten igår i och med inbrottet, eller 2) det förbereder någonting riktigt stort.  

I fredags fick familjen ett efterlängtat tillskott.

Detta i form av en fantastisk, vit, fyrkantig maskin - inte helt olik en iPod på anabola steroider. (Den militanta aktionsgruppen AntiPod välkomnar förresten nya medlemmar, det är bara att kontakta antingen mig eller Lena).

Jag pratar naturligtvis om Wii. Egentligen var det tänkt som en födelsedagspresent till Ni (ett Wii till Ni, hihi) men det är först nu Mr D lyckats/orkat få tag på ett. Ni och jag var antagligen lika upphetsade när det anlände med expresspost från amazon.com.

Mr D viftade nonchalant bort bruksanvisningen när det var installeringsdags. Vi talar här om en man som inte kan skilja en AV-kabel från en DC-kabel och som knappt bemästrar brödrosten. 

Han kopplade glatt fel medan en upphetsad Ni skuttade runt i cirklar kring honom och sjöng i nonchuckern. Själv höll jag mig på någon meters säkerhetsavstånd ifall karln skulle lyckas elchocka sig själv.

Efter lite diskret hjälp från au pairen satt till slut alla sladdar där de skulle. Hela fredagskvällen spelade Ni och jag sedan sportspelen som kom med - tennis, boxning, baseball, bowling och golf.

Trots begynnande förslitningsskada i axeln är det precis så hysteriskt roligt som det sagts mig. Med familjen i Frankrike tills onsdag har jag dessutom ensam vårdnad om lilla Wii. Kan ni tänka er en bättre ursäkt att inte gå ut i regnet eller plugga inför kommande prov?

I morse damp det ned ett brev genom brevinkastet som jag tyckte jag kände igen. Det stämde också - jag hade nämligen postat samma brev för två dagar sedan. Dock inte adresserat hit, då det inte ligger inte i min natur att skriva brev till mig själv.

Nej, det brev som låg på hallgolvet borde i skrivande stund befinna sig i Sverige och hos den person det var adresserat till - mamma. Det gick dock inte att se nu, eftersom det satt ett stort, rött klistermärke ovanpå adressen. Där stod att läsa: There isn't enough postage on this Airmail item so we are resending it to you. To resend it, please take it (with the label still in place) to a Post Office branch and pay the missing postage.

Ursäkta vad? Jag har köpt ett standard EU-frimärke för 44p. I standardstorlekskuvertet ligger ett standardstorlekskort som inte har någon tillstymmelse till blydekorationer eller solitt guld. Hur kan det portot inte räcka till?

En titt på Royal Mails hemsida ger vad jag misstänker är svaret. Sedan jag köpte mitt frimärke för ett par veckor sedan verkar det som att de höjt priserna på utrikesfrimärken från 44p till 48p. 4p motsvarar, för er som inte är insatta, cirka 50 öre. Och detta skulle jag naturligtvis veta.

Det har säkert suttit någon liten postfascist som hatar livet och gnuggat händerna över dessa fyra pence. Jag undrar vad som hade hänt om jag inte skrivit ut en avsändaradress. Hade brevet varit hopplöst förlorat i ett stort brevbål på Royal Mail eller hade det gått igenom systemet i alla fall?

Tackar vet jag Sverige, där Posten ändå levererar breven till mottagaren och sedan skickar en ett krav till avsändaren på extra porto + serviceavgift på 20 spänn som man glatt kan strunta i.

På det röda klistermärket som täcker adressen står This label peels off. Vad de inte tillade var att resten av kuvertet under också följer med.

Så det matchande kuvertet är förstört, jag måste klämma in ett besök på Posten i min redan överbokade dag och mamma får inte sitt omsorgsfullt hemmagjorda kort på mors dag. OCH jag börjar fundera om brevet till Singapore som jag postade är lika lost det, eftersom jag köpte frimärkena vid samma tillfälle.

Jag hoppas det här gjorde någon på Royal Mail väldigt glad.

Jag har allvarligt börjat fundera vart Lenas och min "day of pampering" kommer att sluta. Tecknen är inte goda.

I eftermiddags upptäckte jag att jag hade ett nytt röstmeddelande från okänt nummer. Mellan spraket lyckades jag urskilja en röst som presenterade sig som Louise/Lisa/Laura från The Studio, följt av en osammanhängande röra som handlade om att mitt presentkort där går ut 17:e juni och att jag borde ringa upp dem för att göra en bokning snarast.

Kallsvett. Vår dag är ju sedan länge inbokad till på söndag (trodde vi) och jag kommer inte att vara en särskilt happy camper om de slarvat bort den.

Hela eftermiddagen spenderade jag sedan med att försöka ringa The Studio. Inget svar, trots att de skulle ha telefontid. En gång var det upptaget, en minut senare inget svar.

Dessutom upptäckte jag idag att tågen till London på söndag, för första gången sedan jag kom hit, inte går. It fucking ante mig, jag säger bara det. Sätten att ta sig in till London på söndag är följaktligen, vad jag förstår, reducerade till två - att bengå och att lifta.

Äventyr, gott folk, äventyr.

Välbehållna anlände mina föräldrar med taxi från Gatwick i onsdags kväll. Med sig hade de valda delar av Sverige - köttbullar (hemgjorda förstås), Kalles Kaviar, Plopp och lösgodis. Ni fick - naturligtvis - en ljusblå dalahäst med sitt namn på och hon var mäkta imponerad. Hon fick också min favorit Bröderna Lejonhjärta på engelska, eftersom hon älskade Mio min Mio.

Tyvärr är vädret k a s s t i ordets fulla bemärkelse - så här dåligt tror jag faktiskt inte att det varit sedan jag kom hit. Temperaturen ligger runt 17 grader och det duggregnar/ösregnar i intervaller. Mulet är det också, och blir det inte bättre vette sjutton om inte London Eye får klara sig utan oss.

Igår hann vi avverka Science Museum, Kings Road och Piccadilly med omnejd. Vad föräldrarna har för planer att se här vet de nog inte ens själva, vädret får avgöra. Idag är det tänkt att vi ska åka till Guildford, förutsatt att vi klarar oss helskinnade från trippen till Tesco the Übermarket nu på förmiddagen då undertecknad har det tvivelaktiga nöjet att vara chaufför.

Jag insåg just att två (!) dagar återstår av mina tonår. Som det känns nu - och jag har ingen direkt anledning att tro att det ska förändras - kommer det att bli ett sorglöst farväl. I år har jag stått för vad som kan beskrivas som Den Sämsta Önskningslistan Någonsin (tm), hehe. Storleken på paketen har fått mig att börja fundera över om jag var tillräckligt tydlig med mitt önskemål om en svart Porsche 911. I och för sig skulle det kunna vara nycklarna till en i paketen. Ja, så måste det vara...

Effektivitet är det ord som sammanfattar min och Lenas helg.

I lördags tog vi oss till Cambridge, geografiskt placerad bortom all ära och redbarhet. Det var i alla fall det intrycket vi fick där vi satt på det halvskumma tåget som susade fram genom den engelska landsbygden. Väl där kikade runt i butikerna och lite olika kända college, bland annat Jesus College, där det var dött som i graven, och Trinity College, som enligt obekräftad polsk uppgift ska ha förekommit i Harry Potter-filmerna.

I söndags steg vi upp i ottan (nåja, allt är ju relativt) och åkte till Hampton Court, fast beslutna att vara där innan alla andra turister. Vår strategi fungerade - under stora delar av vistelsen var vi och de grönklädda vakterna/guiderna de enda i rummen. Flera timmar vandrade vi runt där, utrustade med "bandspelare" och hörlurar. Hampton Court var väl värt ett besök, särskilt eftersom det var så lite folk, även om jag för inträdespriset hade förväntat mig att se i alla fall ett litet spöke.

Vi åt vår medhavda lunch i trädgården utanför och gav oss sedan in i the Maze, den berömda labyrinten. Kläckandes skämt i stil med "a-mazed by the Maze" och "a-mazing in the Maze" hittade vi in till mitten ganska fort, tvingade en engelsk gubbe att föreviga ögonblicket åt oss och letade oss sedan ut, vilket visade sig vara aningen mer komplicerat än att hitta in. Men skoj hade vi och ut kom vi! Till slut.

På väg från Hampton Court mötte vi strida turistströmmar och busslaster med pensionärer och snor- eh, skolungdomar. Från Hampton Court åkte vi in till centrala London och gick på Victoria & Albert-museet ett par timmar. När det började bli kväll och dags för museet att stänga, vandrade vi iväg till Royal Albert Hall. Vi slog oss ned på trappstegen vid Alberts minnesmonument i Hyde Park och tittade på folk som gick/rullade förbi - totalt utmattade och rätt trötta på London, men stolta över oss själva.

Trinity College, Cambridge


Hampton Court Palace


Royal Albert Hall