The Travelling Circus
I torsdags morse skjutsade Mrs D och Ni mig till Heathrow. Trafikstockning på M25:an till trots var vi där på runt femtio minuter, två timmar innan avgång. Ni var inte helt nöjd med att vinka av mig, hon försäkrade sig flera gånger om att jag verkligen skulle komma tillbaka om tolv (12) dagar och för att vara på den säkra sidan försökte hon muta mig med påskägg när jag kommer tillbaka. Jag är så stolt över henne!
Under de senaste dagarna har SAS gjort sitt yttersta för att inte samla popularitetspoäng genom att bl.a. förneka att jag överhuvudtaget bokat biljetterna, påstå att flyget inte existerade och sedan vägra checka in mig online. När jag slutligen lyckades med det sistnämnda i onsdags kväll fick jag följande information från SAS hemsida: 1) Vid flygplatsen ska man hämta ut bagagelappen ur en automat och sedan gå till bagage dropen för att få sitt boardingcard (särskilt anmärkning om att boardingcard i London endast fås genom bagage dropen). 2) Inga vätskor whatsoever är tillåtna vid resor från London. Texten var utformad på ett sådant sätt att man förstod att det var enkelbiljett till Guantanamo som gällde om man glömde mascaran i handväskan.
Det första som hände när jag hittade SAS-automaten på Heathrow och knappade in mitt bokningsnummer, var att automaten talade om att jag redan var incheckad (no shit!) och frågade om jag vill ha mitt boardingcard. Exakt det som inte skulle gå i London. Därför fick jag förstås lov att trycka på ja, varpå boardingcardet landade i min hand ett par sekunder senare. Dock inte en bagagetag i sikte.
Jag resonerade att om det är så de vill ha det, så är det så det får bli. Mot bagage dropen, där det var cirka 0 personer framför mig. Kvinnan i disken accepterade vackert mitt boardingcard, printade själv ut en bagagetag och sedan var det avklarat och mitt bagage var förhoppningsvis inte på väg till Kuala Lumpur.
Vid säkerhetskontrollen kom nästa överraskning. Samma regler för vätska i handbagaget tycks gälla resor från och till London - alltså en liter totalt totalt om allt förvaras i en genomskinlig plastpåse. Medan jag stod i kön återupplevde jag mödan med att packa parfym, linsvätska, deo, till och med mascara i det incheckade bagaget. Om jag varit buddhist skulle jag säga att SAS måste vara en lång väg från nirvana.
Heathrow var veeery busy, människor överallt. Köerna vid säkerhetskontrollerna (tre stycken, varav en består av att man ska ta av sig skorna) var inte alltför långa, men innanför var det hemskt. När jag till slut med livet som insats lyckats inhandla en smörgås och lite vatten för att inte bli aggressiv gentemot mina motpassagerare och var redo att gå till gaten - vad tror ni då händer?
Ingen gate. Varken på min pappersbiljett eller informationstavlorna. Please wait, var det enda de kunde komma med. Och vänta gjorde jag. Tydligen var det väldigt svårt att skaka fram en gate, för först tio minuter innan boardingen skulle vara fullbordad dök det upp en. Vid det laget hade jag hunnit hallucinera fram "Delayed" efter flightnumret minst två gånger.
Jag må inte vara så många meter över havet, men jag är däremot snabb. Jag var först till gaten, men som ni säkert kan räkna ut tog det sin lilla tid för alla småbarnsfamiljer, Lidingöspråkande affärsmän, medelålders blonderade backpackers, indiska småtanter och Gudrun Sjödén-wannabes att masa sig dit. Fyrtiofem minuter efter utsatt tid taxade vi ut från Heathrow och min nedräkning av minuterna till landning började. Jag är inte flygrädd någonstans, men däremot flyguttråkad. Trångt, dålig luft, mycket ljud, mestadels tråkig utsikt, stolsgrannar som ockuperar armstöd... Gäsp. Att flyga var spännande när man var liten, nu är det bara en nödvändighet för att ta sig från punkt A till punkt B.
Två händelselösa timmar senare landade vi på svensk mark. Genom en labyrint på Arlanda hamnade vi vid bagagebandet, där min latenta bagagedjävul brukar vakna till liv. Hon slumrade dock denna gång - bagagebandet var cirka tre kilometer långt och mer glesbefolkat än norra Norrland. Vart resten av människorna på planet tog vägen vet jag inte - kanske hade tulltjänstemännen tråkigt. När bagagebandet äntligen tuggade igång, gissa vems väska som kom ut först? You guessed it.
Mormor och morfar mötte i ankomsthallen. Det var roligt att se dem igen och vi åt lunch ihop vid SkyCity innan mitt tåg gick. Fantasifullt nog åt jag Chicken Tikka Massala - Englands nationalrätt. Heja Anna... När mormor och morfar åkt försökte jag packa om mina väskor, till en iakttagande dansk affärsmans stora nöje - han undrande om jag flugit från Chicago med tanke på mina väskor. Jag säger då det, män förstår inte det där med packning. Han var i alla fall riktigt trevlig och till min stora förvåning förstod jag allt han sa. Är det mitt otroliga språksinne som utvecklats efter tre månader utomlands? Engelska, danska, vem ser nån skillnad. Eller är det månne min "special ability" á la Heroes? Tåls att tänkas på, tåls att tänkas på...
Tåget var fullt av människor och till min förvåning upptäckte jag att alla pratade dalmål. Alla! Och det inte lite heller. Alla lät ju för sjutton som Kjell-Henry ("Dra in magen Britta"). Bredvid mig satt en intressant tant med en tovad plommonfärgad hatt, matchande kläder i linne, hajtänder i öronen (som örhängen alltså) och en bok med titeln Alkemistens Röda Längtan. Naturligtvis pryddes omslaget av siluetten av en naken kvinna. Hon underhöll mig ett tag tills jag tröttnade och istället plöjde ett antal Heroes-avsnitt. Jag älskar min dator!
Efter alla timmars resande var det jätteskönt när att äntligen komma hem igen och träffa mamma, pappa och Sofie. Hon betedde sig ungefär som jag var ute och hämtat posten, men det är ju katter och deras (brist på) tidsuppfattning. Pappa hade gjort skaldjurssoppa, min favorit, och det serverades till och med riktig champagne, så det får jag väl säga var ett värdigt mottagande. Även katten fick sin del av kakan i form av exklusiv kattmat från Harrods.
Här nedan är en bild på lite av det påskgodis Ni och jag gjorde av egenhändigt färgad marsipan i onsdags. Morötter och daggmaskar må inte vara det första man associerar till påsken, men jag tycker ändå att det blev en riktig charmig samling. Ni hävdar dock envist att min stiliga kyckling ser ut som en gul pingvin - dumma, dumma unge. ;)
Under de senaste dagarna har SAS gjort sitt yttersta för att inte samla popularitetspoäng genom att bl.a. förneka att jag överhuvudtaget bokat biljetterna, påstå att flyget inte existerade och sedan vägra checka in mig online. När jag slutligen lyckades med det sistnämnda i onsdags kväll fick jag följande information från SAS hemsida: 1) Vid flygplatsen ska man hämta ut bagagelappen ur en automat och sedan gå till bagage dropen för att få sitt boardingcard (särskilt anmärkning om att boardingcard i London endast fås genom bagage dropen). 2) Inga vätskor whatsoever är tillåtna vid resor från London. Texten var utformad på ett sådant sätt att man förstod att det var enkelbiljett till Guantanamo som gällde om man glömde mascaran i handväskan.
Det första som hände när jag hittade SAS-automaten på Heathrow och knappade in mitt bokningsnummer, var att automaten talade om att jag redan var incheckad (no shit!) och frågade om jag vill ha mitt boardingcard. Exakt det som inte skulle gå i London. Därför fick jag förstås lov att trycka på ja, varpå boardingcardet landade i min hand ett par sekunder senare. Dock inte en bagagetag i sikte.
Jag resonerade att om det är så de vill ha det, så är det så det får bli. Mot bagage dropen, där det var cirka 0 personer framför mig. Kvinnan i disken accepterade vackert mitt boardingcard, printade själv ut en bagagetag och sedan var det avklarat och mitt bagage var förhoppningsvis inte på väg till Kuala Lumpur.
Vid säkerhetskontrollen kom nästa överraskning. Samma regler för vätska i handbagaget tycks gälla resor från och till London - alltså en liter totalt totalt om allt förvaras i en genomskinlig plastpåse. Medan jag stod i kön återupplevde jag mödan med att packa parfym, linsvätska, deo, till och med mascara i det incheckade bagaget. Om jag varit buddhist skulle jag säga att SAS måste vara en lång väg från nirvana.
Heathrow var veeery busy, människor överallt. Köerna vid säkerhetskontrollerna (tre stycken, varav en består av att man ska ta av sig skorna) var inte alltför långa, men innanför var det hemskt. När jag till slut med livet som insats lyckats inhandla en smörgås och lite vatten för att inte bli aggressiv gentemot mina motpassagerare och var redo att gå till gaten - vad tror ni då händer?
Ingen gate. Varken på min pappersbiljett eller informationstavlorna. Please wait, var det enda de kunde komma med. Och vänta gjorde jag. Tydligen var det väldigt svårt att skaka fram en gate, för först tio minuter innan boardingen skulle vara fullbordad dök det upp en. Vid det laget hade jag hunnit hallucinera fram "Delayed" efter flightnumret minst två gånger.
Jag må inte vara så många meter över havet, men jag är däremot snabb. Jag var först till gaten, men som ni säkert kan räkna ut tog det sin lilla tid för alla småbarnsfamiljer, Lidingöspråkande affärsmän, medelålders blonderade backpackers, indiska småtanter och Gudrun Sjödén-wannabes att masa sig dit. Fyrtiofem minuter efter utsatt tid taxade vi ut från Heathrow och min nedräkning av minuterna till landning började. Jag är inte flygrädd någonstans, men däremot flyguttråkad. Trångt, dålig luft, mycket ljud, mestadels tråkig utsikt, stolsgrannar som ockuperar armstöd... Gäsp. Att flyga var spännande när man var liten, nu är det bara en nödvändighet för att ta sig från punkt A till punkt B.
Två händelselösa timmar senare landade vi på svensk mark. Genom en labyrint på Arlanda hamnade vi vid bagagebandet, där min latenta bagagedjävul brukar vakna till liv. Hon slumrade dock denna gång - bagagebandet var cirka tre kilometer långt och mer glesbefolkat än norra Norrland. Vart resten av människorna på planet tog vägen vet jag inte - kanske hade tulltjänstemännen tråkigt. När bagagebandet äntligen tuggade igång, gissa vems väska som kom ut först? You guessed it.
Mormor och morfar mötte i ankomsthallen. Det var roligt att se dem igen och vi åt lunch ihop vid SkyCity innan mitt tåg gick. Fantasifullt nog åt jag Chicken Tikka Massala - Englands nationalrätt. Heja Anna... När mormor och morfar åkt försökte jag packa om mina väskor, till en iakttagande dansk affärsmans stora nöje - han undrande om jag flugit från Chicago med tanke på mina väskor. Jag säger då det, män förstår inte det där med packning. Han var i alla fall riktigt trevlig och till min stora förvåning förstod jag allt han sa. Är det mitt otroliga språksinne som utvecklats efter tre månader utomlands? Engelska, danska, vem ser nån skillnad. Eller är det månne min "special ability" á la Heroes? Tåls att tänkas på, tåls att tänkas på...
Tåget var fullt av människor och till min förvåning upptäckte jag att alla pratade dalmål. Alla! Och det inte lite heller. Alla lät ju för sjutton som Kjell-Henry ("Dra in magen Britta"). Bredvid mig satt en intressant tant med en tovad plommonfärgad hatt, matchande kläder i linne, hajtänder i öronen (som örhängen alltså) och en bok med titeln Alkemistens Röda Längtan. Naturligtvis pryddes omslaget av siluetten av en naken kvinna. Hon underhöll mig ett tag tills jag tröttnade och istället plöjde ett antal Heroes-avsnitt. Jag älskar min dator!
Efter alla timmars resande var det jätteskönt när att äntligen komma hem igen och träffa mamma, pappa och Sofie. Hon betedde sig ungefär som jag var ute och hämtat posten, men det är ju katter och deras (brist på) tidsuppfattning. Pappa hade gjort skaldjurssoppa, min favorit, och det serverades till och med riktig champagne, så det får jag väl säga var ett värdigt mottagande. Även katten fick sin del av kakan i form av exklusiv kattmat från Harrods.
Här nedan är en bild på lite av det påskgodis Ni och jag gjorde av egenhändigt färgad marsipan i onsdags. Morötter och daggmaskar må inte vara det första man associerar till påsken, men jag tycker ändå att det blev en riktig charmig samling. Ni hävdar dock envist att min stiliga kyckling ser ut som en gul pingvin - dumma, dumma unge. ;)
What if two gorillas went up to Heaven
"What if two gorillas went up to Heaven.
Then God shaved them, but not the hair on their
heads - he left that, and it was black,
which explains why the first humans had black hair."
- Ni försöker få ihop utvecklingsläran och Bibeln
Then God shaved them, but not the hair on their
heads - he left that, and it was black,
which explains why the first humans had black hair."
- Ni försöker få ihop utvecklingsläran och Bibeln
Helgen som gick var den första sedan jag kom hit som jag inte spenderade inne i London. *kollektivt gasp* I lördags kom Lena hit istället och vi hade girl's day in med godis, Grey's Anatomy och film, närmare bestämt Lucky Number Slevin, som också skulle kunnat heta Två Timmar Av Ditt Liv Du Aldrig Får Igen - Ha! Söndagen spenderade jag till stor del i Wimbledon med mammas kusin och hennes familj, vilket var riktigt trevligt och mysigt.
På torsdag åker jag hem till Sverige i tolv dagar, lite semester från det hårda livet här. Host host. Det ska faktiskt bli riktigt roligt att komma hem en sväng till kanelbullarnas förlovade land igen. Bilkörning tänker jag dock akta mig för - visst ska man ha äventyr här i livet, men gränsen mellan modighet och dumhet är som bekant hårfin. Packning är ett tabubelagt område just nu - jag fick ihop en liten ynklig hög med saker jag vet ska hem, sedan hittade jag något roligare att göra. Dock hör jag resväskan morra dovt inifrån garderoben med jämna mellanrum, så det är väl bara att inse att det är dags att mata den snart.
Som el grande finale och för att bunkra lite au pair-poäng innan jag åker har jag lovat Ni att vi ska baka påskgodis i morgon, närmare bestämt marsipangodis. Detta med engelsk marsipan och några mystiska gröna flaskor som går under benämningen "Food Colouring", vilket med andra ord innebär att allt kan hända.
Ni fick en hel låda smink i helgen och igår blev jag utsedd till sminkdocka. Yikes vad jag såg ut! Jag var kritvit från ögonlocken upp ovanför ögonbrynen, knallrosa om läpparna, ojämt Jaffa-orange i hela ansiktet efter Nis "sparkling sunpowder" och kinderna var rödare än Jultomtens. Roligt hade vi båda i alla fall, om än av olika anledningar. Ni tyckte stolt att jag såg ut som att jag skulle på bal, och jag är full av beundran för Mrs D för att hon höll masken när hon kom hem.
Efter nån veckas avvaktande verkar den engelska våren nu ha bestämt sig för att ge järnet. För tredje dagen i rad är det soligt och härligt vårväder med temperaturer runt 15-17 grader. Jag vill helst inte tänka hur det är i köldhålet Sverige just nu, burr. Det jag försöker klamra mig fast vid är att det kommer bli desto härligare att komma tillbaka hit om två veckor, då är jag ööövertygad om att det kommer vara snudd på sommar här. I annat fall är det tröstätning av Nis påskägg och soldans som gäller...
Äta bör man, annars dör man (äta gör man, ändå dör man)
Efter att dagligen under ett par månaders tid ha lagat mat åt en nioåring, har jag insett hur "opetiga" med mat barn är (kan vara). De har liksom inte hunnit lägga sig an med en massa kräsenheter. Ni lägger till exempel inte alls märke till om min spagetti carbonara inte smakar tillräckligt med vitlök, om hamburgaren hunnit bli ljummen eller om vi äter pasta för tredje dan i rad. Hon äter glatt ändå. Det är naturligtvis väldigt skönt, särskilt när man inte alltid känner att fantasin flödar och dessutom har det engelska köket emot sig. Gasspis, frånvaro av hushållsvåg, nytt måttsystem och engelska dumingredienser är bara några av sakerna jag dagligen brottas med.
Samtidigt har jag själv märkt jag med tiden blivit mer kräsen med min mat. Är det åldern eller generna? Förut spelade det mig till exempel ingen större roll att maten inte var rykande varm, men nu på senare år har jag gjort en totalomvändning. Maten ska ska vara ordentligt varm, annars smakar den inte gott - precis som pappa påstått i alla dessa år (men säg inte att jag sa det).
Nu när jag kommit bort från hemmet och ut i stora vida världen har jag också fått perspektiv på det här med god mat. Jag har till fullo förstått hur bortskämd jag varit med god mat under min uppväxt - det är ingen självklarhet, inte ens när man äter ute eller lagar den själv för den delen. Och Mrs D må ha många talanger men matlagning är inte en av dem. Det är inte så att maten smakar illa, inte alls - den smakar bara inte särskilt mycket. Hennes lammbit är en lammbit. Lite kofta sådär. Hon använder dessutom inte salt i sin matlagning, utropstecken - helt stolligt tycker jag som saltar på det mesta jag kommer åt. Det salt som fanns i huset när jag kom var från 1994 och det finns inte ens ett saltkar. I kid you not. Dessutom köper Mrs D alla tänkbara matprodukter med "no added salt", vilket innebär att smaken är därefter. Bläsch. Nu har dock Ni börjat ta efter mig med saltningen, så det kan ju Mrs D ha så roligt med när jag åkt. Ha!
För ett tag sedan läste jag en klockren krönika i någon av kvällstidningarna. Den handlade om självbehärskning, och människor som anses självbehärskade för att de inte köper hem t.ex. chips, kakor, godis m.m. Krönikören menade på att det är just tvärtom - man köper inte hem det för att när man väl köpt det har man inte någon självbehärskning, man kan inte hindra sig själv. Jag tror det ligger en hel del i det där. Undantaget ytterst speciella tillfällen köper jag aldrig chips, kakor eller liknande på eget bevåg. Aldrig. Köper jag det vet jag att jag bara kommer äta upp det. Godis är jag inte lika principfast med, men jag köper det oftast inte "bara för att" utan vill helst ha en speciell anledning. Med detta sagt kan jag ju tillägga att jag har utvecklat en talang för att hitta dessa. "När man har myskväll, då får man synda!", "Nämän, lördag igen! Det kan ju inte passera obemärkt!", "Bio utan godis, det är ju en sämre upplevelse." Och vet ni vad? Med godis blir filmen faktiskt bättre.
Något jag inte har några betänkligheter över är att beställa in fikabröd när man är på café. Jag menar, finns det något fjantigare än när man fikar med folk som bara sitter där med sin cappuccino och sneglar föraktfullt på ens 1000-kcal bakelse? Fika ordentligt ffs! Likaså när man är ute och äter (kalorier intagna på restaurang räknas f ö inte - precis som kalorier ingen ser dig äta och kalorier som är "andras", t.ex. om du äter en kompis godis). Efterrätt eller ej när jag är ute handlar aldrig om "nej, jag borde inte", utan snarare a) Vem betalar? och b) Finns det utrymme i magen?
Om det gör mig till en dålig dålig människa - well, so be it. Jag lever hellre sjuttiofem år med kaka till kaffet och livskvalité, än åttio hälsofreakår på nån jädra kanindiet. Ser ni några fluffiga, vita öron eller en påskäggskorg på mig, va? Undvika det här och undvika det där... Fnys. Det jag tror man främst ska undvika är de rabiata dieterna - överdriven konsumtion av vad som helst är inte bra, nyttigt eller onyttigt.
Förresten finns det väl ingen vettig människa som på allvar vill se ut som Ebba fån Sydow. Och när vi ändå håller på - modellerna är inte snygga, de är bara jättelånga och jättephotoshopade. Så det så!
Nä ni. Eat, drink and be merry, for tomorrow you may die. Eller skyll er själva.
Samtidigt har jag själv märkt jag med tiden blivit mer kräsen med min mat. Är det åldern eller generna? Förut spelade det mig till exempel ingen större roll att maten inte var rykande varm, men nu på senare år har jag gjort en totalomvändning. Maten ska ska vara ordentligt varm, annars smakar den inte gott - precis som pappa påstått i alla dessa år (men säg inte att jag sa det).
Nu när jag kommit bort från hemmet och ut i stora vida världen har jag också fått perspektiv på det här med god mat. Jag har till fullo förstått hur bortskämd jag varit med god mat under min uppväxt - det är ingen självklarhet, inte ens när man äter ute eller lagar den själv för den delen. Och Mrs D må ha många talanger men matlagning är inte en av dem. Det är inte så att maten smakar illa, inte alls - den smakar bara inte särskilt mycket. Hennes lammbit är en lammbit. Lite kofta sådär. Hon använder dessutom inte salt i sin matlagning, utropstecken - helt stolligt tycker jag som saltar på det mesta jag kommer åt. Det salt som fanns i huset när jag kom var från 1994 och det finns inte ens ett saltkar. I kid you not. Dessutom köper Mrs D alla tänkbara matprodukter med "no added salt", vilket innebär att smaken är därefter. Bläsch. Nu har dock Ni börjat ta efter mig med saltningen, så det kan ju Mrs D ha så roligt med när jag åkt. Ha!
För ett tag sedan läste jag en klockren krönika i någon av kvällstidningarna. Den handlade om självbehärskning, och människor som anses självbehärskade för att de inte köper hem t.ex. chips, kakor, godis m.m. Krönikören menade på att det är just tvärtom - man köper inte hem det för att när man väl köpt det har man inte någon självbehärskning, man kan inte hindra sig själv. Jag tror det ligger en hel del i det där. Undantaget ytterst speciella tillfällen köper jag aldrig chips, kakor eller liknande på eget bevåg. Aldrig. Köper jag det vet jag att jag bara kommer äta upp det. Godis är jag inte lika principfast med, men jag köper det oftast inte "bara för att" utan vill helst ha en speciell anledning. Med detta sagt kan jag ju tillägga att jag har utvecklat en talang för att hitta dessa. "När man har myskväll, då får man synda!", "Nämän, lördag igen! Det kan ju inte passera obemärkt!", "Bio utan godis, det är ju en sämre upplevelse." Och vet ni vad? Med godis blir filmen faktiskt bättre.
Något jag inte har några betänkligheter över är att beställa in fikabröd när man är på café. Jag menar, finns det något fjantigare än när man fikar med folk som bara sitter där med sin cappuccino och sneglar föraktfullt på ens 1000-kcal bakelse? Fika ordentligt ffs! Likaså när man är ute och äter (kalorier intagna på restaurang räknas f ö inte - precis som kalorier ingen ser dig äta och kalorier som är "andras", t.ex. om du äter en kompis godis). Efterrätt eller ej när jag är ute handlar aldrig om "nej, jag borde inte", utan snarare a) Vem betalar? och b) Finns det utrymme i magen?
Om det gör mig till en dålig dålig människa - well, so be it. Jag lever hellre sjuttiofem år med kaka till kaffet och livskvalité, än åttio hälsofreakår på nån jädra kanindiet. Ser ni några fluffiga, vita öron eller en påskäggskorg på mig, va? Undvika det här och undvika det där... Fnys. Det jag tror man främst ska undvika är de rabiata dieterna - överdriven konsumtion av vad som helst är inte bra, nyttigt eller onyttigt.
Förresten finns det väl ingen vettig människa som på allvar vill se ut som Ebba fån Sydow. Och när vi ändå håller på - modellerna är inte snygga, de är bara jättelånga och jättephotoshopade. Så det så!
Nä ni. Eat, drink and be merry, for tomorrow you may die. Eller skyll er själva.
Val, val, val
"I can count all the jobs you can
choose, ok? Nurse. Doctor. Operation
nurse. Um... Bra consultant."
- Ni som min yrkesvägledare
choose, ok? Nurse. Doctor. Operation
nurse. Um... Bra consultant."
- Ni som min yrkesvägledare
Mitten på mars och det är inte bara dags att börja förbereda sig för våren, utan också att skicka in ansökningar till högskolor och universitet. <insert ångest here>. Ansökningarna ska vara inne om tre veckor eller så och jag har de senaste dagarna funderat mer än vanligt över vad jag ska söka.
Om jag fick önska skulle valet vara glasklart, men det är det inte. Tyvärr. Juridik är något jag länge tänkt på och som jag kanske skulle trivas med, men nu när det är dags att göra själva valet känns det desto mer osäkert. Tänk om det inte är rätt? Tänk om jag missar mitt riktiga kall och väljer den enklaste utvägen? Tänk om jag blir olycklig hela livet eftersom jag egentligen skulle ha blivit agronom eller... eller neurokirurg, men var för ignorant för att upptäcka det i tid? Jag har ingen lust att komma ut i arbetslivet efter sju års studier/tingsmeritering och upptäcka att nej, jurist var visst ingenting för mig. Hur lätt är det då att välja om?
Det värsta är ju också att i grund och botten kan man bara göra valet själv, även om det naturligtvis vore enklast att låta andra bestämma åt en. Syo-vägledare ska vi ens inte börja prata om. Personligen placerar jag dem snäppet under försäljare av begagnade bilar på förtroendeskalan. De jag kom i kontakt med på gymnasiet hade ingen aning om någonting, kunde inte med datorer och var mest intresserade av att höra skvaller om lärarna. Fnys. Det enda de vägledde mig till var insikten att jag aldrig, aldrig, ALDRIG ska bli syo-vägledare.
Testerna som ska tala om vad man passar för yrke ger jag heller ingenting för. Enligt Expressens avancerade yrkestest bestående av sju frågor ska jag tydligen bli polis. Pfft säger jag bara. Och AMS raffinerade intressetest har sannolikt stjälpt mer än hjälpt mänskligheten. "-Är du intresserad av att köra taxi? -Tycker du om att hälla saker i provrör? -Är du intresserad av slå på saker med en hammare?". De yrkesförslag jag fick, efter att ha genomlidit 120 frågor eller mer, varierade från flygvärdinna till discjockey och arkeolog. Tack, AMS!
I och med att jag som bekant befinner mig på utländsk mark, innebär det också att jag är fjärran de skönmålande katalogerna som brukar dimpa ned i postlådan så här års, fullmatade med förslag på olika utbildningsalternativ och intervjuer med glada, vackra människor som sitter i skräddarställning under ett träd någonstans och berättar om hur fantastiska deras studier (underförstått: liv) är. Jag har en teori om att man kan hyra sådana människor - inklusive träden - från ett företag någonstans, men jag har ännu inga konkreta bevis.
Inte för att avsaknaden av kataloger gör någon skillnad - jag vet ändå vad som kommer. Det är en broschyr med snöklätt omslag från Luleås Tekniska Universitet; en katalog från någon i Linköping som har fått för sig att jag ska bli civilingenjör; en broschyr från Umeå Universitet som handlar om... jag vet faktiskt inte, eftersom jag alltid slänger dem direkt (inte en meter norrut!) samt en bunt brev om KY-utbildningar jag skrattar hånfullt åt. Om de sistnämnda vill att någon ska ta dem på allvar, föreslår jag att de till att börja med slutar skicka ut töntiga färdigtryckta visitkort med yrkestitlar i pastellfärger och stjärnklistermärken man ska klistra upp på den utvikbara pappershimlen.
Så, sans kataloger (som ändå bara irriterar slash gör mig nervös), är årets attackstrategi Internet. Jag är fullt övertygad om att svaret på alla livets frågor finns någonstans i cyberrymden, om man bara vet vart man ska leta. Jag måste tro det, för det känns som att jag uttömt alla andra alternativ.
Jag inledde min jakt på studera.nu, eftersom det verkade vara en plats så god som någon. I ett försök att tänka "utanför lådan" gick jag igenom alla de större ämnesområdena som fanns att tillgå, i hopp om att ett starkt ljussken skulle dela himlen och jag i en uppenbarelse skulle skåda min framtid. Nu verkar dessvärre inte den funktionen finnas i min version av Netscape. Men jag har i alla fall fått upp ögonen för en hel del nya... eh, spännande områden jag inte hade en aning om att man kunde studera. Vad sägs till exempel om:
- Anläggningsteknik (Skogsbränder då, eller?)
- Euphonium
- Farmakokinetik
- Fri konst ("Här är en pensel, gör vad du vill"?)
- Försöksdjursvetenskap (!)
- Historisk osteologi (Har antagligen inget med ost att göra fast det låter så)
- Innovationsteknik
- Jämförande indoeuropeisk språkvetenskap (... eller skjut mig direkt)
- Limnologi
- Miljömanagement
- Mim
- Mätteknik ("Det här är ett måttband")
- Oral hälsa
Nä ni, tills utbildningarna kallade "Hur Du Blir Ekonomiskt Oberoende Utan Större Ansträngning (garanterat)" och "Ett Fulländat Liv - Så Gör Du" dyker upp i kurskatalogerna får jag väl helt enkelt klamra mig fast vid mitt livsmål - Rik, Frisk och Lycklig - och hoppas som fan att det löser sig på vägen.
Natural History Museum, galna irländare och uteliv i London
Utanför Harrods:
Lena: "Undrar om han sitter där uppe i tornet,
han som äger alltihop, vad heter han nu, Salem -?"
Jag: "- Al Fakir?"
*gapskratt*
Lena: "Undrar om han sitter där uppe i tornet,
han som äger alltihop, vad heter han nu, Salem -?"
Jag: "- Al Fakir?"
*gapskratt*
Lördagen inledde jag och Lena i solskenet på Oxford Street. Vi kollade in de vanliga high street-butikerna utan någon framgång, hittade betydligt roligare småbutiker undangömda på smågatorna bakom Oxford Street, tog en fika på Debenhams och besökte berömda Selfridges, som inte imponerade särskilt på oss.
Vi styrde sedan kosan till Natural History Museum i South Kensington, ett museum med tja, det mesta från dinosaurier till meteoriter och instruktionsvideor hur bebisar blir till. Vi var väl lagom imponerade av dinosaurieutställningen - jag menar, visst är det fascinerade se delar av varelser som levt för x antal miljoner år sedan och allt det där, men det finns en begränsning för hur spännande ett par sandiga benbitar kan vara. Roligare var utställningen om mänsklig biologi och de mänskliga sinnena samt alla möjliga spännande djur som fanns on display runtom museet. Häftigast var blåvalen, modellerad i naturlig storlek, och sötast en liten minihjort, cirka två kakelplattor hög.
Tyvärr var vi ju inte ensamma på museet - det börjar bli rätt tjockt med turister inne i London nu, särskilt vid turistattraktionerna. Trängseln förtog lite av nöjet. Det enda stället som inte var fullt av folk var sten- och mineralutställningen, haha. Man måste nog vara av lite specell läggning för att uppskatta ett gigantiskt rum fullt av grus försett med lappar.
Efteråt tog vi en promenad bort till Knightsbridge och jag svär på att jag såg Ulrika Johnson (om jag säger Svennis kopplar ni säkert) susa förbi i en rosa cab med rosa säten och FUN på registreringsskylten. Det kan omöjligen ha varit någon annan. Hon är för övrigt inte direkt populärast i England, om jag säger så.
Inte heller Knightsbridge var någon framgång för oss, shoppingmässigt sett. Dyrt och fult var de svenska domarnas skoningslösa omdöme om Harvey Nichols. Efter ett tag drog vi vidare till Piccadilly för att äta en bit mat på den thairestaurang vi brukar frekventera.
Helt uppe i en konversation vandrar så jag och Lena på en sidogata till Regent's Street mot till restaurangen, när vi hör någon ropa efter oss.
"Excuse me, excuse me."
Lena och jag stannar till. Figuren som uppenbarar sig bakom oss är en kille, runt 25, som ser helt normal ut förutom de rosa slingor (!!!) han har i håret. Han ler och vänder sig mot mig.
"I'm sorry, I saw you across the street and I just have to say how attractive you are." Lena och jag stirrar dumt på killen, som fortsätter. "It's something about the hair, and the sunglasses - I just couldn't walk by without telling you."
Lena och jag tittar mellan varandra och killen och försöker se om det finns någon gömd kamera i närheten.
"Am I embarrassing you in front of you friend? She's hot too." Killen nickar mot Lena.
Oookej.
"Ehh - thank you...?"
"I'm Alex." Han skakar min hand och ler, för att sedan försvinna iväg åt en motsatt håll och lämna två lätt chockade svenskor bakom sig.
I veckan presenterades en, får man anta, högst vetenskaplig undersökning på aftonbladet.se (källan till All Oklanderlig Sanning) som visade att av alla utländska kvinnor föredrog brittiska män svenskor. Surprise, surprise! Över en bit välförtjänt thaimat analyserade Lena och jag detta fenomen brittiska mäns fascination av svenskor och också hur sjutton man kan gå runt med rosa slingor i håret.
När vi smält maten och nära-Alex-upplevelsen något sånär åkte vi hem till mig en sväng, dumpade lite saker, tog det lugnt ett tag och gjorde oss i ordning för att ta oss an London By Night. Det var några rätt intressanta typer på tåget in igen. Jag vet att svenskar har ryktet om sig att dricka mycket, men engelsmän ligger nog inte så väldigt långt efter - redan innan nio en lördagkväll finns det gott om (vuxet) folk som är mer än lovligt runda under fötterna.
Lena och jag drog oss mot Piccadilly och China Town, bara för att upptäcka att vi inte direkt var ensamma. Att det var St Patrick's Day (nån helig Patrik som beskyddar Irland) hade vi inte tagit med i beräkningarna. Detta innebar att stan fullkomligen bubblade av glada, utklädda och tjoande irländare samt wannabe-irländare. Köerna ringlade sig långa till barerna och inne på The Crooked Surgeon pågick det någon slags irländsk rugbymatch (på storbildstvn, inte i baren) vilket inte lyckades hålla Lenas och mitt intresse någon överdrivet lång stund så vi fortsatte till Waxy O'Connors.
När vi väl kom in där efter en stunds köande var stället sinnebilden av fullt. Det var så fullt att man stundvis inte kunde röra sig åt något håll, varken framåt eller bakåt eller i sidled, och det var bara för mycket. Att sitta fanns det inte en chans till, all kommunikation förutom huvudrörelser var helt utesluten och intag av syre var en bonus, ingen garanti. Vi stannade där ett tag innan vi gav upp och klämde oss ut igen. Efter tolv tog vi tåget hem till mig igen, vilket faktiskt känns rätt säkert eftersom det oftast är fullt med folk. Jag upptäckte att jag lyckats tappa mina handskar under kvällen, mindre roligt tyckte jag då, men det är väl smällar man får ta.
Söndagen tog vi det lugnt, varken Lena eller jag kände något brinnande behov av att åka in till London. Vi gick ned en sväng till the village och köpte lite onyttigheter som vi sedan intog under beskådandet av de första avsnitten av serien Heroes (omdöme kommer). Vi gjorde lite lunch, såg den söta animerade filmen Over the Hedge och hade bara en allmänt slapp dag. Familjen såg vi inte mycket av - Ni var på sleepover, Mrs D försvann ut vid tolvtiden för att luncha med Ni + hennes kompis familj och Mr D såg vi bara briefly genom fönstret på morgonen när han brottades med gräs/mossklipparen i trädgården. Stackarn - först regnade det på honom, sedan haglade det och så fort det blev uppehåll hördes ett tjong som ekade i hela kvarteret varpå maskinen började hosta. Han såg rätt uppgiven ut där han stod på den blöta gräsmattan, plockade itu maskinen och kliade sig i huvudet. Det sista jag såg av honom i går kväll var sittandes vid datorn med tre sidor om nya gräsklippare uppe...
Natural History Museum
Ett Väldigt Intressant Inlägg
Idag strålade solen återigen från en klarblå himmel, termometern nosade sig upp mot 17-gradersstrecket och på den vindstilla altanen var det närmare 20. Wünderbart! Det fina vårvädret har nu hållit i sig konstant i en vecka, så man börjar ju så smått undra när Englands motsvarighet till aprilväder - marsväder torde det väl vara - slår till och det blir åska och drivis. Förhoppningsvis blir det över påsk när jag är i Sverige.
Idag var en sådan dag då jag var Otroligt Effektiv. Uppe strax före åtta, duschad och frukostad vid nio, första tvätten i maskinen före 9.30. Jag dammsög huset; tvättade golven; städade mitt badrum noggrant nog att man kan bygga datachip där, om behovet skulle uppstå; bytte lakan i tre sängar; tvättade och torktumlade tre maskiner; strök ett tvättberg á la Kebnekaise OCH sorterade grönsakerna i kylskåpet enligt färgskalan. (Nu kan ju ni fundera på om det sista var ett skämt eller inte.) Sedan gjorde jag lunch till mig själv bestående av en massiv fruktsmoothie - apelsin, banan, kiwi, jordgubbar, mandarin, äpple, ananas, apelsinjuice - och avnjöt den i solskenet på altanen, vilket kändes mer än lite lyxigt. Därefter tillbringade jag de två följande timmarna utomhus, solandes samtidigt som jag övade på Cambridgeprovet. Yes sir, effektivitet is my middle name!
När jag och Ni var ute i trädgården i tisdags eftermiddag hände något underligt. Plötsligt började det regna konstiga vita, gråa och svarta bitar från himlen - aska och kol förstod vi efter ett tag. Min första tanke var naturligtvis ett vulkanutbrott, men Surrey-området är ju inte känt för sina aktiva vulkaner och jag såg inte några glödande lavafloder närheten, så jag flyttade fokus till grannarna istället. Jag har inte listat ut vem, men jag misstänker att någon marodör på gatan har roat sig med att elda i sin trädgård de senaste eftermiddagarna, med askregn och stank som följd (vad eller vem sjutton eldar människan?). Precis som bilarna, uppfarten och trädgården är studsmattan full av aska, vilket innebär att alla hoppaktiviteter är avskrivna tills en rengöring är genomförd. Boo-hoo.
Lena och jag var i Wimbledon igår, den fjärde onsdagen i rad så det börjar bli lite tradition. Inte mycket att rapportera - inga särskilda inköp, kändisar eller revolutionerande händelser. Det mest spännande som inträffade var väl att vi charmade killen som sålde italiensk glass i Centre Courten - maken till överdriven glassportion har jag aldrig sett. Men jag måste säga, glass är en underskattad form av näring.
Mitt senaste problem är att någon snor min tid. Jag vet inte vem det är, men antagligen är det samma person som stjäl ena strumpan (aldrig båda!) i mina strumppar från tvättmaskinen och som lägger mina nycklar på dumma ställen när jag lämnar handväskan obevakad. Vart tar tiden vägen? Igår var det söndag kväll och jag ojade mig över att jag inte gjort läxorna, nu är det helt plötsligt torsdag och snart helg igen! Det har säkert något med den globala uppvärmningen att göra - allt elände från svältande barn i Afrika till tryckfel i Aftonbladet verkar ju vara direkt kopplat till det nu för tiden. Hrm. Jag ska allt klura på det där och återkomma.
Idag var en sådan dag då jag var Otroligt Effektiv. Uppe strax före åtta, duschad och frukostad vid nio, första tvätten i maskinen före 9.30. Jag dammsög huset; tvättade golven; städade mitt badrum noggrant nog att man kan bygga datachip där, om behovet skulle uppstå; bytte lakan i tre sängar; tvättade och torktumlade tre maskiner; strök ett tvättberg á la Kebnekaise OCH sorterade grönsakerna i kylskåpet enligt färgskalan. (Nu kan ju ni fundera på om det sista var ett skämt eller inte.) Sedan gjorde jag lunch till mig själv bestående av en massiv fruktsmoothie - apelsin, banan, kiwi, jordgubbar, mandarin, äpple, ananas, apelsinjuice - och avnjöt den i solskenet på altanen, vilket kändes mer än lite lyxigt. Därefter tillbringade jag de två följande timmarna utomhus, solandes samtidigt som jag övade på Cambridgeprovet. Yes sir, effektivitet is my middle name!
När jag och Ni var ute i trädgården i tisdags eftermiddag hände något underligt. Plötsligt började det regna konstiga vita, gråa och svarta bitar från himlen - aska och kol förstod vi efter ett tag. Min första tanke var naturligtvis ett vulkanutbrott, men Surrey-området är ju inte känt för sina aktiva vulkaner och jag såg inte några glödande lavafloder närheten, så jag flyttade fokus till grannarna istället. Jag har inte listat ut vem, men jag misstänker att någon marodör på gatan har roat sig med att elda i sin trädgård de senaste eftermiddagarna, med askregn och stank som följd (vad eller vem sjutton eldar människan?). Precis som bilarna, uppfarten och trädgården är studsmattan full av aska, vilket innebär att alla hoppaktiviteter är avskrivna tills en rengöring är genomförd. Boo-hoo.
Lena och jag var i Wimbledon igår, den fjärde onsdagen i rad så det börjar bli lite tradition. Inte mycket att rapportera - inga särskilda inköp, kändisar eller revolutionerande händelser. Det mest spännande som inträffade var väl att vi charmade killen som sålde italiensk glass i Centre Courten - maken till överdriven glassportion har jag aldrig sett. Men jag måste säga, glass är en underskattad form av näring.
Mitt senaste problem är att någon snor min tid. Jag vet inte vem det är, men antagligen är det samma person som stjäl ena strumpan (aldrig båda!) i mina strumppar från tvättmaskinen och som lägger mina nycklar på dumma ställen när jag lämnar handväskan obevakad. Vart tar tiden vägen? Igår var det söndag kväll och jag ojade mig över att jag inte gjort läxorna, nu är det helt plötsligt torsdag och snart helg igen! Det har säkert något med den globala uppvärmningen att göra - allt elände från svältande barn i Afrika till tryckfel i Aftonbladet verkar ju vara direkt kopplat till det nu för tiden. Hrm. Jag ska allt klura på det där och återkomma.
Camden, kyrklurendrejeri och Melodifestival
Lördagen var en strålande vårdag och runt elvatiden mötte jag Lena vid Waterloo-stationen för att ta itu med dagens inplanerade aktiviteter - ett besök till Camden Market under dagen och sedan beskådande av Melodifestivalen i Svenska Kyrkans lokaler på kvällen. Eftersom den enda tunnelbanelinjen till Camden befinner sig i ett ständigt tillstånd av stängdhet på helgerna, hoppade vi istället djärvt på en buss som hör och häpna tog oss precis rätt.
Camden Market är inte, som man skulle kunna tro, en enda marknad utan sex olika som enligt hemsidan ska ha specialiserat sig på olika saker. Vi såg dock i huvudsak samma skräp överallt: kläder (mest alternativa), acessoarer av alla de slag, antika möbler, fejkmärkeshandväskor, vintageprylar, vattenpipor, magiska svampar, cannabisklubbor... Lena och jag lyckades dock spendera ett antal timmar där utan att hitta en enda sak vi ville köpa. Men shoppingen är (observera, i detta isolerade fall) inte huvudsaken, Camden Market i sig är en upplevelse.
Dagens skummaste händelse (det finns ett antal att välja på) måste ha varit en suspekt, hästsvansbeklädd jackförsäljare som mer eller mindre hoppar på oss när vi tittar på några jackor och ska kolla vilken storlek jag behöver genom att lägga armarna om mina axlar, trycka till samtidigt som han gör konstiga ljud och kommenterar "Squeak squeak - I can't believe you are a squeaking girl." Eeeeh... Ja. Vad säger man? Jag menar, många kommentarer kan man ju förbereda mer eller mindre giftiga svar på - men "squeak squeak"? Han toppade det med att berätta att han ääälskade svenska tjejer samtidigt som han försökte knäppa jackan åt mig. Hmpf - han fick då inte sälja någon jacka och han borde vara tacksam över att han fortfarande kan gå upprätt.
Från Camden tog vi sedan buss till Regent's Park, där vi promenerade omkring någon timme och bl.a. hittade Ingrid
Bergman i form av något buskliknande, två aggressiva svarta svanar och ett par skumma italienska slibbkillar med skinnjackor. Solen värmde, rabatterna var fulla av färgglada blommor, ankorna simmade runt i dammen och vi spatserade omkring med våra solglasögon och kände oss allmänt våriga. Den primala hungern efter glass drev oss dock ut ur parken och in i befolkade områden. Efter ett tag upptäckte vi att Svenska Kyrkan, enligt den fina kartan jag hade utprintad från deras hemsida (notera detta, det är viktigt!), låg i närheten av oss så vi tänkte att fast klockan bara var fyra kunde vi vara förutseende och ta en promenad dit för att spana in vart kyrkan låg.
Fast forward två timmar senare och vi var inte ett steg närmare att hitta kyrkfan. Jo, vi hade hittat den - på kartan. Där låg den ganska exakt mitt i ett höghusgetto där diverse möbler och gammal elektronisk utrustning dumpats längs trottoaren, äkta mattor hängde ut från balkongerna och där Lena och jag stod för dagens mest exotiska inslag i gatubilden. Vårt tidigare så soliga humör var som bortblåst. Hungriga var vi och inte fanns det någonting att äta - menyerna på de få öppna restaurangerna i området var inte skrivna på något språk vi behärskar eller troligen någonsin kommer att behärska. Alternativet "ring en vän" var också uteslutet eftersom ingen av de andra tjejerna vi skulle träffa heller visste var den låg. Allt Lena och jag hade var varandra, en obrukbar karta från Svenska Kyrkan och en växande lust att byta religion.
För att göra en lång historia kort (tro mig, ni vill inte höra alla detaljer) träffade vi till slut de andra tjejerna - bl.a. Anna, Lotta och deras vänner - vid Edgware Road Station en halvtimme innan festivaleländet skulle börja. När vi väl möttes hade en av tjejerna en riktig kartbok med kyrkan väl utmärkt. Och vad tror ni? Ja, just det. Det var inte ens i närheten av pilen på min karta!!! Hallå? Jag menar, det är ju inte som att Svenska Kyrkan har sådana problem att få sittplatserna att räcka till vid sina sammankomster att de måste finta bort folk som vill komma dit. Om de nu vill ha fler anhängare är väl det minsta de kan göra att lämna ut rätt karta, eller? Inte så underligt att medlemsantalet i Svenska Kyrkan minskar - jag misstänker att en del av bortfallet är direkt kopplat till den felaktiga betonggettokartan. Värt kan väl också vara att undersöka om antalet svenskar som konverterat till islam ökat. Lena hade en teori om alltihop var Guds straff för att hon aldrig konfirmerat sig. Jag vet då inte exakt vad vi straffades för - det finns väl en del att välja mellan I suppose - men jag hoppas att makterna tyckte det var riktigt roligt, för det tyckte inte vi.
Väl vid kyrkan bänkade vi oss i en samlingssal tillsammans med vad som till majoritet verkade vara 14-15 åriga svenska tjejer som man på förhand kunde se skulle utstöta "iiih" och "oooh" så fort någon prepubertal Idol-deltagare visade sig på scen. Bland de tilltugg kyrkan hade till försäljning fanns bland annat popcorn (som var osalta och sega), läsk (som var light in disguise, alltså odrickbar för mig), Polly (en påse för fyrtio spänn), Marabou-choklad (i tysk förpackning) och gamla traditionella kanelbullar (som var torra). Ni ser - detta är vad två timmars planlönst promenerande i betongdjungeln gör med folk.
Melodifestivalen i sig behöver vi ju inte gå in på i större detalj. Om jag börjar finns det en risk att jag aldrig slutar. Den är vad den är och vår från början fientliga inställning till arrangemanget kryddades ytterligare av två timmars irritation, skavsår och generell grumpiness. Men seriöst, majoriteten av de där deltagarna lär ju ha ställt upp efter att ha förlorat ett vad. Eller? Var det möjligen avslutningsövningen i ett misslyckat "brist-på-självinsikt" workshop SVT bestämt sig för att visa på bästa sändningstid?
Efter Melodifestivalen åkte vi till Oxford Street där Lena, jag, Anna och hennes kompis fortsatte ned till Leicester Square och besökte några barer. På första stället - The Crooked Surgeon, underbart namn! - hamnade vi mitt i sändningen av en spansk fotbollsmatch som fick testosteronet i luften att koka (nr 8372 på listan "Saker jag aldrig kommer att förstå eller intressera mig för"). Bjuden på drink hann jag i alla fall bli. Efter ett tag drog vi vidare till en jättemysig bar som hette något med O'Connors (väl? Lena, Lena, hjälp!) som bestod av en massa små snirkliga rum och barer. Ja, ja. Utmärkt beskrivning, jag vet.
Efter några timmar tog Lena och jag tåget hem till mig och unnade oss några välförtjänta timmar sömn, innan dagen åter grydde och vi begav oss in till storstan igen. Också söndagen var en fullkomligt strålande dag - varmt, soligt och bara underbart väder! Det kändes faktiskt som riktig sommar. Med värmen börjar det bli ännu lättare att peka ut turisterna i London - det är de som går runt i sina täckjackor när det är 16 grader plus och ser allmänt eländiga ut...
Vi shoppade i alla fall några timmar på Oxford Street, där jag stod för det enda inköpet i form av en jättesöt, blåblommig top/klänning på TopShop. Efter det begav vi oss med buss mot Paddington. Vi belägrade paradsätena längst fram längst upp i dubbeldäckaren och njöt av att betrakta storstaden från första parkett. Solen sken och vi prisade bussar som färdmedel, lite förhastat kanske eftersom det visade sig att vår 15-minutersresa tog runt det tredubbla. Men vem bryr väl sig om sådant?
Lunch intogs på ett ställe vid Paddington Station som jag kan konstatera att vi sannolikt aldrig kommer att besöka igen. Personalens oförmåga till verbal kommunikation, att ge växel samt att de varma smörgåsarna till en tiondel bestod av blött servettpapper är bara några av anledningarna. Efteråt promenerade vi runt Paddington (heter området det förresten, eller är det bara stationen? Hmm...), jagade glass och McDreamy. När vi tillfredställt både glass- och McDreamy-behovet (Lena representerade främst det första och jag främst det sistnämnda) tog vi bussen till Knightsbridge där vi vandrade runt lite utan något spännande att rapportera. Tillsammans med resten av Londons 7 miljoner invånare plus ytterligare ett par hundra tusen turister tog vi sedan tunnelbanan till Waterloo och respektive tåg hem.
The End. :)
Oxford Street sett från buss
Camden Market är inte, som man skulle kunna tro, en enda marknad utan sex olika som enligt hemsidan ska ha specialiserat sig på olika saker. Vi såg dock i huvudsak samma skräp överallt: kläder (mest alternativa), acessoarer av alla de slag, antika möbler, fejkmärkeshandväskor, vintageprylar, vattenpipor, magiska svampar, cannabisklubbor... Lena och jag lyckades dock spendera ett antal timmar där utan att hitta en enda sak vi ville köpa. Men shoppingen är (observera, i detta isolerade fall) inte huvudsaken, Camden Market i sig är en upplevelse.
Dagens skummaste händelse (det finns ett antal att välja på) måste ha varit en suspekt, hästsvansbeklädd jackförsäljare som mer eller mindre hoppar på oss när vi tittar på några jackor och ska kolla vilken storlek jag behöver genom att lägga armarna om mina axlar, trycka till samtidigt som han gör konstiga ljud och kommenterar "Squeak squeak - I can't believe you are a squeaking girl." Eeeeh... Ja. Vad säger man? Jag menar, många kommentarer kan man ju förbereda mer eller mindre giftiga svar på - men "squeak squeak"? Han toppade det med att berätta att han ääälskade svenska tjejer samtidigt som han försökte knäppa jackan åt mig. Hmpf - han fick då inte sälja någon jacka och han borde vara tacksam över att han fortfarande kan gå upprätt.
Från Camden tog vi sedan buss till Regent's Park, där vi promenerade omkring någon timme och bl.a. hittade Ingrid
Bergman i form av något buskliknande, två aggressiva svarta svanar och ett par skumma italienska slibbkillar med skinnjackor. Solen värmde, rabatterna var fulla av färgglada blommor, ankorna simmade runt i dammen och vi spatserade omkring med våra solglasögon och kände oss allmänt våriga. Den primala hungern efter glass drev oss dock ut ur parken och in i befolkade områden. Efter ett tag upptäckte vi att Svenska Kyrkan, enligt den fina kartan jag hade utprintad från deras hemsida (notera detta, det är viktigt!), låg i närheten av oss så vi tänkte att fast klockan bara var fyra kunde vi vara förutseende och ta en promenad dit för att spana in vart kyrkan låg. Fast forward två timmar senare och vi var inte ett steg närmare att hitta kyrkfan. Jo, vi hade hittat den - på kartan. Där låg den ganska exakt mitt i ett höghusgetto där diverse möbler och gammal elektronisk utrustning dumpats längs trottoaren, äkta mattor hängde ut från balkongerna och där Lena och jag stod för dagens mest exotiska inslag i gatubilden. Vårt tidigare så soliga humör var som bortblåst. Hungriga var vi och inte fanns det någonting att äta - menyerna på de få öppna restaurangerna i området var inte skrivna på något språk vi behärskar eller troligen någonsin kommer att behärska. Alternativet "ring en vän" var också uteslutet eftersom ingen av de andra tjejerna vi skulle träffa heller visste var den låg. Allt Lena och jag hade var varandra, en obrukbar karta från Svenska Kyrkan och en växande lust att byta religion.
För att göra en lång historia kort (tro mig, ni vill inte höra alla detaljer) träffade vi till slut de andra tjejerna - bl.a. Anna, Lotta och deras vänner - vid Edgware Road Station en halvtimme innan festivaleländet skulle börja. När vi väl möttes hade en av tjejerna en riktig kartbok med kyrkan väl utmärkt. Och vad tror ni? Ja, just det. Det var inte ens i närheten av pilen på min karta!!! Hallå? Jag menar, det är ju inte som att Svenska Kyrkan har sådana problem att få sittplatserna att räcka till vid sina sammankomster att de måste finta bort folk som vill komma dit. Om de nu vill ha fler anhängare är väl det minsta de kan göra att lämna ut rätt karta, eller? Inte så underligt att medlemsantalet i Svenska Kyrkan minskar - jag misstänker att en del av bortfallet är direkt kopplat till den felaktiga betonggettokartan. Värt kan väl också vara att undersöka om antalet svenskar som konverterat till islam ökat. Lena hade en teori om alltihop var Guds straff för att hon aldrig konfirmerat sig. Jag vet då inte exakt vad vi straffades för - det finns väl en del att välja mellan I suppose - men jag hoppas att makterna tyckte det var riktigt roligt, för det tyckte inte vi.
Väl vid kyrkan bänkade vi oss i en samlingssal tillsammans med vad som till majoritet verkade vara 14-15 åriga svenska tjejer som man på förhand kunde se skulle utstöta "iiih" och "oooh" så fort någon prepubertal Idol-deltagare visade sig på scen. Bland de tilltugg kyrkan hade till försäljning fanns bland annat popcorn (som var osalta och sega), läsk (som var light in disguise, alltså odrickbar för mig), Polly (en påse för fyrtio spänn), Marabou-choklad (i tysk förpackning) och gamla traditionella kanelbullar (som var torra). Ni ser - detta är vad två timmars planlönst promenerande i betongdjungeln gör med folk.
Melodifestivalen i sig behöver vi ju inte gå in på i större detalj. Om jag börjar finns det en risk att jag aldrig slutar. Den är vad den är och vår från början fientliga inställning till arrangemanget kryddades ytterligare av två timmars irritation, skavsår och generell grumpiness. Men seriöst, majoriteten av de där deltagarna lär ju ha ställt upp efter att ha förlorat ett vad. Eller? Var det möjligen avslutningsövningen i ett misslyckat "brist-på-självinsikt" workshop SVT bestämt sig för att visa på bästa sändningstid?
Efter Melodifestivalen åkte vi till Oxford Street där Lena, jag, Anna och hennes kompis fortsatte ned till Leicester Square och besökte några barer. På första stället - The Crooked Surgeon, underbart namn! - hamnade vi mitt i sändningen av en spansk fotbollsmatch som fick testosteronet i luften att koka (nr 8372 på listan "Saker jag aldrig kommer att förstå eller intressera mig för"). Bjuden på drink hann jag i alla fall bli. Efter ett tag drog vi vidare till en jättemysig bar som hette något med O'Connors (väl? Lena, Lena, hjälp!) som bestod av en massa små snirkliga rum och barer. Ja, ja. Utmärkt beskrivning, jag vet.
Efter några timmar tog Lena och jag tåget hem till mig och unnade oss några välförtjänta timmar sömn, innan dagen åter grydde och vi begav oss in till storstan igen. Också söndagen var en fullkomligt strålande dag - varmt, soligt och bara underbart väder! Det kändes faktiskt som riktig sommar. Med värmen börjar det bli ännu lättare att peka ut turisterna i London - det är de som går runt i sina täckjackor när det är 16 grader plus och ser allmänt eländiga ut...
Vi shoppade i alla fall några timmar på Oxford Street, där jag stod för det enda inköpet i form av en jättesöt, blåblommig top/klänning på TopShop. Efter det begav vi oss med buss mot Paddington. Vi belägrade paradsätena längst fram längst upp i dubbeldäckaren och njöt av att betrakta storstaden från första parkett. Solen sken och vi prisade bussar som färdmedel, lite förhastat kanske eftersom det visade sig att vår 15-minutersresa tog runt det tredubbla. Men vem bryr väl sig om sådant?
Lunch intogs på ett ställe vid Paddington Station som jag kan konstatera att vi sannolikt aldrig kommer att besöka igen. Personalens oförmåga till verbal kommunikation, att ge växel samt att de varma smörgåsarna till en tiondel bestod av blött servettpapper är bara några av anledningarna. Efteråt promenerade vi runt Paddington (heter området det förresten, eller är det bara stationen? Hmm...), jagade glass och McDreamy. När vi tillfredställt både glass- och McDreamy-behovet (Lena representerade främst det första och jag främst det sistnämnda) tog vi bussen till Knightsbridge där vi vandrade runt lite utan något spännande att rapportera. Tillsammans med resten av Londons 7 miljoner invånare plus ytterligare ett par hundra tusen turister tog vi sedan tunnelbanan till Waterloo och respektive tåg hem.
The End. :)
Oxford Street sett från buss
VÅR!!!
Utanför fönstret strålar solen - för tredje dagen i rad är det underbart vårväder här. Det är runt 13-14 grader varmt, fåglarna kvittrar och blommor, träd och buskar blommar. Slutet av gångvägen till "centrum" är på båda sidor kantad av någon slags buskar med vita blommor som luktar precis som hägg - underbart. Igår var jag i Guildford med Lotta och det var för varmt att ens ha kavajen på sig. Precis så här vill jag ha det i mars! Bilden här intill är på påskliljorna i rabatten utanför, och på något småfånigt sätt blir jag glad bara av att se dem. Nu när det är varmt ute är min nya favoritleksak Nis jättestudsmatta - jag tillbringade en timme på den i solskenet i förmiddags. Jag kan inte bestämma mig för vad som är härligast - att hoppa eller bara ligga på den och njuta av solen.
Nej, jag saknar då inte vintern ett dugg. Jag är nöjd om det snöar lite och är några minusgrader runt juletid, sen får det gärna vara runt 25-27 grader varmt mellan januari och november. Jag är faktiskt inte helt övertygad om att växthuseffekten är något enbart dåligt. Ok, ok, jag vet, havsnivån stiger med en meter eller så varje gång man slänger en plastförpackning i fel container och allt det där. Men vad sjutton, lite får man väl offra...
Vad händer annars? Om nån timme ska jag hämta upp Ni i skolan och jag har lovat att vi ska baka blåbärsmuffins när vi kommer hem. Till middag tänkte jag försöka mig på att göra en räksås jag hittade på ica.se - räkor var (förutom en förpackning öppnad Yorkshire-pudding, fyra olika sorters glass och isen runt frysfacken) i princip det enda ätbara jag hittade i frysen. Mrs D har rymt till Irland utan att handla innan hon for, vilket innebär att Mr D under tre dagar kommer att ha det fulla ansvaret för såväl handlande som matlagning. Hans största kulinariska bedrift är att värma M&S färdigmat i ugnen. 'Nuf said. Enligt mina uppskattningar kommer ordningen i köket/kylen tidigast att vara återställd ungefär vid denna tid nästa vecka.
I morgon är det ju den beryktade Melodifestivalen och jag och tjejerna ska in till London för att se finalen på storbildstv i Svenska Kyrkan. Ja, jag vet, en av de största fördelarna med att flytta från Sverige är just att slippa Melodifestivaleländet (tm). Men vad ska jag säga? Eftersom jag detta år varken sett delfinalerna ELLER något avsnitt av Let's Dance-såpan har jag helt enkelt ett överflöd av spydiga och elaka kommentarer lagrade inombords som jag måste få utlopp för på något sätt. Och Melodifestivalfinalen - ja, kan NI tänka er något mer effektivt sätt än det?
[Edit]: Åh. Herre. Gud. Jag såg/hörde just ett sammandrag av finalbidragen på You Tube. Stackars, stackars, stackars Sverige...
Imse Vimse Spindel
Mitt badrum är inte längre bara mitt. Detta kunde jag konstatera igår kväll, när jag stod i godan ro framför badrumsspegeln och borstade tänderna. I spegeln upptäckte jag då en reflektion av någonting mörkt och suddigt som rörde sig på väggen bakom mig. Med urplockade linser hade jag problem med den exakta identifieringen, annat än att det förmodligen var någonting jag inte ville ha där. Jag hittade glasögonen och vände mig om. Där på väggen klättrade en spindel fram och tillbaka, men inte vilken liten sketen husspindel som helst, utan en Spindel med stort S. Den var runt 4-5 cm stor (måtta mellan fingrarna!) - helt klart den största spindel jag sett under okontrollerade former - och i efterhand är jag rätt säker på att den var lite luden också.
Sprang gjorde den fram och tillbaka över min badrumsvägg medan jag såg på. Här kan det vara värt att inflika att jag inte är en av dem som skriver upp spindlar på listan över det äckligaste jag kan tänka mig (kackerlackor däremot, ryyys). Därmed inte sagt att jag studsade upp och ned av lycka över min nyfunna badrumskompis. När jag kommit över den första förvåningen kändes det mest jobbigt. Ju större spindel, ju större avtryck vid ett brutalt avlägsnande. Men what else is there to do? När jag letat igenom badrummet och därefter mitt rum efter ett lämpligt mordvapen (och konstaterat bland annat att Brooklands bibliotekarie antagligen inte skulle uppskatta fläckar av spindelsplatter på de böcker hon ytterst motvilligt lånat ut till mig) och slutligen kommit fram till att offrandet av en Hello-tidning var ett litet pris att betala för att bli av med den objudne gästen, vad har hänt då? Jo, då hade Imse Vimse Spindel klättrat upp i hörnet av badrummet, fällt in benen och slagit sig till ro.
De som känner mig vet att en karriär inom basket är något som naturligt gått bort för mig, inte bara för att mitt bollsinne lämnar något att önska utan också för att basketstjärnor i regel är över 160 cm. Även med hjälp av en förlängning i form av en hoprullad tidning saknades det åtminstone tjugo centimeter för att jag tillfredställande skulle kunna utföra avrättningen.
Spindeln verkade dock inte ha några planer på att flytta sig utan hjälp inom den snara framtiden. Efter nån minut gav jag upp, erkände mig besegrad och gick ned till Mr D som satt i vardagsrummet och såg på reklamavbrottet i Top Gear. Jag förklarade mitt ärende och han var uppe ur fåtöljen snabbare än du kan säga "spindelmördare". Jag är inte bra på att bedöma folks längd - ve den dag jag är med om ett bankrån och polisen frågar mig efter ett signalement. Alla över 170 stämplar jag som "jättelånga", men jag skulle gissa att Mr D är drygt 180. Han inspekterade spindeln och grabbade sedan helt sonika tag i det första vapen han kunde hitta - vilket råkade vara min hårborste, mummel mummel - och petade ned spindeln på golvet, eller rättare sagt, på toalettborsten. Därefter lyfte han toalettborsten, öppnade fönstret, petade ut spindeln och stängde fönstret med kommentaren: "Ex-spider".
Jag tackade för hjälpen och han försäkrade med eftertryck att det inte var något problem alls. Det tror jag inte heller - han är så att säga lite i underläge i ett hushåll med tre medlemmar av det kvinnliga könet och verkar tacksam över varje chans han får att bevisa sin manlighet. Om han nu tror att jag är lite sjåpig när det gäller att döda spindlar, nåväl, då bjuder jag på det.
Vart spindeln kommit ifrån förblir ett mysterium. Antagligen genom fönstret jag hade öppet under dagen, förhoppningsvis inte ur avloppet, toaletten eller något annat otrevligt. Jag har inte sett några fler... än. Är det förresten någon som vet vart spindlar brukar föredra att lägga sina ägg? Och hur lång tid det kan tänkas ta för dem att kläckas...?
Vad annat är nytt? Tja, inte så mycket. Jag har börjat hämta Ni från skolan, eller rättare sagt, jag gjorde det i fredags och eftersom alla tre överlevde (jag, Ni och bilen) ska detta nu börja ske på regelbunden basis. Min uppgift är att hämta henne i skolan två dagar i veckan - tisdagar och fredagar - och även om jag inte kan påstå att jag ser fram emot det är det inte som att jag behöver ta Valium som förberedelse. Jag bemästrar vägen hem-skola-hem, men jag funderar på att föreslå ännu en körlektion för Mr och Mrs D så jag kan öva på att köra i andra trakter häromkring + parkering (fickparkering med bilen på fel sida, det är sport!). Ett tag tänkte jag om det var fel av mig att fråga, eftersom jag redan kör till Nis skola vilket är mitt egentliga uppdrag, men igår hittade jag en oanvänd jeanskjol i Ni's garderob med en prislapp på 63 pund (900 kr) så screw it, de har råd.
Ni fyllde förresten år i söndags och hade stort make up-party (med inhyrda människor som kom hit och sminkade, satte upp hår och tillverkade smycken) för 14 sjövilda nioåringar. Jag gömde mig på mitt rum större delen av tiden och lyssnade på skriken. Ungen fick hur många födelsedagspresenter som helst av sina vänner och det är ju inte precis billiga saker heller. Av en kompis fick hon t.ex. ett armband OCH ett Nintendo DS-spel (kostar cirka 450 kr) och av en annan ett nytt Harry Potter-dataspel. Men sedan uppskattas det ju inte på långa vägar så mycket som det borde heller. När jag var barn, DÅ minsann...
I fredags bakade Ni och jag runt 60 svenska chokladbollar (pust), som gjorde succé både på Mrs Ds middagsbjudning på lördagen och födelsedagsfesten på söndagen. Mind you, jag smakade Mrs Ds lime-cheesecake som hon gjorde till efterrätt och det börjar långsamt gå upp för mig varför jag betraktas som bakningsguru. Hennes cheesecake bestod av jello (det där wobbliga gelematerialet) med limesmak och en botten av krossade, upphettade chokladkakor. Jag finner inga ord.
En sista sak bara. I fredags kväll gjorde jag och Ni hemmagjord pizza till familjen och jag gav Ni fria händer när det gällde utformningen av sin pizza. Resultatet kan ni skåda här nedan. Mina damer och herrar, låt mig presentera Hollywood-Cinderella. Notera särskilt paprikaögonbrynen, näsan och ögonen av ost samt de distinkta tomatläpparna som jag personligen tycker är otäckt lika Angelina Jolies...
Sprang gjorde den fram och tillbaka över min badrumsvägg medan jag såg på. Här kan det vara värt att inflika att jag inte är en av dem som skriver upp spindlar på listan över det äckligaste jag kan tänka mig (kackerlackor däremot, ryyys). Därmed inte sagt att jag studsade upp och ned av lycka över min nyfunna badrumskompis. När jag kommit över den första förvåningen kändes det mest jobbigt. Ju större spindel, ju större avtryck vid ett brutalt avlägsnande. Men what else is there to do? När jag letat igenom badrummet och därefter mitt rum efter ett lämpligt mordvapen (och konstaterat bland annat att Brooklands bibliotekarie antagligen inte skulle uppskatta fläckar av spindelsplatter på de böcker hon ytterst motvilligt lånat ut till mig) och slutligen kommit fram till att offrandet av en Hello-tidning var ett litet pris att betala för att bli av med den objudne gästen, vad har hänt då? Jo, då hade Imse Vimse Spindel klättrat upp i hörnet av badrummet, fällt in benen och slagit sig till ro.
De som känner mig vet att en karriär inom basket är något som naturligt gått bort för mig, inte bara för att mitt bollsinne lämnar något att önska utan också för att basketstjärnor i regel är över 160 cm. Även med hjälp av en förlängning i form av en hoprullad tidning saknades det åtminstone tjugo centimeter för att jag tillfredställande skulle kunna utföra avrättningen.
Spindeln verkade dock inte ha några planer på att flytta sig utan hjälp inom den snara framtiden. Efter nån minut gav jag upp, erkände mig besegrad och gick ned till Mr D som satt i vardagsrummet och såg på reklamavbrottet i Top Gear. Jag förklarade mitt ärende och han var uppe ur fåtöljen snabbare än du kan säga "spindelmördare". Jag är inte bra på att bedöma folks längd - ve den dag jag är med om ett bankrån och polisen frågar mig efter ett signalement. Alla över 170 stämplar jag som "jättelånga", men jag skulle gissa att Mr D är drygt 180. Han inspekterade spindeln och grabbade sedan helt sonika tag i det första vapen han kunde hitta - vilket råkade vara min hårborste, mummel mummel - och petade ned spindeln på golvet, eller rättare sagt, på toalettborsten. Därefter lyfte han toalettborsten, öppnade fönstret, petade ut spindeln och stängde fönstret med kommentaren: "Ex-spider".
Jag tackade för hjälpen och han försäkrade med eftertryck att det inte var något problem alls. Det tror jag inte heller - han är så att säga lite i underläge i ett hushåll med tre medlemmar av det kvinnliga könet och verkar tacksam över varje chans han får att bevisa sin manlighet. Om han nu tror att jag är lite sjåpig när det gäller att döda spindlar, nåväl, då bjuder jag på det.
Vart spindeln kommit ifrån förblir ett mysterium. Antagligen genom fönstret jag hade öppet under dagen, förhoppningsvis inte ur avloppet, toaletten eller något annat otrevligt. Jag har inte sett några fler... än. Är det förresten någon som vet vart spindlar brukar föredra att lägga sina ägg? Och hur lång tid det kan tänkas ta för dem att kläckas...?
Vad annat är nytt? Tja, inte så mycket. Jag har börjat hämta Ni från skolan, eller rättare sagt, jag gjorde det i fredags och eftersom alla tre överlevde (jag, Ni och bilen) ska detta nu börja ske på regelbunden basis. Min uppgift är att hämta henne i skolan två dagar i veckan - tisdagar och fredagar - och även om jag inte kan påstå att jag ser fram emot det är det inte som att jag behöver ta Valium som förberedelse. Jag bemästrar vägen hem-skola-hem, men jag funderar på att föreslå ännu en körlektion för Mr och Mrs D så jag kan öva på att köra i andra trakter häromkring + parkering (fickparkering med bilen på fel sida, det är sport!). Ett tag tänkte jag om det var fel av mig att fråga, eftersom jag redan kör till Nis skola vilket är mitt egentliga uppdrag, men igår hittade jag en oanvänd jeanskjol i Ni's garderob med en prislapp på 63 pund (900 kr) så screw it, de har råd.
Ni fyllde förresten år i söndags och hade stort make up-party (med inhyrda människor som kom hit och sminkade, satte upp hår och tillverkade smycken) för 14 sjövilda nioåringar. Jag gömde mig på mitt rum större delen av tiden och lyssnade på skriken. Ungen fick hur många födelsedagspresenter som helst av sina vänner och det är ju inte precis billiga saker heller. Av en kompis fick hon t.ex. ett armband OCH ett Nintendo DS-spel (kostar cirka 450 kr) och av en annan ett nytt Harry Potter-dataspel. Men sedan uppskattas det ju inte på långa vägar så mycket som det borde heller. När jag var barn, DÅ minsann...
I fredags bakade Ni och jag runt 60 svenska chokladbollar (pust), som gjorde succé både på Mrs Ds middagsbjudning på lördagen och födelsedagsfesten på söndagen. Mind you, jag smakade Mrs Ds lime-cheesecake som hon gjorde till efterrätt och det börjar långsamt gå upp för mig varför jag betraktas som bakningsguru. Hennes cheesecake bestod av jello (det där wobbliga gelematerialet) med limesmak och en botten av krossade, upphettade chokladkakor. Jag finner inga ord.
En sista sak bara. I fredags kväll gjorde jag och Ni hemmagjord pizza till familjen och jag gav Ni fria händer när det gällde utformningen av sin pizza. Resultatet kan ni skåda här nedan. Mina damer och herrar, låt mig presentera Hollywood-Cinderella. Notera särskilt paprikaögonbrynen, näsan och ögonen av ost samt de distinkta tomatläpparna som jag personligen tycker är otäckt lika Angelina Jolies...
Stonehenge, Bath och solsken
I lördags morse var det dags att åka på utflykt till Bath och Stonehenge med au pair-förmedlingen. Bussarna skulle gå från Victoria i London vid halv nio, så för att hinna allt med någorlunda marginal satte jag väckarklockan på tjugo över fem. Rys, jag är säker på att det står någonstans i FN:s deklaration för mänskliga rättigheter att ingen ska behöva gå upp så tidigt. Vid sjutiden var jag vid stationen, ensam förutom en lätt uppgiven indisk man med verktygslåda halvvägs inne i den enligt honom trasiga biljettmaskinen. Det här börjar ju bra tänkte jag, men lyckades till slut köpa mitt Travel Card efter att mannen dödförklarat biljettmaskinen och istället öppnat biljettluckan.
Jag och Anna skulle mötas på Waterloo runt halv åtta - vid Burger King, vårt vanliga mötesställe - och sedan åka till Victoria Station för att förena oss med Lena. Annas tåg var dock lite försenat, och eftersom det alltid är snorkallt på Waterloo-stationen (ska vi slå vad om att det blir tropiskt hett på sommaren?) travade jag in på Costa och köpte en kaffe. Där går jag helt oskyldigt runt framför Burger King med en take away-mugg i ena handen, en handväska i den andra och en hörlur i örat. Vid ett bord en meter bort sitter ett gäng killar i sjutton-artonårsåldern (med allt vad det innebär i form av högljudda skratt, dålig hy och allmän brist på uppfostran) och helt plötsligt vänder sig en av killarna om med ett brett leende på läpparna. Han kläcker ur sig "Sweetheart -" följt av en lång harang av engelsk rotvälska på en dialekt som säkerligen inte finns representerad på topp 50 på listan över Englands vanligaste dialekter. Jag ger killen en underlig blick, vänder på klacken och ringer Anna för att upplysa henne om att vår mötesplats nu är vid McDonalds-skylten...
Tjugo minuter senare mötte jag och Anna upp Lena vid Victoria, och irrade oss ut på gatorna i jakt på Rubens Hotel. Jag tänker inte säga att det var raka spåret, men vi kom i alla fall dit i tid och det är trots allt det som räknas. In packade vi oss i en buss tillsammans med 50 andra personer - vi var tydligen 300 sammanlagt - av varierande nationaliteter, ålder och kön. På bussen ingick också en halvskum busschaufför som antagligen förlorade sitt senaste jobb när de lade ned KGB, samt en guide av okänt ursprung, klädd i ett lätt psykedelisktmönstrat klädesplagg som man med lite god vilja skulle kunna kalla klänning.
Vädret var underbart. Inne i London var det lite mulet och kom några regnstänk när vi åkte, men ju längre ut mot landet vi kom desto finare blev det. Efter någon timme var det strålande solsken med bara några få moln här och var, vilket jag vågar påstå höjde nöjet med resan avsevärt. Det tog ungefär två timmar att komma till Stonehenge, vårt första stopp, varav vi körde den sista timmen genom the English countryside - väldigt vackert och annorlunda jämfört med Sverige.
Vid "ingången" till Stonehenge delades det ut små pratande dosor - en korsning mellan en mobil och en fjärrkontroll - i vilka man kunde få höra en röst berätta om just den specifika vinkeln av stenhögen man stod framför. Vi skrattade åt töntiga berättarrösten som gav instruktioner och kom med några dåliga skämt om att hacka sig in i dosorna ("This is a hostile takeover") medan vi vandrade runt detta underverk.
Vi hade en timme att spendera vid Stonehenge, vilket, om man inte är geolog, räcker mer än nog. Stonehenge är sevärt och guiden gjorde sitt bästa för att understryka detta på alla möjliga sätt med månvarv, solrörelser, ancient man och pinnar i marken, men i slutändan är det, tja, ett par stora stenar staplade på varandra. Med den begränsade attraktionskraft några stenar kan uppbåda. Detta hindrade naturligtvis inte oss från att knäppa en onödig mängd foton på dem som släkt och vänner kommer att få genomlida inom en snar framtid.
Från Stonehenge tog det ungefär en timme till Bath, en till största delen väldigt vacker resa genom den engelska landsbygden - några små pittoreska byar, en massa får, några kor och oerhörda öppna gröna ytor. När vi närmade oss Bath var väl ingen av oss tre riktigt övertygade om att Bath skulle vara så fantastiskt annorlunda och vackert som guiden tjatat om ("The most beautiful city in England!!!"), men vi stämde in i det utdragna "oooh" som gick genom bussen när Bath först uppenbarade sig för oss.
All cred till romarna som byggde det, det är en jättevacker stad och det ser (naturligtvis) inte det minsta engelskt ut. Att vara i Bath känns mer som att vara i Spanien eller Italien än England - särskilt i det fantastiska solskenet. Vi tittade först på de romerska baden och även här hade vi en liten pratande dosa som guide. Vid de olika montrarna, statyerna, modellerna o.s.v. stod nummer som man knappade in i dosan och kunde sedan höra en berättelse om vad man stod inför. Varför man lagt in ljuden från ett tåg under rush hour i bakgrunden på de minuterlånga guidemonologerna kan man undra över, liksom varför man inte valt en speaker som lärt sig prata rent. Ok, allt kan inte skyllas på den taskiga guideningen - vårt intresse för några kubiska bitar stenar med hål i som minsann varit något fantastiskt eller en trämodell med några pelar var betydligt svalade än vattnet i de romerska bassängerna.
Efter de romerska baden strövade vi runt lite på egen hand på gatorna i Bath - så mysigt och så oengelskt (det finns ett tydligt samband där). Alla affärer, restauranger o.s.v. är inhysta i typiska vad-det-nu-är-för-århundrade-byggnader, vilket höjer mysighetsfaktorn avsevärt. Dessutom är blommor tydligen ett stående tema för Bath, så det kändes verkligen som vår när vi vandrade runt i solskenet med färgsprakande blommor till höger och vänster.
Vi tittade runt i lite småbutiker och gav oss in i ett slags litet "shoppingcentrum" med inne/utekaféer och mer eller mindre spännande butiker. Efter ett besök inne på en speciell smyckes- och klädbutik á la Gudrun Sjödén påverkad av olagliga substanser, stannade jag för att titta i ett skyltfönster på en Alessi-butik medan Anna och Lena fortsatte framåt.
Mina damer och herrar, nu är är det dags att introducera dagens andra raggningsförsök (det skulle hinna bli tre innan dagen var över). Bredvid mig vid skyltfönstret stod en blond engelsman i 30-35 årsåldern med ett litet mystiskt sår på kinden. Efter cirka två sekunder pekade han på en stavmixer formad som en morot med tillhörande kanin i skyltfönstret.
Han: "Do you know what that is?"
Jag *letar ordet för stavmixer på engelska*: "I think it's a, um, a mixer."
Han: "Oh! Yeah, it probably is. Do you know what the rabbit is for?"
Jag: "Um... no, sorry."
Han: "Hrm." Paus. "Well, what are you doing here today?"
Jag: "Eh... I've visited the Roman Baths and now I'm just having a look around here with my friends."
Han: *tittar på mig och ler*
Jag: "I should catch up with my friends."
Jag och Anna skulle mötas på Waterloo runt halv åtta - vid Burger King, vårt vanliga mötesställe - och sedan åka till Victoria Station för att förena oss med Lena. Annas tåg var dock lite försenat, och eftersom det alltid är snorkallt på Waterloo-stationen (ska vi slå vad om att det blir tropiskt hett på sommaren?) travade jag in på Costa och köpte en kaffe. Där går jag helt oskyldigt runt framför Burger King med en take away-mugg i ena handen, en handväska i den andra och en hörlur i örat. Vid ett bord en meter bort sitter ett gäng killar i sjutton-artonårsåldern (med allt vad det innebär i form av högljudda skratt, dålig hy och allmän brist på uppfostran) och helt plötsligt vänder sig en av killarna om med ett brett leende på läpparna. Han kläcker ur sig "Sweetheart -" följt av en lång harang av engelsk rotvälska på en dialekt som säkerligen inte finns representerad på topp 50 på listan över Englands vanligaste dialekter. Jag ger killen en underlig blick, vänder på klacken och ringer Anna för att upplysa henne om att vår mötesplats nu är vid McDonalds-skylten...
Tjugo minuter senare mötte jag och Anna upp Lena vid Victoria, och irrade oss ut på gatorna i jakt på Rubens Hotel. Jag tänker inte säga att det var raka spåret, men vi kom i alla fall dit i tid och det är trots allt det som räknas. In packade vi oss i en buss tillsammans med 50 andra personer - vi var tydligen 300 sammanlagt - av varierande nationaliteter, ålder och kön. På bussen ingick också en halvskum busschaufför som antagligen förlorade sitt senaste jobb när de lade ned KGB, samt en guide av okänt ursprung, klädd i ett lätt psykedelisktmönstrat klädesplagg som man med lite god vilja skulle kunna kalla klänning.
Vädret var underbart. Inne i London var det lite mulet och kom några regnstänk när vi åkte, men ju längre ut mot landet vi kom desto finare blev det. Efter någon timme var det strålande solsken med bara några få moln här och var, vilket jag vågar påstå höjde nöjet med resan avsevärt. Det tog ungefär två timmar att komma till Stonehenge, vårt första stopp, varav vi körde den sista timmen genom the English countryside - väldigt vackert och annorlunda jämfört med Sverige.
Vid "ingången" till Stonehenge delades det ut små pratande dosor - en korsning mellan en mobil och en fjärrkontroll - i vilka man kunde få höra en röst berätta om just den specifika vinkeln av stenhögen man stod framför. Vi skrattade åt töntiga berättarrösten som gav instruktioner och kom med några dåliga skämt om att hacka sig in i dosorna ("This is a hostile takeover") medan vi vandrade runt detta underverk.
Vi hade en timme att spendera vid Stonehenge, vilket, om man inte är geolog, räcker mer än nog. Stonehenge är sevärt och guiden gjorde sitt bästa för att understryka detta på alla möjliga sätt med månvarv, solrörelser, ancient man och pinnar i marken, men i slutändan är det, tja, ett par stora stenar staplade på varandra. Med den begränsade attraktionskraft några stenar kan uppbåda. Detta hindrade naturligtvis inte oss från att knäppa en onödig mängd foton på dem som släkt och vänner kommer att få genomlida inom en snar framtid.
Från Stonehenge tog det ungefär en timme till Bath, en till största delen väldigt vacker resa genom den engelska landsbygden - några små pittoreska byar, en massa får, några kor och oerhörda öppna gröna ytor. När vi närmade oss Bath var väl ingen av oss tre riktigt övertygade om att Bath skulle vara så fantastiskt annorlunda och vackert som guiden tjatat om ("The most beautiful city in England!!!"), men vi stämde in i det utdragna "oooh" som gick genom bussen när Bath först uppenbarade sig för oss.
All cred till romarna som byggde det, det är en jättevacker stad och det ser (naturligtvis) inte det minsta engelskt ut. Att vara i Bath känns mer som att vara i Spanien eller Italien än England - särskilt i det fantastiska solskenet. Vi tittade först på de romerska baden och även här hade vi en liten pratande dosa som guide. Vid de olika montrarna, statyerna, modellerna o.s.v. stod nummer som man knappade in i dosan och kunde sedan höra en berättelse om vad man stod inför. Varför man lagt in ljuden från ett tåg under rush hour i bakgrunden på de minuterlånga guidemonologerna kan man undra över, liksom varför man inte valt en speaker som lärt sig prata rent. Ok, allt kan inte skyllas på den taskiga guideningen - vårt intresse för några kubiska bitar stenar med hål i som minsann varit något fantastiskt eller en trämodell med några pelar var betydligt svalade än vattnet i de romerska bassängerna.
Efter de romerska baden strövade vi runt lite på egen hand på gatorna i Bath - så mysigt och så oengelskt (det finns ett tydligt samband där). Alla affärer, restauranger o.s.v. är inhysta i typiska vad-det-nu-är-för-århundrade-byggnader, vilket höjer mysighetsfaktorn avsevärt. Dessutom är blommor tydligen ett stående tema för Bath, så det kändes verkligen som vår när vi vandrade runt i solskenet med färgsprakande blommor till höger och vänster.
Vi tittade runt i lite småbutiker och gav oss in i ett slags litet "shoppingcentrum" med inne/utekaféer och mer eller mindre spännande butiker. Efter ett besök inne på en speciell smyckes- och klädbutik á la Gudrun Sjödén påverkad av olagliga substanser, stannade jag för att titta i ett skyltfönster på en Alessi-butik medan Anna och Lena fortsatte framåt.
Mina damer och herrar, nu är är det dags att introducera dagens andra raggningsförsök (det skulle hinna bli tre innan dagen var över). Bredvid mig vid skyltfönstret stod en blond engelsman i 30-35 årsåldern med ett litet mystiskt sår på kinden. Efter cirka två sekunder pekade han på en stavmixer formad som en morot med tillhörande kanin i skyltfönstret.
Han: "Do you know what that is?"
Jag *letar ordet för stavmixer på engelska*: "I think it's a, um, a mixer."
Han: "Oh! Yeah, it probably is. Do you know what the rabbit is for?"
Jag: "Um... no, sorry."
Han: "Hrm." Paus. "Well, what are you doing here today?"
Jag: "Eh... I've visited the Roman Baths and now I'm just having a look around here with my friends."
Han: *tittar på mig och ler*
Jag: "I should catch up with my friends."
Paus här. Vad är det med engelsmän och skandinaviskt utseende?!? Innan jag åkte hit hade jag inte tänkt på det särskilt mycket, jag menar - det är England, hur stor utseendemässig skillnad kan det röra sig om? Stor, tydligen. Under tiden här har jag till min förvåning upptäckt att "skandinaviskt" utseende i allmänhet och ljust hår i synnerhet är något som triggar en reflex hos flertalet engelska män, vilken i sin tur tvingar dem att vissla, tuta, stanna last/bilen och/eller ropa en kass raggningsreplik. Samtliga av mina vänner här vittnar om samma upplevelser, även de som inte alls ser typiskt svenska ut. Jag har ingen annan förklaring än att slynglarna - de är tråkigt nog alltid för unga, för gamla och/eller allmänt urskumma - måste ha ha någon slags inbyggd radar som ger utslag ändå.
När jag väl återhämtat mig från Den Sämsta Raggningsrepliken Någonsin (en stavmixer - seriöst?) letade vi upp en parkbänk i solen på ett litet torg och åt varsin smörgås från gamla trogna Pret. Vid halv fyra samlades vi vid bussarna och begav oss hemåt igen, eller ja, in till London. Guiden hade den goda smaken att hålla tyst under större delen av resan, men tyvärr kunde inte detsamma sägas om fyra svenska fjortisar med röster en oktav från att spräcka glas - de pratade, skrattade och sjöng hela vägen tillbaka. Jag lovar, om jag inte haft min mp3-spelare med de ljudisolerande hörlurarna hade det kunnat bli riktigt otäckt, femtio vittnen eller inte...
Runt sextiden var vi tillbaka i centrala London. Vid Piccadilly åt vi tre en rejäl middag på en thailändsk restaurang och strosade sedan runt ett tag och insöp känslan av att vara i en storstad. Folksamlingarna, de blinkade reklamskyltarna, lukterna, kvällsöppna butiker och barer, rosa limousiner med skrikande fjortisar som åkte förbi... Vid halv nio mötte jag och Lena Lotta på Piccadilly stationen och vi tog sällskap till Waterloo. Lena fick krångla sig därifrån till Charing Cross för att ta sig hem, medan Lotta och jag tyckte vi var smarta som tog snabbtåget hem.
Lördagens lärdom får bli att det till synes snabbaste tåget inte alltid är det snabbaste. På det första - och enda - stoppet blev vi stående i cirka tjugo minuter, eftersom någon ombord var sjuk och vi fick lov att vänta in en ambulans. Trötta som vi var hade Lotta och jag i alla fall sällskap av varandra. Till slut stannade tåget vid min station, där nån liten ligist från ett ungdomsgäng utrustade med cigaretter, ölburkar och fula kläder busvisslade och ropade något. S u c k. Med Lena som sällskap i telefonen gick jag hem, trillade i säng och sov sedan elva timmar i sträck.
Mission Impossible IV
UPPDRAG
Att boka flygbiljetter London-Stockholm, tur och retur.
UTFÖRARE
Agent Anna, med assistans av Specialagent Lena.
UTRUSTNING
Två datorer, en internetuppkoppling, en trasig nätkabel, ett kreditkort, ett till synes outtömligt förråd av kreativa svordomar samt ett Nintendo DS.
DETALJERAD BESKRIVNING AV UPPDRAG
Att via internet hitta flyg a) på rätt dag, b) vid rätt tider som passar hämtande familjer/SJ, c) i rätt prisklass, d) från rätt flygplats - i.e. Heathrow - och e) som inte innebär en omväg runt Förenade Arabemiraten.
HÄNDELSEFÖRLOPP
17.17: Via sin laptop kopplar Anna upp sig på Internet och tar upp samlingssidan ticket.se. Hon konstaterar efter ett par minuter att inga t o r-flighter uppfyller samtliga kriterier, a-e.
17.25: Nätkabeln glappar. Internetuppkopplingen fungerar enligt "now you see it - now you don't".
17.31: Anna krånglar ut på internet på familjen Ds segdator.
17.34: Efter en snabb konsultation med Lena börjar Anna titta på de enskilda flygbolagens hemsida för att skräddarsy en resa, då båda två är övertygade om att ticket.se, flygcentrum.se och deras gelikar endast tillhandahåller en bråkdel av den oerhörda mängd flyg som säkerligen finns att tillgå.
17.43: Anna dumpar British Airways. Lena spelar Mario Kart.
17.44: Anna går in på SAS.se och konstaterar att det dräller av flyg. Lycka. Samkörning med SJs tidtabeller ger positivt utslag. Telefonsamtal till föräldrar i Sverige. Solstrålar bryter igenom molnen och färgglada vårblommor tränger upp ur jorden. Framtiden ser ljus ut.
17.52: Anna skummar igenom avtal och resevillkor för att försäkra sig om att en bokning inte innebär medgivande att donera en njure vid incheckning; fyller i alla detaljer och klickar på "nästa". Lena gör fruktsmoothies och hejar på från köket.
18.03: Datorn tänker. En bra stund. Vänt-flygplanet runt vänt-jordgloben snurrar oroväckande länge. Annas sensor för ugglor i mossen börjar ge utslag. Hemsidan vaknar plötsligt till och meddelar följande: "Det finns inga lediga sittplatser på dina önskade flyg. Vi söker efter lediga avgångar" och laddar återigen upp sidan med alla avgångar.
18.05: <Censur>
18.07: Anna testar fem olika avgångar i samtliga tänkbara kombinationer. SAS svar är detsamma - alla tillgängliga flyg är obokningsbara. Anna överväger på allvar att göra det till sin livsuppgift att förinta SAS ondskeimperium.
18.15: Kort paus för att krossa isbitar i fruktsmoothien och lägga upp en attackstrategi.
18.23: En rad kreativt elaka förbannelser senare återvänder Anna till ruta ett - ticket.se - och hittar via dem exakt den resa med SAS hon tidigare försökt boka. Samma pris, samma avgångstider, samma flygplatser.
18.36: Med svåra kramper i skeptikernerven väljer Anna resan, registrerar sig på ticket.se, läser det finstilta och knappar in kortnumrena. Lena assisterar med kontrolläsning av kortnummer samt utformande av konspirationsteorier angående SAS bokningssystem.
18.45: Via mail meddelar ticket.se att resan är bokad och betald. Anna och Lena gör en lista över saker som fortfarande kan gå fel.
SLUTSATSER
1."Bokningsbar" är en synonym för "obokningsbar"
2. Fruktsmoothies är balsam för en förargad själ.
3. SAS skall hädanefter refereras till som Skit AlltSammans.
Att boka flygbiljetter London-Stockholm, tur och retur.
UTFÖRARE
Agent Anna, med assistans av Specialagent Lena.
UTRUSTNING
Två datorer, en internetuppkoppling, en trasig nätkabel, ett kreditkort, ett till synes outtömligt förråd av kreativa svordomar samt ett Nintendo DS.
DETALJERAD BESKRIVNING AV UPPDRAG
Att via internet hitta flyg a) på rätt dag, b) vid rätt tider som passar hämtande familjer/SJ, c) i rätt prisklass, d) från rätt flygplats - i.e. Heathrow - och e) som inte innebär en omväg runt Förenade Arabemiraten.
HÄNDELSEFÖRLOPP
17.17: Via sin laptop kopplar Anna upp sig på Internet och tar upp samlingssidan ticket.se. Hon konstaterar efter ett par minuter att inga t o r-flighter uppfyller samtliga kriterier, a-e.
17.25: Nätkabeln glappar. Internetuppkopplingen fungerar enligt "now you see it - now you don't".
17.31: Anna krånglar ut på internet på familjen Ds segdator.
17.34: Efter en snabb konsultation med Lena börjar Anna titta på de enskilda flygbolagens hemsida för att skräddarsy en resa, då båda två är övertygade om att ticket.se, flygcentrum.se och deras gelikar endast tillhandahåller en bråkdel av den oerhörda mängd flyg som säkerligen finns att tillgå.
17.43: Anna dumpar British Airways. Lena spelar Mario Kart.
17.44: Anna går in på SAS.se och konstaterar att det dräller av flyg. Lycka. Samkörning med SJs tidtabeller ger positivt utslag. Telefonsamtal till föräldrar i Sverige. Solstrålar bryter igenom molnen och färgglada vårblommor tränger upp ur jorden. Framtiden ser ljus ut.
17.52: Anna skummar igenom avtal och resevillkor för att försäkra sig om att en bokning inte innebär medgivande att donera en njure vid incheckning; fyller i alla detaljer och klickar på "nästa". Lena gör fruktsmoothies och hejar på från köket.
18.03: Datorn tänker. En bra stund. Vänt-flygplanet runt vänt-jordgloben snurrar oroväckande länge. Annas sensor för ugglor i mossen börjar ge utslag. Hemsidan vaknar plötsligt till och meddelar följande: "Det finns inga lediga sittplatser på dina önskade flyg. Vi söker efter lediga avgångar" och laddar återigen upp sidan med alla avgångar.
18.05: <Censur>
18.07: Anna testar fem olika avgångar i samtliga tänkbara kombinationer. SAS svar är detsamma - alla tillgängliga flyg är obokningsbara. Anna överväger på allvar att göra det till sin livsuppgift att förinta SAS ondskeimperium.
18.15: Kort paus för att krossa isbitar i fruktsmoothien och lägga upp en attackstrategi.
18.23: En rad kreativt elaka förbannelser senare återvänder Anna till ruta ett - ticket.se - och hittar via dem exakt den resa med SAS hon tidigare försökt boka. Samma pris, samma avgångstider, samma flygplatser.
18.36: Med svåra kramper i skeptikernerven väljer Anna resan, registrerar sig på ticket.se, läser det finstilta och knappar in kortnumrena. Lena assisterar med kontrolläsning av kortnummer samt utformande av konspirationsteorier angående SAS bokningssystem.
18.45: Via mail meddelar ticket.se att resan är bokad och betald. Anna och Lena gör en lista över saker som fortfarande kan gå fel.
SLUTSATSER
1."Bokningsbar" är en synonym för "obokningsbar"
2. Fruktsmoothies är balsam för en förargad själ.
3. SAS skall hädanefter refereras till som Skit AlltSammans.
