Trött, Trött, För Trött För Roliga Rubriker
Inte för att jag klagar - nej, nej, jag bara konstaterar faktum. Lördag-söndag är det ju dessutom ob, så för helgens lön skulle jag i teorin kunna köpa en ny mobiltelefon, vilket är long overdue. Min nuvarande dyker nog närsomhelst upp i någon slags nostalgibok - Minns ni mobilen? Det i sig gör mig iofs inte särskilt mycket, om det inte vore för att den är så estetiskt otilltalande att det gör ont i ögonen att se på den och att den kräver fysiskt våld i eskalerande mängd för att starta, då den bestämt sig för att den är för fin för på-knappen. Sony Ericsson T23, Masochist Edition.
Jag vet, jag har pratat om att köpa en ny telefon i två år. Men kan jag hjälpa att jag är hopplöst oengagerad i mobiltelefoner? Varje gång jag tar sats och går in på PissOff tar det tvärstopp framför hyllorna. Jag kan helt enkelt inte se varför jag skulle vilja investera motsvarande, säg, en Gucci-väska i en liten plastbit med kapacitet att lagra hundra låtar och ta korniga bilder. Förutom att telefonerna blir omoderna efter cirka två veckor och värdelösa efter fyra, har jag redan utmärkta separata produkter som uppfyller de behoven.
Hellre köper jag en bastelefon som är snygg (ja, precis så ytlig är jag). Det finns dock problem förknippat med det också - det finns inga snygga telefoner. (Möjligen undantaget LGs Pradatelefon, men inget rött klistermärke i världen kan få mig att betala det femdubbla värdet för en mobil). Titta bara på telefonerna som säljs idag. Spelar det verkligen folk ingen roll hur sakerna de bär omkring på ser ut, så länge de är moderna?
Ni ska se att om ett år lallar jag fortfarande med min ful-Sony Ericsson och pratar om att jag borde köpa en ny telefon. Ge det ett år till och jag kanske gör ett second appearance på Antikrundan med den.
Nu ska jag, innan jag somnar sittandes, gå och äta varm chokladkladdkaka med vispgrädde. Because I'm worth it, damn it.
Tillbaka Till Arbetslivet
Officiellt börjar jag inte jobba förrän 14:e juli, men inte helt oväntat behöver de folk tidigare. Jag har inget emot det - pengar är välkommet, det har tagit slut på projekt hemma och föräldrarna vägrar fortfarande låta mig måla mitt rum vitt. ("Det är inget fel på tapeterna i ditt rum Anna" - lätt för dem att säga, som diktatoriskt valde dem för tio år sedan. Okej, Spice Girls-bård hade kanske inte stått sig jättebra idag, men ändå...). Jag funderar allvarligt på att gå till attack med en burk målarfärg någon gång när de (föräldrarna, inte Spice Girls) är ute ur huset. Om Kitschstången och Timellen kan, hursvårtkandetvara?
Nej, jag måste säga att jag gillar mitt jobb. Okej att jag inte vill arbeta inom vården resten av livet, men det slår alla gånger det slitiga och underbetalda kaféjobbet eller rysliga Siljans Chark. Hade det inte varit för de roliga arbetskamraterna är det fullt möjligt att jag den sommaren tagit steget ut till komplett galen inne bland rakfalukorvar och trasiga skivmaskiner. Det finns gränser även för vad jag kan sälja min själ till och jag är helt på det klara vilken sida Siljans Chark befinner sig på...
PS. Jag vet att du har långtråkigt och att vi inte gillar Piccadilly särskilt mycket, men en bomb Lena? Var det verkligen helt nödvändigt? Va?
Nis Avskedsbrev
Kulturkrock på ICA
Förutom att göra bort mig på ICA - en av mina favoritsysselsättningar - har jag hunnit en del annat sedan hemkomsten. Jag har bl.a. städat bort halva mitt rum, rensat min garderob, firat Sofias 20-årsdag, fikat med ett antal människor, gallrat bland mina bokhyllor, varit i Sälen, matat änder med Emilie och kört bil på rätt sida vägen. Långsamt börjar jag acklimatisera mig till stan igen. Mora under sex månader är lite som den där (f.d.) begravda Plymouthen - den rostar lite, men i övrigt fyller den sin funktion som tidskapsel.
Den senaste veckan är det i synnerhet två kommentarer jag fått höra om och om igen: "Gud! Jag kände inte igen dig!" (kul att man lämnar så bestående intryck, host host) och "Du är inte i London nu", en upplysning som känns rätt överflödig då ingen som besökt London skulle förväxla det med Mora. Någonsin.
PS. För att klargöra: Nej, det var inte jag som bombhotade Allsång på Skansen, och ja, det grämer mig att jag inte kom på det först.
Svenska och Engelska Barn
När Nis jämnåriga kompis som bor längre ned på gatan ska komma på besök sker följande: Mamman ringer upp till familjen D. Någon ur familjen D ställer sig ute vid garageuppfarten och tittar när flickan går upp för trottaren, medan flickans mamma står vid sitt hus och tittar från det hållet. Gångtiden är max två minuter, det är raksträcka och trottoar hela vägen. Detta i ett lummigt, lugnt engelskt villaområde som är minimalt trafikerat.
De engelska barnen skjutsas överallt; får inte gå någonstans själva (Mrs D skällde ut Mr D efter noter då han låtit Ni gå före på den inhägnade gångvägen); övernattningar och "lekträffar" planeras av föräldrarna; lekar hemma övervakas alltid antingen av föräldrar eller tv:n - och aldrig i helvete att barnen skulle låtas gå ut och leka själva i en livsfarlig skogsdunge. Huvaligen!
Från att jag var åtta år cyklade/gick jag alltid till och från skolan - en bra bit på minst en halvtimme till fots och en kvart på cykel. Mest cykelväg, men även lite trafikerade vägar. Efter skolan hade jag sällskap och lekte mycket med min klasskompis och tillika granne, gjorde läxorna, lagade gröt i mikron, värmde bullar...
En undersökning visade att över 60% av engelska föräldrar anser att 14-åringar är för små för att gå själva till skolan. För ett tag sedan frågade Ni Mrs D när hon får gå ned på stan själv och svaret blev sexton år. Sexton år! De bor tio minuters cykel/gångväg från centrum. Gångväg som är kantad av stängsel, där det största hotet är att få en balansrubbad ekorre i huvudet.
Jag var runt tio när jag och mina kompisar fick gå ned själva på stan. I samma veva sov jag och min barndomsbästis Emma över själva hemma hos mig en natt. Vi såg på film och kokade makaroner till middag. Hennes mamma tittade till oss på kvällen, men ändå.
De engelska föräldrarna lever i en värld där varje granne är en potentiell pedofil och/eller kidnappare; varenda växt i naturen är giftig; varje leksak oavsett utformning utgör en dödsfara och varje bil körs av en galning som cruisar runt villaområden i jakt på oskyldiga barn att köra över.
Det är tråkigt att se hur föräldrarnas överdrivna säkerhetstänkande går ut över barnens utveckling och drabbar deras självkänsla. Hur sjutton ska barnen kunna hantera ansvar och vara självständiga när de blir äldre?
Jag förespråkar inte att föräldrarna ska börja skjutsa ut barnen på M25:an för att leka eller räcka åt dem tändstickor och några gastuber för att lära dem ta ansvar. Men det vore kanske en bra början att lära dem, säg, hälla upp frukostflingor själva?
Bland det sista jag gjorde innan jag åkte hem till Sverige var att lära Ni sätta på spisen, lite som en avskedspresent till hela familjen. Take that, Mr och Mrs D.
New York, New York...
Jag: Mamma, kan inte vi åka till New York?
Mamma: Hrmpf. Någon gång kommer vi säkert dit, Anna.
Jag: Men om du vore döende skulle vi åka till New York, eller hur?
Mamma: Men jag är ju inte döende.
Jag: Exakt! Borde vi inte fira det genom att åka till New York då?
Mamma: *trött suck*
Detta var försök nr 1.
England - Sanning eller Myt?
Jag tycker det är dags att reda ut vanliga uppfattningar och fördomar om engelsmän och England. Så: sanning eller myt?
Engelsmän har heltäckningsmattor överallt.
Sant. Tursamt nog hade familjen D bara eländet i halva huset - övervåningen - vilket i och för sig är illa nog, men framstår i lite bättre dager när man betänker att många engelska familjer har heltäckningsmattor i badrummet. Jag upprepar, badrummet. En annan lite småsjuk grej är att pendeltågen in till London har heltäckningsmattor.
Det regnar jämt i England.
Myt. Nog vore det synd att framhäva vädret som en av Englands fördelar, men när jag åkte dit förväntade jag mig mer eller mindre att få leva i ett regnställ. Vädret är dock hemskt ombytligt och ett paraply är en obligatorisk assessoar i handväskan, hur soligt det än kan tyckas när man lämnar huset.
Engelsmän dricker te i tid och otid.
Myt. Detta varierar möjligen från familj till familj och Afternoon Tea på Ritz får man hosta upp 600 kr för att uppleva. Men efter ha vuxit upp med uppfattningen att engelsmän föds med en tekopp i handen var jag beredd på att som övertygad kaffedrickare bli överfallen av temaffian och tvångskonverterad till PG-Tips religionen. I efterhand kan jag säga att jag under min tid i i England förmodligen drack mindre te än om jag varit hemma.
Engelsmän är fixerade vid fotboll.
Sant. Alla som någonsin varit på en charterresa vet att det finns ett enkelt sätt att känna igen britterna på avstånd - fotbollströjorna. Det finns något magiskt med de tröjorna - hur attraktiv mannen som bär den än är, förvandlas han i engelsk fotbollströja till något snäppet under det katter brukar hosta upp.
Engelsmän äter gärna bönor, bacon och äckliga korvar.
Sant, sant, sant.
Engelska kvinnor klär sig fult.
Sant, utropstecken. Det finns en anledning till att program som What Not To Wear och 10 Years Younger föds, lever och frodas här. Ofta får man dämpa impulsen att göra en Borat - gå fram till nån av dem och säga "Very nice! How much?".
Alla engelska hus är gjorda av tegel.
Sant. Varenda jäkla hus, utan undantag. Jag misstänker att det finns en lagstiftning mot uppförande av hus i annat material än tegel.
Klasskillnaderna i England är väldigt tydliga.
London är en dyr stad.
Nja. Maten är skamlöst dyr - en ledsen smörgås kan kosta motsvarande en svensk lunch. Klädpriserna är i stort sett samma som i Sverige. Bostadspriserna och hyrorna är s a n s l ö s a, men så är ju lönerna på en annan nivå här också. Vet man vart man ska leta och är lite strategisk behöver det inte bli så dyrt som alla tjatar om att det är.
Engelsmän har tjänare.
Myt. Det är för dyrt med tjänare på heltid nu för tiden. Däremot är det populärt och accepterat att hyra in arbetskraft till alla tänkbara sysslor. Barnpassning, trädgårdsarbete, bilkörning, städning, strykning, inredning, hundpromenerande..
Den engelska matkulturen suger.
Sant. Den person som sa att "Helvetet är en plats där italienarna dirigerar trafiken, tyskarna står för underhållningen och engelsmännen lagar maten" visste så väl vad den pratade om.
Nu Är Jag Här!
Den tidiga timmen till trots (eller möjligen på grund av) var Heathrow överfullt. Kön till den gemensamma SAS-incheckningen sträckte sig timslång, och jag överdriver inte. Eftersom jag redan hade checkat in online behövde jag bara printa ut mitt boardingcard i automaten och kunde sedan segla förbi hela kön till den folktomma bagage dropen. Min väska, som jag i morse lyckades stänga först när jag satt på den, var så tung att jag knappt fick upp den på bandet, men den flummiga tjejen bakom disken anmärkte inte på vikten som var närmare 30 än 20 kilo. Hurra!
Även vid säkerhetskontrollerna ringlade sig köerna långa. På båda sidor hade jag überstressade skandinaver som pratade om att missa sina plan. Min armbandsklocka har stannat så jag var helt lugn, tills jag insåg att vi skulle med samma plan. Hoppsan. När jag väl hunnit förbi säkerhetskontrollerna höll de redan på att boarda planet och det blev till att springa till gaten.
Eftersom alla passagerare inte hunnit igenom säkerhetskontrollerna fick vi lov att vänta innan vi kunde lyfta. Efter tjugofem minuter lyfte vi, efter att kabinpersonalen meddelat att de lastat av en väska tillhörande en person som fastnat i köerna vid säkerhetskontrollerna.
Heathrow, som världens mest trafikerade flygplats och populärt terroristmål, har ju satsat stort på säkerhetskontroller, men någonstans tror jag att man glömde bort effektiviteten. När jag kommit på planet upptäckte jag nämnligen att jag råkat få med mig både pincett och en flaska handsprit som kontrollerna inte hittat. Hoppsan. Ett tag övervägde jag att kapa planet med min pincett, inspirerad av de många berömda pincettkapningarna som ägt rum. Särskilt frestande var det när ungen bakom mig inledde en kickboxningsmatch med min stolsrygg som motståndare.
Mormor och morfar mötte upp på Arlanda och vi fikade tillsammans vid SkyCity. Därefter baxade jag och mina jätteväskor oss på tåget hem, som var knökfullt av både väskor och mer eller mindre aggressiva resenärer. Vid tågbytet i Borlänge var det närmast upploppsstämning när ett dussin rödklädda, överentusiastiska japaner började bygga väsktorn i gången.
Men jag överlevde och nu är jag hemma, vilket känns lite konstigt men skönt. Katten ligger och spinner i mitt knä när jag skriver det här och jag börjar långsamt vänja mig vid att andas frisk luft igen. Home, sweet home.
Att Säga Adjö
Lilljäntan, vad jag kommer att sakna henne...
So Long, Farewell, Auf Wiedersehen, Goodbye
Ikväll ska jag säga adjö till familjen, vilket jag anar inte kommer bli alltför lätt. Att ta farväl av Ni blir helt klart det svåraste - hon har blivit som min lillasyster under tiden här och jag kommer verkligen att sakna henne.
Snart kommer lilljäntan hem från skolan och jag ska laga middag åt oss för sista gången. Annas specialpannkakor blir det, eftersom jag naturligtvis vill göra det så svårt som möjligt för min efterträdare (mouhaha). Försök bräcka dem du, lilla tyska au pair!
Egentligen tänkte jag posta en massa hysteriskt roliga listor över saker jag lärt mig här, insikter om engelsmän och vad jag kommer/inte kommer sakna men tiden har på något mystiskt sätt ätits upp av packningsdjävulen i maskopi med lärauppnyaupair-monstret. Det är möjligt att något av det dyker upp framöver, men tills dess får ni helt enkelt föreställa er hur fantastiskt roligt det skulle ha varit.
Nej du England, nu är jag färdig med dig. Vi två har haft mycket skoj tillsammans under det senaste halvåret och förhoppningsvis dröjer det inte alltför länge tills vi ses igen, men nu är det dags för mig att åka hem.
Hasta mañana, gott folk. InshSAS, förstås.
Två Au Pairer Är En För Mycket
Den nya au pairen Jenny är visserligen trevlig, men det är enerverande att hela tiden ha någon som skuggar en runt i huset. Dessutom gör hennes dåliga engelska det väldigt svårt för oss att kommunicera och den ställer till det när jag ska försöka förklara hur saker och ting fungerar i huset (den skojiga uppgiften såg Mrs D minsann till att delegera).
Hon nickar ivrigt när jag förklarar, sedan ställer hon frågor som visar att hon missförstått eller inte förstått alls vad jag sagt. Exempelvis berättade jag tre gånger att vi skulle hämta Ni i skolan klockan fyra på tisdag eftermiddag, och någon timme senare frågar hon när på morgonen det var vi skulle lämna Ni...
Dessutom lurkar Jennys skumma och tillika tyska kompis runt i huset. I måndags eftermiddag kom hon hit och stannade hela kvällen - på Jennys första dag här. Det var lite udda stämning, kan jag tala om. Kompisen höll sig inte heller i bakgrunden - hon tog för givet att middagen var till henne också, ockuperade datorn, lade sig i Nis läxor, satte sin mp3-spelare på laddning, parkerade sin väska på köksbordet och strödde ut sina prylar i vardagsrummet... Stackars Ni, hon blev lite förvirrad av att ha två helt nya människor omkring sig och jag klandrar henne inte. Jag menar, första dagen. Hallå?
Lite road har jag noterat att Mrs D passat på att ge Jenny en massa uppgifter som inte jag fick. Medan jag t.ex. enbart strök Nis kläder, har Jenny fått i uppdrag att både tvätta och stryka hela familjens kläder, plus mer städning. Att alla i familjen D är inkapabla att ha samma kläder två dagar i rad samt att det tar Jenny tio minuter att stryka en skjorta (jag kollade klockan) tycks mig inte som någon lyckad kombination.
Fast som en klok människa sa - NAP, NAP. Nu ska jag strax iväg till college och skriva mina sista ESOL-exams, som är riktiga skämt. Det mest spännande blir att se hur långt den tyska invasionen fortskridit när jag kommer tillbaka till huset. Deutschland, Deutschland über alles, eller hur var det nu?
Händelserik Helg
Min sista helg i London blev en händelserik sådan.
Det började med att Lena och jag tänkte kolla in Horse Guards Parade vid Whitehall i lördags förmiddag. Där var det förvånande mycket folk och poliser överallt, men vi klämde oss in bland de andra åskådarna och såg skymtar av hundratals töntigt marscherande vakter mellan de hästrumpor som blockerade utsiken. Allt till tonerna av enerverande trumpeter.
Har man sett en av drottningens vakter har man sett dem alla, likadant med hästrumpor. Efter någon timme utan vidare action gav vi upp och började jaga lunch istället. Planen var att gå till Green Park, men vi kom inte längre än the Mall, som var igentjockat av folk och avspärrat, vilket omöjliggjorde våra lunchplaner.
I väntan på att de dumma hästarna skulle gå förbi stod vi där i trängseln vid Buckingham Palace med ett par tusen flagg- och kameraviftande människor. Typiskt turister att bli så upphetsade över något som händer i princip varje dag, tänkte vi trött när vakterna och hästerna gick förbi. Applådera för några rödklädda människor med döda björnar på huvudet, så fjantigt.
Helt plötsligt dök det så upp en hästdragen vagn i paraden, inte mer än ett par meter från oss, med en liten limeklädd figur vi överraskat kände igen.
Drottningen.
Först då gick det upp för oss vad allt ståhej handlade om. Tydligen var det drottningens officiella födelsedag (hon har två, en riktig och en officiell), något vi totalt missat. Det sköts kanonskott, trumpetades saluter och över slottet flög flygplan med röd-vit-blåa strimmor efter. Allt sändes på tv. Drottningen själv med tillhörande familj kom sedan ut på balkongen för att vinka precis när det kom världens regnskur. Den pågick i två minuter och slutade exakt när blåbloden gick in igen - det var nästan symboliskt.
Förutom att ofrivilligt råka på Englands drottning, hann vi också med Sir John Soanes Museum (en arkitekt vars hus förvandlats till ett museum med tusentals spännande pryttlar), St Martins-In-The-Field (stängt för renovering), Harry Potter-stationen King's Cross (med ursäkten att vi råkade befinna oss i området) och British Library med Magna Carta, orginalverk av Shakespeare och annat smått och gott.
I söndags kom vi äntligen upp i London Eye. Vi promenerade över ökända Millenium Bridge, besökte St Paul's Cathedral, shoppade second hand i Notting Hill och Portobello Road och på kvällen bjöd familjen D mig (och Lena) på avskedsmiddag på en thailändsk restaurang.
Hur många vakter kan du se i denna bild?
En liten limefärgad drottning (prins William till vänster,
Camilla & Charles vid dörren)
Thunder Only Happens When It's Raining?
Idag är det sista normala au pair-dagen. På söndag är det dags för den tyska invasionen och min arbetsuppgift nästa vecka blir att vakta två barn, ett engelskt och ett tyskt. Situationen med den nya au pairen verkar lite strulig men jag hoppas för familjens skull att allt faller på plats så småningom - i alla fall att den inte kollapsar medan jag är där. Nåja - NAP, NAP.
Snart ska jag iväg till Wimbledon och luncha med mammas kusin. Solen skiner just nu men BBC har lovat åskskurar, woopdido, och det skulle inte förvåna mig om mitt kassa lågprisparaply agerar åskledare. Gudarna ska veta att det har alla andra negativa egenskaper ett paraply möjligen kan inneha. Min njutning kommer inte veta några gränser när jag gör mig av med det innan hemfärd.
Som avslutningspresent har jag gjort en kokbok till Ni med översatta recept på allt vi bakat + min matlagning. Jag tror det kommer uppskattas, eftersom Ni varje dag pratar om att jag måste lära Mrs D (som inte vet vad som är fram och bak på en elvisp) mina recept innan jag åker. Sedan är ju frågan om man borde ge familjen en present också. Jag vet inte - ser man det här som ett jobb, vilket det faktiskt är, borde det ju vara de som ska ge mig en present. Hrm, det kanske är hög tid att börja hinta om Porschar och handväskor...
Tråkdag
Mrs D hämtar Ni i skolan idag och de får gäster på eftermiddagen, vilket föranleder mig att vilja vara ute ur huset. Särskilt då jag misstänker att min närvaro skulle kunna tolkas som att jag vill laga middag åt Ni, vilket jag inte vill. Förutom två paket gammal bacon som antagligen levererades med frysen, är krukväxterna och en rulle kakor de närmaste ätbara ting huset har att erbjuda. Ännu en anledning att fly fältet alltså.
I teorin skulle jag kunna åka in till London. I teorin, alltså. I praktiken regnar det där inne, TravelCardet är dyrt plus att jag saknar både sällskap och lust att åka in med. Jag funderar på att ta med mig Dennis - min dator, fråga inte - till Guildford och parkera mig på Starbucks eller så i några timmar. Om inte Muhammed får vara vid berget får Muhammed hitta ett annat berg. Eller något.
Igår eftermiddag hamnade jag oväntat öga mot öga med min tyska efterträdare. Det ringde på dörren och först var jag säker på att det var en piercad Amy Winehouse som stod där ute, sedan presenterade hon sig som Jenny. Spä-nnan-de. Jag förstod knappt vad hon sa, och nu ska ni komma ihåg att jag under de senaste sex månaderna hört många kassa varianter på engelska. Jag tror hon ville bekräfta tiden när Mr och Mrs D ska hämta henne - det märker vi på söndag, höhö.
Hon började fråga mig om mitt schema och mina arbetsuppgifter, något som Mrs D väl borde ha berättat om vid det här laget. Medan jag stod där och försökte tolka tyngelskan kom dessutom Ni hem. Bingo. Hur reagerade hon? Jo, hon hälsade kort på Jenny, försvann in och började sedan prata jätteglatt om sin dag när jag stängt dörren. Fascinerande.
Äntligen Avklarat!
Jag sällskapade med den polska au pairen till Wimbledon. Det var... intressant. Hela vägen till tåget pladdrade hon upprört på om hur vi skulle göra om tåget var inställt, trasigt eller överfullt (hört talas om våld, människa?). Det var ju för tur att inget av det inträffade - det går ju bara fyra tåg i timmen härifrån.
Jag vet inte vad för slags förhållande polacker har till övergångsställen, men att det inte är särskilt sunt märkte jag när vi kom till Wimbledon. Efter cirka tre sekunders betänketid skrek hon "Now!" och rusade som en kamikazetjur över de vältrafikerade vägarna. Att det kom både bilar och bussar tycktes mest uppmuntra henne. När hon sedan kommit över stod hon och hoppade jämfota upp och ned (jag skojar inte!) och pep upphetsat. Jag var måttligt road och väntade demonstrativt på grön gubbe. Ett tag tänkte jag att man borde göra människan en tjänst och ge henne numret till en trafikskola, men sedan insåg jag den bästa lösningen antagligen är en variant av vad Lena så delikat formulerade som "ta bort varningsskyltarna och låt problemet lösa sig själv". Bilar är ju trots allt tvättbara.
På tåget hem satt jag bredvid en man som lät precis - och jag menar precis - som Baldrick ur Black Adder. När han pratade i sin mobiltelefon satt jag och småskrattade, trots att det han sa inte var ett dugg roligt. Skumt hur hjärnan fungerar... eller också kanske det bara är jag. Skådespelaren som spelar Baldrick pysslar ju förresten numera med att göra berättarröster till historieprogram. Hur sjutton de nu förväntar sig att man ska lyssna på något han säger, när allt man gör är att vänta på att Rowan Atkinson ska dyka upp bredvid en pyramid...
Sex Laxar i en Laxask
Idag har jag provpackat min resväska. Resultatet var nedslående. Enbart min garderob tog upp hela väskan och 19 av 20 tillåtna kilo. Därtill kommer ett antal böcker, skor, plattång, toalettsaker samt diverse annat smått och gott som också vill följa med hem.
Okej, då får jag väl skicka en del saker med posten tänkte jag och tittade in på engelska postens hemsida. Att skicka ett paket på 4 kilo härifrån till Sverige kostar som billigast 600 kronor och då sker antagligen transporten på obemannade postflottar över Nordsjön. Över min döda kropp att jag betalar Royal Mail 600 spänn för nöjet att slarva bort mitt paket.
Hellre betalar jag SAS för övervikten, resonerade jag och surfade in på SAS hemsida för att kolla vad de tar per överviktskilo. Jag borde förstås ha insett att kära gamla SAS aldrig förnekar sig - 90 kronor/kilo vill de ha.
Jag ger upp. Jag börjar närma mig punkten att jag inte bryr mig om att jag själv finansierar SAS vds fallskärm. Snälla SAS, jag betalar vad ni vill att jag ska betala - mina samlade besparingar, en njure, min odödliga själ - ta bara hem mig och mitt bagage intakt så stuntar jag i resten.
Lyxpizza, Belgiska Våfflor och Brighton
Till lunch unnade vi oss pizza på Harrods, som enligt flera oberoende källor ska vara den godaste i London. Jag kan bara sälla mig till hyllningskören. Den var närapå lika god som pizzan på Sardinien, och det är den godaste pizza jag ätit i hela mitt liv. Mums!
På eftermiddagen åkte vi till Regent's Park där vi satt några timmar i skuggan på en bänk med belgiska våfflor och glass och bara såg livet gå/cykla/rulla/springa/ simma/flyga förbi.
Gårdagen i Brighton var en riktig toppendag. Med det fina vädret igår var det svårt att tro att man verkligen var i England, mindre en timme från London. Vi vandrade runt nere vid stranden och strandpromenaden, satt på piren i timmar, skrattade åt finska språkresefjortisar i minishorts som hoppade "bungy trampoline", åt belgiska kolasåsvåfflor på pinne och doppade benen i havet. Inga krav, ingen stress - helt underbart.
Brighton Pier med nöjesfältet
TGIF
Det är fredag och läget är som det ska vara - under kontroll. Om en halvtimme kommer Ni hem från skolan - skjutsad av en kompis, så jag slipper den fruktade fredagshämtningen, hurra! - sedan ska hon iväg på kalas hos en kompis vid halv sex-tiden. Huset är skinande rent efter min framfart, jag har fått platinum-medalj i skytte på Wii och mitt enda resterande åtagande idag är att göra middag till mig och lilljäntan.
I morgon gör Lena och jag ett nytt försök med det (ö)kända Londonögat, den enda turistattraktionen i stan vi inte ännu besökt, följt av shopping, shopping, shopping. Efter att ha utövat avhållsamhet och enbart rekognoscerat de senaste månaderna är det dags att börja beta av listan på saker jag ska handla innan jag åker hem. Bland dem finns en handväska av ett märke som skulle ge vissa personer hjärtinfarkt, men intensiva förhandlingar pågår än så länge mellan mitt samvete och min ekonomi.
På söndag blir det, om allt går enligt planerna och jag inte är försatt i personlig konkurs, ett efterlängtat besök i Brighton. Det tar bara en timme från London dit och ett besök där är bland de sista sakerna som står kvar på min "måste göra"-lista innan jag åker hem.
Hem, det är bara 13 dagar kvar. Se upp Sverige, snart kommer jag.
Filosofiska Kycklingar
Då och då brukar Ni och jag prata filosofi, ofta när vi sitter vid middagsbordet.
Jag tror inte att man upplevt filosofi till fullo förrän man diskuterat det med en nioåring. Nis bästa ämne i skolan är historieskrivande (ja, det är ett ämne) och hon har en fantastisk fantasi, vilket gör det väldigt givande att prata om livet med henne. Hon är stor nog att greppa tankarna och samtidigt barn nog att ha roliga, fantasifulla synvinklar på saker och ting.
För ett tag sedan pratade vi om slumpen. Jag försökte förklara för henne hur små saker i teorin kan ändra inriktningen på hela vårt liv, vilket hon blev väldigt fascinerad av.
Jag illustrerade mina tankar med exempel i stil med att jag missar bussen och träffar därmed inte Mannen I Mitt Liv, eller jag går över vägen och bilisten som måste stanna för mig därför blir påkörd, missar chansen till sitt drömjobb och så vidare. Ni svarade ivrigt på en nioårings sätt - du åker till skolan för att hämta mig två minuter senare än vanligt, och så krockar din bil, så blir det en bilkö, och så sitter drottningen i den bilkön, och sedan dödar någon drottningen, och sen blir det KRIG!
Vi spånade på temat ett bra tag och hann nog spåra ur både en och två gånger. Efter ett tag smålog Ni klurigt mot mig.
"Anna, why did the chicken cross the road?"
"To get to the other side", svarade jag, eftersom hon dragit vitsen någon vecka tidigare.
Ni skakade glatt på huvudet och log.
"No - to change history."
Jag kan inte säga exakt varför, men jag tycker det är något helt underbart med hela resonemanget.
Student 2006
Så som himlen ser ut
En tisdag över skolans kommunala korridorer
Klockan fyra i oktober, strax innan det mörknar
Och det luktar från bespisningen av halvhjärtad husmanskost
Och löven ligger klistrade mot marken
Gråvita skyar, tandläkarväder [...]
Och någonstans där så blev jag den jag är nu
Nu när det börjar gå mot sommar och studenttider har jag funderat en del över hur det var under den där sista skoltiden förra året. Vårterminen i trean var riktigt tuff på många sätt och jag kan ärligt säga att jag inte skulle vilja vara där igen, även om jag har massor av bra minnen därifrån.
Det var studentbal med allt var det innebar. Lena och jag hade precis sytt ihop Projektarbetet, som länge var vår personliga Voldemort - Det Som Inte Får Nämnas Vid Namn. Det var studentmössor som skulle beställas och anlända. Det var avslutningstema, femkamp, champagnefrukost, avslutningspresenter, släktingar, klädval, skoval, blommor, lastbilsflak, avslutningsfest, adjösägande...
Häromdagen shufflade mp3-spelaren fram den låt som jag kanske allra starkast associerar till hela studentkarusellen - Gnarls Barkleys Crazy. Den spelade vi passande nog riktigt flitigt den sista tiden. När jag hör den hamnar jag direkt i maj 2006, utanför ett klassrum i väntan på en lektion eller i Emilies Volvo under någon självförvållad håltimme.
En annan sång - jag är bra på att associera saker med sånger - som gör mig sentimental men glad är Lars Winnerbäcks Söndermarken (ovan och nedan), som mitt i prick förmedlar känslan av "det som var förr". Det var ju så det var - bra och dåligt. Ingenting jag direkt vill ha ogjort, ingenting jag direkt vill göra om. Och numera en del av mig.
Så mycket som hänt under detta år. Så många människor jag träffat, nya kulturer jag bekantat mig med, erfarenheter jag skaffat mig. Vad mycket jag lärt mig, utan att ha suttit i skolbänken. Det kanske inte är den sortens saker Bengt Magnusson skulle fråga mig om i heta stolen, men så har det heller inte varit min målsättning.
Jag är inte en ny människa - vem vet, jag kanske inte ens är en bättre människa, hur nu uppdelningen i bra och dåliga människor går till. Men jag känner mig bättre - lite starkare, lite säkrare, lite tryggare i mig själv. Wherever you go, there you are. Och jag har insett att det nog inte är så tokigt trots allt.
Jag kan inte återvända
En brottsplats måste vila
Flyktbilen är dumpad
Stålarna är rena
Nu bygger vi ett nytt hem
Startar upp och börjar om
Söndermarken jagar mig
Men jag är inte där
El Harrods
Trots ett tiotal besök har jag inte lyckats hitta systemet bakom varuhusets uppbyggnad. Jag är övertygad att de flyttar om mellan mina besök. Det finns alldeles för många olika ingångar, hissar och underliga avdelningar för att någon logik ska kunna tillämpas. Det är bara att gå tills man hittar rätt (och nej, naturligtvis är det ingen sport om man frågar någon). Sannolikt hittar man något intressant på vägen - kanske en 7000-kronors tvålpump från Versace, ett diamantbestrött kylskåp eller en siameskattunge.
Som belöning efter Cambridge-provet unnade jag mig igår en lite lyxig shoppingsöndag på Harrods. Klantigt nog missade jag att de öppnar 12 på söndagar, inte 10, så jag fick hann se en hel del av Knightsbridge innan portarna slogs upp.
När jag jagade efter nytt smink blev jag överfallen av en försäljningskvinna vid Dior-disken. Jag avböjde vänligt hennes erbjudande om assistans, men nästan omärkbart gled hon i sidled mot mig där jag undersökte ögonskuggor och hon fick bara lov att fråga vem som designat mina uuunderbara solglasögon. Hon var som en karikatyr av sig själv och jag borde få någon slags poäng för att jag inte började skratta henne rakt upp i ansiktet.
En halv minut senare höll hon på att demonstrera hela Diors sminksortiment och ytterligare en minut senare satt jag uppflugen på en stol bakom disken medan hon gav mig en 10-minuters sminkning. Resultatet var förvånansvärt bra, med tanke på att hon själv såg ut som en sotig fågelskrämma. Jag fick då både romantiska inviter från en Harrodsvakt och slängkyssar från två killar på en buss utanför.
På Harrods mötte jag upp med Anna, en annan au pair, och vi spenderade större delen av eftermiddagen där. I det underbara sommarvädret vandrade vi sedan Hyde Park, Marble Arch, Oxford Street, Regent's Street, Piccadilly Circus. Förutom avsaknaden av glass var det en perfekt eftermiddag. Jag vet inte vart alla människor var - det gick faktiskt att gå normalt på Oxford Street; Selfridge's var närapå öde och vi fick inte bara plats utan även sittplats på tunnelbanan.
Det var när vi promenerade runt där i London igår som jag insåg, kanske för första gången till fullo, hur mycket jag faktiskt kommer sakna allt det här.
Oxford Street en normal helgeftermiddag
Första Proven - Check!
Proven utfördes i ett stekhett Wimbledon idag, +25 grader ute i skuggan och minst 50 inne i provlokalerna. Pust! Jag gjorde min speaking exam ihop med den tidigare nämnda polska au pairen. Hon gjorde inte jättebra ifrån sig - flera gånger missade hon poängen med frågorna och svamlade tills examinorn avbröt henne. Not good. Hur det gick för min del får jag veta säkert först om 6-8 veckor, men det kändes bra och jag vet att jag gjorde mitt bästa. Jag håller tummarna för ett A!
Lena har temporärt flytt England för Norge, Sverige eller vart hon nu kan ha hamnat. Det sista livstecknet var ett sms från Stansted igår, vilket med tanke på att det är Lena vi pratar om innebär att hon - och/eller hennes bagage - i princip kan befinna sig vart som helst i världen. Äventyr!
Nu har familjen D äntligen hastat ut genom dörren, försenade och stressade som vanligt, mot grillfest hos goda vänner. Lugnet sänker sig över huset. Fåglarna kvittrar i träden utanför. Solen sänker sig ned över trädgården och pustar av häggdoft blåser in med vinden genom verandadörren.
Äntligen är det bara jag, Shrek 3 och pappas hemmagjorda köttbullar kvar. Vad mer kan man begära?
Ajdö Max
Igår förlorade vi Max för evigt.
Hans hela namn var Max the Easter Bunny och i sitt liv hann han gå igenom mer än de flesta chokladkaniner. Född på Marks & Spencer såg han ut som vilken vanlig kanin som helst, men under sin livstid visade han prov på en stor fighterinstinkt och en överlevnadsvilja som överstiger de flestas.
Max överlevde inte bara påsken, utan även åtskilliga attackförsök från hungriga barn och en våldsam handbollsmatch där han själv blev utsedd till boll.
Även Max död var speciell. Lämnad på fönsterbrädan en varm förmiddag hade han inte en chans mot solens skoningslösa strålar. När räddningsarbetarna nådde fram var skadorna redan för stora och Max hade lämnat denna värld för gott.
Hans död rubriceras som en olyckshändelse och gärningskvinnan, som också är Max närmast sörjande, har visat stor ånger över sina handlingar.
Med detta tar vi farväl av Max, som även i döden behöll sitt leende.
