Sysselsättningen under kvällen har främst varit att gå in mitt nya röda läppstift. Användandet av ordet "nya" här är lite missvisande då det antyder att finns en föregångare -- det gör det inte. Jag är novis inom området röda läppar, osäker nybörjare, och följaktligen krävs en viss invänjningsperiod, något man (och män) förmodligen inte tänker på. Hur länge håller det? Hur många lager behöver jag ha på för att matcha naglarna? Hur dricker man utan att se ut att ha drabbats av ett våldsamt näsblod? Serious stuff, med andra ord.

Det var när jag låg utsträckt på soffan framför Pretty Woman och insåg att kvarterets gamle handyman nämnt att han eventuellt skulle komma förbi och fixa min kökskran som jag fick en anledning att granska mig själv utifrån. Kombon mjukiskläder, vilt hår, ett helt osminkad ansikte och blodröda läppar fick mig en kort stund att önska mig någon (inte handymannen) att dela den udda upplevelsen med. Jag behövde dock inte se längre än asken Godiva-choklad på soffbordet för att skicka de tankarna flygande ut genom fönstret. (Sex veckor efter jul och jag har över ett lager kvar, vad ger du mig för den självdiciplinen, Lena?)