Om att byta bo(och)stad.
En ny lägenhet, för den gamla har tagit slut. Nä men med tanke på att jobbet bor i Stockholm och det alldeles säkert bara är en tidsfråga innan jag går "Falling down" á Michael Douglas på ett pendlingståg nära dig, kändes det som en god idé att flytta från Uppsala.
Inte minst också av ekonomiska skäl -- jag betalar galet mycket för min pendlingsbiljett, 2 400 kr i månaden. Med ungdomsrabatt. Med tanke på att SL-kortet kommer kosta runt 800 kr har vi bara där ett sjuhelsikes starkt skäl. Eller vad sägs om 19 200 kr/år som argument? Funkar för mig, funkar absolut.
Och så klart av tidsmässiga skäl -- 16 minuter med t-bana till jobbet vs. 1 timme och 20 min enkel resa idag. Det är, kan jag upplysa om, över 600 timmar om året i ofrivilligt SJ-umgänge. Semester borträknad, förseningarna inte inräknade. Jag överväger för övrigt starkt att lägga ett par av de timmarna på att upprätta en s.k. fritid, återkommer till det.
Att skiljas från mitt nuvarande hem känns ju förstås rejält i hjärttrakten. Min första lägenhet, mitt första egna hem som jag under treochetthalvt år härjat och fått mig så många fina minnen i. Men det är dags nu. Min förhoppning nu är att det kommer en ny liten människa som vill ta väl hand om den och trivas där. Inte minst nu när jag, i maskopi med mamma, röjt loss och skapat sån fin ordning av kaozet i min lägenhet inför fotograferingen.
Bonusmaterial: Ett urval av saker jag inte hittat sedan Den Stora Utröjningen:
- Fjärrkontrollen till tv:n
- Internetbankdosan
- Samtliga tio köksredskap som stod i en aluminiumburk i köket
- Brödrosten
- Min svarta långkjol
- Spargrisen (funnen, den låg och tryckte i badrumsskåpet)
En halv kontainer skräp, tio IKEA-kassar till Myrorna och en MacGyver-inspirerad förflyttning av tjockis-tv till källare medelst trasmatta senare kan jag dock konstatera att det fanimej inte är en konst att ha ljust & fräscht så länge man har jävligt mycket förvaringsutrymme.
You win some, you lose some.
Idag höjer vi samtidigt ett rakt och innerligt "fuck you"-finger till tidigare nämnda marknadsekonomi för att priset på lägenheteten i Stockholm som jag budat på just passerade nästan-omöjligt till komplett-jävla-skämtardumedmig-tok-omöjligt med god fart.
Med tanke på att jag inte upplever "pappkartong" som en långsiktigt hållbar åretruntlösning på min boendesituation är de mest aktuella frågorna nu i vilken Blocket-kategori organ som säljs av bör placeras, samt huruvida utannonserade förstfödda barn bör ligga under "Barnartiklar & Leksaker" eller "Hobby & Samlarprylar".
Om Twitter och jag.
Jojo, jag vet vad ni tänker nu och mikroblogg och 140 tecken och ack och ve. Jag kan faktiskt ha lyckats med att inte vara sist utan näst sist med att haka på Twitter-trenden, vilket ni ska veta är att betrakta som en framgång. Exempelvis var jag den sista återstående svensken på den här sidan nittiostrecket som skaffade Facebook, till en följd av utpressning dessutom. Vidare förnekade jag länge iPodens storhet; förstod inte poängen med ponchos och hånade Longchamp-väskorna, herre-gud!
Som en skojig konsekvens av detta brukar jag osvikligen falla till föga för trender precis lagom till att ganska precis alla då hunnit skaffa/göra/hylla/dissa det och det är jävligt ute igen. Vid det laget har jag till på köpet garanterat hunnit håna företeelsen offentligt, vilket leder till att jag inte bara är otrendig utan även en otrendig hycklare. Och det är ju en utnämning man inte precis ser veckotidningarna göra livsstilsguider till upprörande ofta.
Så: med Twitter är jag måhända sen, javisst, men jag är f-n inte sist. Eventuella eftersläntrande bloggläsare samt framtida utgrävande cyber-arkeologer kan hitta mig på: @annaanna
Vad gör jag nuförtiden, varför hör jag aldrig av mig?
Hur står det till? Det var ju ett tag sedan nu.
Är bloggen nerlagd? Svar: nej. Jag släppte bara tråden för så länge sedan och nu vet jag inte var jag la den. Men ska vi göra en Melodifestivalen och köra en snabbrepris? Vi gör't. Här är de fem senaste månaderna (ni kan rösta både via telefon och sms). Jag har:
- Tagit min kandidatexamen i företagsekonomi/marknadsföring
- Semestrat i Thailand och Los Angeles
- Varit på anställningsintervju och gjort bort mig duktigt
- Tydligen gjort nåt bra i ett tidigare liv och fick jobbet ändå
- Börjat pendla till Stockholm och gjort SJ-hatet till en vardagssyssla
- Fått åka till London, Prag och snart Amsterdam i jobbet
- Inväntar avslöjandet av mig som en bluff på tidigare nämnda jobb
- Är glad varje dag i väntan på att ovanstående ska inträffa
- Börjat skriva en bok.
Och sommaren har kommit nu. Här sitter jag i mina föräldrars trädgård med laptopen i knäet och allt är så försommargrönskande att det nästan känns som på låtsas alltihp. Om en stund ska pappa lägga entrecoten på grillen och om ytterligare ett par stundar väntar vänner från förr nere på Mora med vin. Livet ligger framför med beslut och förändringar som både är roliga och förbannat jobbiga, men just nu nöjer jag mig med att smutta på mitt glas rött, klappa en pollendammig gammal katt och titta lite för länge in i solen.
Om att sälja saker på Blocket.
Och så finns ju Blocket.
I veckan la jag upp en annons om mitt relativt nya Playstation 2 där. För ett ögonblick eller två övervägde jag att lägga upp mitt mobilnummer, men nöjde mig med mailadress med tanke på den fascinerande förmåga Blocket har att locka fram de allra underligaste människor från de mörka stenar med internetuppkoppling de i vanliga fall gömmer sig under. Och mycket riktigt, efter bara ett par minuter började mailen trilla in: "hi anna.please can u sell me this play station ..i really need it.please"; "i want to collect it... meet u today i get playstation" och andra svar som fick mig att undra om jag av misstag lagt upp annonsen på i bästa fall www.lookingtobeskimmed.com, i värsta fall www.axmurdermeplease.com. De kan "komma hem till dig nu å hämta" och berättar historier om hur de jobbar som sjuksköterskor i London men behöver skicka iväg det till sin son som har skollov i Nigeria.
Och jag har sett alldeles för många kriminalserier för att behöva undra över vad som skulle hända ifall jag verkligen stämde träff med "franklin" eller "baker" i mörkret klockan 23.00 en måndagskväll. Vilka båda för övrigt lämnade mobilnummer som varken Hitta.se eller Eniro kan spåra till ett namn, surprise surprise. Populärkulturen har lärt mig att anonyma kontantkortstelefoner är det säkraste kännetecknet för en mördare, näst efter torterade djur i barndomen.
Nästa gången jag träffar poliserna i bekantskapskretsen ska jag föreslå dem en ny beparingsåtgärd i svenska polisens spaningsarbete. Den är genialiskt enkel: lägg upp en annons på en iPhone 4G på Blocket och beta av buset vartefter mailen ramlar in i inkorgen.
Ibland blir det bara väldigt... fel.
Förlåt mig, Krister Henriksson - jag tar tillbaka precis allt.
"Nej nej, det var ju Krister Henriksson som spelade pappan," tillrättavisade jag henne med den milda stämma som endast nyttjas av den som är helt säker på sin sak.
Protester hördes från båda mina föräldrar. Minnet försämras ju när man blir äldre, det är inte deras fel. Så jag förklarade lugnt att Krister Henriksson självklart var pappan och att jag vet detta eftersom jag vid sisådär sju års ålder utvecklade en stark Krister Henriksson-fobi som ett resultat av första Vi hade i alla fall tur med vädret-filmen. Fobin föddes ur hans obehagliga framtoning och ohmylord hans röst som kröp in under skinnet, letade sig upp i huvudet och ställde sig att stampa på den stora röda knappen märkt med OBEHAGLIG. Än idag ryser jag vid tanken på hans träningsoverallsklädda uppenbarelse.
En minut senare -- och jag kan fortfarande inte tro det när jag skriver det -- hade jag både mina föräldrar och min husgud Google emot mig: Rolf Skoglund var pappan i filmen, inte Krister Henriksson.
Inför det motståndet var det bara att börja demontera min världsbild. Jag har alltså i över femton år varit rädd för helt fel man. Rysningar har gått ner för min ryggrad vid blotta åsynen av Krister. Matlustar har tappats, tv-kanaler bytts och garderober dubbelkollats innan läggdags. Wallander-filmerna? Glöm dem, inte en chans att jag någonsin frivilligt skule utsätta mig för han-som-inte-får-nämnas-vid-namn. Och så har min fiende hela tiden hetat Rolf Skoglund.
Världen jag somnar i ikväll är inte densamma som den jag vaknade i.
Jo jag vet. Förlåt.
... är väl bilden jag borde ha lagt upp.
Jag skulle kunna skylla tomheten här på att jag istället för att utsätta er för dåliga blogginlägg valt att inte lägga upp någonting, och därmed framhäva mig själv som rentav omtänksam för att inte ha bloggat. Men jag tror vi sparar den ursäkten till nån annan gång. Sanningen är, liksom jag, trött och oglamorös -- jag varit något så brutalt sysselsatt av nya jobbet (25 %) och gamla plugget (150 %) att saker som toalettbesök och diskning varit det närmaste fritid jag kommit. Jag tycker om att jobba och jag tycker om kurserna jag läser, men jag gillar faktiskt det här med fritid också. Även om man inte kan tro det.
Som en liten peace offering erbjuder jag en av de roligaste saker jag stött på på sistone, vilket ni nu helt korrekt tänker inte säger så mycket med tanke på övriga aktiviteter jag ägnat mig åt, men jag försöker, ok? Hur Mr Bean skulle se ut om han var med i filmen Avatar:
Källa: Facebook
Är jag förlåten nu? Kan vi vara vänner igen?
Gott Nytt År, vänner!
Och så var vi här i slutet av 2009. Precis som jag vill minnas andra året på gymnasiet, har detta andra år på universitetet nog varit det tuffaste. Insikten att jag bara har ett (1!) år kvar till examen gör mig komplett och totalt jagad-av-en-galning-med-kniv-livrädd och jag börjar mentalt förbereda mig på att plugga några år till, mest för att livet där ute i Verkligheten tycks så läskigt nu när jag precis avancerat från helt lost till rätt hemma i universitetsvärlden.
Och det där juicy avslöjandet jag lovade er då? De av er som känner mig utanför bloggen, eller befinner sig inom ryktesavstånd, vet redan om det. I slutet av sommaren träffade jag en alldeles speciell person, vilket en del av er redan vet men som jag medvetet -- i sann hemlighetsfull superstjärna-anda -- i stort sett har hållit utanför bloggen. Han är en stor del av förklaringen till att jag överlevt hösten i så pass bra skick och, tillsammans med skolan, också en förklaring till att bloggen under hösten hamnat i skymundan. Han heter Henrik och kommer nog att figurera här på bloggen i större utsträckning framöver. Det är med honom jag nu kommer fira in det nya året, honom och vänner som Hanna och Erik, och jag ser verkligen fram emot att kliva över tröskeln till 2010.
Gott Nytt År allihopa – vi ses nästa år!
Årskrönika 2009.
Årskrönikor, vet ni. Jag tänkte inte skriva någon i år. Sen började jag läsa sammanfattningarna (del ett och två) som jag skrev förra året över 2008 och insåg det totala underhållningsvärdet för mig själv och som vanligt segrade egoismen. Observera att jag inte har några som helst förväntningar på att ni ska läsa igenom allt detta, för det är varken något spektakulärt år eller, för den delen, blogginlägg. Gå och koka er en kopp kaffe, läs en bok eller gör något annat intressant och läs kommande inlägg istället. Det kommer lite senare och innehåller ett riktigt juicy avslöjande med något jag undanhållit för en del av er i flera månader.
Men läser ni fortfarande? Vad sa jag nyss? De juiciga grejerna kommer ju i nästa inlägg. Jaja, visst, läs vidare men skyll inte på mig när ni får tangent-avtryck i pannan efter att ha somnat över datorn.
Året 2009 började inte helt unikt med ett kallt januari, runt -25 grader, och en tenta i redovisning som avslutade Företagsekonomi A-kursen. I februari inleddes kursen Nationalekonomi A och tillsammans med Fia i Göteborg upplevdes en utekväll på gayklubben Gretas som i den personliga historieboken refereras till som en av de roligaste i mitt liv. Att stå på discodansgolvet omgiven av glada bögar och sjunga Dancing Queen är ett av De Mest Fulländade Ögonblicken Någonsin.
I gråblaskiga mars rullade livet vidare med bristande lust och alldeles för många nationalekonomiska teorier om saker som aldrig händer. Dock bokades en resa till värmen och första april for jag och Hanna till Gran Canaria. Vi drack oss fnissiga av drinkar på balkongen, lade oss innan pensionärerna varje kväll och brände oss knaperstekta och flagnade som reptiler, flera flaskor solkräm till trots.
Maj firades in med ett rejält Valborgsfirande i sann Uppsala-anda. Jag blev 22 år ung och firade med tårtkalas och rekord i antal personer i mitt lilla kök. I juni avslutades vårterminen med den kurs på universitetet jag troligtvis förträngt allra fortast och mest, internationell makroteori. Jag åkte hem till Dalarna över sommaren, jobbade rumpan av mig och drabbades av stor sorg när min älskade följeslagare laptopen Dennis efter 2,5 år stod inför döden.
Juli var jobb, jobb och mer jobb i en outfit vi här på bloggen enades om såg ut som en tandsköterskeoutfit (och inte av vuxenlek-sorten). Vi byggde blöjtårta, slog vad som bebisar och gnällde över det dåliga vädret, när det inte var för varmt och vi klagade på det. Solen strålade över augusti när jag rymde från jobbet till en underbar vecka i Göteborg, kantad av värme, vänskap och havsbad. Sommaren avslutades med en stor kräftskiva med Uppsala-gänget och hösten inleddes med Företagsekonomi B.
September, åh, september! Jag konverterade officiellt till äppel-religionen när min fantastiska MacBook Pro (Denise, till minne av föregångaren Dennis) gjorde entré i mitt liv. (I skrivande stund är vi fortfarande lika kära). Anna Anka upprörde, jag fick finbesök från England av Lena, köpte kurslitteratur för över två papp och gnällde om det fram till oktober. Oktober blev en tämligen o-ombloggad månad, då mycket energi gick åt till skolarbete. Jag minns i efterhand inte så mycket av oktober och tror det beror på att det inte finns så mycket att minnas.
I gråa november tog vi efter många om och men svin-vaccin, hade biverkningsbingo och kläckte tillräckligt många gå-baklänges-skämt för att räcka en livstid. Med hjälp av vänner och marknadsföringskursen tog jag mig igenom årets värsta månad, och in i december, som slog rekord i minst blogginlägg. Jag upplevde ren magi på Lars Winnerbäcks konsert i Uppsala och pluggandet for fram i 180 knyck tills jullvoet kom, och jag fick fira en vykorts-vit och kall jul med familjen uppe i Dalarna.
Phew! Så var hela 2009, minus 8 timmar och 50 minuter, avklarat. Hej framtidens Anna från 2010 som är den enda som orkat läsa hit.
Julvärd 2009. Vem vill ni se?
Min personliga favoritkandidat till platsen är Mark Levengood. Momintroll och mystomte i ett -- vad mer kan man seriöst begära av public service på julafton? Annars skulle jag gärna tänka mig att se Magnus Betnér i rutan som total mys-kontrast. Jag har en känsla av att hans ironiska bitterhet skulle gå rakt igenom sisådär 4 miljoner tv-rutor och få de mest inbitna julfantatiker att konvertera. Misstänker dock att SVT:s internrekrytering kommer vaska fram nån som Anders Lundin eller Peter Settman.
Vem vill ni se som julvärd 2009 och varför? Blondinbella? Mikael Persbrandt? Zlatan? Filip & Fredrik? Anna Anka? Eller INTE se för den delen. Ordet och fantasin är fri!
Den där grissjukan alltså...
Jag tvekar. Min uppväxt präglas trots allt av en allt annat än hälsosam konsumtion Arkiv X och följaktligen vet jag mycket väl att det är exakt något sådant här Cigarette Smoking Man och alla andra MiB skulle hitta på för att massinjicera folk med alienvirus. Det som jag själv kan se starkt talar emot en sådan teori är väl snarast den samordningsförmåga ett sådant projekt skulle kräva. Bara att föreställa sig fyra personer som ska enas om snacks till fredagsmyset och sen applicera det på världen så inser man att det troligtvis krävs lite mer än en after work-middag i FN.
Kanske borde man vänta lite när de börjar vaccinera? Se om folk börjar droppa ner döda runt omkring en med vaccinationssprutan i armvecket. Fast tänk om man skulle åka på virusskiten då? Och jag kommer bli ihågkommen för omvärlden som VÄGRADE VACCINATION: 22-ÅRIG KVINNA DÖD I SVININFLUENSAN, underrubrik: Läs hennes blogginlägg exklusivt i Expressen.
Äh, lika bra att ta vaccinations-skiten i alla fall. Om så bara av anledningen att om inte sjukdomen skulle ta kål på mig (jävla uttryck förresten, vad har rotfrukten med döende att göra?), skulle alla redan uttjatade svininfluensaskämt garanterat göra det.
Åh min blogg, jag har inte övergivit dig.
Jag måste uttrycka hur imponerad jag är över den stadiga skara som klickar in här, dagligen, trots att uppdateringen varit minst sagt kass på sistone. Hoppfulla, trogna läsare, eller bara jävligt nyfikna -- jag bryr mig faktiskt inte i vilket. (Okej, lögn, jag skulle offra en kroppsdel för namn på vem som döljer sig bakom varje plutt i besöksstatistiken). Ge mig nån dag så kör vi igen sen, okej? Så får vi se om ni vill ha mig tillbaka.
PS. Bara lite by the way, till både er hoppfulla och nyfikna: Bloglovin är en (oftast) smidig sida som samlar nya inlägg från de bloggar man läser. Spar en himlans massa tid men framför allt frustration över dessa jävla bloggare som inte uppdaterat idag helleeer.
HJÄLP, jag behöver er hjälp!
Nu behöver jag verkligen lite inspiration av er, mina käraste bloggläsare, som trots allt (får jag förutsätta) frivilligt irrar runt här i röran av mina ord. Jo jag vet att vi gör det här med sexmånadersintervaller -- jag frågar vad ni vill ha mer och mindre av, ni svarar, jag fortsätter i princip på samma spår -- och varför bryta en fungerande tradition? Jag behöver ju er.
Så: leta fram något i ert åsiktsförråd och ge mig. Jag säger tack snälla rara sötaste på förhand och menar varje ord.
Vilken typ av inlägg gillar ni? Vad får det att pirra till lite extra? Vad saknas? Finns det delar av mitt liv ni skulle vilja läsa mer om på bloggen? Hur personlig ska jag vara? Vill ni läsa mer sådant eller borde jag hålla mig till ytligare haha-felstavad-skylt inlägg? Frågestund? Vill ni veta något om de där åh-så-tjejiga grejerna jag faktiskt också gör? Foton? Recensioner, film, mat, silverbesticksputsning, skola, hamsterskötsel, annat?
Big Facebook-brother is watching you.
Hur sjutton hittar Facebook förslag till "Personer du kanske känner"? Här har jag gått och trott att det är baserat på något så simpelt som gemensamma vänner/grupper/partyfoton, det är ju sådana som brukar dyka upp. Döm min outgrundliga förvåning när jag får en vänrekommendation på en amerikansk tjej, Sherry, som jag glömt att jag mailade med i sexan-sjuan. På en annan dator, en annan e-mail som för länge sedan upphört att existera (något med cherryanna vill jag minnas, för jag tyckte det vore fräsigt att ha ett mailnamn med en frukt i. Fråga inte). Jag har ffs till och med bytt efternamn sedan dess.
Denna Sherry har jag inte haft någon som helst kontakt med på över 9 år och vi har exakt noll och inga gemensamma vänner. Någonstans i datorns mest antika nostalgi-mappar tror jag dock det finns sparade textdokument med våra mailkonversationer, vilket känns så där lite lagom lustigt -- Facebook har bättre koll på mitt förflutna än jag själv.
Bloggbok. Or not.
För det första kan man i bloggboken inte ha rubriker i texten. Nähä, men skit i det då. För det andra, för det tredje och för det ad infinitum kan man inte ha fetstil, ändra font, kursivera, redigera textstorlek, marginaljustera, centrera.... Ja, det enda man faktiskt kan göra är att kopiera in ord i deras förinställda mallar med text i pekboksstorlek.
Så vad kostar det då? Tja, för 45 sidor kostar det 433 kr med om man väljer mjukpärm, hiskeliga 730 kr med hårdpärm. För att illustrera hur mycket som får plats kan jag tala om att mitt allra första inlägg tar upp 3 sidor. Jag skulle alltså få in ungefär 15 inlägg i en sådan bok. Med överslagsräkning, om vi antar att varje inlägg snittar på 2 sidor och jag har totalt 790 inlägg, kräver det totalt 1580 sidor för att rymma hela bloggen. I runda slängar skulle en bloggbok med mjukpärm följaktligen kosta 15 000 kr, med hårdpärm närmare 26 000 kr.
Ehhh... tills jag ser löpsedlar med rubriken "Helvetet fryser till is" tror jag det får vara för mig. Jag menar, för de pengarna kan jag lätt gå en kurs i bokbinderi och samtidigt trygga framtiden för en mindre afrikansk by. OCH få pengar över.
(Om någon PR-ansvarig på Solentro läser detta, kan jag vara villig att förhandla detta inläggs existens i utbyte mot -- säg, en inbunden bloggbok, hårdpärm, 1580 sidor).
Swedish summer is da shit (med betoning på shit).
När jag vaknade i morse var det något underligt på himlen utanför fönstret -- gulvitt, runt och gjorde lite ont i ögonen att titta på. Var det någon mer som såg det? Innan jag hann lista ut var det var eller fråga någon, försvann det dock bakom ett moln. Så nu antar jag att jag aldrig kommer få veta vad det var.
I-landsproblem #987 486 209
Mobilen ringer ju i tid och otid. Egentligen borde man ju inte ha olika ringsignaler för olika personer som ringer, utan beroende på vem som står bredvid. Nu måste man hitta EN ringsignal som är lite lagom rolig (men inte FÖR rolig om man måste svara ex. i närheten av morföräldrar) och som är representativ för mig (eftersom alla vet att hela personligheten sammanfattas i ringsignalen), samtidigt som det inte får vara en FÖR bra låt eftersom man garanterat tröttnar på den efter ett tag. Dåligt. Dessutom ska det vara något man kan stå för inför en hörsal med 300 personer ifall man glömmer stänga av ljudet på föreläsningar (fråga killen som hade Elena Paparizous 'My Number One' som ringsignal hur kul han tyckte det var). Hrm. Knepigt det där.
Och sen när man väl valt eländet (Abba eller Lars Winnerbäck) hamnar man i den där nedriga invänjningsperioden när man inte insett att man bytt utan bara går runt och undrar varför den där låten spelas om och om igen. Så framemot augusti kommer jag väl börja svara i telefon igen.
Boksommar.
På nattduksbordet (jag fick ju lov att skaffa ett när jag inte hade böckerna längre) ligger just nu blandade titlar så som Champagneflickan (sann, om en svensk tjej som blir strippa i Köpenhamn), Historiens 100 viktigaste svenskar, Pappersväggar (skräcknoveller av underbara John Ajvide Lindqvist) och fjärde delen i Twilight (en serie jag inte blivit biten av -- haha...ha -- men slöläser ba'fatt). Har ni några boktips att dela med er av, vad som helst, så kliv dit i kommentarerna vettja!
Vår-renovering.
Valet om vad min eftermiddag skulle ägnas åt stod mellan:
1) att skriva rent föreläsningsanteckningar,
2) rensa datorn då det lediga hårddiskutrymmet är mindre än antalet fingrar på handen, eller
3) renovera om bloggen, vars design jag tröttnat på för lääänge sedan.
Det blev bloggen, som ni ser...kanske? (Om inte, hit that F5 button). Nöjd? Tja, hä få dug tills vidare.
