Som ett ytterligare bevis på att jag och nyhetsvärlden inte haft något stadigt umgänge på sistone upptäckte jag först igår att en ny Arkiv X-film ska släppas sommaren 2008. Det visade sig att till och med pappa visste det innan mig, vilket jag inte är helt bekväm med, men okej då.

Tydligen är det härmed bevisat att jag uppnått en ålder då nostaliggenen är fullt utvecklad. Man kan lugnt säga att jag under en period var ett hängivet Arkiv X-fan. Kvällen när jag träffade Gillian Anderson återfinns fortfarande bland de häftigaste i mitt liv. Jag hade en imponerande samling merchandise -- till och med Barbie-dockorna, kan ni tänka er? Ja, det kan ni förmodligen. Ett tag bar jag till och med -- håll i er nu -- runt på ett hemmagjort id-kort med Scullys bild och min killkompis hade ett likadant med Mulder. Det är dock över ett decennium sedan, så preskriptionstiden för pinsamhet har därmed gått ut. Jag kan inte längre klandras för mina handlingar och jag skäms inte alls när jag skriver det här. Inte ens lite grann.

Detta är vad som än så länge är känt om filmen: "The supernatural thriller is a stand-alone story in the tradition of some of the show's most acclaimed and beloved episodes, and takes the always-complicated relationship between Fox Mulder (Duchovny) and Dana Scully (Anderson) in unexpected directions." Det låter ju lovande, särskilt det sista då jag tycker några pussar på nio jädra säsonger är väldigt snålt. Om de sen kunde rädda världen också, ja, då är det väl att betrakta som en trevlig bonus. The truth is out there.

Familjen prenumererar på ett antal inredningstidningar, bland annat Sköna Hem. Jag bläddrade i det senaste numret och hamnade mitt i ett slags hemma-hos-reportage hos Monika Ahlberg, en kvinna i fyrtioårsåldern som bor på Djurgården och tydligen har gett ut kokböcker samt ska få ett eget tv-program. Efter att ha läst artikeln var jag rätt mållös, jag vet inte vad jag ska säga utan låter ett par citat ur texten tala:

• "Monika är djupt rotad på Djurgården. För många är hon till och med en symbol för tillvaron på ön."
• "Hennes bok Rosendals trädgårdskafé blev en bestseller med en upplaga på omkring en kvarts miljon, mer än en populär deckare brukar komma upp i. Hennes verk blev också början till en flodvåg av matböcker, i dag minst 300 titlar om året."
• "En gång om året äter Monika och Tommy middag med kungaparet, ett inramat fotografi i guldram minner om det."
• "Självklart har de minnesmärken av sina många vänner inom kulturvärlden." (följt av ett långt stycke namedropping).
• "Trädgården används till midsommarfester, en tradition som Monika instiftat. Alla grannar är inbjudna. Grannsämjan är god, det framgår genast."
• "I somras lagade hon mat på [sonens] fotbollsläger. Ett tjugotal hungriga killar, plus tränarna, skulle utfodras i fem dagar. [...] - Efteråt ville alla killar bli kockar, skrockar hon belåtet."
• "I blomsterhandeln hälsar man bekant på Monika; även detta är ett ställe hon ofta besöker. En äldre dam kommer gående och Monika placerar ett stort grönt hjärta utanpå hennes kappa. Damen skrattar hjärtligt. En äldre man råder blomsterhandeln att anställa Monika, "då skulle ni nog få fart på kommersen."
• Och så avslutningen: "... och på podiet i kaféet finns en stor färgbild av fotografen Denise Grünstein. Monika sätter sig bekvämt till rätta under bilden. Hon och Denise är väninnor." Slut på artikeln.

Vid det här laget gav jag mig själv självbehärskningspoäng för att ha lyckats låta bli att gå ut och kräkas.

Hur denna Monika är som person har jag ingen aning om, fantastisk eller inte är det inte hennes fel hur artikeln låter. Textens ton och formuleringar är bara motbjudande. Egentligen borde jag riva ur och spara artikeln, för att ta fram och läsa när jag börjar fundera om jag trots allt borde ha valt Handels. För mig är tonen i artikeln ett exempel på livet jag inte vill leva - ett liv som går ut på att på alla vis försöka imponera på människor som inte bryr sig ett dugg om mig så länge jag inte är imponerad av dem och/eller kan göra dem tjänster. Jag vill aldrig bli en sådan människa.

Inspirerad av de nyinköpta engelska minimuffinsformarna (som jag klokt nog valde bort i denna experimentomgång) och med oväntad fritid sedan jag befriats från matematikens börda, kavlade jag igår kväll upp ärmarna och bestämde mig för att bryta ny mark inom muffinsbakandet. Bland huvudingredienserna återfanns mörk choklad, vit choklad, Daim och kolasås.

Medan jag botaniserade bland ingredienser och mixade och matchade över gränserna för det traditionella muffinsbakandet, kände jag mig stundtals inte helt olik en av våra manliga vänner, som lössläppt i köket får Per Morberg att framstå som alldaglig. Det var lite djungelexpedition över det hela, vad som helst kunde hända. Mamma vandrade regelbundet förbi köket och skakade på huvudet åt mig.

Resultatet: Mycket disk. En hel del muffin utanför formarna. Sju olika smakkombinationer. Totalt 24 muffins varav två som utseendemässigt möjligen skulle ha dugit åt Bree Van De Kamp. (Nej förresten). Nu återstår bara att hitta någon som vill assistera mig med att äta upp dem.

Idag har jag varit hos farbror doktorn. Eller nej, tant biomedicinsk analytiker, men det låter inte riktigt lika catchy. I alla fall: jag skulle stickas i armen och jag märkte att tjejen som fått i uppdrag att göra det verkade aningen osäker (jag kom på mig själv med att titta efter en "Ny på jobbet"-bricka, ni vet sådana som nyanställda i butiker brukar ha). Detta kan bli intressant, tänkte jag med bakhuvudet fullt av minnet från förra gången någon osäker försökte sticka mig och jag ett tag efteråt uppträdde under artistnamnet "Anna, den mänskliga nåldynan".

Efter en god stunds petade på mina armar siktade in hon sig på ett kärl, spritade och stack till. Aj en liten stund... men inget blod. (Borde jag ha varnat känsliga läsare? Bättre sent än aldrig). Jag tyckte så synd om henne, hon såg alldeles förtvivlad ut när hon letade runt med nålen efter kärlet som tydligen gått alldeles upp i rök. Stackarn. Efter en stunds mödosamt letande fick hon lite generad kalla på förstärkning i form av en stadig finska som till slut lyckades leta upp ett dugligt kärl i andra armen så att de fick sina rör blod.

Jag förstår inte om det är mig det är fel på eller ej -- ibland har jag fina kärl och ibland inte, det verkar bero på vem som sticker. Kanske är mina kärl lite blyga. Jag får väl konsultera den medicinska expertisen i min närhet, praktiserande undersköterskan Fia (blivande Syster Emilie får vänta åtminstone tills första praktiken är avklarad... eller examen). Fia har berättat hur hon blivit yrkesskadad av sitt jobb och omedvetet glor efter folks kärl, även utanför sjukhuset. Och kanske borde man lära sig något om det ifall man ska till att knipa en man i vit rock. "Vilka fina kärl du har" borde ju vara en raggningsreplik som åtminstone ger poäng för orignalitet.

Igår fick jag en vision. Jag lovar och svär vid alla gudar jag inte tror på och regelbundet smädar, det var en vision. En riktig vision i fullfärg, Gud i brinnande busken-style, the whole shebang. Nu såg jag inte Gud, men väl något nästan lika bra: mitt framtida vardagsrum.

Vad jag såg var följande: en grå soffa, en rosa filt, rosa/svarta kuddar och en vit tavellist med böcker + tavlor som går i svart, vitt, silver och rosa. Plötsligt föll alla bitar på plats. Allt tvivel, alla frågor inom mig smälte bort som snön en varm aprildag och allting blev löjligt glasklart. Det är ju så det ska vara. Det är ju JAG.

Det tog flera timmar för mig att somna efter det. Vågor av kreativitet fortsatte att skölja över mig -- jag såg tavlor framför mig, de jag ska tillverka så fort jag får lägga händerna på några deep edge-ramar; hur jag kan komma undan med det snygga soffbordet från Mio och vart mina Mylonit-lampor ska stå. Mina ögon är öppnade och jag vet med en fanatikers övertygelse att det här är enda sättet det någonsin skulle kunna bli på. Oh, I can see clearly now, the rain is gone...

Redan för ett par veckor sedan var det dags. Hur gärna vi försökte att låta bli att titta gick det inte att undgå - första grannen hade monterat upp sin julbelysning. Ja, mina damer och herrar, en osymmetrisk ljusslinga runt ytterdörren/verandan. Mamma och jag såg på varandra och sa med en ton endast De Som Varit Med kan använda: Nu har det börjat.

Och mycket riktigt. När mörkret sänkte sig runtom oss igår kväll ropade mamma och pekade ut genom fönstret. En av grannarna har monterat en ljusslinga inte runt sin dörr, inte i ett träd, inte runt sin veranda utan runt hela sin tomt. Den måste vara minst vad? tjugo-trettio meter lång, I kid you not.

Ljuskriget är som en nedåtspiral som för varje vinter drar med sig fler och fler grannar. Varje år urartar alltsammans till en tävling där den som lyser mest vinner (oklart vad, men ge det någon säsong instiftas säkert en vandringspokal i bästa Robinson statyett-stil). Tro inte att man kommer någon vart med diskreta ljus i en gran, nej, vill man vara med i matchen ska det blinka och lysa, gärna i olika färger och formationer som t.ex. tomtar, renar och snögubbar.

I all sin smaklöshet har det ett underhållningsvärde man inte kan förneka. Närmare jul blir det lite Las Vegas-känsla över hela gatan. Ändå kan jag inte hjälpa att tänka samma tanke som när jag ser de överdimensionerade Hummrarna inne i stor-Stockholm: vad kompenserar man för?

Svensk mark under fötterna. Det känns... ja, bra faktiskt. Efter att ha varit på resande fot i över tolv timmar är det skönt att nå någon slags mål, även om det inte är hemma-hemma utan mormor och morfar-hemma. Men med hemlagade köttbullar, svensk mjölk och Annas pepparkakor kan jag knappast klaga.

Resandet gick bra över lag, ingenting speciellt att rapportera annat än att jag för tredje gången smugglat en pincett förbi säkerhetskontrollen (första gången upptäckte jag det i efterhand; andra gången glömde jag checka in den och körde med gsg-metoden -- går det så går det -- och nu tredje gången var det bara ett test). Det har dock sina fördelar med att flyga små flygplan till små flygplatser; mindre förseningar och bagaget kommer betydligt snabbare. Och 553 kronor t/o/r till London får man faktiskt inte säga mycket om.

I morgon blir det tåg hem, jag är i Mora runt halv fyra, insch SJ och Tågkompaniet. Det blir till att packa upp och sedan packa igen -- vi får nycklarna till lägenheten nästa vecka och det är en hel del pryttlar som ska köras ned. Men gäsp, det får bli en annan dag.

Det har blogginlagget borjade nedskrivet pa en servett, inne pa min favorit thai-restaurang ett stenkast fran Piccadilly Circus/Regent Street. Har i London ar det rush hour for fullt,  trafiken ror sig knappt markbart och det ar manniskor overallt. Julen och julfirandet har ar i full gang; butikerna ar fulla av pynt och kafeerna lanserar sina "juldrycker." Oxford Street skulle kunna misstas for the Strip i Las Vegas med alla ljusdekorationer blinkar fran varuhusfasader och butiker.

Flygresan hit igar gick bra, forutom att jag blev bitter med tre timmars vantetid pa Skavsta utan internet (tjejen i souvenirbutiken hittade inte nagra kort till det tradlosa natverket)... Vaskan dok upp som den skulle och Lena likasa. Det var morkt nar vi akte till henne igar och jag ar inte riktigt saker pa hur man hittar till hennes lagenhet, darfor sitter jag nu pa ett internetkafe och vantar pa att hon ska sluta jobba (hon jobbar over idag, oklart hur lange).

Hela dagen har jag rannt runt inne i butiker inne i centrala London. Mest fonstershopping, kan jag lugna er med, sarskilt eftersom jag spenderat mest tid inne pa Harrods. Ett limefargat underlagg for kladdiga skedar (!) och ett par monstrade minimuffinsformar blev de enda inkopen. Ja, och sa lite Godiva-choklad. Host. Hos kosmetikagamarna hann jag med en intressant provsminkning (jag sager bara: ROTT lappstift) och hamnade ocksa pa Diors smyckesavdelning tillsammans med en enligt min gaydar mycket homosexuell fransk forsaljare som lystrade till namnet Adrien. Han spretade glatt med lillfingret varje gang han upprepade hur looovely jag var i guld. Sa vitt han vet har jag en mamma nagonstans som forvantar sig att fa ett diamanthalsband for 18 000 kronor (ledsen mamma, men jag kopte det inte).

Nu varker mina fotter som bara den och jag tror Lena ar pa g att sluta, om inte annat ar min internet-tid det. Jag vill bara papeka att jag forvantar mig cred for det har inlagget, inte bara for att jag betalat dyra pengar enkom for att kunna uppdatera utan ocksa for att jag stapplat runt den senaste timmen och letat internetkafem, vilket inte borde vara svart i centrala London men det ar det. Jaja. Nu ska jag utova mitt daliga inflytande pa Lena och se till att vi far Ben & Jerry's-glass ikvall ocksa. Pa aterskrivande.

Varje morgon borde kickstartas med ett nationellt prov i matte c. Not! Men nu är det avklarat, woopdido utan sarkastisk underton. Lagom mör efter fyra timmar med mastodontprovet som förbrukade flera dagars hjärnaktivitet stapplade jag ut från det kvava uppehållsrummet, och min lärare undrade glatt vad jag nu skulle göra resten av terminen. Sovmorgon, var det i min mening uppenbara svaret. "Du kanske vill börja med D-kursen?" Lika glatt svarade jag "vi får se" och jag hoppas för hans skull att han inte tolkade det som ett medgivande.

Efter det är minnesbilderna något vaga, men jag tror jag lunchade med Emilie, träffade en flörtig bankman och virrade runt på stan. Till slut landade jag i en massagestol på pappas jobb och min gud, Jacuzzi har bestämt fått sällskap på "när-jag-blir-rik"-listan. I början kändes det lite som att stolen när som helst skulle kunna glufsa till och ta en tugga av en, men känslan passerade rätt snabbt. Tidsmässigt var det ungefär där min IQ nådde absoluta rock bottom.

Nu ska den här lobotomerade blondinen sammankalla de sista vakna hjärncellerna och i en gemensam kraftansträngning försöka organisera det sista av överlevnadsutrustningen för en vecka i London. Jag har paraply. Jag har raggsockor. Jag har dalahästar i choklad. Jag klarar mig nog.

Mp3-spelaren, mitt hjärtebarn, har återvänt till min famn. Fast det är inte riktigt sant. Så som jag tolkar utskriften med arbetshistoriken har de gett upp efter ett tag och bytt ut hela spelaren. Dock inte innan de hann byta ut hårddisk och lite annat på min gamla, haha. Men rätt åt dem om de inte undersökte huvudfelet direkt.

I onsdags var det 2.5 vecka sedan jag lämnade in den, och eftersom jag hemskt gärna vill ha den när jag åker till London nästa vecka (wtf, åker jag nästa vecka?) ringde jag då till Expert för att höra om den var på gång. De i sin tur måste ha pratat med iRiver, för tittar man på arbetshistoriken ser man att spelaren är registrerad som "mottagen" just i onsdags, sedan lagad och postad igår. Man ska aldrig underskatta betydelsen av att sticka en blåslampa där bak på folk.

På arbetshistoriken står också att ett av felen var ett "mainboardfel", vadnudetkanbetyda (någon?). Min gissning är att de inte visste själva. Lagom mushy i hjärnan efter eftermiddagens matteprov (two down, one big motherf***** to go) ska jag nu försöka konstruera det ultimata filträdet. Det måste finnas ett optimalt sätt att organisera sin musik, det måste det, och jag skall finna det!

Men om det blir ikväll återstår att se.

Betalning i efterhand.

Vi har i en kontroll funnit brev från er med för lite eller utan porto.

Anteckning:

1 st. Inrikes Frimärkt 1:a klass 500g skrymmande, rätt avgift: 44 kr, frankering: 33 kr.

Avgift för skrymmande tillkommer när brevet är bredare än 25 cm eller tjockare än 3 cm.

Med vänlig hälsning,

Posten Kundtjänst

Medföljde gjorde också ett inbetalningskort på 36 kronor.

Update: Efter ett samtal till kundtjänst är räkningen numera makulerad. Jag låter ändå inlägget stå kvar, av principskäl.

Säljandet på Tradera är min nya drog. I runda slängar har jag sålt för 3000 under de senaste tre veckorna (är det sådant här Skatteverket hotar till sig användaruppgifter för att få reda på?), bara gamla saker jag inte vill ha längre. Lite kläder -- några tröjor, ett par jeans, en jacka -- och ett par handväskor. Ständigt är jag numera på jakt efter nya saker att sälja; nu när jag fått slut på egna saker har jag lovat att ta itu med mammas.

Tre tisdagkvällar i rad har jag suttit framför datorn och faktiskt pratat med skärmen med uppmaningar som kom igen, höj då! Jag lovar, de som inte har suttit de sista minuterna på en auktion och sett budgivare kriga upp priset för varje sekund kan inte veta hur skön kicken är. Handväskor verkar vara det som går allra bäst, jag tror jag har sålt varje handväska för avsevärt mer än inköpspriset. 

Förutom att det är roligt att tjäna pengar (nä-hä?) går jag också igång på att pyssla med saker runtomkring auktionerandet. Att ta foton, göra fotokollage, skriva objektsbeskrivningar och hitta smickrande adjektiv är hur skoj som helst. Jag förstår bara inte dem som ljuger om sakerna de säljer, t.ex. påstår att handväskan är äkta när den så uppenbart är fejk. Sådant är bara så fult, jag skulle aldrig någonsin kunna göra det. Även om jag inte nödvändigtvis tror jag Gud ser mig, lär tomten göra det. Och det är definitivt illa nog, om inte värre.

Mitt ben är fortfarande argt -- jätteargt. Det lider av sviterna efter mina senors (?) kamp på liv och död i förrgår. Jag haltar (!) runt som den värsta doktor House, vilket har ett underhållningsvärde man inte ska underskatta. Tyvärr utan den coola käppen, vilket jag anar skulle kunna vara höstens it-accessoar. Det finns kryckor någonstans ute i garaget, men landstingets budgetgråa plastkäppar känns liksom inte som samma sak.

Min personliga sjukgymnast konstaterade efter lite böjande och klämmande att jag inte är döende, och om hon säger det får jag väl tro på det. Muskelsträckning, gissade hon på. Min teori om att det är en alien som använder min vad som kokong var hon däremot inte särskilt imponerad av. Nåja. Jag haltar väl vidare får vi se vem som har rätt. När en slemmig grön varelse med mandelformade ögon klättrar ut ur min vad förväntar jag mig en rejäl ursäkt, jag säger bara det.

Förra veckan satt jag på tåget mellan Borlänge och Mora i Tågkompaniets våld. Blicken vandrade under färden runt i vagnen och fastnade på en av tågbolagets reklamskyltar på väggen, där det stod om hur man garanterat får lägsta biljettpris vid internetbokningar. Under rubriken och bilden stod sedan med glada bokstäver Så enkelt att vi själva klarar av det!

Jag upprepar: Så enkelt att vi själva klarar av det! Wtf, vad är det för slogan? Och än mer intressant, vilket budskap hoppas man förmedla? Visserligen pratar vi om företaget som ett tag hade tåg som inte tål minusgrader i det som ibland kallas södra Norrland, men ändå. Satt det några reklamnissar runt ett bord och försökte brainstorma fram en slogan som sammanfattar Tågkompaniet -- "Om till och med idioterna på Tågkompaniet fixar det, blir det inga problem för dig oavsett hur korkad du är -- det är bra grabbar, men hur gör vi det mer catchy?"?

Jag skulle så gärna vilja veta.

Idag verkar det som att var och varannan tjej kallar sig för modell. Kravet är tydligen en digitalkamera, en internetuppkoppling och ett användarkonto på någon modellsida, såsom denna och denna (den sistnämnda erbjuder möjligheten att skräddarsy sökningarna, t ex 131 cm långa modeller med 120 cm bystmått, vilket tråkigt nog inte gav några träffar). Visst finns det både fotografer och modeller med seriösa ambitioner och talang, men hos en fascinerande stor skara saknas både och. Vilket förstås har potential att bli -- och blir -- fruktansvärt roligt.

Själv har jag för länge sedan accepterat att jag inte är traditionellt modellmaterial. Längden, det är längden förstås -- de 160 cm långa supermodellerna lyser ju med sin frånvaro bland de stora modellnamnen. Men när jag var inne på en modellsida började jag fundera -- med tanke på vilken värld vi lever i borde det väl rimligtvis finnas en nisch inom klädindustrin som fokuserar på kläder till dvärgar och kortväxta? Och därmed också ett behov av modeller som bär upp kläderna?

Där skulle jag kunna komma in. Jag menar, supermodeller ska ju vara ungefär en halvmeter längre än vanliga människor. Det är ju perfekt, jag skulle kunna bli alla dvärgkvinnors ideal!

Dags att sova nu, Anna.

Varenda bok jag kunde komma över läste jag

Och jag spydde aldrig vid kullen på 4H-gården

Behövde aldrig ungdomsvården

Den enda som aldrig rökte

Den enda som aldrig fuskade på proven - då lär man sig ju inte något

Hello Saferide, Säkert - jag gillar Annika Norlins musik, oavsett vad hon uppträder under för namn. 2006, Vi kommer att dö samtidigt, My best friend, Och jag grät mig till sömns efter alla dar (citerad), The quiz, Allt som är ditt... listan blir gärna lång. Jag har till och med överseende med den ibland bristande grammatiken, och det är stort för att komma från mig.

En del av hennes musik får man lära sig att tycka om, ge tid att växa, men i många av hennes låtar med få undantag finns det ändå något som tilltalar mig på ett eller annat sätt. Igenkänning kanske. Hennes självironiska ton eller förmåga att sätta fingret på små detaljer. Inte vet jag. Men tycker om gör jag, och bara det räcker förbannat långt.

Dom säger vad kul att vara ung och fri

Fri från vad då - från förpliktelser? Tjenare.

Man skulle vara horan, madonnan, smart och korkad på samma gång [...]

Tack kära år som går

Tack kära år som lägger en paus mellan nu och då, och en paus mellan dig och mig [...]

Vilken jävla lögn att det ska vara ens bästa tid,

vilken jävla lögn att det ska vara ens bästa tid!

Jag skulle vara produktiv. Jag skulle hinna räkna matte, fjärde kapitlet, och kanske dammsuga åtminstone halva huset. Istället försvann tiden, jag hamnade hos Emilie och därefter med choklad, kaffe och en kelsjuk katt framför nyaste Grey's-avsnittet. Jag är en dålig, dålig människa med dålig, dålig självkontroll.

Och nu ska jag gå och äta lunch, trots att jag egentligen inte alls är hungrig, och sedan åka till jobbet för att se vad mina små tanter och farbröder hittat på på sistone. Förhoppningsvis är de glada och snälla, jag behöver det just nu. Sedan ska jag komma hem, sova ett par timmar, och återvända till gamlingarna. I morgon kväll är det mycket möjligt att precis det jag behöver är att klä ut mig till något skräckinjagande, dricka lite vin och spöka offentligt. Jag och alla helgonen.