Redan för ett par veckor sedan var det dags. Hur gärna vi försökte att låta bli att titta gick det inte att undgå - första grannen hade monterat upp sin julbelysning. Ja, mina damer och herrar, en osymmetrisk ljusslinga runt ytterdörren/verandan. Mamma och jag såg på varandra och sa med en ton endast De Som Varit Med kan använda: Nu har det börjat.

Och mycket riktigt. När mörkret sänkte sig runtom oss igår kväll ropade mamma och pekade ut genom fönstret. En av grannarna har monterat en ljusslinga inte runt sin dörr, inte i ett träd, inte runt sin veranda utan runt hela sin tomt. Den måste vara minst vad? tjugo-trettio meter lång, I kid you not.

Ljuskriget är som en nedåtspiral som för varje vinter drar med sig fler och fler grannar. Varje år urartar alltsammans till en tävling där den som lyser mest vinner (oklart vad, men ge det någon säsong instiftas säkert en vandringspokal i bästa Robinson statyett-stil). Tro inte att man kommer någon vart med diskreta ljus i en gran, nej, vill man vara med i matchen ska det blinka och lysa, gärna i olika färger och formationer som t.ex. tomtar, renar och snögubbar.

I all sin smaklöshet har det ett underhållningsvärde man inte kan förneka. Närmare jul blir det lite Las Vegas-känsla över hela gatan. Ändå kan jag inte hjälpa att tänka samma tanke som när jag ser de överdimensionerade Hummrarna inne i stor-Stockholm: vad kompenserar man för?