Idag har jag varit hos farbror doktorn. Eller nej, tant biomedicinsk analytiker, men det låter inte riktigt lika catchy. I alla fall: jag skulle stickas i armen och jag märkte att tjejen som fått i uppdrag att göra det verkade aningen osäker (jag kom på mig själv med att titta efter en "Ny på jobbet"-bricka, ni vet sådana som nyanställda i butiker brukar ha). Detta kan bli intressant, tänkte jag med bakhuvudet fullt av minnet från förra gången någon osäker försökte sticka mig och jag ett tag efteråt uppträdde under artistnamnet "Anna, den mänskliga nåldynan".

Efter en god stunds petade på mina armar siktade in hon sig på ett kärl, spritade och stack till. Aj en liten stund... men inget blod. (Borde jag ha varnat känsliga läsare? Bättre sent än aldrig). Jag tyckte så synd om henne, hon såg alldeles förtvivlad ut när hon letade runt med nålen efter kärlet som tydligen gått alldeles upp i rök. Stackarn. Efter en stunds mödosamt letande fick hon lite generad kalla på förstärkning i form av en stadig finska som till slut lyckades leta upp ett dugligt kärl i andra armen så att de fick sina rör blod.

Jag förstår inte om det är mig det är fel på eller ej -- ibland har jag fina kärl och ibland inte, det verkar bero på vem som sticker. Kanske är mina kärl lite blyga. Jag får väl konsultera den medicinska expertisen i min närhet, praktiserande undersköterskan Fia (blivande Syster Emilie får vänta åtminstone tills första praktiken är avklarad... eller examen). Fia har berättat hur hon blivit yrkesskadad av sitt jobb och omedvetet glor efter folks kärl, även utanför sjukhuset. Och kanske borde man lära sig något om det ifall man ska till att knipa en man i vit rock. "Vilka fina kärl du har" borde ju vara en raggningsreplik som åtminstone ger poäng för orignalitet.