Mitt rum igår var den ultimata sinnebilden av kaos. I kid you not. En nedsläppt bomb skulle inte ha gjort någon skillnad, möjligen hade det städat upp lite.

Jag hade fått ett av de berömda sk "rycken". "Rycken" är återkommande inslag i mitt liv och resulterar vanligtvis i röra i klass med... ja, något extremt rörigt, följt av avancerad omorganisering och därefter stora högar med saker som ska bort ur mitt liv. Efter England har alla hämningar släppt; min humörnivå står i direkt paritet till mängden jag får slänga.

Medan jag stod med saker upp över armbågarna fick jag åtskilliga uppenbarelser. Så mycket av våra liv finns sparade i just alla de små sakerna. Biobiljetter daterade tillbaka till 94. Brev. Konsertbiljetter. Urklippta foton från en Halloween förra århundradet. Diplom för pepparkaksbygge. Gamla julrim (vad ger ni mig för: Att mumsa isig godis är så jätekul så jag tänkte att det skulle bli så med i jul). Minneslappar. Tidningsurklipp.

För att inte tala om allt jag skrivit under åren, i och utanför skolan. Jag fick en massiv släng dåligt samvete när högen av förbrukade papper och block bara växte och växte. Herregud, jag måste ju ensam vara ansvarig för utrotandet av åtskilliga regnskogar. Förlåt träden, förlåt mig. Jag hade ingen aning om att det var så illa, jag är som en deltagare i Du är vad du äter som får sin årsförbrukning pizza uppradad framför sig. Om jag kommer ihåg ska jag adoptera en sån där björk eller två eller tjugo som försök till kompensation. Jag avstår dock helst från diplomet, det finns något motsägelsefullt i att rädda ett träd och få något tillverkat av ett dött träd som tack.

Jag står i kassakön på Ica för att posta ett paket. Det är kväll och köerna ringlar sig långa av trötta människor som bara vill betala och gå hem. Plötsligt hörs ett illvrål som skär igenom trumhinnor rakt in i hjärnan, ett sådant bara ett argt barn kan utstöta. Detta följt av ett annat barns röst: "Du måste betala för den, Elin, du måste betala!"

Skrikandet och denna fras upprepas några gånger. Trötta människor vänder sig om i köerna för att lokalisera eländet. Det visar sig vara två barn som springer runt utanför kassorna, två flickor varav den ena gissningsvis är 2.5 och den andra 5. Den lilla gråter och springer fram och tillbaka med en oidentifierad vara i handen, storasyster jagar glatt efter.

Detta pågår under en stund som förmodligen inte är så lång som den känns. Människor muttrar och kassörskorna ler ansträngt. Till slut hörs en oengagerad röst. "Kom hit. Kom hit." Uppmaningen försvinner in i primalskriken. Mamman som tydligen stått i kön hela tiden har gett sig till känna. Efter ett antal låga upprepningar kommer barnen dit, den äldre knuffar den yngre som fortfarande gallskriker så till den milda grad att den stressade kassörskan erbjuder mamman att gå före i kön för att återställa lugnet i butiken. Mamman hör inte, hon meshotar halvhjärtat sitt gråtande barn.

Jag blir så trött. Vad är det med vissa föräldrar? Varför är det så förbannat svårt att ta ansvar och säga till sina barn? Jag har sett det i så stor utsträckning när jag jobbat inom barnomsorgen och det märks skrämmande tydligt på barnen hur föräldrarna beter sig mot dem. Ouppfostrade barn pratas det om -- ja, och vems fel är det?

Hade det varit valdag just då hade garanterat både jag, kassörskorna och de övriga kunderna utan minsta tvekan röstat på det parti, strunt samma vilket, som föreslagit införandet barnlicens.

Äntligen är flygbiljetterna bokade och klara. Jag flyger dit 14:e november och stannar till 22:a, till en total biljettkostnad på hela 581 (!) kronor. Att säga att jag ser fram emot det är dagens underdrift. Förutom att London-hungern, som var mättad när jag kom hem i juni, vaknat igen ska det bli så förbannat kul att återse Lena. Och inspektera hennes engelsman, förstås. Har han inte plommonstop och käpp blir jag besviken på riktigt.

Sann min natur har jag påbörjat en att göra-lista för mitt besök. I skrivande stund står där bland annat,

- Hälsa på familjen D och lilla Ni

- Köpa den där boken på Waterstones som jag ångrat sedan maj att jag inte köpte

- Dricka Starbucks (ni såg inte mig just referera till Starbucks) White Coffee Mocca

- Besöka vår thairestaurang

- Köpa en dyr handväska till mig själv och bedöva samvetet med ursäkten "julklapp"
- Äta pizza på Harrods
- Titta när de tänder julbelysningen på Regent's Street.

Innan jag åker har jag dock några härliga hinder att ta mig över -- de stavas matteprov. Min kära mattelärare kläckte i veckan den underbara idén att jag, förutom det mastodontprov på kapitel 2+3 vi har fredag veckan efter höstlovet, även ska göra ett gammalt nationellt prov tre dagar senare. Yes yes yes! Glädjesmurfen hoppar upp och ned och viftar med glädjeflaggan över att jag i veckan måste läsa in ytterligare ett kapitel och hela boken. Rättvist, kanske, men fan inte roligt. Hör ni några konstiga ljud kan det vara jag som fått bryt på derivatan av någon exponentialfunktion och går totalt berserk på Matematik 3000.

Idag ska mina föräldrar äta riktigt fin middag. Det är nämligen jag som är kock. Jag ska bjuda dem på en riktig middag med två, möjligen tre rätter som ett litet tack för hur mycket de ställer upp för mig, med lägenhet och budgivningar och efternamnstrassel och fan och hans moster. För säkerhets skull har jag också städat hela huset och köpt blommor, ifall det skulle gå åt fanders med maten.

Inte för att jag är någon dålig kock. Jag är väl någonstans mitt emellan, så där som man är när man inte har nog med erfarenhet för att ställa en säker diagnos. Jag har då åtminstone inte framkallat blixtar i mikron eller tänt eld på mixerstaven genom att försöka mixa en hel avocado (inga namn). Problemet är bara att pappa älskar att laga mat och han är superduktig. Jag älskar inte att laga mat och har en bit kvar till "superduktig". Ni kan ju räkna ut vem som står för måltiderna hemma.

Men ikväll är det som sagt jag som är ansvarig för tillagandet av födan och min far är lika portad från köket som Ebba von Sydow (FYI hysteriskt rolig ordvits). Han har redan listat ut att jag ska göra Flygande Jacob (en oskyldig fråga om grillad kyckling så var den hemligheten outad) till huvudrätt och till efterrätt har jag två alternativ, antingen frusen, vispad grädde med blåbär/hallon (perfekt för föräldrar som är rädda för kolhydrater) och/eller frusen vaniljvisp med Daimbitar (rekommenderas varmt!). Dock råkade jag äta upp Daimen igår, så det kan bli ett problem.

Röst 1: Jag kan inte bestämma mig om jag ska lägga ut en bild på min nya trenchcoat eller inte.

Röst 2: Den är ju väldigt fin och flera av dina vänner har bett om att få se den.

Röst 1: Ja, men tänk om jag blir stämplad som en modefjortis då. Det är ju illa nog att jag skriver om handväskor ibland.

Röst 2: Men det är ju din blogg. Du får väl skriva och göra vad du känner för, handväskor eller trenchcoats, du bryr dig väl inte så mycket om andra?

Röst 1: Nej... Lite grann kanske.

Röst 2: Du har ju köpt den. Om du vill visa upp den på din blogg, varför inte?

Röst 1: Men tänk om ingen någonsin kommer ta NÅGOT jag skriver på allvar efter det? Det är ju ffs nästan lika illa som "Dagens Outfit"!

Röst 2: Ja, men om du faktiskt tycker så mycket om ett klädesplagg att du vill blogga om det är ju själva skadan redan skedd vare sig du lägger ut bilden eller inte. Du är den du är. Om folk tappar respekten på grund av det var det väl inte mycket respekt att ha.

Röst 1: Näe... det förstås. Men tänk om det här är första steget? Tänk om det här är allt som krävs för att sätta igång nedåtspiralen, och snart poserar jag för "Dagens outfit" med två fejkade LV-väskor på var arm, en iPod i fickan och refererar till Blondinbella som min idol?

Röst 2: Nu börjar du bli löjlig på riktigt.

Röst 1: Jag vet. *suck* Fan, jag hatar sådant här.

Efter oräkneliga rykten och krossade förhoppningar hade H&M så invigning av sin nya butik idag. Egentligen borde man kanske ha gått dit bara för att titta på den hord av människor i den fysiska och mentala fjortonårsåldern som bankade glas tills dörrarna slogs upp. Men nej. Tills forskarna bevisar en gång för alla att "fjortis" inte smittar via närkontakt tar jag inga chanser.

Att H&M öppnar butik i Mora tycker jag är jättekul, mest för att jag tror det är bra för stan. Jag har inget emot H&M per se, absolut inte, visst hittar man ibland lite roliga saker där. Men det är trots allt "kvalité efter pris"-principen som gäller och själv har jag anammat filosofin hellre få dyra än många billiga. Jag har liksom nått den punkten när jag börjar tycka det är tråkigt att ens betala 59 spänn för ett linne som förlorar formen tre-fyra tvättar, men det är varje shoppares ensak. 

Just därför införskaffade jag idag en trenchcoat från just H&M. Man skulle kunna säga "hycklare". Man skulle kunna säga "uppvärmning inför snåla studentlivet". Man skulle också kunna säga "hur fel kan man hamna med en trenchcoat, ens från H&M" och konstatera att när jag genomfört mitt knappbyte kommer jag vara ägare till den snyggaste trenchcoaten i stan. Ja, välj själva!

Igår förmiddag antastade jag en försäljare på PissOff angående ny mobiltelefon med abonnemang. Hör och häpna tog han sig tid att förklara ordentligt och hade därtill den goda smaken att inte nämna något att jag borde ha en rosa telefon. Ja, det kom väl någon kort kommentar om "tjejer" när jag nämnde att jag vill ha en snygg telefon, men jag lät det passera då det var tämligen oskyldigt i jämförelse med flertalet andra försäljare som sprintat till lagret innan jag öppnat munnen och hämtat SonyEricssons äckelrosa pennskin till tjejtelefon. Rys.

I alla fall tror jag att det blir Telias Student-abonnemang. Gratis sms, 0 kr/min till andra Telia-mobiler och 49 öre/min till övriga lät rätt bra för bara 49 kronor i månaden. Sedan är det ju telefonen också. Jag är ingen telefonfantast någonstans, jag pratar inte alls mycket i mobil och köper hellre en handväska än en dyr telefon. Dock kräver jag att telefonen är snygg, vilket ju visat sig inte vara det lättaste.

LG:s Prada är läcker, det har jag sagt förut, men aldrig att jag betalar över 5000 för en telefon som borde kosta max 2000 (jag kan ju få en Prada-väska istället, hallååå). Lite är jag inne på Nokias (!) 6300, som faktiskt är stilren (!) och erkänt bra för sitt pris. LG:s Chocolate är snäll mot ögonen, men till och med PissOff-killen erkände att reparatörerna ser mer av de telefonerna än ägarna.

Strunt samma för tillfället. Nu ska jag åka till Borlänge en sväng med mamma. Förhoppningsvis kommer jag hem med en trenchcoat och är ett steg närmare det nirvana jag säkerligen kommer uppnå den dag när jag fått allt jag vill ha. Önska mig lycka till.

För några år sedan var jag en riktig julhatare. En fullfjädrad, genomcynisk, utövande julhatare. Jag såg inte poängen. Gälla färger, dålig musik, stress och ekonomisk nedgång. Julen är fortfarande alla de sakerna, men min inställning till den har förändrats radikalt. Nu i oktober börjar pepparkakssuget smyga sig på och hade det inte ansetts totalt socialt missanpassat hade jag för länge sedan börjat tillverka årets julkort.

Det finns ingen bra förklaring, men jag tycker numera om julen. Verkligen tycker om. Jag älskar att klippa, klistra och pyssla innan med halvdålig julmusik i bakgrunden; älskar lukten av nejlikor och apelsin; att baka pepparkakor trots att vetskapen att max hälften kommer bli uppätna; de traditionella grälen om julgransfoten och belysningen; den intensiva julklappsjakten; julmusten; glögglukten...

Idag är det exakt två månader kvar till julafton. Dags att börja skriva önskelistor och planera julklappsinköp. Kom ihåg -- tomten ser dig!

Dig med!

Nedan följer en kort men ack så informativ sammanfattning av vad Anna hållit på med den senaste tiden. Hon har:

• Fått en fix idé att hon vill ha en trenchoat och inlett ett storslaget efterspaningsarbete.
• Skaffat sig en extrainkomst via Tradera-auktioner.
• Lyssnat i det närmaste sjukligt mycket på musiken från tredje säsongen av Grey's Anatomy.
• Försökt få fram utdrag ur födelse- och dopböcker om sin mammas farmor för efternamnsbyte, och mött gediget mostånd från Stockholms Stadsarkiv.
• Mördat moderkortet i sin mp3-spelare, helt på egen hand.
• Legat sömnlös om nätterna och grubblat på lägenhetsinredning.
• Återupptäckt Marabous Daimchoklad (sex månader var tydligen ganska precis det som krävdes för att bearbeta förätningen).
• Lagt upp avancerade attackstrategier mot de outlets i London som saluför hennes drömhandväska.
• Skrivit allehanda listor och blogginlägg som ursäkt för att inte räkna matte; kommit till insikt om detta och tvingat sig själv att sluta. Nu. Genast. Sluta då!

För ett tag sedan diskuterade min mattelärare högskoleprovet med tjejen i bänken bredvid. Hon kommenterade att hon tyckte ordförståelsen var svår, varpå han svarade: "Ja, det är väl en sådan sak som blir bättre med åren, ju äldre man blir desto fler ord snappar man upp." Paus. "Eller hur?" Det tog några sekunder innan jag insåg att det var mig han väntade sig medhåll från och ytterligare ett par innan jag bearbetat förvåningen över att så självklart klassas som vuxen.

Det fick mig att börja fundera på det här med rollerna vi har. Ibland är det så självklart vilka vi ska vara och vilka regler som gäller i en relation. Barn-vuxen; lärare-elev, ny på jobbet-erfaren arbetskamrat, etc. På ett sätt är rollerna en trygghet, och när de förändras eller saknas kan en underlig stämning uppstå. Som nu till exempel, en mittemellan-period i livet. Jag är varken vuxen eller barn, varken riktig studerande eller arbetare, varken erfaren eller oerfaren, varken eller någonting.

Efter tiden i England har jag märkt att jag tappat mycket av det här med roller. Respekten för dem och reglerna. Följaktligen blir det gärna lite knepigt när man träffar folk som kände en när man var någon annan. Att t ex prata med gamla lärare, klasskompisar eller arbetskamrater kan ibland vara lite svårt när ingen vet vilken roll man ska ha gentemot varandra. Ibland går övergången smidigt, men ibland uppstår en viss osäkerhet när spelreglerna är oklara. Inte sällan har jag på sistone fått känslan av att jag pratar på om saker människor inte förväntar sig.

Men okej, det bjuder jag på. Visst underlättar rollerna i mångt och mycket, men jag har också upptäckt fördelarna med att omgivningen är osäker på var de har mig. För har man inga regler, då kan man ju faktiskt leka lite hur man vill.

Nä, jag tycker att hockeyspelare är mesar. Det är väl ändå ingen "sport" om man är täckt av skydd från topp till tå? Och i fotboll eller handboll kan man åtminstone titta på spelarna när matchen är tråkig. I hockey har man en hög klonade, gallerförsedda fyrkanter vars enda utmärkande drag är några siffor på ryggen. På vilket sätt tar man hänsyn till den kvinnliga publiken då, undrar jag?

Matchens skämt: "icing bajsing". Lika roligt avblåsning efter avblåsning.

Vill du ha något gjort får du göra det själv. Så lyder det gamla ordspråket och jag är villig att skriva under på det utan en sekunds tvekan. Missförstå mig rätt, jag vill hemskt gärna lita på att andra människor gör det de ska -- ringer telefonsamtalet, hittar informationen, bokar biljetterna, skriver uppsatsen -- men alldeles för många gånger har jag blivit besviken. Den enkla lösningen är helt sonika att jag gör det själv.

Tyvärr fungerar det ju bara till en viss gräns. Allt kan man faktiskt inte göra själv, och just nu känns det som att jag har lagt alldeles för många delar av mitt liv i andras potentiellt opålitliga händer. Till exempel: 

• Mina favoritstövlar är inlämnade för omklackning. "Favoritstövlar" som i "skorna jag skulle kunna begravas i" eller "skorna jag utan tvekan skulle ge mig in i slagsmål för". Tänk om de sullar bort dem i hanteringen, spikar ihjäl klacken eller förstör dem på något annat sätt?
• Min mp3-spelare är inne på service. (Garantin gäller tydligen fortfarande, vilket är tur för mig eftersom både hårddisken - 1400 kr - och moderkortet - 2500 kr - troligen behöver bytas). Kommer de att inse hur viktig min älskling är för mig eller är det nu månader av utdragen, abstinensfylld väntan jag har framför mig?
• När nissen från Stadsarkivet lovade att ringa mig i eftermiddags, innebär det en rimlig väntetid på ett par timmar eller borde jag börja anta att han glömt bort mig?
• Min ring är inne för intagning hos guldsmeden för andra gången. Tänk om de missar måtten igen?

Det är inte lätt när det är svårt.

Min mp3-spelare är, om inte döende, så svårt sjuk. Bara tanken får mig att börja leta efter en papperspåse att andas i. This is disaster!

Igår såg jag en bebis som var så läskigt lik Shrek att om jag var pappan skulle jag kräva faderskapstest. Den ungen kommer aldrig ha problem med att välja utklädnad till maskerader.

Jag hoppas verkligen McDreamy har skjorta på sig i det nya Grey's-avsnittet. Den mannen är gjord för att ha skjorta på sig. Det enda som är bättre än det är när han inte har någon skjorta på sig alls, men skillnaden är faktiskt bara marginell.

Väckarklockor hatar mig. Varenda #%$£¤&"!%¤  väckarklocka jag haft under de senaste tre åren -- och de är några stycken -- har slutat fungera på ett eller annat sätt. Min nuvarande har hittat ett synnerligen raffinerat sätt att ställa till det för mig -- efter en snoozning stänger den av larmet. För den kan ju inte bara dö rakt av, neeejdå. Den måste jävlas först.

I morgon ska jag på hockey. Jag vill bara upplysa er om det, eftersom det kommer vara min yttring av lokalpatriotism för i år. Förutsatt att det är Mora som spelar förstås, vilket jag vid närmare eftertanke aldrig fått klara uppgifter om. Emilie, vad lurar du iväg mig på?

Har börjat undersöka det här med abonnemang till mobiltelefonen. Mitt behov av en ny mobil är bortom skriande; jag överväger att sluta svara när folk ringer eller sms:ar för varje gång hittar den på något nytt sattyg. Under det senaste året har den t ex slutat visa numrena för missade samtal, fått en fördröjningstid på två sekunder för knapptryckningar och skurit ned på ordlistan så till den milda grad att jag om och om igen får lära den "Emilie", "jävla" och "engagera". Däremot, enligt en lära känd som T9-filosofin, kan den naturligtvis stava till användbara ord som "khfur", "murpd" och "medhyr".

Hursomhelst, tillbaka till abonnemanget. Jag har insett att de fasta kostnaderna för att ha en hemtelefon är så pass höga att det antagligen är lönsammast att bara ha en mobiltelefon. Med abonnemang. Jag är dock inte alls insatt i vad jag kan tänkas komma att behöva, jag har ju hållit mig till kontantkort sedan en klasskamrat på högstadiet fick en mobilräkning på 12 000 kr. Så den stora frågan är ju nu: vilken operatör och vilket abonnemang? Telia, Telenor, Tre, Comviq, Djuice, Tele2...? Student, Kompis, Player, Fast Pris, Smart, Till Vänner...?

Så jag riktar nu frågan till er, mina vänner: Vad har ni för abonnemang/operatör? Och nej, FYI räknas inte detta som ett av de där löjligt uppenbara försöken att fiska kommentarer som jag brukar göra mig lustig över, eftersom jag faktiskt: 1) vill veta och 2) kommer att använda kunskapen i mitt beslutsfattande. Så det så.

- Satan Airlines, 1400 kr (Arlanda-Heathrow)

- Sterling, 1100 kr (Arlanda-Gatwick)

- RyanAir, 210 kr (Skavsta-Stansted)

Elfte oktober idag och utanför fönstret faller höstens första snö. Jag avskyr när SMHI har rätt, för det tycks i regel bara inträffa med prognoserna för dåligt väder. Snön i sig, som började som pudersnö och nu verkar gå allt mer mot regn, är väl egentligen inte problemet, utan vad den representerar. Höstvinter -- den långa sträckan gråhet och slask och mittemellanväder innan det förhoppningsvis blir vitgnistrande snödrivor i bästa Bullerby-design lagom till jul.

På (den magra) plussidan kan jag nu åtminstone börja ha de lyxiga mössorna jag köpte på nyårsrea i London, och komma undan med min tjocka, bulliga vinterjacka utan att misstas för en förrymd krockdocka. Dock måste jag snart köpa ett par nya vinterskor, vilket är lite knepigt eftersom det inte verkar spela någon roll hur mycket får de än stoppar ned i fodret, fötterna fryser lik förbannat. Kanske är det något psykosomatiskt.

Får man börja äta pepparkakor nu?

Här kommer så äntligen bevis (tack pappa) på att kinesiska inte är så svårt som många får det att låta. Läs (högt) och förvånas!

16) Great............................................................Fa Kin Soo Pa

Vad säger man? Fa Kin Soo Pa helt enkelt.

I förmiddags räknade jag ut hela matteboken. Helt fantastiskt -- jag förstod verkligen ALLTING och nu har jag oväntat plötsligt fått massor av tid över. Därför tänkte jag i eftermiddag ta en tur med Porschen, nercabbat förstås eftersom det är så varmt ute. Man uppskattar inte diplomatisk immunitet till fullo förrän man blåser förbi trafikpoliserna i 180 knyck och vinkar i backspegeln.

Middag blir det ute ikväll med en av mina tre fantastiska älskare, han skulle visst ta mig till någon ny restaurang som fått tre stjärnor i Le Guide Michelin. Han sa att han har en present till mig och antydde att det är den där unika Louis Vuitton-väskan jag sååå länge velat ha. Tyvärr kan det inte bli alltför sent, flyget till New York går ju tidigt i morgon och även om det går rätt bra att sova i första klass vill man ju ändå inte vara utan sin skönhetssömn. Särskilt inte när man vet att tio dagars nonstop-shopping ligger framför en.

Nä. Inte riktigt. Jag tänkte bara det var roligare för er att läsa om än min segdragna mattelektion, de otaliga kaffekopparna som resulterat i ett lätt illamående och förkylningen som förvandlat mig till en liten ynklig, snörvlande självömkanshög som helst av allt bara vill krypa upp under en filt och titta på Scrubs i några dygn tills hon kan umgås med världen igen utan att få svår huvudvärk och mördarimpulser.