Så var julen över i år igen. Alla dessa förberedelser för en dag, lite fascinerande är det allt. Bland julklappsskörden återfanns glädjande nog mycket flytta hemifrån-grejer och inredningsprylar, samt min efterlängtade externa hårddisk och andra datorgrejer, underkläder/nattlinnen, massor av härlig choklad och lite böcker förstås. Dock ingen Porsche, jag fattar inte att den ska vara så svår att komma ihåg. Nåja, vi glömmer väl den det här året och satsar på 21-årsdagen i maj istället.

Juldagen har jag firat med att jobba. Liksom jag kommer fira annandagen, dagen efter annandagen och dagen efter dagen efter annandagen. Det är väldigt bra betalt och jag klagar inte det minsta, nej nej. Det enda som frestar på är all den självdiciplin som krävs, då jobbet fullkomligt svämmar över av godsaker. Förutom alla extra onyttigheter personalen beställt hem, lämnar anhöriga fruktkorgar och godispåsar i parti och minut. I skafferiet idag fanns fyra stora chokladaskar, två sprängfyllda lösgodispåsar, tre kakburkar och fyra-fem påsar Polly/Marianne. Och utanför skafferiet stod den chokladask som verkligen tog priset -- uppskattningsvis 50x70 cm var den för stor för att ens gå in i skafferiet.

Hela dagen har det rullat reklamfilmer för mellandagsrean på tv. Själv planerar jag inte att bidra särskilt mycket till de 20 miljarder som reorna uppskattas dra in. Min sneaky fyndplan är istället att hålla utkik på Tradera efter oönskade julklappar -- det lär finnas massor av grejer folk vill bli av med och budkonkurrensen borde vara svag den här tiden när julskinkor och klappar har raserat folks ekonomi...

I mitt rum just nu:
0 tomtar.
0.5 granar (minigran)
1 sömnig flicka som arbetat hela dagen.

Som alltid är det skönt med jullov, även om det bara råkar vara två dagar. Det finns mycket jag kan ställa upp på, men att jobba julafton är inte en av dem. Julafton med allt mys är helig för mig, de skulle få dubbla mitt OB bra många gånger för att få mig att ens överväga att arbeta. Två dagar ska jag nu glömma allt vad gamlingar heter och bara ägna mig åt god mat, umgänge och trevliga traditioner, såsom gräl om julgransbelysning och sista minuten-inslagning av paket.

Bredbandet är numera framgångsrikt inkopplat, så just nu för jag en rätt bekväm tillvaro i halvliggande ställning under en filt med datorn i knäet. I huset far mamma runt som Duracellkaninen Christmas Edition och putsar och fejar, och med tanke på den verbala att göra-listan hon delade med sig av tidigare samt avsaknaden av tomtar i mitt rum misstänker jag att det förr eller senare kommer ställas krav på mitt deltagande. Pappa har redan satt upp mig på köttbulleduty ikväll, men tills vidare tänker jag ligga lågt och vara väldigt, väldigt tyst i hopp om att de glömmer bort mig ett tag till...

Föräldrar är för härliga. Efter år -- och jag menar år -- av övertalningskampanjer, propaganda och rent tjat ska mina föräldrar äntligen skaffa bredband och trådlöst nätverk. När det kommer? Jo, ungefär tre veckor innan jag flyttar hemifrån.

Är detta en slump? I think not. Och mina föräldrar är intressant nog inget isolerat undantag, Lena vet också exakt vad jag pratar om. Är det hålet efter oss barn som ska fyllas med en snabb internetuppkoppling eller bara rent djävulskap från deras sida? Jag kan liksom inte bestämma mig.

Trösten är att jag i min lägenhet har en egen bredbandsuppkoppling med obegränsad hastighet. Tänk på det ni när ni sitter med er i-bästa-fall-8-mb-i-sekunden-uppkoppling! Att det sedan har den otrevliga nackdelen att jag måste betala för det själv behöver vi ju fakiskt inte gå in på här och just nu.

Eftersom det här med bloggönskningar verkar fungera så bra för mig -- eller vad sägs om att mindre än ett dygn efter att jag klagat över kylan stiger temperaturen till tropiska minus 5 grader? -- tänkte jag fortsätta på samma spår, i hopp om att Gud eller tomten fortfarande läser. Jag vill ha: McDreamys okända och ännu charmigare svenska tvillingbror, ett ofarligt piller som förintar kalorier, en Porsche Carrera (svart) och ingen jävla vinterkräksjuka bland gamlingarna i jul, tack. Den dagen de kommer på hur kvinnor kan skaffa barn med varandra ska jag direkt paxa Fia jag-har-aldrig-varit-magsjuks gener. Jag har tänkt igenom det, våra barn skulle bli värsta übermänniskor -- snygga, supersmarta och resistenta mot alla tänkbara sjukdomar, inklusive Ebola och pest.

Vad annart är nytt? Jag gjorde en ugnspannkaka till lunch som imponerade brallorna av min kollega och som gamlingarna älskade, det får betraktas som dagens ego-moment. (Vänj er, så här spännande blir bloggen när jag jobbar heltid). Jag råkade nästan sätta igång larmet när jag kom hem idag; mina inte-ljuslyktor-utan-dessertskålar är snart klara och just ja, balklänningen har återvänt från sömmerskan och har aldrig suttit så bra som nu. För 500 kronor fick jag den + två kjolar insydda till total perfektion, money well spent.

(... somna inte framför datorn nu Anna, res dig upp och koka en kopp kaffe istället så piggnar du till. Inga protester, du vet att du vill, egentligen. Seså, upp med dig nu, ta med ögonlocken. Dessutom finns det en hel strut pepparkakschokladpraliner i skafferiet -- så där ja, jag visste väl att det gick att få fart på dig också.)

Äntligen. Alla julklappar 2007 kan numera klassas som inslagna och klara. Jag kan trösta er som fortfarande paketångestar runt med att det är tvång och endast tvång som gjort att jag kommit så långt -- jag jobbar fram till jul, så det var antingen att ta sig i kragen eller låta folk bli utan paket. Jag valde det förstnämnda, även om det tog emot.

Appro på det har jag nu mitt fullständiga schema över jul/nyår, så det är bara att börja boka mig. Väldigt många är hemma över jul och jag vet att det är mycket på gång; det kommer bli tidsprioritering AB för att hinna med allt och alla jag vill. Julen som fridens högtid, vaddå? Ett tag fick jag en tanke att man kanske skulle kunna ordna något i stil med tjejmiddagen jag hade förra året. Totalt ogenomtänkt, men det vore skoj att ses allesammans, runt 29-30 kanske. Det blir ju förstås inflyttningsfest i januari/februari också, men vem vet vart alla håller hus då?

Nu ska jag göra decoupage på vad jag trodde var ljuslyktor när jag köpte dem, men som kom ut ur garderoben -- eller Ikea-kassen -- som dessertskålar. Grattis Anna, 101 anledningar till att man inte ska handla på Ikea när man är stressad...

Kallt! Jag är inte anpassad för det här klimatet, jag är verkligen inte det. Värme och ljus ska det vara, inte kyla och mörker. -16 grader är långt under vad min kropp vill fungera i. Utan duntufflor och extra filtar är det mycket möjligt att jag skulle frysa ihjäl i sömnen. Jag småhuttrar jämt och mina fötter och händer är som isklumpar; jag får be om ursäkt innan jag tar i folk. Stackars, stackars gamlingar på jobbet.

Lika onödigt kallt det är, lika onödigt vackert är det. Vågar man sticka fram näsan över halsdukskanten är det som att vandra runt i ett vykort, sagolikt vackert. (Dock inte vackert nog för att jag ska sluta muttra om att bli utlandssvensk under vinterhalvåret). Trots kylan fick jag lov att ta en vända runt Saxviken efter jobbet och fota lite. Till slut köldstrejkade kameran och vägrade fokusera på något alls, vilket nog var lika bra eftersom min högerhand börjat skifta i blått. Bilderna blev mindre klockrena då varken jag eller kameran var varma nog för några mästerverk, men nu har jag åtminstone lite titta-vilken-fin-vinter-vi-har-i-Sverige-era-suckers-bilder att skicka till familjen D. Lite avundsjuka värmer alltid.

                                                                   

Så här i juletid fullkomligt älskar jag hur de självutnämnda miljö- och energispararfascisterna som skäller på andra som inte källsorterar ordentligt/diskar under rinnande vatten/inte släcker lampan efter sig, själva gladeligen virar fyrtio meter ljusslingor runt huset och låter dem lysa non-stop mellan november och mars. Fast tomten kanske ser till att det inte drar energi?

Stockholm: Jäktigt i sann Stockholmsanda, men trots julhandel förhållandevis lugnt ändå. Vi hade en trevlig heldag. NK:s julskyltning föga imponerande, förmodligen har deokratörernas budget fått stryka på foten till fördel för den livs levande tomten (alternativt extremt verklighetstrogna tomteroboten) som satt inne i varuhuset och vinkade från sin tron.

Shopping: Mycket inredning, lite julklappar. Handdukar, ljuslyktor, diskpropp, muggar, strykbräda, torkställning, fotoram...

Fynd: Ett par perfekta 7-jeans. Brandnya Höganäs-muggar för 10 kr/styck.

Uppsala: Börjar vänja mig vid omgivningarna, tycker om det jag ser och har redan börjat hitta genvägar, vilket kortat ned tiden till centrum med säkert tre minuter. Nästan onödigt mycket mysiga caféer. Cyklisterna dock otäcka, skyddsutrustning kan komma att bli aktuellt.

Väder: Kyla genom märg och ben, trots bara ett par minusgrader. Varenda sekund utomhus de senaste dagarna har jag längtat så det gjort ont efter min dunjacka och gosiga mössa.

Lägenhet: Utvecklas, har dock fortfarande inte lämnat kartong-stadiet. Men en hel del grejer är nere; allt porslin -- allt -- är diskat och både köksbord + stolar + kökslampa är på sin plats. Att lampan sen inte lyser än är bara en bisak.

Jobb: Otroligt mycket inbokat över jul. Dessutom har jag fått väldigt bra tider, väldigt bra dagar. Januarilönen blir något att se fram emot!

Sammanträffande: Mina hörlurar är trasiga, den högra har tystnat. Jag köper nya -- och den högra hörluren på de nya är också kaputt. Vad betyder det?

Anna-status: Take out-mat från lokala Asien-syltan i magen, väskan packad och på väg till Mora-tåget om en kvart eller så.

För ett par år sedan såg jag och mamma på Plastikklinken, serien i Kanal 5 som följde händelserna på Carl Troilius klinik i Malmö. I serien porträtterades även hans fru (hudläkare på kliniken) och livet utanför - deras hem, barnen, på arbetsresa med ena sonen till London... Intrycket av Carl själv: slibbig, inställsam med fejksolbränna och fjantiga operationsmössor med röd chilipeppar på. Men våldtäktsman? Sällan.

Förutom att det Carl Troilius gjort är så motbjudande i sig, är det en skrämmande påminnelse om hur mycket man inte vet om människor. Att fasader är just fasader, och att vad som helst kan hända bakom stängda dörrar när ingen ser. Carl Troilius är ju förhoppningsvis ett extremfall som uppmärksammats just i egenskap av ett sådant, men ändå - en påminnelse.

Expressens löp idag lyder som följer: Kvinnans hälsning till Carl Troilius: "Du valde fel tjej att våldta". Triumf är väl ett ord som sammanfattar känslan det förmedlade till mig. Tjejen, som dessutom är Carls sons fd flickvän, har ändå fått någon slags upprättelse och det glädjer mig djupt, även om jag saknar en etta framför fyran i hans fängelsestraff eller tillägg i domen om kastrering. I mina ögon finns det ingen ursäkt. Det finns ingen förklaring, och det finns fan ingen förlåtelse.

Vissa dagar åstadkommer man mer än andra och idag var en sådan dag. Jag har köpt köksbord och fyra stolar, lämnat kläder hos Röda Korset, varit en sväng på jobbet, köpt julfrimärken och postat julkort till långtbortistan (läs: England och Singapore) i medvetet god tid, jagat julklappar, skickat iväg Tradera-paket och varit hos sömmerskan för att få min balklänning + två kjolar insydda.

Därmed får det anses som rättfärdigat att jag gör det jag kommer göra nu -- ta ett långt bubbelbad med tända ljus, koka en kopp varm choklad med vispgrädde och krypa upp under en filt framför Närkontakt av tredje graden. Livskvalité!

Mitt uppe i författandet av ett blogginlägg om mina funderingar inför antagningsbeskeden till högskolan, mer specifikt mina tankar kring sannolikheten att betygskompletteringen med Ma C-betyget försvunnit i posthanteringen mellan Mora och Strömsund, plingar det till i inkorgen. Jag har kommit in, woho! Inte för att jag egentligen var orolig (skriver om historia), men man vet aldrig. Bara frånvaron av käppar i mitt hjul fick mig att börja måla upp worst case-scenarion. Tackat ja till platsen har jag redan gjort, för att försvåra ifall de skulle få för sig att ändra sig.

Det här får betraktas som ett steg närmare mitt mål att ta över världen. Uppsala och ekonomie kandidat-programmet, here I come.

Nu är jag igång med Traderandet. Igen. Mer kläder ska säljas, skor, parfymer, nyckelring, Game Boy Color och Nintendo 64! Det märks vilken rush det är efter grejer innan jul, folk budar iväg utan dess like och Tradera har föga förvånande slagit besöksrekord flera gånger om. Som Emilie påpekade, ett Nintendo 64 som för några månader sedan kunde gå för 200 säljs nu för över det dubbla. Heja kommersialismen!

Förutom adrenalinrushen varje gång budpriserna kollas har jag ett specifikt mål med försäljandet. Det stavas digital systemkamera och står numera högst upp på min önskelista, eftersom jag och drömhandväskan är sambos sedan ett par veckor tillbaka. Ju mer jag säljer, desto närmare kommer jag. Dessutom går alla intäkter från min Ramlösa-flaska oavkortat till detta ändamål. Ramlösa-flaskan, kan jag förkara, är en tom 60 cl plastflaska med uppskuret mynthål som sväljer hur mycket överblivna småmynt som helst (plus en och annan sedel). När den är full blir den en trevlig extra inkomt på flera hundra och bäst av allt -- det går inte att stjäla mynt från den utan att skära upp hela flaskan. För dem som är lagda åt det hållet, vill säga.

Grattis på namnsdagen till mig. Tack så mycket.

Febril aktivitet råder i hushållet. Det flyttpackas, rensas kläder, slängs gamla videoband, böcker, sorteras, målas, tillverkas julkort... Med jämna mellanrum påminner vi varandra hur väldigt duktiga vi är. Mitt rum är i mest kaos; det finns nog något slags system men det var länge sedan jag visste vilket. Det är saker som ska slängas, skänkas bort, säljas, tvättas, stanna kvar hemma, packas i flyttkartonger till lägenheten...

Mamma och jag åker ned till mormor och morfar på onsdag. Planen är rätt avancerad: Det blir shopping i Stockholm på torsdag, sedan åker vi till IKEA och till lägenheten i Uppsala på fredag för att pyssla. På lördag kväll åker jag hem med tåg för att vakta katt, medan mamma stannar kvar och pappa kommer ner med en bil full av grejer. De ska träffa några vänner i Uppsala, innan de tar bilen hem på söndag.

Förhoppningsvis ska vi köpa köksbord + stolar i morgon som pappa kan köra ner. Jag är stolt över att ha lyckats tjata till mig mina föräldrars Bumling-lampa ("låna, Anna, låna") och försöker nu få dem att dela min entusiasm inför att börja måla dörrar, kryddhylla och garderober i lägenheten. Hittills går det väl sådär. Mitt argument/hot är att antingen hjälper de mig eller också gör jag det ändå på egen hand. Vid det laget jag våldfört mig med färg på de relativt undangömda insidorna av garderoberna är jag säker på att de kommer ha ändrat sig.

Till studenten fick jag en jättebra present av släkten, presentkort på NK. Med flytta-hemifrån i åtanke har jag sparat det, och när vi åker till Stockholm nästa vecka ska jag köpa något fint och lyxigt (läs: rätt onödigt) till lägenheten. Förhoppningsvis får det sunda förnuftet härska och ser till att jag kommer hem med en hög handdukar eller några skålar, och inte 100 chokladpraliner från NK Konfektyr...

Stoppa pressarna! Årets händelse i Mora är här! Och nu snackar vi inte Vasaloppet, direktsändning av Lucia från Zorngården eller ens juldagsfest på Parken. Nej -- Elita Löfblad kommer till Wasastugan. Och "Självklart har hon sina sexiga väninnor med sig." Phew. Vad skönt att de skrev det, jag hade oroat mig så de inte skulle följa med.

Jag är inte säker på vad denna Elita har på sitt CV, annat än deltagande i någon dokusåpa (Hur fan kan det förresten heta dokusåpa-stjärna? Nämn en människa som blivit stjärna efter en dokusåpa) som jag antar är Big Brother, det brukar vara roten till allt ont av detta slag. I en halvstor annons i förra Masen ligger hon iklädd silikontuttar, en på tok för liten bikinitop och högklackade skor med trosorna nere runt fotknölarna. I Masen.

Räcker det inte med nakna kroppar nu? Måste de vara överallt, jämt, och sälja allt från glasspinnar till vitvaror? Det är inte sexigt, det är inte snyggt, det är bara fejk och töntigt. När jag ser Elita ligga där känner jag bara: ta på dig lite kläder människa, vem vet -- du kanske rentav skulle tycka om det?

Julen. Det är svårt att undgå den -- blinkande ljusslingor utanför husen, adventsljusstakar i fönstrena, julspecialer i varje tidning och arméer av tomtar i butikerna. Förutom några presenter till mig själv (ha!) har jag knappt köpt några julklappar än men inte har jag panik för det. Det fixar sig. På alla håll ser man människor slå knut på sig själv vad det gäller julstress och förberedelser, vilket förmodligen mest bottnar i att vi hör från alla håll att man ska må dåligt inför julen.

Nä, det blir inget av med julpaniken för min del. Jag skulle kunna, det vore jättelätt, men jag tvingar mig själv att låta bli. Vadärdetvärstasomkanhända, liksom? Att man får köpa en del av julkorten istället för att tillverka dem själva? Att samma julgransfotsmatta får hänga med ett år till? Att vardagsrumsfönstret får klara sig utan en ljusstake i år för att lamporna är glappa? Jag försökte länge hitta en annan formulering, men hittade ingen bra så den här får duga: julen är precis som så mycket annat -- vad man gör den till. (Tro inte annat än att klyscha-lamporna blinkar frenetiskt). Och jag har bestämt mig för att inte stressa. Annars är jag rädd att jag om fem-tio år kommer vara den som 22:a december slår ner andra människor på köttavdelningen för att få tag på den mest symmetriska julskinkan.

Ta det lugnt, gott folk. Det fixar sig. Det är 19 dagar kvar till själva aftonen -- 19 dagar är massor av tid, 456 timmar, mer än nog för att köpa presenter och lägga sill i tunna och lappa tomtedräkten och allt vad man nu pysslar med som tar sådan tid ute i stugorna. Själv ska jag leta kavel och formar, för mot kvällen vankas det stort pepparkaksbak hemma hos Emilie. Sådant är julförberedelser när de är som bäst.