Om någon uppfattat min periodvisa bloggfrånvaro som ett resultat av slackertillvaro är denne dearly mistaken. Schemat ser så förföriskt lovande ut -- en föreläsning mellan 10-12, niemas problemas -- men så fort man hamnar i verkligheten hoppar alla Saker Som Ska Göras fram från sitt bakhåll. Dagen inleddes med en snustorr föreläsning på cirka fyra timmar (och på kuppen upptäckte jag att min klocka går fel; enligt den varade den bara två timmar).

Därefter bar det av ner på stan för att träffa söta mormor och luncha på något anrikt ställe nära Fyrisån som jag hört någonstans var ett ombyggt badhus, men det kan också varit ett missförstånd med tavlan av Fontana di Trevi. Jättegott i alla fall och mycket mat (mental note: handväska + plastpåse = middag). Mormor som är den piggaste 81-åring jag träffat, alla kategorier, gjorde inte bara en insats för studentens fortlevnad genom lunchbjudning utan hade också förberett en massiv matlåda fläskkarré, grönsaker och ärtor. Me likey.

Ett par timmars grupparbete och en semi-veckohandling senare kom morfar in med mormors gamla cykel, numera min. (Hur han fått in den i bilen trotsar åtminstone ett par av fysikens lagar). Cykeln, som för övrigt får ett ansiktslyft -- eller möjligen höftledsoperation -- as we speak, är i alla fall en röd skönhet som inte ser ut för sina trettio (!) år. Bilder kommer oundvikligen framöver, jag är redan förälskad.

Hög tid nu att börja jobba på målet att bli smartare innan kvällen är över. The travels of a t-shirt in the global economy, här kommer jag.

• London, Stockholm, Uppsala -- oavsett var Subway ligger luktar det alltid så förbannat gott utanför. Vad är det som luktar?
• Utformningen av Arlas mjölkpaket är ur användarsynpunkt bedrövlig.
• Blir all fogmassa grå med tiden, eller är bara gammal fogmassa grå från början?
• Finns det något bot mot luddande handdukar, ett avluddningstvättmedel eller något liknande? Jag kan ju inte behöva agera mänsklig roller, jag kommer bli känd på Ekonomikum som "den där varulvskvinnan".

Första veckan på universitetet är slut och jag lever, hurra! Att första seminarieuppgiften är godkänd, två kursböcker är plöjda och jag hittills inte blivit bakbunden och förnedrad av nollningsgruppen förstärker bara smaken av segerns sötma i min mun.

Hur skönt det är att helgen är här kan jag inte ens börja beskriva, en tacksamhet som jag utan tvivel delar med mina lungor som uppskattar chansen att få andas igen. Vilken vecka! Men det känns nog bra. Tror jag. Det känns åtminstone inte dåligt och det måste ju ändå vara ett bra tecken?

I morgon kväll är det utgång med nollningsgruppen på V-Dala nation. På dagen är det tydligen någon olympiad med start klockan 10, men det prioriterade jag bort ur livet då min hjärna genast tänkte ut hundra bättre saker att göra en lördagmorgon ("sova" var en given kandidat). Temat för vår nollningsgrupp är som jag nämnde "Mars" och tydligen ska vi vara utklädda under alla nollningsaktiviteter, så till kvällen är det bara att leta fram folieantennerna och bli marsian på stan.

• Finns det belägg för att små hundar verkligen fryser, eller är de löjliga overallerna endast ägarnas sätt att tillfredställa sitt behov av att klä på något i brist på tillgång till Barbiedockor och barn?
• Finns Ben & Jerry's "Half baked" överhuvudtaget i Sverige? Någonstans?
• Det måste finnas ett sätt att få koffein intravenöst.
• De svarar inom tre sekunder. De är supertrevliga. De erbjuder sig att ringa upp för att minska min samtalskostnad och gör det också, på utlovad tid. Det kan inte ha varit Bredbandsbolaget jag pratat med.

Fyra föreläsningar och ett seminarium är nu avklarade. Mycket är fortfarande förvirrande och jag vill mena att jag har en bit kvar tills jag i dagligt tal refererar till Heckscher-Ohlin-teoremet. Ändå får jag lov att erkänna att jag lärt mig massor bara på de här dagarna och trots allt börjar komma in i vanorna. Första seminarieuppgiften blev godkänd idag och likaså (antar jag) vår muntliga presentation. Lite svettigt men det gick.

Vi är 189 stycken (minus avhopp) som börjat ekonomie kandidat-programmet denna termin, indelade i fem grupper med bokstäver A-E. Dessa bokstavsgrupper är sedan indelade i två undergrupper, 1 och 2. Alltså A1, A2, B1... I vår grupp är vi 18 stycken som har gemensamma seminarier (typ lektioner). Gruppen är i sin tur uppdelad i basgrupper på 3-4 personer som arbetar tillsammans med så gott som alla uppgifter denna kurs. I förväg gjorde mina minnen av grupparbeten från grundskola/gymnasium mig lätt skeptisk mot basgrupperna, men nu vet jag inte hur jag klarat mig utan dem.

Att hålla mig själv vid liv tycks jag också ha lyckats med hittills. Jag är hel och ren och mätt, åtmistone ibland. Första utbetalningen kom från CSN idag, 11300 välkomna kronor som i mina ögon orättvist ska fördelas mellan hyra, elräkningar, matinköp, sköljmedel, kurslitteratur och mina nöjen. Jag kan inte bestämma mig för om jag ska skaffa fast telefoni eller inte, det är en av Grejerna Jag Måste Ta Itu Med. Tillsammans med att registrera bredband, leta beg cykel, leta Studentkortet, få fatt i vice-värden angående mitt kalla badrumselement, sy gardiner, hitta hallmöbler och blurghfudhsksjgh... *ljudet av en hjärna som i protest vägrar fler måsten*

Just nu snurrar åtmistone tvättmaskinerna för fullt nere i källaren och jag tror mig till och med ha bemästrat uppfinningen känd som "torkrum". Det brummar och blåser åtminstone och de konstiga ljuden som regelbundet hörs är säkert alldeles, alldeles som de ska. Enligt lägenhetens förra ägare huserar här ett gäng "tvättnazister" bestående av damer i medelåldern+, så ni får hoppas för min skull att det jag hittat på baksidan verkligen är tvättfiltret. Tvättstugan är ju statistiskt sett den vanligaste anledningen till bråk och så det är nog säkrast att vidta varje möjlig åtgärd för att undvika att bli ett offer för tvättgestapo...

Pust, nyss hemkommen från kvällens nollnings-kick-off som var riktigt trevligt. Spex, skoj och mycket trevligt, glatt folk. Än har då Uppsalas inte gjort mig besviken! Det har dock gått upp för mig att jag nog måste registrera mig på Facebook, trots att det går emot mina principer (vilket jag säger istället för att jag inte haft tid att involvera mig i sektverksamhet) då all information och alla bilder tydligen postas där. 

I morgon är det inlämning av första seminarieuppgiften och jag vill lova att min tacksamhet över att de andra två i min basgrupp redan läst ekonomi tiodublades när jag bläddrade igenom artikelkompendiet. Vilket j*vla fikonspråk! Det kan väl inte bara vara jag som missat Stolper-Samuelsson-teormet och inte brukar ord som "arbetskraftsintensiv" dagligen? Men det "lossnar" säkert efter ett tag, som alla snackar om. Hjärntvätten måste väl få en chans att verka.

Inga nollnings-aktiviteter är inbokade i morgon kväll, så kanske hinner jag unna mig lite kvalitetstid med lägenheten, städa upp och öh... jag vet inte, äta riktig mat? Vore skönt att sy klart de två sista gardinerna men jag lovar inte mig själv något. På torsdag blir det sedan redovisning inför klassen av vår seminarieuppgift, så förberedelser in för det är ju ett hett tips på kvällsaktivitet. Inte det skojigaste jag kan tänka mig, men å andra sidan känns det lite mindre nervöst att prata ekonomiska utvecklingsteorier inför folk som man stått iklädd foliehatt och sjungit "det luktar sand och marsian" tillsammans med...

Då var hon på plats, hel och ganska ren och med väskorna i behåll. Det mesta är uppackat vid det här laget, om än inte till rätt plats så åtminstone till strategiska mellanstationer som skrivbord, diskbänk och golv. Nödd och tvungen med paraplyet som insats gav jag mig ut tidigare för att införskaffa mjölk och andra förnödenheter och jag säger bara det, de norska forskarna som tycker stormen är för liten för ett namn har inte varit i Uppsala. Blåst, kastvindar, regn... det är då inte tack vare klimatet som stan är så populär.

Men i morgon tror vi på solsken. Då ska jag ge mig ut på jakt efter äggen jag glömde idag, en scart-kabel för att förbättra förhållandet mellan tv:n och digitalboxen samt uppvärmningsskyddsgrej till min mikro som verkligen vet hur man hettar upp saker och ting. Dessutom ska jag försöka sy kanaler till och hänga upp gardinerna, vi får se om min Ikea-symaskin vill hjälpa mig eller ej.

Just det, ett filmtips har jag också -- Juno, en av de bästa filmer jag sett på länge (och ni borde ta mig på orden, för jag är inte någon som sprider filmtips runtom mig i tid och otid, snarare sågningar). Härligt orginell film om 16-åriga Juno som blir med barn och bestämmer sig för att adoptera bort det. Mycket, mycket värme och en fantastisk rollprestation av skådespelerskan Ellen Page. Kom ihåg vart ni hörde det först!

Nya mobiltelefonen ligger och ruvar på nattduksbordet. Det bidde en SonyEricsson K5i-någonting, intressesmufen tog sig en lur (pun indended) under den delen av köpet. What's the point of ansträngning om jag inte kan få den häftigaste telefonen på marknaden, liksom? Jag gör inte saker halvdant. Den är svart. Den kom med en resonabel prislapp. Den har en hyfsad kamera. Och let's face it, den får rätt svårt att inte överträffa sin föregångare.

Två sprängfyllda resväskor ligger på golvet i mitt rum. Det är tur jag inte är främmande för att bruka våld i resesammanhang, verkligen tur. Logiskt vet jag att det mesta är packat, det måste vara packat, eftersom de delar av huset jag tidigare ockuperat är länsade. Min hjärna kör dock över logiken fullkomligt och skickar ut en strid ström av stress, vilket jag skulle kunna kalla underligt om jag inte känner mig själv så pass bra att jag vet att packningen blir symbolen för hela flytten och alla oroligheter kanaliseras dit.

Så nu vill jag bara iväg. Sitta på tåget, eller ännu bättre, lufsa runt i lägenheten. Min lägenhet. Senaste veckan har varit mest transportsträcka och nu får det fan räcka med det. Idag har jag fått schema över kursen Ekonomi, Företagande och Samhälle samt anmält mig till en av de tio olika seminariegrupperna. Den gruppen blev slutbokad först, vilket jag väljer att tolka som att jag gjort ett klokt val. Tiden (10-12) avgjorde, i kombination med ren och skär ytlighet efter att jag googlat de olika föreläsarna. Jag valde den som såg ung och ofarlig ut och det ska bli spännande att se om mina fördomar straffar sig.

Dags att gosa in sig i täcket och blunda nu i sann Sir Väs-anda. Snark-tsss. God natt.

• Skyldig eller ej uttalar jag mig inte om, men något är väldigt fel med Tito Beltran.
• "Presso-kaffe" är underbart gott.
• Jag kan ha sloganat hem en till inredningsbok, hurra!
• "Kärleken är inte blind men ganska närsynt" låter ju himla käckt, men undrar om Per Gessle tänkte på att närsynt innebär att man ser dåligt på långt håll men väldigt tydligt på nära objekt?
• Ica-kort, elräkning, hyra, källsortering, möbelmontering. Hur många vuxenpoäng måste man upp i innan man kan börja lösa in dem mot premier?

Jag är en riktig heting. I grå leggings, nattskjorta och glasögon är det kanske inte det omedelbara intrycket, men så är det. Jag säger det inte för att skryta, absolut inte, men jag har faktiskt bevis för att understryka mittt påstående. Febertermometern ljuger inte.

Tursamt nog har jag föräldrar som förstår precis hur synd det är om mig. Det är lustigt hur kroppstemperaturen inte behöver klättra många grader förrän den där latenta fyraåringen inom oss vaknar och kräver uppmärksamhet och omvårdnad. Någon som lämnar ett glas saft vid sängen och ser bekymrad ut när de tittar på febertermometern. Som köper en Bamse-tidning (eller Damernas Värld) och serverar glass utan att det föregås av tjat.

Klockan sex i morgon bitti ska jag befinna mig på Stockholmståget, morgontrött, småsjuk och alldeles underbar. Förkylningen berättigade mig till lite barnbarnspoäng som jag genast löste in i utbyte mot ett par påsar fikabröd från mormor. Hon och morfar ska hämta mig vid stationen i Uppsala i morgon och skjutsa mig till Ikea, där jag ska göra en avsevärd donation till Ingvar Kamprad. Med en uppkoppling på +100 mb/s i lägenheten kan ni förvänta er kontinuerliga uppdateringar om er snudd på dödssjuka bloggerskas tillstånd, alldeles säkert så detaljerade att ni till slut inte kommer veta om det är ni eller jag som är sjuk. Håll ut tills dess.

På pluskontot
• Blondheten har återupprättats efter ett välbehövligt frisörsbesök idag.
• Jag har upptäckt web-tv och tar nu igen sex månaders tv-avhållsamhet.
• Åtta nya Tradera-auktioner är avslutade.
• Grey's Anatomy säsong 4 fortsätter på torsdag.
• Jag har vunnit en homestyling-bok i en slogantävling. Yay!
  

På minuskontot
• Det lurkar runt en förkylning i min kropp. Esberitox-armén är inkallad men frågan är om den hinner dit i tid.
• Uppstigning vid 5-snåret i morgon.
• Alla deprimerande nyheter. Någon gång ska jag banne mig starta en nyhetssajt med uteslutande bra saker som händer i världen.
• Avtrycket i min ekonomi som morgondagens Ikea-besök kommer lämna.

Just nu läser jag boken Svensk Maffia, och i kapitlet om Stefan Eriksson (mera känd som Tjock-Steffe eller "mannen som dödade en Ferrari Enzo och skyllde på en tysk") skrivs det lite om hans liv i England:

"För drömlönen köpte han även en villa i ultraexklusiva Londonförorten St George's Hill i Surrey. Grannarna bestod av förmögna fotbollsproffs, diskreta ryska affärsmän och kända artister som Cliff Richards."

Jag log lite när jag läste det. St George's Hill ligger knappt fem minuter från familjen D's hus och jag körde förbi det dagligen till/från min och lillflickans skola. Där börjar huspriserna på runt 6 miljoner. Pund, alltså. Fast om man ska kunna bjuda hem folk utan att skämmas lär man upp i över £10 miljoner, runt 150 miljoner kronor alltså. Då kan man få ett hyfsat stort hus, några tjänstefolkshus, ett par pooler och något flerbilsgarage.

Många av eleverna som gick i Nis skola kom just från St George's Hill, bland annat Grace, en av Nis bästisar. Graces pappa var den som anställde Svennis som Englands förbundskapten, vilket citat "jag inte vet om det är det bästa eller sämsta jag gjort i mitt liv". Deras hus var... vad är ordet jag letar efter... &%¤#"%/ stort.

28 av 30 mammor i Nis klass var hemmafruar, och jag slår vad om att procentsatsen är ännu högre i St George's Hill. En gång såg jag en pappa som skulle hämta sitt barn i skolan. Jag säger skulle, för han cirkulerade runt parkeringen gång på gång utan att hitta en ledig parkeringsplats stor nog åt sin massiva röda Ferrari.  Eftersom barnen inte får lämna skolgården och han inte såg ut som att han var beredd att lämna bilen är jag tveksam till om det faktiskt genomfördes någon hämtning den dagen.

Själv känner jag att svensken i mig har svårt att bli imponerad, snarare konfunderad. Jag är inte uppvuxen med sådana klasskillnader, jag fattade ju inte ens att en familj var rik och en fattig i Skilda Världar. Så befriad från statusmedvetenhet var jag. I England finns en helt annan slags pengar än i Sverige, och jag lovar att det fanns många tillfällen då jag kände mig väldigt naiv och svensk. En sak är jag numera tveklöst övertygad om: skoluniformen är en väldigt, väldigt bra idé.

• Spice Girls får motta en orimligt stor summa pengar från en anonym donator i utbyte mot att aldrig ställa sig på en scen tillsammans igen, och uppfyller sin del av avtalet.
• Vi får veta vad som hände med ungen Madelaine.
• Regeringen förvandlar alla studielån till bidrag.
• Annika Norlin/Hello Saferide/Säkert släpper en ny platta.
• Någon tar tag i hela den här Canada Goose-grejen och utfärdar ordentlig skottpeng på dess bärare.
• Amerika väljer en president gör världen till en bättre plats.
• En tills nyligen dold klausul i kontraktet tvingar McDreamy att antingen vara naken eller ha skjorta på sig resten av säsong 4 i Grey's Anatomy.
• SVT inser att det enda rätta är ett mumintroll i rutan på julafton. Mark Levengood for julvärd!
• Det bevisas bortom allt rimligt tvivel att mänsklighetens växande fetma-problem enbart beror på broccoli.

Missade jag något?

Ja just det ja. Jag har bytt efternamn.

Ni är nog många kvällstidningsläsare som har undrat vem som registrerat efternamnet "Trolltass". Nu vet ni. Det har en speciell klang, inte sant?

Jag skojar förstås. Mitt riktiga nya efternamn är en hemlighet jag tänker ta med mig när jag flyttar. De exakta detaljerna kring min nya identitet är inte fastställda, men på något sätt kommer dramatiska slagsmål med krokodiler och diffusa kopplingar till maffian säkert finnas med. Jag kanske är en bortrövad prinsessa från ett avlägset kungarike som drabbats av minnesförlust när jag skallade den onda draken? Eller en superagent på undercoveruppdrag från en myndighet så hemlig att den inte ens har ett namn?

Allt jag väntar på är att Vägverket ska skicka mitt nya körkort. Då. Let the games begin.

Ibland gör jag det där fula. Ni vet vad jag pratar om. Att faktiskt läsa det som står i den lilla irriterande reklamrutan under första inlägget i bloggen. Och det skulle jag förstås inte ha gjort.

Vad jag läste var följande: entropins paradis - Vansinniga tankar ger dig ett långt och lyckligt lik.

Nu känner jag mig mer förvirrad än Victoria Beckham i en bokhandel. Att saker som märkeskläder, sportbilar och kändisskap betraktas som åtråvärda kan jag ändå acceptera och till viss del förstå. Men ett långt och lyckligt lik? Har jag i min modebloggsvägran missat så totalt att det är det nya heta? Ack, måste jag nu slänga min trenchcoat och dumpa leggingsarna om jag vill vara med i de coola likens crew?

Så oroande var det hela att jag inte ens vågade klicka på länken. Tills nu har jag inte haft en aning om att kort och lycklig stod i motsatsförhållande till varandra efter döden. Det är inte så himla goda nyheter om man redan i livet bara knappt lyckats spränga 160-gränsen, ska jag säga er. Enda utvägen tycks helt enkelt vara att satsa stenhårt på de där vansinniga tankarna och hoppassomfan att det begåvar mig med åtminstone ett par andra sidan-centimeter.

Sent igår natt satt jag med fingrarna flätade runt en tekopp i köket hos en av De Som Betyder Allra Mest och pratade med henne om livet. Det har utvecklats till en tradition under åren -- te, knäckebröd, kaviar, tända ljus och ord, massor av ord. De stunderna i livet är heliga för mig. Mitt i mörkaste natten körde jag efteråt hem genom skogen, inte en själ ute utom jag och snöflingorna, och hela kroppen var uppfylld av en enda känsla: jag mår bra.

Jag är inte den som brukar bli deprimerad á la ligga-under-täcket-i-ett-mörklagt-rum-med-rakblad-på-armlängds-avstånd-och-lyssna-på-HIM. Nere i perioder ibland, visst, allra helst om det är stressigt runtomkring mig och mycket krav. Mest yttrar det sig genom att jag blir mindre social, slutar läsa nyheterna (läs: bry mig om omvärlden) och min kreativa sida får stryka på foten. Lustigt nog verkar det där fungera lite enligt samma princip som att kroppen prioriterar bort vissa mindre viktiga delar som fingrar och tår när den fryser och skickar blodet till de viktigaste organen istället.

Men nu är det nytt år, jag har äntligen jobbat min sista dag och framför mig ligger det där kapitlet av livet som jag längtat så till. Och huvudet fullkomligt surrar av idéer -- om inredning, möblering, fotografering, skrivande. Minst varannan låt på playlisten är featuring Anna. Jag är glad, jag har lust och det är hur härligt som helst.

Under ett infall ikväll belägrade jag köket och bakade bananmuffins med chokladglasyr, i vanlig ordning för mätt av smeten för att vilja äta något av den färdiga skapelsen. Medan jag stod där vid diskbänken med smält choklad upp över armbågarna hörde jag plötsligt mig själv sjunga Marit Bergmans överciterade This is the year. Det säger på något sätt allt.

- Vad hette det där nu, när man är svart - Emu, Elon...?

- Emo, mamma.

- Jaha, just det ja.