Många gånger de senaste åren har mobilen haft döden flåsandes i nacken men mot alla odds kommit igen. Sedan länge tappar den regelbundet bort sms. Samtalslistorna är inaktuella och den tror fortfarande att jag inte fått några samtal efter det mitt ex ringde i november 2005. Den ställer spontant klockan fel. Den fryser till mitt i samtal och tvärvägrar allt tills man tar ut batteriet. I somras låg den i koma två dagar tills jag genom upprepade slag i golvet återuppväckte den.

Men nu är det slut, det är över. Den har döden dött, den har kvalificerat sig för det elektroniska avfalls-kärlet, den strålar vidare på andra sidan. Och detta ställer mig oundvikligen inför det obehagliga uppdraget att införskaffa en ny hjärngrillningsapparat.

Ni som är stammisar i mitt liv vet att mobiltelefon återfinns långt ner på popularitetslistan över teknikprylar jag brukar. Långt ner. Jag vill inte betala hutlöst med pengar för en telefon med mediokra funktioner när jag kan få mycket bättre genom att använda separata produkter. Det jag vill ha är en telefonjävel som fungerar när jag behöver den och vars yttre inte lämnar mitt estetiska sinne i tårar, men redan där tycks jag ha ställt upp två kriterier som är nästintill omöjliga att uppfylla.

Efter att ha gjort våld på mina designönskemål är mitt sista orubbliga krav att den ska vara svart eller metallic, eller med andra ord svart eftersom SonyEricsson verkar vara mitt sista alternativ. Deras batteritid är oslagbar, kamerorna är åtminstone inte sämst på marknaden och i prisklassen runt 2000 finns flera telefoner som kvalitétsmässigt verkar... acceptabla. Suck. Jag hade hellre köpt en handväska.