Sent igår natt satt jag med fingrarna flätade runt en tekopp i köket hos en av De Som Betyder Allra Mest och pratade med henne om livet. Det har utvecklats till en tradition under åren -- te, knäckebröd, kaviar, tända ljus och ord, massor av ord. De stunderna i livet är heliga för mig. Mitt i mörkaste natten körde jag efteråt hem genom skogen, inte en själ ute utom jag och snöflingorna, och hela kroppen var uppfylld av en enda känsla: jag mår bra.

Jag är inte den som brukar bli deprimerad á la ligga-under-täcket-i-ett-mörklagt-rum-med-rakblad-på-armlängds-avstånd-och-lyssna-på-HIM. Nere i perioder ibland, visst, allra helst om det är stressigt runtomkring mig och mycket krav. Mest yttrar det sig genom att jag blir mindre social, slutar läsa nyheterna (läs: bry mig om omvärlden) och min kreativa sida får stryka på foten. Lustigt nog verkar det där fungera lite enligt samma princip som att kroppen prioriterar bort vissa mindre viktiga delar som fingrar och tår när den fryser och skickar blodet till de viktigaste organen istället.

Men nu är det nytt år, jag har äntligen jobbat min sista dag och framför mig ligger det där kapitlet av livet som jag längtat så till. Och huvudet fullkomligt surrar av idéer -- om inredning, möblering, fotografering, skrivande. Minst varannan låt på playlisten är featuring Anna. Jag är glad, jag har lust och det är hur härligt som helst.

Under ett infall ikväll belägrade jag köket och bakade bananmuffins med chokladglasyr, i vanlig ordning för mätt av smeten för att vilja äta något av den färdiga skapelsen. Medan jag stod där vid diskbänken med smält choklad upp över armbågarna hörde jag plötsligt mig själv sjunga Marit Bergmans överciterade This is the year. Det säger på något sätt allt.