Jag har inte gjort illa mig.

Jag har inte haft sönder datorn.

Jag har inte kört på någon, blivit med barn med en rysk knarkkung, infekterats av köttätande bakterier, dödat någon av misstag eller skaffat Axl Roses frisyr.

Däremot har jag just slagit sönder min älskade tvålpump. Min fina, fina hundtandstvålpump; min "den-måste-jag-ha-fast-keramik-är-opraktiskt-i-badrum"-tvålpump. I blindo sträckte jag mig efter en handduk att torka ansiktet med, känner hur handen snuddar vid något och tankarna stannar till -- fanfanfan, den kanske inte åker i golvet, av någon outgrundlig anledning kanske den balanserar på kanten, eller svävar i luften eller jag vet fan inte men INTE -- KRASCH.

Fan.

Svordomarna haglade och bitterheten osade. Om jag varit en tecknad seriefigur hade inget i talbubblan varit bokstäver, bara olika &%¤!/-tecken. Ilska över min klantighet, men mest över att jag faktiskt älskade den tvålpumpen. Den var den sortens kärlek när man ser någon och bara vet att vi är menade för varandra. Och nu har jag dödat den.

Det fina med materiell kärlek är ju att den ofta går att ersätta, mot viss ekonomisk insats. Att se att tvålpumpen fortfarande finns till salu på internet mildrade smärtan en aning. Visst är jag väl medveten om att jag i teorin borde dra lärdom av det inträffade och köpa en billigare i plast. Men jag vill ju inte ha en i plast. Om det så betyder säkerhetsanordning, lim, ombyggnad av handfat -- riktig kärlek förhandlar man inte om.