11:e december idag - inte för att det märks.
Jag vet inte om jag kan framhäva nog hur kasst vintervädret här nere faktiskt är. Den ständiga kombon snålblåst och fukt gör att man måste subtrahera åtminstone tio från termometern för att få det verkliga gradantalet. Jag börjar tänka att jag borde ha förlagt mina studier ännu längre söderut -- tänk Madagaskar -- för Uppsala är uppenbarligen inte långt nog. Att vara utan snön, och därmed julkänslan, men bli fast med mörkret/kylan/ruggigheten känns som vad man inom finansvärlden skulle kunna kalla för "en jävligt dålig deal".
Tack och lov att jag har min lilla julhyacint och går in i en total hyacint-koma varje gång jag kommer hem till lägenheten. Har dessutom lovats lussebulls- och pepparkaksbakning i helgen. Om inte annat åker jag hem till Mora 20:e december och har hela tre dagar på mig att idiothetsa fram en sjuhelsikes julstämning.
Dö redovisning. Dö grannen.
För att ytterligare strö lite guldglittrande lyckoskimmer över livet har Britney-grannen vaknat igen (del I och del II här) och vill försäkra sig om att alla i huset vet om det. En Do somethin' till och jag nappar på uppmaningen. Britney herself må kunna återhämta sig från det mesta, men jag kan tänka mig en handfull saker att visa min granne som man inte kan göra comeback från.
It's alive, tro't eller ej.
Uppdatering sedan sist:
Gräddgasquen. Min bordskavaljer lyckades, inom två minuter att han presenterat sig, att på allvar nämna White Room (som ett i hans tycke lämpligt ställe att fortsätta efterfesten på, då a) de har öppet till 5 på morgonen och b) han naturligtvis var VIP). Inom 10 minuter hade han uttryckt kravet att i framtiden ha en barnflicka för att ta hand om sina barn. Skit i talarna och musiken, jag hade underhållning direkt vid bordet! Att han därtill var stockholmare och hade ett von i namnet var faktiskt övertydligt stereotypt.
Guitar Hero III. Jag är numera fullkomligt övertygad om något jag länge anat - inuti mig bor en riktig rockstjärna. Vem vill bli min vän? :eg:
Julklappar. Ett par klappar till så är det klappat och klart! Höhö. Inte ens 1:a december, erkänn att ni fick lite ångest nu. På grund av den sekretess som råder fram till 24/12 kan jag inte berätta, men jag har ordnat vad som kan vara den bästa julklappen någonsin till en viss person. I kid you not -- den är så genialisk att den förtjänar att avporträtteras bredvid uppslagsordet "genialisk" i ordböckerna.
Skola. Ni fick lov att fråga, va? Tenta nästa tisdag, så naturligtvis är det kaos.
Köttbullar. Vissa studenter lever på nudlar och pasta, jag har morsan Scan att tacka för mitt liv. Vid det här laget skulle jag tippa att åtminstone 40% av min kropp kan spåra sitt ursprung till köttbullar.
Lovar att försöka vara lite mer bloggningsvänlig framöver. Och svara på era kommentarer! Det är helgens projekt. Det, aktivitetsbaserade kalkyler och bemästrandet av en första Guitar Hero-låt på "Hard"-nivån.
Seminarieuppgift 7.
Nuvärdet i uppgift f) är ca + 5tkr. Vid ett ledningsmöte där den aktuella investeringen behandlades yttrade en av deltagarna: "Det här är en ovanligt dålig investering. Vi satsar en halv miljon och får ett överskott på 5 tkr. Det ger ju bara en förräntning på 1%!!". Vad är din kommentar?
Svar: Ingen kommentar.
Här stod det en massa bitterhet från början. Jag bittrade ur på bitterheten och tog bort det. Skulle jag hålla en muntlig presentation i ämnet skulle jag bara behöva tre stödord -- hormoner, skola och november. Finns massor mer och ingenting att säga. Dags att äta middag; Scans mikrade frysköttbullar. Och livet peakar återigen.
Likviditet rimmar på sket.
Min ursäkt är att jag levt totalt vilt IRL heeela helgen. Jag och kalkylboken alltså, fy sjutton, vad som helst kan hända. Och idag -- blunda nu mamma och pappa -- har det gjorts en ÅRSBUDGET komplett med investeringsbudget, finansieringsbudget, driftskostnads-budget, produktkalkyl, kritisk omsättning, resultaträkning och balansräkning. (Svar: Ja, det enda syftet med att lista dem här är naturligtvis att Få Det Att Låta. Du-uh!). Jag skulle själv vara imponerad beyond belief om jag bara hade en susning om vad vi faktiskt gjort. Vilket bara gör det mer intressant att alla siffror gick ihop efter 7 timmars räknande.
Fråga inte mig.
Nu ska jag läsa ett kapitel om förhållandet mellan resultat och verksamhetsvolym, dubbelkolla seminarieuppgiften inför i morgon, dricka en kopp te och discobowla lite i vardagsrummet med Wii:et och Pink på högsta volym (i mp3-spelaren, som den hänsynsfulla granne jag är). I exakt den ordningen. Not.
Tänka fritt är stort, tänka gigantiskt är större.
Men jag har lösningen. Jag ska flytta. Hit:
7 våningar. Känns rimligt.
75 000 000. Dollar, Ragnar, inte pissetassar. Känns... rimligt.
Jag har ju räknat på det här förstår ni, istället för seminarieuppgiften tills i morgon. Om jag sparar hela CSN-bidraget varje månad kommer huset vara mitt om ganska precis 7800 år. Då har jag förstås inte räknat med räntor eller eventuell bidragshöjning, som med CSN:s imponerande anpassningshastighet väl torde komma någonstans då. 7800 år. Plus ett par hundra år för att bekosta renoveringen då.
Mitt återstående CSN-bidrag denna månad räcker till en insats på 0,00000255% av huspriset. Skål!
Gräddgasquen.
Ju närmare klockan blev 10, desto större blev kaoset. Kön skulle ledas om på två ställen för den fick inte blockera utrymningsvägar; folk trängde sig; folk skrek på folk som trängde sig; folk förnekade att de trängt sig... Ett par gånger var det ren upploppsstämning. Kaos, värme och inget leende ansikte någonstans. Galet! Och samtidigt så fascinerande hur människor kan agera under stress och press. När vi kom fram var 80 av 130 tjejbiljetter sålda och med tanke på den uppretade massan bakom oss, är jag glad att inte var den som behövde uttala orden biljetterna är slut. Tveksamt om man överlever något sådant.
Sen på vägen hem träffade jag Jehovas vittnen utanför Konsum. Jag kan nog lugnt säga att jag fått min dos mänsklig galenskap idag.
Ensambarnet om kollektivt boende.
Och det här med att "lära sig något" kan vi bara skippa direkt, va. Det jag möjligen skulle kunna lära mig om mig själv efter den upplevelsen skulle endast beröra de absolut mörkaste delarna av min personlighet och inledas med "jag trodde aldrig jag var kapabel till...". Lite som att de där som flygkraschade i Anderna säkert inte tänkt sig att käka sina kompisar, men där ser man hur det kan gå när människor är desperata.
Bilden nedan, som inte är tjyvad från www.satersmentalsjukhus.se, föreställer en korridor någonstans i Flogsta studentgetto. Och med den slutklämmen var inlägget över.
Seminariefest.
I övrigt flyter det på. Eller snarare, strömmar på. Flyter ger på tok för lugna och harmoniska vibrationer. Här är det tempo som gäller. Vår nya delkurs, verksamhetens ekonomi, är mest ett enda virrvarr än så länge men det jag förstår är åtminstone intressant. Balansräkning, resultaträkning, likviditet, eget kapital och annat fräsigt. Bara det att jag kan begreppen gör att jag känner mig liiite smartare.
Nu ska jag trycka i mig lite tacopaj och sen ge mig ut med mina kärleksmums i novembermörkret för att möta upp tjejerna, burr. Om det inte kommer några uppdateringar på ett tag kan ni ju hälsa "Flogsta" till skallgångskedjan.
Henrik Schyffert, you made my day.
Platserna i hörsalen räckte inte till alla, kön med +250 pers ringlade sig runt halva Ekonomikum. Behöver jag ens be er gissa vart vi stod? Just precis. På de foton som fotograferna tog ute i hallen vid Lokstallarna syns allra, allra längst fram två blondiner som lite skamset vänder bort sina ansikten i hopp om att inte bli igenkända som nördarna som tältade utanför föreläsningssalen.
Men väntan och eventuella rykten är all worth it, och inte bara på grund av våra utmärkta platser på tredje raden eller goodie bagsen. Näe, ni förstår att när vi köat där en tjugo minuter spatserar Henrik Himself in genom entrédörrarna, går fram till föreläsningssalen och hälsar på oss. "Hej tjejer!". Jag tror att vi svarade, men vad är lite oklart. Jag och Johanna har fortfarande inte återhämtat oss.
Henke på Eko.
Planen är att mötas upp en timme innan föreläsningen börjar för att vara säkra på att få sittplats, eller ja, åtminstone plats. Folk köade ju tydligen långt innan för att se Ebba von Syndow och tyvärr, får jag ju säga, inte med baktanken att sitta inom tomatkastar-avstånd från scenen. Här chansas inte.
Förresten -- är det någon som råkar veta hur lång Henrik är? Eller om vi omformulerar frågan: får han plats i bakluckan på en Volkswagen Vento...?
Ljus fest i val.
Hur många av er känner igen Buckingham Palace när det är mörkt? Ingen utifrån den här bilden hoppas jag, eftersom det här är Uppsalas Universitetsaula. De kör något slags projekt här i stan nu i november, "Ljusfestival", som går ut på att belysa en massa landmärken i stan för att uppmuntra folk att ut och promenera och se sin stad i nytt ljus och känna sig trygga om nätterna och visa ljuset i staden även under de mörka månaderna. Eller nåt. Personligen tror jag de hade pengar över i någon budget som skulle försvinna innan årsskiftet och någon som ville leka elektriker.
Valvet vid Skytteanum hade också pyntats med ljus. Och det är väl skoj att de hitt' på nåt -- av principskäl är jag för allt som lyser upp i det här jävla höstmörkret. Dagarna är snart så korta att man får passa sig för när man blinkar på förmiddagarna, för gör man det vid fel tillfälle hinner det mörkna igen. Mummel mummel emigrera mummel tråkigt mummel oinspirerat mummel växthuseffekten tar för lång tid på sig.
Idag har jag förresten inte gjort ett jota. Absolut ingenting som bidragit till eller kommer förvaras till framtiden. Inte skapat något. Inte gjort något. Inte pluggat något. Inte ens byggt ett Sims-hus eller spelat Mario Kart. Nu när jag tänker efter har jag faktiskt ingen aning om vad jag gjort med all tid, men trevligt var det.
Innekväll istället för utekväll.
Tända ljus.
Goda vänner.
Drinkar.
Nintendo Wii och Mario Kart.
Ikväll ska vi ut med de andra gengångarna och spöka på Värmlands nation.
I got soul, but I'm not a soldier.
Oh, the things tusen kronor will get you.
Idag har vi lämnat in en organisationsplan på närmare tjugo sidor och så här i efterhand vet vi fortfarande inte egentligen vad en organisationsplan är. Vi har skrivit den på mindre än tre dagar, vilket inte beror på lathet utan att det var den tid skolan tyckte vi behövde. Jag håller inte med skolan men det jämnar nog ut sig ska ni se, för skolan håller säkert inte med oss angående uppgiften. Det är viktigt att ha balans i sitt liv, minsann.
Min dag kryddades ytterligare med lite härlig snålblåst och -- ohyes -- kallt duggregn för att jag riktigt skulle känna mig i kontakt med min joie de vivre medan jag spenderade en tredjedel av det återstående studiebidraget på studielitteratur, kryssade mellan militanta pensionärer med bulldozer-rollatorer på ICA och vinglade hem på min röda fara med total obalans mellan bok- och matkassarna på styret. Livet är verkligen mindre än tre ibland, eller hur Lena? <3
Näe, vet ni. Jag vill gå på Killers-konsert, förälska mig, bli rik och emigrera till varmare breddgrader. I valfri ordning. Tills dess får jag nöja mig med livets peakar i form av Wii-boxning på blodigaste allvar i vardagsrummet iförd mjukisbyxor med For Reasons Unknown i full blås på stereon. Kunde vart värre, kunde vart värre...
Wii-e.
Förbannat kul är det, och ett bevis för en av mina två huvudteorier just nu: man kan inte köpa sina vänner, men man kan köpa saker för att indirekt snärja dem. (Min andra teori är för övrigt att pengar inte köper lycka men de kan köpa saker som distraherar en från olyckan. Det är också empiriskt bevisad tack vare Wii:et).
Nu ska jag boxas lite och låtsas att luften jag slår på är solida objekt med rörelseförmåga och tilltalsnamn.
Dolda motiv.
När man är arg, bitter och less är det (extra) lätt att man gör dumma saker. Säger sådant man inte borde, tar ut det på fel personer, slår på något, goffar i sig en månadsförbrukning kalorier på samma tid det tar att se ett Grey's Anatomy-avsnitt, eller bara plain old tröstshoppar.
Vänner och omgivningen fyller en viktig funktion när man befinner sig i ett sådant mentalt tillstånd, ty de kan ofta lugna ner en och ibland avstyra de värsta misstagen. När jag nu i princip betat mig igenom hela listan och kommit fram till sista punkten -- tröstshoppande -- är jag emellertid inte helt säker på att mina egna vänner vill mig väl. Med en cheerleader-anda som bräcker de flesta amerikanska tonårsfilmer hejar de på och uppmuntrar mig, vilket innebär en av två saker:
1) Det är ingen dum grej.
2) Det är en dum grej som de vinner på.
Nämnde jag att jag tänkt köpa ett Nintendo Wii?
Torsdag 23/10 -08.
Jupp -- definitivt stereotypt, men skoj. Livet känns lättare när tentan är avklarad (fram tills 6 november när domen faller säger jag att det gick bra) och i morgon kommer CSN-pengarna. Runt tolvslaget förväntas därmed anstormning i baren av hoppfulla studenter som chansar på att transaktionen sker 00.00 piiip.
Tråk. Tråk. Tråk. Tråååk...
Efteråt ska vi schläpa våra sorgliga tentamosade själar ner till valfri nation, äta lunch och försöka återta lite hjärnkapacitet innan vi börjar med organisationsplanen som ska vara inlämnad på tisdag nästa vecka. Vi är allihop lite modstulna just nu. Arga på systemet och lack i allmänhet på livet och hösten och lönen i form av otack istället för CSN-pengar. Jag vill göra något men vet inte riktigt vad eller hur. Så istället har jag nu suttit i två timmar och lärt mig alla Afrikas länder. Med största sannolikhet har det knuffat ut någon tentakunskap jag haft nytta av i morgon, men å andra sidan vet jag för första gången i mitt liv exakt var Guinea-Bissa och Burundi ligger. Alltid något.
Ni vet redan att jag avskyr hösten. Jag ondgör mig gärna, ofta och högljutt över fulruttna löv, snålblåst, gråa skyar, regn och skor som läcker in. Men sanningen är den att min främsta anledning att hata hösten är att den sänker mig. Humör, lust, energi, inspiration... de är nere på rött, för att prata Sims-terminologi.
Vet inte exakt vad jag vill ha sagt men det är nog något slags ursäktande av bristen på blogginlägg på sistone... och kanske framöver. Har ni någon inspiration får ni så gärna bidra med den. För mig känns det som att vardagsinläggen blir ointressanta, eller är ni beredda att ta dem i brist på annat? Vad vill ni läsa om? Alla förslag beaktas, jag lovar.
"Tjo och tjim och RX-lim!"
Förlåt bloggen. Jag har vanvårdat dig på sistone, jag vet. Livet, det är livets fel förstår du. Jag lovar att ta ett snack med det och se om vi kan styra upp det här.
Befinner mig sedan i måndags på hemmaplan, the håla also known as Mora, där man får höra saker som "Se upp för björnar" när man går ut på kvällspromenad. Ju längre jag är ifrån det här stället, desto mer uppenbart blir det att mina kopplingar hit har med människorna här att göra och inte stan. Det är en så liten, liten och skyddad värld. Ofarlig och trygg att återvända till en helg, ett par dagar -- outhärdlig att tänka sig att spendera resten av livet i.
Jag vet att det i min bloggfrånvaro florerat diverse kidnappningsrykten och liknande, vilket jag skulle vilja passa på att dementera. Den återkommande läsaren har vid det här laget insett kopplingen mellan att jag går under jord och tentor. Bingo. Organisationstenta nästa vecka. And the crowd goes wild.
MEN vad har då hänt sedan sist, förutom åh-det-är-så-synd-om-mig-jag-går-en-universitetsutbildning-och-måste-plugga? Jag har:
[] Blivit beskylld för att vara ansvarig för världens finanskris (tack för att ni tror på mig, mamma och pappa).
[] Har varit mer förbannad än på länge. Det är en lång upprörd historia ni med lite tur klarar er undan att få höra, om skolan och grupp-PM och orättvisa betygsbedömningar. Åter har jag fått bekräftat att man ska bråka och stå på sig, annars gör någon annan det -- står på en alltså. Power rush.
[] Utökat min samling användbara ordspråk (se rubrik).
[] Nästan kört på ett rådjur (okej, den var väl 300 meter bort på vägen, men hur dramatiskt låter det?).
Nu hinner jag inte skriva mer, jag ska på utflykt från denna världsmetropol till en annan -- Sågmyra. Poäng till den som är driftig nog att googla fram varför.
Stockholmsbesök.
Good things come to those ekonomstudenter who arbetar hårt (och skolkar lite). Tjejerna och jag har gjort oss helg nu och i morgon åker vi in till den kongliga hufvudstaden. Tyvärr matchar inte min Vill Ha-lista på något vis min Behöver-lista eller, för den delen, saldot på mitt konto. Blodiga strider mellan samvete, shoppingloben och kontokortet är med andra ord att förvänta.
Jag tänkte i alla fall börja leta julklappar. Inte så mycket för att jag brukar drabbas av julklappspanik, utan för njutningen av att se desperationen drabba min omgivning när frågan "har inte du börjat med julklapparna än?" ställs. Jag har faktiskt en julklapp klar redan, jajemensan. Hur kändes det att läsa det? Lite svettigt? Hjärtat slår lite snabbare, paniken börjar gnaga på magen? Ohyes, det var väl det jag hoppades på.
För att undvika personliga konkurser tänkte vi bland kompiskretsen i Uppsala köra "Secret Santa". Det blir en mössa med namnlappar och dragning följt av hemlighetsmakeri, istället för att köpa en sak som ska passa alla. One julklapp never fits all, det slutar bara med att man sitter med ett intetsägande ljusarrangemang, Snobben-brevpapper, Lindex-strumpor i fel storlek eller ett glas med en man som strippar vid ihällandet av kall vätska och alla undrar vem det är mest synd om.
