Vem har tatt min penna?
Inte kanske information som har samma betydelse för mänskligheten som till exempel Rosettastenen. Men utan min blå penna kan jag omöjligen fortsätta plugga, eftersom jag kommit till kapitel 5 och kapitel 5-plutten jag klistrat dit är blå och kan jag inte färgkoordinera med understrykningsfärgen som jag gjort med alla andra kapitel, ja, då blir det inget läsande... och nu snabbspolar vi förbi det där stadiet när ni retar mig för mina knäppa idéer -- det är de som gör mig speciell, remember? -- och konstaterar att jag sitter här och bloggar istället. Känns det bra för er? Det känns bra för mig.
Vad kan jag säga om min dag? Eh... jag fick tårta och kaffe i skolan, det var bra. Vi gillar företags-suck ups. Bla bla bla redovisning bla bla bla grupparbete bla bla bla handla mat bla bla bla laga mat bla bla bla plugga bla bla bla och nej, roligare än så var det nog faktiskt inte.
Och nu är jag sjukt kaffesugen. Men om jag reser mig upp och knatar ut i köket nu innebär det att jag måste lyfta blicken från de cirka femton kvadratcentimeter runt boken på skrivbordet och då kanske jag skulle hitta pennan, hemska tanke. Säkrast att sitta kvar här med fixerad blick och skriva meningslös blogg tills Färjan börjar och jag med gott samvete kan lämna mitt skenpluggande till fördel för lite gammalt hederligt föraktande av mina medmänniskor. That never gets old, håhå.
Golden oldies.
Förutom fylld mage och ekonomiskt bistånd kommer jag också hem med lite instruktioner till livet according to mormor, i kategorin kärlek och förhållanden. "Ha inte så bråttom med att hitta en karl Anna, det hinner du tids nog. Ha kul istället! Testa dig fram och träffa olika människor. Allvar blir det framöver ändå. Det är nu du har chansen, så passa på!"
Jag ska göra mitt bästa för att göra dig stolt, mormor.
Hur många rutor gör dig glad?
Hur många rutor gör dig glad?
Ja nog fn är det fler än tre, men what to do när det är hushållets totala chokladbestånd? Att bylsa på sig kläder och knata ner de.. tja... fyra minutrarna till Konsum i mörkret för att köpa mer känns som att erkänna beroendets makt över mig. Lite som att en alkoholist tar steget till att börja dricka på vardagar eller börjar gömma flaskor i vattenbehållaren på toaletten.
Så jag försöker få mina kickar genom att spendera kvällen med knäppgökar med låtsas-bäbisar och fulla Svenssons på kryssning. Det sistnämnda också som kompensation för terminens ekonomkryssning som jag hoppar. Alldeles för omfattande research om Estonias förlisning och framför allt, ett hysteriskt överpris från arrangörerna (något man verkligen, verkligen inte ska försöka med blivande ekonomer) bidrog till det beslutet. Synd, för jag tror jag gjort mig bra med ögonlapp och träben enligt pirat-temat. Well, their loss.
.. hoho, enligt Canal Digital faller Färjan under kategorin utbildning. Jag säger som min vän Sophie: man lär väl sig vad man inte ska göra.
Ingen anledning till oro...
Kändes som att ett klargörande var på sin plats innan det börjar kontaktas myndigheter, startas utredningar och forceras ytterdörrar. Jag vet ju hur oroliga ni blir när mina blogguppehåll överskrider 48 timmar. Så: jag lever. Vi är inne i slutskedet av första delkursen av företagsekonomin, marknadsföringen, och jag tänker inte gå in i detalj på allt vi gjort senaste veckan men tro mig när jag säger att vi jobbat våra små bakdelar av oss.
Det finns inte skuggan av en chans att jag pallat att jobba så här hårt om jag inte haft mina vänner att jobba med, inte en chans. Vi har så jäkla kul när vi jobbar ihop och framför allt: vi har jäkla kul när vi inte jobbar ihop. Shoppingturer, Ikea-utflykter, fikaträffar, utgångar, myskvällar, pluggkvällar, taco-kvällar med vin och marängswiss (nedan), äventyrliga skogspromenader... Jag har haft sådan tur att lära känna de här människorna. Jag har verkligen haft tur.
Nu får bloggen ursäkta en stund, för nu ska jag och mina comrades opponera på ett PM vars nivå ligger så långt under Glocalnet att man behöver en stjärnkikare för att urskilja konturerna av det.
STIL 08.
Tentakvällen firades med tjejmiddag följt av STIL 08, modeshow arrangerad av Uppsala Ekonomerna med uppvisning av kläder/skor/accessoarer från olika Uppsala-företag. Riktigt skoj! Därefter var det tentafest och allmänt nationspartajande som vanligt.
Jag är en sådan som älskar att iaktta all dramatik som uppstår när människor och sprit förenas under samma tak. Tårarna (en tjej satt vid sofforna och grät i över en timme, medan hennes kille försökte trösta -- uppenbarligen mindre framgångsrikt, då det hela kulminerade i någon slags återlämnande av nycklar), kärleksparen sans frontiéres (massor av nytt stoff för vår egen gossipsida Ekonomikum-skvaller), de hysteriska dansmovesen (svajande träd goes växande blomma goes Studio 54) och omslaget till total köttmarknad runt ett-slaget, när den kollektiva insikten att klockan snart klämtar stängning slår till och det är dags att fixa hemsläp om sådant skall ordnas. Och allt annat som följer när spriten jagar ut vettet.
Vi tjejer lyckades bli inbjudna till Santa Monica av en, enligt egen utsago, amerikansk advokat på besök. Han hade då minsann både beachhouse och dygnet-runt-varm-pool ("the only things you have to bring are your swimsuits"). Lite skoj omväxling, då det mest storslagna som brukar erbjudas på studentnationer på sin höjd är nattkäk på Max efter stängning.
Tentadags.
Nu går jag iväg en stund och skriver marknadsföringstenta. Morgonen har bestått av stenhård uppladdning i form av ägg, bacon och kaffe -- en riktig vinnarfrukost. Jag känner mig som en korsning av Ah-nuld och Gunde på speed, eller ja... sådan var i alla fall tanken och alla vet vi ju att tanken är det som räknas. Förutom tankarna har jag till min hjälp en påse vindruvor (omikrande I might add) och framför allt -- blodröda naglar. Då vill jag lova att jag är farlig på riktigt.
48 timmar utan livstecken.
Jag har inte dött. Jag har pluggat. Skillnaden däremellan är inte så stor som man kanske först kan tro.
... nej, nu är jag orättvis. Marknadsföringen är det skojigaste vi läst hittills, sagt utan ironi, men jag vill ju pilla med slogans och psykologiskt onda pr-strategier som lurar människor rakt ner i fördärvet, inte lära mig snustorra begrepp skolan tycker vi ska kunna till tentan på fredag. Grunden, kallar de det, och jag fnyser åt deras grund. Men det är väl bara att göra som de andra döda fiskarna och flyta med strömmen. Nästa vecka får vi starta företag och då jävlar ska det bli åka av.
För övrigt har jag i helgen:
¤ Levt på en kost bestående av uteslutande tacos och marängswiss.
¤ Bevisat i praktiken att det är niemas problemas för sex personer att dinera i mitt kök, utan att inkräkta på varandras lebenraum på annat än hemtrevliga sätt. Ifall någon hyste tvivel.
¤ Sett filmen Baby Mama, som fick mig att vilja hugga mig in i min egen hjärna med glass-skeden och gräva ut minnet av att jag någonsin sett eländet.
Nu får ni ursäkta, jag hör flerfärgade mind maps ropa mitt namn.
När ditt hjärta brister, laga det med Karlsons klister.
Heldagsäventyr idag med tjejerna på Ikea med omgivning. Hoho. Fem köpglada tjejer plus en bordsskiva storlek L i en Volkswagen Vento, jag är tämligen säker på att vi slog något slags rekord. Efter ett kort pitstop här hemma för att lämpa av mina nya polers pallen Marius och orkidén Amalia är det dags att ge sig ut på banan igen. Jag och mina nyrullade chokladbollar ska ut på tjejkväll, och av de två tuberna som befinner sig på mitt skrivbord bara hoppas jag att det var Carmex jag just smetade in munnen med.
Trött, stressad och väldigt glad.
Precis så här borde varje morgon börja: med att man hittar en underbar liten lapp instucken under vattenkokaren från sin nyligen avresta gäst och tillika vapendragerska. Mitt ego växte flera storlekar liksom mitt leende; vädret blev bättre och tamejtusan om jag inte blev lite snyggare i håret också. Underbara människa.
--
Om ni för övrigt undrar vad jag pysslar med är svaret "möjligen den mest intensiva veckan i mitt liv". New York, jet lag, finbesök, poolparty, Företagsekonomi A, bokförsäljning, nollningsaktiviteter (som fadder), tekvällar, föreläsningar, inlämningsuppgifter, lunchlådor. Lägenheten börjar gro igen, stackars tvättkorgen Mollger är redo att explodera och jag är frustrerad över att jag inte hinner blogga. Stressigt värre, vilket inte på något sätt står i motsatsförhållande till att jag har underbart kul. Det känns inget annat än fantastiskt att vara här igen. Klockan 10 i morgon torsdag börjar min helg -- hallefuckinglujah -- så snart ska ni också kunna känna att jag är tillbaka.
Första skoldagen.
Klockan tio är det upprop för Företagsekonomi A. Det heter förstås inte upprop, utan Introduktion, men jag hoppas lite i hemlighet att de tragglar igenom alla 250-någonting namn i Hörsal 3. Jag vill liksom ropa mitt Ja! så att de vet att jag faktiskt är där, även om jag kommer utan en förälder i handen, nytt bänkpapper och rosa gympapåse med hästhuvud på. Jaja. Saknat skolan har jag verkligen gjort under sommaren så det ska bli jätteskoj att komma tillbaka. Kom ihåg det sistnämnda, för chansen finns att jag behöver påminnas framöver.
PS. New York-rapport kommer. Har dock insett att ett enda inlägg med största sannolikhet skulle kraschlanda blogg.se's server så vi tar det i små pedagogiska delkapitel. Det finns foton att underhålla er till 2011, så inget skäl till oro. Men natti natti nu.
Poolparty i Knutby.
Så, poolparty i Knutby. Tre personer badade. En frivilligt, två med hjälp och kläderna på. (När det vaknades dopp utnyttjade jag min ringa storlek och tog betäckning bakom större föremål, t.ex. soffor och kameran). Det påstods att det någon gång under dagen varit 19 grader i poolen, men då måste nog någon ha legat på termometern innan. Kallt. Men nästan onödigt roligt.
The Sekt fanns inte representerad på plats, men någon där uppe höll alldeles säkert ett vakande öga på oss, för på något mirakulöst sätt varken vurpade någon på plaskvåta köksgolv eller snubblade-frakturerade sig på den översociala vovven. I bilen på väg in till Uppsala mötte vi flera finklädda sektmedlemmar i bil, troligen på väg för att prata med Gud på söndagsmorgonen. (Eller jorda någon, svårt att säga säkert med tanke på den geografiska platsen).
På min väg hem genom ett morgonsömnigt Uppsala mötte jag fler fanatiker, fast med en annan religiös inriktning. Gym-sekterna. Klockan tio en söndagsmorgon. Mänskligheten kan vara så sjuk.
Förlåt...
... men nu rymmer jag igen. Efter att ha sovit som en död i 12 timmar och stått i duschen ungefär lika länge, tar jag nu med mig Sofia, en av mina nyinköpta bikinis och en stor portion mod och beger mig till Knutby (vilket jag berättat om tidigare, minns ni?) för att dela badring med pastron. Oh boy. Jag tror inte jag kan föreställa mig mängden bloggmaterial kvällen kommer förse mig med.
Dagens Outfits t.o.m. år 2010.
Vad sa du, herr Tulltjänsteman? Några inköp under min utomlandsvistelse? Absolut inte! Se på mig, jag är ju omslagsflickan för Inget Att Förtulla!
---
Jag är tillbaka.
Med full resväska, prickar över bokstäverna och mitt livs första jetlag. Har haft det skitbra och har massor av bilder och historier att terrorisera er med så till den milda grad att ni till slut inte kommer veta om det är ni eller jag som varit i New York. Ska bara sova ett dygn eller två så tar vi itu med den biten, ok?
New York 21-29/8.
(Jag önskar särskilt att Lena tar en extra titt på min
färdigpackade resväska. Är du stolt över mig nu?)
Här är Le Splendid Plan. Och vaddå allmänintresse? I det här stadiet skriver jag enbart för att sysselsätta mig själv i den ljuvliga väntan på avancemang i resplanen. Lovar att försöka bruka internetcaféer under min frånvaro, så kika gärna in här framöver för pricklösa rapporter om god shoppinglycka, 35 nya Ben & Jerry's-smaker och storleken på amerikanska pannkakor.
---
Idag:
13-14. Mormor och morfar skjutsar mig och mor till Arlanda.
Incheckning, ev. internetcafé, födointag och troligen varsitt glas vin till nerverna.
16.35 Planet lyfter (Malaysia Airlines).
Och inga kommentarer om planjävlar som trillar ner nu. Den kvoten har vi fyllt för ett tag framöver.
00.35. Landar i New York (Newark) svensk tid. 18.30-ish lokal tid.
Terroristkontroller, bagageutlämning, tåg, hotellet och fantastiska äventyr non stop i en vecka.
Återkomst:
Fredag 29:e augusti.---
... Nepp. Absolut ingen chans att något går fel där.
Ha en skön vecka nu, mina läsare, och ni vet... wish us luck.
Vi hörs!
Resfeber-ish.
Okej.
Okej då, jag erkänner väl att jag har drabbats resfeber. Det är fet payback-time för den brutala iskyla och det lugn jag besuttit de senaste dagarna. Darn it. Magen pirrar och snor sig när jag räknar timmarna till presumtivt take off. Med ojämna mellanrum kollar jag tvångsmässigt att passet inte knatat iväg från där jag la det sist, i handväskan (det har det inte, än). Och därefter måste jag givetvis kolla igen att jag inte drabbades av blackout under senaste kollen och flyttade passet. Worst case scenarios trillar över mig från alla håll och kanter.
Tänk om resväskan går sönder? Om planet är jätteförsenat? Om det är överbokat och vi inte får följa med, får man slå markpersonalen då? För oss som inte passar i orange, finns de cubanska overallerna i andra färgkombos? Tänk om jag tappar bort mamma bland alla höga hus? Tänk om inga amerikaner busvisslar efter mig (oh the horror!) och Ralph Lauren-filten jag spanat in faktiskt inte är på rea på Macy's?
Och nej, jag ber inte om någon form av sympati eller medömkan. Men om någon har en Valium till övers är det välkommet.
New York is getting closer by the minute.
Happ, så var det cirka 51 timmar kvar innan planet lyfter till New York, insch Gud och Malaysia Airlines och alla andra som kan tänkas ha ett finger med i spelet. Och hör detta: jag är faktiskt varken särskilt stressad eller orolig, vilket alla som känner mig vet är högst okaraktäristiskt. Fröken Förberedelser är Allt är visserligen förberedd, men lugn. Resväska inhandlad, men inte packad. Istället lullar jag runt i lägenheten, målar dörrar och hyllor och tycker att jag har all tid i denna värld.
Detta zen-liknande tillstånd kan ha något att göra med att jag reser med min mor. När två Typ A-personligheter med kontrollbehov reser tillsammans kan man räkna med att den andre kommit ihåg syrgastuber och fallskärmsutrustning ifall man glömt det själv. En jäkla trygghet. Jag har rest så mycket själv, och det är skönt när man har en medkonspiratör som kan hjälpa till att avstyra kapningsförsök och ta kommandot inne i cockpit ifall piloten skulle bli oskadliggjord.
Eller också har jag helt enkelt inte tryckt in i min blonda skalle att vi faktiskt ska åka.
*tystnad*
*tystnad*
*tystnad*
Ga-ah, shit!
The bitch is back in town.
Och återigen har jag brutit mot mina egna principer -- den här gången den jag har emot Ikea-konst. Numera är jag den mycket stolta ägarinnan till en 2x1.4 meter stor svarvit tavla som tillverkats med det enda syftet att hänga ovanför min soffa. På allvar. Bilder kommer så fort minröjarna och supertanksen rullat härifrån.
Egentligen känner jag mig just nu drop dead, utan gorgeous, men se det går inte för sig när man har kvällsplaner. Om några timmar ska jag ut och käka på V-Dala nation med Uppsalagänget, mitt saknade Uppsalagäng, och sedan utgång på det. På nation förstås, där allt är så billigt att man inte behöver vänta på att någon ska bjuda för att man ska få fukta strupen. 100 spänn för en drink på Wasa i Mora är, till skillnad från Ikea-konst, emot den sortens principer jag aldrig kompromissar om.
Packad och glad.
Mora-sommaren är nu att betrakta som över och det vore synd att säga att jag har sorg. Runt lunchtid i morgon åker jag, far ända in i baljan och Toyotan vars lysen lär peka mot himlen innan jag packat klart, ner till Uppsala. Skönt. Sommaren har varit lyckad, men jag har saknat mitt riktiga liv och är glad att få återvända. Jag känner mig taggad inför hösten och är sprudlande full av idéer. Men oroa er inte, det går nog över snart ska ni se.
Bröllopsdag och tjejkväll.
Jag är lite oklar över om det är kutym för barn att ge sina föräldrar presenter på deras bröllopsdagar, men jag ska i alla fall göra det. I form av att hålla mig ur huset. Att träffa väninnorna en tisdagskväll och casually sippa lite vitt vin känns hysteriskt vuxet... vilket förmodligen är ett säkert tecken på att jag inte är vuxen.
(Här skulle jag egentligen publicera en av bröllopsfotona från 1978,
för som 7:an i årtalet antyder är det humor på så hög höjd att man inte kan
andas utan syrgas, men med tanke på att det med största sannolikhet
skulle leda till omedelbar shunning ur familj, hus och testamente avstår jag).
Uttråkaaad.
Gömmer mig i ett halvdunkelt rum bakom fördragna persienner. Det jag gömmer mig för är tre män alldeles utanför mitt fönster. Tyvärr inte George, Johnny och Patrick, utan ett gäng högljudda byggartyper som fått för sig att gräva ett hål i vår gräsmatta. Något med fiberoptik och kablar, sa de. Jag som regelbundet läser kvällspressen misstänker förstås att de egentligen ska gömma lik. Googlade standardmåtten vid gravgrävning och jag tror dimensionerna kan stämma.
Nämnde jag att jag är uttråkad?
