När man är arg, bitter och less är det (extra) lätt att man gör dumma saker. Säger sådant man inte borde, tar ut det på fel personer, slår på något, goffar i sig en månadsförbrukning kalorier på samma tid det tar att se ett Grey's Anatomy-avsnitt, eller bara plain old tröstshoppar.
 
Vänner och omgivningen fyller en viktig funktion när man befinner sig i ett sådant mentalt tillstånd, ty de kan ofta lugna ner en och ibland avstyra de värsta misstagen. När jag nu i princip betat mig igenom hela listan och kommit fram till sista punkten -- tröstshoppande -- är jag emellertid inte helt säker på att mina egna vänner vill mig väl. Med en cheerleader-anda som bräcker de flesta amerikanska tonårsfilmer hejar de på och uppmuntrar mig, vilket innebär en av två saker:

1) Det är ingen dum grej.
2) Det är en dum grej som de vinner på.

Nämnde jag att jag tänkt köpa ett Nintendo Wii?