En ny bästis (känsliga läsare varnas)

Till er som undrat över hur en FÖRE-bild på ett magsår ser ut.

Pengar kan inte köpa lycka, men en jäkla massa nudlar.

Plötsligt händer det.... någon annan. Jo för det har man ju listat ut nu efter 24 års jordenärvaro.

MEN. Så kom dagen när Någon Annan var jag. Det var i torsdags morse, närmare bestämt. Jag var på väg in på skolan och ögonen föll till min outgrundliga förvåning på någonting på marken. Händerna fattade innan hjärnan: på marken -- och strax därefter i min hand -- låg en skrynklig men äkta 500-lapp.

Ingen person befann sig inom lämpligt tappa-avstånd och hjärnan var smart nog att avlägsna fötterna med tillhörande Anna från platsen, innan munnen kläckte ur sig något smart som "någon som tappat en femhundralapp?" Återfås mot beskrivning liksom.

Förvisso var det inga sköna 50 papp som belastar kontot varje månad för ett halvt decennium framåt. Men -- lever man på sisådär 4000 kr i månaden när alla räkningar är betalda är det ändå en tre klöver-light-känsla. Sen gick ju c-uppsatsen åt hela helvete senare samma dag, så Gud kanske grundade lite av medlidande. Kostnaderna för ta reparera den skadan i choklad, koffein och vin kommer vida överskrida 500 kronorsgränsen, det kan jag säga redan nu.

Förra vintern hittade jag också pengar
på marken vid tre olika tillfällen, 150 kr som mest. Någon pratade om "näsa för pengar" och det är ju en schysst liknelse, lite som om jag vore en tryffel-hund för att sniffa upp pengar. Personligen tror jag tyvärr det finns en enklare förklaring. Min ringa höjd ovanför havet gör helt enkelt att jag är optimalt placerad nära marken och därmed eventuella tappade pengar (samt hundbajshögar, små krälande djur, cigarettfimpar och gul snö). Vad tror ni dvärgar försörjer sig på egentligen? Jag säger så här: det är fan inte basket i alla fall.


Så här såg han ut, snubben som kom in i mitt liv nästan lika snabbt som han

försvann ut ur det igen.

 


Med tiden kanske man vänjer sig vid tiden.

Förra helgen var det ju omställning till vintertid, hej och hå och in i mörkret för att ingen ska gå miste om den fulla upplevelsen av ärkeskitmånaden november. Ahem. I alla fall. Jag vaknade upp på söndagsmorgonen och upptäckte att alla klockor i min närhet -- iPhonen, dvd:n, datorn, Hs mobil -- ställt om sig automatiskt till vintertid.

Och man kan tänka att det är bra.
Att det är praktiskt att klockorna och tiden ordnar upp det där omställandet sinsemellan utan att en annan behöver lägga sig i. Och då tänker man fel - hur besviket är det inte när man laddat för den dagen på året då klockrna garanterat ska gå fel och så går de rätt? Att jag inte fysiskt fick ställa om klockorna själv ledde till att jag kände mig blåst på den där extratimmen och konspiratoriskt misstänker att den kanske avskaffats i smyg. En besparingsåtgärd i statsbudgeten. Vafan, jag sov ju, de kan ha stulit en timme eller två for all I know. Nu himlar ni med ögonen, men kom igen och bevisa för mig att den inträffade då, va va?

Mm-hmm. Där fick ni allt så ni teg.



How Anna got her blogg-groove back.

De senaste dagarna har jag kommit på mig själv med att ha varit på blogghumör igen. Små händelser i verkligheten som hjärnan nästan i smyg börjar överdriva översätta till bloggtextform. Det kliar lite i fingrarna att få fräscha upp bloggdesignen (det där i presentationen till höger om att jag är 22 har varit ljug i snart ett halvår nu) och kliva tillbaka ner på planen. Ni vet inte om det, men här bakom kulisserna lurar flera färska, halvfärdiga utkast till blogginlägg som är sååå nära att se andra sidan av "Spara & publicera"-knappen.

Vi kanske behövde en liten paus, bloggen och jag? Vara ifrån varandra för att hitta tillbaka till varandra och inse att vi egentligen hör ihop.

Eller. Så har jag the mother of all tentor i företagsekonomi i morgon och inga fler garderober att rensa, kylskåp att frosta av, fönster att torka, underkläder att färgkoordinera, prickar på tapeten att räkna eller sjuka människor att vistas i närheten av med hopp om att smittas av något otäckt.

Jag vet faktiskt inte själv, så det här är precis lika spännande för mig som för er.

Huka dig, bloggen, för nu laddar jag om!
Bildkälla


Lilla Anna och stora världen.

Som ni har märkt är det dåligt med aktivitet här på bloggen. Hur kan jag anta att ni märkt det? För när jag dristar mig till att klicka mig in på bloggens besöksstatistik -- och förväntar mig ett rakt streck till tonerna av ett EKG-beeeeeeep -- blir jag lika oändligt förvånad över den tappra skara som klickar sig in här varje dag. Ni är så envisa, så hoppfulla (så nyfikna...?). Ni borde ju ha gett upp hoppet om mig för länge sedan. Eller åtminstone skaffat Bloglovin' och väntat på att eventuellla framtida inlägg ska komma till er.

Glad gör det mig så klart, utblandat med en dos dåligt samvete. "Otillräcklighet" har varit höstens ledord. Man kan inte vara på alla ställen samtidigt, sa någon själ som väl hoppades göra sig ett namn på att statea the obvious (och halvlyckat kan man väl säga att det blev, med tanke på att uttrycket men inte personen blev ihågkommen). Jag skulle här vilja ta tillfället i akt att ta uttrycket in i 2000-talet: Man kan inte ens alltid vara på de ställen man borde vara, i synnerhet när man varit så urbota korkad och skaffat sig alldeles för många av de där ställena som önskar ens närvaro.

Sista terminen på universitetet
innan min ekonom-examen och den där C-kursen i företagsekonomi is an evil mistress indeed. Att balansera en skola som i snitt kräver mellan 8-12 timmar om dagen med två extrajobb, någon form av socialt liv och sunda vanor låter sig inte göras så där helt utan motstånd. Tur i oturen har även H jobbat som en skållad gris i höst, med timmar vissa flickvänner och även människorättsorganisationer skulle ha synpunkter på. Under stora delar av hösten har vi haft långdistansförhållande med 9 minuters cykelväg mellan oss. Humorn i det.

Det är inte mig det är synd om, ska vi vara på det klara med (även om det nog låter så mer än ibland när klagokören stämmer upp till sång). Jag har ju turen att ha inte bara ett utan TVÅ jobb som jag ser fram emot att gå till -- två grymma jobb, som mäklarassistent och studentrepresentant för Apple på universitetet. Anna för ett år sedan hade knappast trott att hon skulle kvala in till att få ens ett av dem, än mindre klara av att behålla dem.

Efter nyår när C-uppsatsen ska vara inlämnad lurkar plötsligt Livet. Det blir väldigt påtagligt när dagarna rinner iväg och man så gott som dagligen får frågan "Vad ska du bli när du blir stor?", både från andra och sig själv. Backpacka? Plugga utomlands? Plugga vidare i Uppsala? Läsa till fastighetsmäklare, journalist, starta eget? Eller söka -- dareIsayit -- jobb? Som vad i så fall?

Återigen: nej. det är inte mig det är synd om. Om ni vill låtsas det ibland är det förstås helt okej med mig och mitt ensambarnsego. Men nej. Jag har bara en släng av "världen är så stor så stor, Anna Anna liten", vägvalskval, ångest, tvång och höstsäsong och allt det där. Oändligt med tacksamhet till familjen och fina vännerna som lyssnar, stöttar och ältar med mig. Om det bara betalade bättre i rena pengar skulle jag heltidsanställa mig själv med att umgås med er.

Jag hoppas chocken av att möta denna plötsliga flodvåg av text inte blir för svår för er. Jag antar att det jag försöker säga är att jag inte alls glömt eller lagt ner bloggen, jag hinner bara inte riktigt med. Framöver kommer det fortsätta ramla in inlägg lite då och då, förhoppningsvis lite mer frekvent än i början av hösten. När blogglusten och fritiden sammanfaller är ni de första som får reda på det, jag lovar er det.

Tills dess får ni ta hand om er
-- och gärna en titt på nedanstående klipp som är ett av mina absoluta YouTube-favoriter någonsin. Hur kall hösten än må vara, så smälter det alltid mitt hjärta.




Back to school.

I morgon börjar skolan universitetet igen. Ångestkänslorna kommer galopperande vid blotta tanken och bland vännerna sprider sig nu paniken inför den sjätte terminsstarten: vad har man på sig?

Äh, skämtar bah. På en skala mellan 1-10 av Saker Jag Ger Blanka Fan I Just Nu rankas klädvalet tvåsiffrigt. Men paniken och ångesten, den är verklig. Om ni råkar besöka Ekonomikum måndag morgon och ser bleka människor med skräcken lysandes ur ögonen kommer det med stor sannolikhet antingen vara nyblivna nollor eller oss erfarna rävar.

Sista terminen. C-uppsats. I januari har vi oss (insch handledare, opponeringsgrupper, Gud och kungen) en varsin ekonomie kandidatexamen. Frågan vi ställer oss är: Kommer verkligheten vilja ha oss? Verkligheten som vi ägnat de senaste 2,5 åren (23 åren?) åt att undvika. Vi har ingen riktig inkomst (låning, inte löning); vi frotterar oss med andra studenter på uteställen där drinkar kostar 42 kronor styck och en karatefylla klockan två på eftermiddagen är helt socialt accepterat om kalendern råkar visa 30:e april.

Jag är uppriktigt sagt rädd. Lille Skutt-skraj. OM någon av er råkar ha kontakter med Verkligheten får ni såväldigtgärna lägga in ett gott ord för mig hos den. Stort tack på förhand.

Bildkälla


Men elektricitet fick vi faktiskt redan FÖRRA året.

På väg ner på stan (= Mora, enligt Wikipedia "en centralort och tätort i Mora Kommun, Dalarnas län", känd för sin hantverksskicklighet och Vasaloppet) igår slog koffein-djävulen klorna i mig. Och ur detta föddes en insikt: det finns inte take away-kaffe i Mora. Möjligen finns run away-kaffe, om man är kvick i fötterna och inte främmande för att stjäla porslinsmuggar. Men take away-kaffe? Nope.

Här kan man ju tycka att en pappmugg med lock att transportera kaffe i inte är den mest vågade idé som cirkulerar på 2000-talet. Sen kan man ju tycka tvärt om, och då bor man förmodligen i Mora.

Detta är alltså staden där iPhones inte finns till försäljning (grundkriteriet för varje modern civilisation); där ingen talat om att rostiga Mercedesar slutade vara coola för 10 år sedan när rosten flyttade in; och där det inte finns en sport som inte kan ges prefixet Vasa- och utövas mellan Sälen och Mora. Det finns fanimej StafettgångsVasan, men inte ta iväg-kaffe.

Och så frågar folk fortfarade varför jag flyttade från stan.




Midsommar-checklista:



Firat i Dalarna.
Check!
Besökt en fäbod. Check!
Hört Äpplebo-gånglåt fiolgnissla sig in i hjärnan. Check!
Sett halvpackat dalfolk lufta sina folkdräkter och resa en midsommarstång. Check!
Blivit regnad på av och till. Check!
Skådat en livs levande älg. Check!
Druckit nubbe. O-check!*
Konstaterat att uppväxtmiljön gjort mig komplett immun mot traditionellt midsomrande. Check, check, check!


Japp. Nog kan vi alla tryggt konstatera
att det midsommar igår. Men för säkerhets skull far jag och Henrik ut till en av byarna för att se ytterligare en majstångsresning och låta våra trumhinnor frottera sig med lite dragspel och fiolgnissel. Ja, egentligen ska vi på födelsedagskalas, men chanserna att undkomma firandet är väl ungefär lika stora som att undkomma regnet (vi snackar promille, sannolikt ppm). On the bright side har vi snart fyllt midsommarkvoten så till den milda grad att det först är våra barnbarnsbarn som kommer börja behöva fira igen.

För er som inte är från Siljanstrakten eller utsatts för firande härikring kan jag berätta att midsommarfirandet delats upp mellan byarna, så att vissa firar på midsommarafton och vissa på midsommardagen. För att spelmanslagen skulle hinna runt och gnida fiol i alla byar, har jag hört påstås. Även om jag personligen tror att det helt enkelt det rör sig om en ren säkerhetsåtgärd för att allt hembränt verkligen ska hinna drickas upp.

* Jag är en anhängare av tron att bilkörnings-skillz
inte förbättras av alkoholintag.



Jag och äpplet - en kärleksaffär.

Har jag förresten sagt att jag fått ett till jobb? Nähänä, inte det. Förutom mäklarassistent och heltidsstudent student kan jag även titulera mig Apple-on-Campus-representant. Förutom att min Apple-familj får utökning med en iPod och en (till) dator innebär det att jag får vara en del i ett gäng som ska representera Apple, visa upp produkter, arrangera tävlingar och annat skoj på universitetet. Och mitt tjat om dessa fantastiska produkter kommer avancera från snudd på olidligt till komplett olidligt, då vi ska skickas på säljutbildning hos Apple efter sommaren. Jag kommer alltså utbildas i och avlönas för någonting jag redan gör gratis. Tack för den.

Jag tänker mig något i denna stil efter min hädangång:

Bildkälla


Om pojkvännen som inte finns.

Nyligen upptäckte jag någonting rätt överraskande: min pojkvän finns inte. Det är helt sant och förvånansvärt nog ingenting som grundar sig i en diagnos av doktor hjärnskrynklare. Lagens långa arm har talat om det.

Bakgrunden är att pojkvännens pass, någon gång mellan hans återkomst från the junajted stejts åf amärka för två månader sedan och förra veckan, i löndom lyckats genomföra en rymning. Vi har tittat i strumplådor, skåp, väskor, vinställ, skor och frysen. Överallt. Spårlöst borta.

Eftersom Greklandsresan står och trycker två veckor runt hörnet och pass helt klart underlättar när man vill utrikes, knatade vi iväg till polishuset för att införskaffa ett nytt. Hahahaha trodde vi ja. Väl där visar det sig att pojkvännens id-kort gått ut -- och inte som passet, ut genom dörren, utan helt enkelt blivit för gammalt. Vänligt talar poliskvinnan om att min pojkvän, ja, han kan inte få något pass för han finns inte.

Jag gjorde ett försök att tala om att jo, han finns på riktigt, men se det ville tant polis inte tro på så länge vi inte var sambos. Det är vi, intygade jag heligt och osant. Då ville tant polis se intyg från Skatteverket att vi var skrivna på samma adress och sådana samlar man ju inte på hög, särskilt inte om man faktiskt inte bor ihop.

Med Henriks familj cirka trettio mil från att komma och intyga att Henrik är Henrik kändes situationen något olustig. Tant polis försökte hitta släktingar i närområdet åt honom och vi lyckades faktiskt vaska fram en faster i Uppsala, men se henne hittade inte polisen i sin dator. Normalt skulle man ju tro att det var något bra, att inte finnas där, men inte nu.

Vad att göra? Ingenting så länge han inte hittar en släkting, sa polisen. Så det var bara att snopet knata hem igen med låtsas-pojkvännen och vända uppåner på lägenheten igen. Tant polis ringde dock rätt snart upp och erkände att även om inte Henrik fanns så gjorde hans faster det.

Jag överväger att be hans faster att säga att han heter Mållgan, åtminstone i mellannamn.


Bildkälla


Häppy börfdej till mej!

60 år till döden.
42 år till pension.
7 år kvar till the big three-oh.
6 år till medelåldern för förstföderskor.
2 år till halvtid till femtio.
0,5 år till en universitetsexamen.
0 år tills åldersnojan kickar in.
- 4 år sen studenten.
- 5 år sen körkortet.
- 7 år sen jag slutade nian/började gymnasiet.
- 10 år sen jag blev tonåring.
- 16 år sen skolan började.
- 23 år sen mina föräldrar sist hade en lugn stund.

GRATTIS TILL MIG PÅ 23-ÅRSDAGEN!!!

Anna version 1.03, taget i soliga maj för rätt exakt tjugo år sedan.
Förvirringen över varför någon bemödat sig med att vira papper runt en röd klump och ge mig är uppenbar. Wtf, liksom. I övrigt är mitt starka minne från treårsdagen när morfar gungade sönder hängmattan. Rakt ner i gräsmattan dunsade gubben och min födelsedag var därmed fulländad. Vem fan behöver Lego liksom?


För att drygt 1 dm förbannad =%€#"&?)/&%€# snö begravt mitt hopp.

Det blir aldrig vår. Det blir aldrig någonsin varmt igen. Jag har gett upp nu. Gatorna kommer aldrig bli snöfria, vi blir aldrig kvitt vinterjackorna och skorna kommer för evigt att läcka in. Om något decennium kommer mina barn att skratta åt mig när jag berättar om somrar när vi sprang barfota ute och inte hade dunjackor under midsommarfirandet. Jag börjar fundera om jag helt ovetandes råkat trilla av pinn och detta är det snöande, eviga helvetet jag förpassats till för mina synder i jordelivet. För tänker man efter -- hur jäkla logiskt känns det egentligen att Gud skulle skicka syndarna på en varm Thailands-semester i all evighet? Men ett kallt helvete däremot. Där fick Han till det.

Men Anna, det hjälper inte att gnälla, säger någon säkert nu. Men så fanihällvätte att snön smälter fortare av att vara positiv heller, så ta det där argumentet och stoppa där solen inte skiner. Det vill säga ungefär vart som helst i mellan-Sverige just nu och inom överskådlig framtid.

Den som vågar andas orden 'drama queen' ska döööden dö.

God jul, hörrni!

Fråga:
Vet ni varför Tomten inte har några barn?

Svar:
För han kommer bara en gång om året, och det är genom skorstenen.



Hoppas att ni där ute har haft en
riktigt mysig, gottig, skön, lagom hetsig och spännande julafton. Familjen har firat en lugn och mysig jul med god mat, spel och paket i massor, men nu har jag och en utmattad liten katt gosat ner oss i sängen och är redo att somna på fläcken. Och all sömn kan nog behövas till morgondagen, för inte är julens höjdpunkter över bara för att Kalle släntrat ut från rutan, paketen är öppnade och tomten har nyktrat till -- i morgon är det stor juldagsutgång och tillika hemvändarnas hemvändarkväll i Mora. I månader har jag längtat, för det  är inte ofta så många människor jag tycker om och saknar är samlade under samma tak.

Ta hand om er där ute, kör försiktigt och var snälla mot varandra. God jul allihopa!

Nu är det (h)jul igen, sa han som blev överkörd av tåget.

Veckorna nu innan jul har varit kulmen
på en hektisk, jobbig och samtidigt rolig hösttermin. Som för så många andra den här tiden på året är mitt energiförråd lika tomt som Elin Woods vänstra ringfinger, och julledigheten kunde inte ha kommit mer lägligt. Sedan två dagar är jag hemma i ett snövitt, gnistrande Dalarna som just nu är som att vandra runt i ett vykort. Förvisso ett iskallt vykort som läcker in i skorna och fryser bort känseln i fingertopparna, men ett vykort icke deso mindre.

Som vanligt involverar hemkommandet
till föräldrahemmet en viss omställning. Inte bara till ett självpåfyllande kylskåp, diskmaskinens magi och att tala om vart man ska, utan även till saker som exempelvis att klädhögen på golvet kan överraska genom att plötsligt resa sig upp och börja trycka sig mot mitt ben (katten), eller förvåningen när jag klivit innanför dörren och hör en kvinnoröst börjar tala i garaget, följt av ett illavarslande pipande och insikten att jag just triggat igång huslarmet.

Jag skulle lova er någonting om mer frekventa uppdateringar, jag vill så gärna lova litegrann, men då ska ni komma ihåg att det kommer från samma person som idag tänkte tanken "det är ju gooott om tid innan jul, jag hinner ta det lugnt och träffa massa folk". Å ena sidan har jag faktiskt på 48 timmar lyckats träffa både Lena, Sofia och Oliver, Hanna med lillasyster, min frisör och mig själv i huvudet med en kökslucka. Å andra sidan sammanfattar det ganska exakt ALLT jag gjort de senaste 48 timmarna, och två dagar innan julafton är det rätt illa att beskrivningen inte involverar exempelvis "pynt", "städa" eller för den delen "paketinslagning". Men äh. Utan lite hederlig panik skulle väl högtider inte vara någon sport.


Design Anna & Henrik:

Så här bygger experter pepparkakshus:

 

... och så här bygger RIKTIGA proffs:

Njut av bilderna. Att knäppa dem var det enda incitamentet jag hade för att inte börja gnaga loss direkt på takpannor och inneboende råttfamilj. Nu... inga spärrar kvar.


Om konsten att prioritera i livet.

Ikväll fick jag en verklig lust att blogga. Den hoppade på mig från ingenstans och låg troligtvis och lurpassade i väntan på att jag skulle bli klar med ge upp uppsatsskrivandet, vars innehåll definitivt gjort mig skyldig att betala royalites till personen bakom uppfinningen "ordbajs" om bara jag visste vem det var. Tyvärr hade inte blogglusten någon aning om sin dåliga tajming. Ur en strid med den samtidiga lusten att besegra den där &€"!!#%&/= Bowser, rädda prinsessan Peach och därmed varva SuperMario Bros Wii gick blogglusten sorgligt förlorande. Med andra ord kommer jag inte få sova i natt men jag är för förbannad och marinerad i stridskänslor för att bry mig. Håll ut Peach, vi kommer!

Bildkälla



Torsdag 3:e december 2009: Lasse Lasse liten!

Inte bara är jag på bättringsvägen, jag är även på Winnerbäck-vägen. Samband? Jag tror det. Konsert ikväll på Fyrishov här i Uppsala och jag förväntar mig inget mindre än magi. Lasse och jag, vi har haft en speciell relation sedan Kristin introducerade oss för varandra första året på gymnasiet. Sex år, ett otal album och fyra konserter senare har han ännu inte gjort mig besviken. Hoppas gör jag på att få höra min favorit, Elegi. Och Söndermarken. Elden. Hugger i sten. Kom Änglar förstås. Stort liv. Faller. Timglas. Och tja, ungefär en hundra låtar till.

Nu: iväg och peppdricka lite vin med käraste och minst lika förväntansfulla mor.

Synonym: gropar för surrande insekter, sju bokstäver.

Jag har tydligen bihålor. Ja, det är väl inte direkt någonting jag gått runt och tvivlat på, men nu är det definitivt fastställt. Efter drygt 22 års rätt fredlig samvaro har de vaknat till och de är i sanning skitförbannade. Jag tror de försöker bryta sig ut. Näsa, kinder, tinningar värker som att någon drämt en planka i fejan på mig (här skulle jag infoga en liknelse om att få en glasdörr i ansiktet, men det har jag redan testat och kan tala om att det gjorde inte så här ont).

Jag snörvlar och ynkar mig och
förbannar äckel-förkylningen som hoppat på mig från ingenstans. I vanliga fall brukar det vara lite mjukstart med halsont och en rättvis chans att mobilisera motstånd med hjälp av naturläkemedel och C-vitamin. Fult spel! Nu misstänker jag att jag inte har en chans om jag så sätter i mig hela asken Esberitox på stående fot. Vilket förstås inte kommer hindra mig från att försöka.

Ynk, ynk, ynk.



Hell hath no fury like a woman scorned. Sanna mina ord!

Från Expressen.

Vad var det jag sa?

Nu ska vi inte prata om min fantastiska förmåga att genomskåda dåliga historier och föregå medias spekuationer. Vi ska heller inte börja oja oss över hur hemskt det är att spekulera i kända människors privatliv. Det ingår i anställningsavtalet för jobbet som "rik, beundrad och känd" och jag har faktiskt en poäng med detta inlägg som inte är att gotta mig åt andra människors olycka.

Otrohet är ett jävla skitpåhitt som det i min bok inte finns några ursäkter för. Jag skojar inte. Den man som eventuellt är otrogen mot mig kommer få förstahandserfarenhet av exakt hur kreativ hämnd går till. I fallet med Elin och Tiger blir det faktiskt etter värre av att de är så nära en modern askunge-saga man kan komma: svenska barnflicka träffar supergolfproffs, förälskar sig, får barn och halva kungariket motsvarigheten till Sveriges BNP i shoppingbudget.

Med tanke på alla inblandade
(inte minst barnen) och förhoppningen om att nån jäkla saga ska få ett och-så-levde-de-lyckliga-i-alla-sina-dagar-slut hoppas jag innerligt att otrohetsryktena inte är sanna. Men om nu prinsen, som verkat så helylle och alldelesalldelesunderbar, visar sig vara oförmögen att hålla klubban i golfbagen -- ja, då är det inte mer än rätt att prinsessan swingar tillbaka.

För OM hela historien är sann tycker jag det finns något så underbart tillfredställande i att den bedragna blonda lilla frun hämnas sin man golfproffset med hans egna vapen och vän -- en golfklubba -- under självaste tacksägelsedagen. Tack och happy Thanksgiving darling! För hennes skull hoppas jag att hon även tog tillfället i akt att använda golfklubban till det den är avsedd för: att slå bollar.

Jag säger bara: Heja Elin! Hell hath no fury like a woman scorned, som William Congreve fastslog, och det är något även tigrar måste lära sig.

Cyklist-ligist, javisst!

Tanke: om jag som cyklist -- rent hypotetiskt, än -- kör på någon som går på den från gångbanan tydligt avskilda cykelbanan, är det då mitt fel? Jag är något oklar över regelverket men väldigt intresserad av att veta hur skulden fördelas. Efter snart två år i Uppsala, gissningsvis en av Sveriges mer tätcykelbefolkade städer där grundregeln är att cyklister inte omfattas av några regler, har jag verkligen utvecklat en no mercy-inställning mot gångtrafikanter som inte kan hålla sig på sin sida. De vandrar där i godan ro, flyttar inte på sig och ser sådär självgott nöjda ut över sitt ockuperande av cykelbanan. Jag vill bara köra på dem, litegrann, så de lär sig.

Det gäller speciellt när det är joggare. Det blir liksom dubbelt provocerande -- de är i vägen för mig och de är ute och hurtflåsar. Dem borde man ju faktiskt ärligt få köra på. Springa är fan ingen sport om man inte blir jagad.

Tidigare inlägg
RSS 2.0