En kort reflektion bara...
Jag kan tänka mig två möjliga förklaringar till freak-frånvaron:
1. Jag åkte X2000.
2. Jag åkte söderut.
Anna will be attending Tårtkalas 21/2
Just nu håller jag på att slå in födelsedagspaket för snart ska jag på tårtkalas -- ett riktigt tårtkalas, minsann! Som börjar kl 15 en lördageftermiddag och slutar kl 18. Jag snabbgenomsökte minnet och kan inte minnas när jag sist bevistade ett renodlat födelsedagskalas, som inte var tjejmiddag eller förspel till utgång eller bara utgång. När slutade man med sådant egentligen med partyhattar, serpentiner, tutor i papp som rullar ut sig när man blåser i (där pappret blir uppblött av saliv och går sönder) och fiskedamm? Och varför?
Visste ni förresten att ordet kalasbyxor är ett missförstånd? När den svenska importören tog in strumpbyxor missuppfattade han namnet - han läste "partyhose" istället för "pantyhose". Så kan det gå!
Survival of the tallest.
Läser Nationalekonomi A den här terminen och håller just nu på att lära mig allt om BNP, Big Mac-index och olika sätt att mäta välfärd. Läroboken (Makroekonomi - Teori, politik & institutioner, K Fregert och L Jonung) tar upp medellängd som en av faktorerna för att bedöma länders välfärd. Och jag citerar:
"Genomsnittlig kroppslängd beror framförallt på näringsintaget under de tre första levnadsåren och under tonårstiden".
Det faktum att jag är 160,5 centimeter kort beror alltså FRAMFÖR ALLT på att mina föräldrar inte matade mig tillräckligt när jag var liten, och har en obetydlig koppling till det faktum att jag härstammar från ett släkte av två-äpplen-höga pygmévarelser. Ja jävlar i min lilla låda!
Men vänta, det blir ännu bättre:
"Kroppslängden uppvisar också ett starkt positivt samband med den förväntade livslängden".
Läs den meningen en gång till. Det är alltså inte illa nog att jag blivit undernärd under hela min uppväxt och nu får lida genom att knappt få åka alla attraktioner på Gröna Lund; jag kommer också att trilla av pinn i förtid. Helvete! Lyckos dessa långbenta varelser som når saker ovanför första kökshyllan och med sin blotta längd kan hålla avståndet till Liemannen.
Undrar om Fonus ger boka-tidigt-rabatt?
Fullt ös rastlös.
Anna is the name and rastlös is the game. Jag har myror inte bara i brallorna, utan i hela kroppen inklusive huvudet. Skrev dugga (mini-tenta) i förmiddags, nailade den, men lika rastlös och halvstressad är jag för det. Kollar vad det skulle kosta att skaffa en söt liten bil, funderar på ny dator, överväger att renovera om bloggen, vill åka till värmen och nu i eftermiddags började jag kolla på resor till New York. Jag har den där alkohol-löser-inga-problem-men-det-gör-fan-inte-mjölk-heller-känslan, fast med Uppsala Sverige och Utomlandet. Eller snarare: Vardagen och Något Annat.
Och det lustigaste är att jag inte vet varför. För det är ju ingenting som är fel, ingenting i mitt liv jag är direkt missnöjd med. Jag hoppas innerligt att det bara är någon övergående hormon/mittiutbildningen/tjugoettårochniomånaderslivskris eller något som ingen brytt sig om att berätta om, och inte att det är så här livet ska vara. Rutiner. Ställa väckarklockan. Betala räkningar. Ica Buffé-tidning. Matlåda. Allvädersstövlar. Lågkonjunktur. Gråslask. Kvart-i-fem-Ekot. Livet peakar på fredagar när det är Let's Dance och man gjort veckans kap på Konsum - ta-två-Scotch-Brite-svampar-och-betala-för-en.
För er som inte sökte upp närmsta bro av lämplig hopp-höjd efter dessa vardagsångest-drypande rader, ni kan ju höra av er om ni vill haka på en enkelbiljett till Thailand med tomma resväskor eller starta upp ett hotell för gatuhundar i Brasilien. Tills dess sätter jag mitt hopp åt att hitta meningen med livet i Göteborg nästa vecka. Finns den där ska jag jävlar i min lilla låda hitta den.
Resultatet av gårdagens semlabakning:
Bara för att semlan är liten innebär det inte att den inte kan innehålla
allt gottis som en stor semla har. Inte på något sätt.
(Nej, jag har inte börjat äta semlor till frukost. Blogg.se höll inte med mig om
att jag skulle blogga bilden igår. Däremot blir det semmellunch idag kl 11
hos mig. Tolv semlor - först till kvarn!).
Omotiverad.
Alla krav får mig att bli som en tjurig treåring, tvärtemotvrång. Svaret på det mesta är VILL INTE. Vill inte plugga inför duggan, vill inte jobba extra, vill inte engagera mig, vill inte tänka på vad som ser bra ut på CV:t, vill inte tänka på sommarjobb, vill faktiskt inte göra något av det som förväntas av mig och vill absolut inte tänka på vad fan man ska göra med sitt liv, på riktigt. Jag tror jag ska sitta här och spela Guitar Hero med en kopp kaffe och min Marabou-choklad och låta allt annat lösa sig bäst det vill på egen hand, utan mig.
Och jag håller på att längta sönder mig efter Fia. I mitt huvud har jag ett litet räkneverk som räknar ner dagarna tills jag åker ner till henne i Göteborg. 13 dagar, 22 timmar, beeep. Den sämsta affär Telia någonsin gjort kan vara abonnemanget som låter oss ringa gratis till varandra. Älskade, saknade vän.
Golvad Britney-granne.
I morse satt det emellertid en lapp på den allmäna anslagstavlan där ett golvläggarföretag bad om ursäkt för oväsendet. Det skulle i och för sig kunna vara en rökridå för, säg, ritualer involverande halshuggna hönor, påkallande av onda andar och offrande av spädbarn på stenaltare. Mina korta erfarenheter av Britney-grannen i kombination med hennes musiksmak gör dock att jag betvivlar att det sitter nog med indianer i kanoten för att koka ihop en så avancerad plan. Förmodligen beror dunsarna, klampandet, hamrandet, hugg-ljuden och de smärtsamma, halvkvävda skriken på helt normalt golvläggande. Förmodligen.
Kontaktdagarna: Bytet.
Mina personliga två största triumfer under Kontaktdagarna:
1) Att lyckas pricka en boll i en soptunna iförd snorkel-glasögon märkta "Fatal Vision". Jag siktade, kastade och vann - en reflexväst i storlek L från Länsförsäkringar. Happy times.
2) De vanliga dödliga plockade godis ur de stora skålarna med Twist-godis vid Kraft Foods monter. De två blonda tjejerna som charmade den unga Kraft Foods-killen (newbie längst ner i näringskedjan som åkt på uppdraget att stå och se käck ut i två dagar vid en universitetscaféteria i en alldeles för blå pikétröja) fick varsin stor Twist-påse när den äldre kollegan inte tittade. Happy oh so happy times.
Skörden i övrigt: Nåt kilo godis, tjugotalet pennor, Tele2-nyckelband, mörkblåa KPMG-vantar storlek XXL, tre chipspåsar, en lila Nordea-gris, mineralvatten, Dove-flaskor, tandkräm och tandborste, skoputs, ett otal anteckningsböcker, stickad mobilhållare från Ernst & Young att hänga runt halsen, KPMG-kapsyl/korkskruvsöppnare och molande ont i höger arm efter att ha kånkat runt skiten en halv dag.
Och ja just ja! En tredje schlager-kortlek från KPMG. Är DU KPMG:s Schlager Star? Bara att hojta om nån vill ha en. Först till kvarn!
Kontaktdagarna.
Ära mäts i coolaste gratisprylar och företagen rankas förstås helt därefter. Det fungerar något sådant här:
Trista standard-mintgodisar = Inte ens värt besväret att passera montern.
Fruktgodisar = Sneakar väl in en hand och snor en handfull i hopp om att hamna på rätt sida av 50-50 chansen att de går att tugga utan kostsamma emaljskador.
Dumle/Bounty/Mars = Trevligt! Jag kan ta en broschyr för att komma nära godisskålen.
Vattenflaskor/tårta/schampoo etc = Kan väl byta några ord med representanten för att få lägga vantarna på the goods, och försöker garanterat sno med mig dubbel uppsättning "jag har en kompis som..."
Goodiebags = Skriv upp mig på maillistan, jag är jätteintresserad, och rå hit med påsen!
Nu ska skrivbordspennorna utrensas. Återkommer under morgondagen med fångstrapport.
Stockholm, synd och kossor.
Träffade också härliga Hanna i ett par timmar och lunchade. Jättemysigt! Jag misstänker dock att någon någonstans i Sverige just nu skriver ett undrande blogginlägg om de två tjejerna i hörnet på Gallrian-restaurangen som fipplade med plastkossor och nakna Barbiedockor...
Kossan och Barbiedockan på bilden har allt med blogginlägget att göra.
Universitetsnivå.
Andra föreläsningen på Nationalekonomi A och vi har redan hunnit räkna med nötter och kaffe, Adam och Eva, smör och kanoner. Jag ser förväntansfullt på framtiden.
Konsten att inte tentaplugga.
Utan att överdriva kan jag säga att jag räknar timmarna tills tentan är över. I skrivande stund befinner vi oss T-minus 39 timmar. Sen på fredag kväll ska det firas att Fek-kursen går i graven, med middag, ABBA Singstar och tentafest. Niceness. Att jag sen inte kan ta en ton om så en livstidsförbrukning av Mulberry-väskor stod på spel gör bara det hela mer spännande. Jag sjunger inte. Senast jag sjöng inför folk var nog i tredje klass när jag var Lucia och jag är tämligen säker på att de lyckades dölja de värsta skadorna med en kör i bakgrunden. Det får helt enkelt bli kameraförbud i dörren och döda alla vittnen.
Helgen har börjat.
Så var det helg, tugga och svälj. Jag har firat genom att reafynda reasynda två tröjor jag verkligen, verkligen ville ha (det kallas "slow shopping" enligt källan till visdom Damernas Värld; att köpa färre saker men bättre kvalité). Min bästa tid är nu, sannerligen, jag älskar att nosa upp fynd på rea. Lågkonjunkturen fungerar här till min fördel -- butikerna sänker priserna mer än vanligt på fler märken än vanligt, och det är samtidigt färre kunder i butikerna. Happy days.
Vidare är fläskkarré tinad till middag och det ska göras både vitlökssmör och vitlöksdressing till salladen. Vitlöksöverdosen tjänar två syften; det är både gott OCH det kan förhoppningsvis ta kål på eventuell ondsint smitta då magsjuka tydligen går. Doften skrämmer ju bort alla andra så varför inte bakterierna också, liksom. Dessutom ska jag tentaplugga hemma mest hela helgen så jag kan glatt sitta och stinka för mig själv i vitlöksångorna.
Ikväll kommer jag inte titta på Let's Dance. Så om ni ringer mig efter åtta-draget och hör musik i bakgrunden är det alltså inte Let's Dance, nej, det är något helt annat. Så, nu vet ni det. Trevlig helg på er.
En tidig recension av år 2009:
Isoleringen som följer av kylan har inneburit att äventyren fem dagar in på året varit något begränsade. Jag har sett Wall-E (så söt!), utkämpat blodiga familjestrider i När då då?, nästan klarat When You Were Young på Expert-nivån i Guitar Hero och blivit superduperduktig på koncernredovisning. Jag även slagit fast att Lady Gagas "Poker Face" är årets -- dvs de senaste fem dagarnas -- bästa låt. Oklart egentligen exakt varför den tilltalar mig, men jag misstänker koppling till att den spelats i festliga, glada sammanhang ute på lokal och mitt undermedvetna därmed associerar den till lite tjolahejtjolahoppsansa.
På onsdag börjar skolan och allvaret. Nu ska jag äta creme caramel, om inte pappa eldat upp den med bunsenbrännaren i köket.
The last blogginlägg of 2008.
Så det får la bli entrecote, gratinerad hummer, herregud-vad-Grevinnan-och-betjänten-suger-kommentarer, bubbel och traditionsenligt skitkastande på Jan Malmsjö till tolvslaget. Traditioner. Ha det gott nu de sista timmarna av 2008 så ses vi igen nästa år!
Årskrönika 2008 - Del II
September kom med skolstart och Företagsekonomi A, 30 hp. Myskvällar och vänskap kom att karaktärisera hösten för att överleva mörkret och skolstressen. I oktober var jag inte längre singel utan inledde ett liv i tvåsamhet med mitt Wii. Vår basgrupp blev sjukt besviken över hur vårt första PM mottogs och var lyckligt ovetande om att det andra skulle mottas på ett liknande sätt.
Ska jag sammanfatta 2008 görs det nog bäst med orden "händelserikt", "nytt", "jobbigt" och "sjukt roligt". Att flytta hemifrån, till en helt ny stad, till helt nya människor och börja plugga på ett helt nytt sätt på universitetet... Det har varit mycket slit och hårt jobb, men det har så varit värt det. Jag trivs verkligen där jag är, på utbildningen, i Uppsala, med mina vänner. Första året på ekonomutbildningen, check. Så nu stänger vi om 2008 och ser förväntansfullt efter vad 2009 har att komma med!
Årskrönika 2008 - Del I
Jul, juuul, strålande juuul....
Här kommer den obligatoriska juluppdateringen: Jag har haft en supermysig och avkopplande jul. Gott om familjetid, kalorier och som vanligt fler paket än jag tänker erkänna. Batterierna står på recharge för fullt och jag alstrar energi både från ledigheten och från närheten till mina vänner/familj. Samt det håriga, fyrbenta lilla plåstret som ständigt återfinns vid min sida. Jag har till och med läst en bok-inte-kurslitteratur-bok! Det hände inte igår alltså (eller jo, det gjorde det ju, men innan igår så var det inte igår). Boken sög, till min stora besvikelse, men det är irrelevant.
Utgång på juldagen var en rikig hit, trots att Mora Parken stängt oss ut med sin fjantiga 23-årsgräns. (När vi var 18 höjde de till 20, nu när vi passerat 20 höjer de till 23). Blev istället Krogen Tidigare Känd Som Lilla Krogen Men Numera Heter Något Som Ingen Människa I Mora Någonsin Kommer Uttala Korrekt, där jag hade en av de absolut roligaste utekvällarna på länge. Jag tror bestämt jag ska fortsätta med att ha inte-förväntningar på saker och ting, verkar som att utgången i 9 fall av 10 blir bättre då.
God Jul!
Granen är klädd sedan igår kväll, paketen ligger och lurar, julskinkan är provsmakad, julgransbelysningen småbråkad om men puttrar nu på som en liten skördetröska i hörnet, och familjen har, enligt traditionen, stått gemensamt framför granen och paketberget och kollektivt förvånats över hur tre personer och en katt kan orsaka så många paket. Allt enligt trygga traditioner hittills alltså!
Det är väl ungefär vid den här tidpunkten på julafton som vår familjs traditioner skiljer sig från många andra i Sverige. Vid klockan 15 har vi nämligen sedan så länge jag kan minnas haft traditionen att dricka glögg/julmust och äta pepparkakor/russin/mandlar och titta på Kalle Anka. När Kalle Anka sedan är slut fortsätter vi med att äta julmat och sedan öppna julklappar. Många upplever det som lite underligt när jag berättar, men för oss är det helt normalt.
Att komma hem ska vara som en schlager!
Annars skulle jag inte tro att mitt liv skiljer sig nämnvärt från miljoner andras i Sverige just nu. Sista julklappsfixet, småstress, städning, förberedelser inför dagen med stort J. Och jag stormtrivs just nu. Jag är glad att ett tag glömma allt vad skolan heter, jag längtar-längtar till julafton på riktigt, det är snö ute och jag njuter av att vara nära så många av de människor jag tycker Allra Mest Om. Gott så... så gott så.
