Jag sitter böjd över statistikböckerna, djupt inbegripen i arbetet med att dechiffrera senaste föreläsningsanteckningarna. Precis då börjar de höras -- de omisskännliga dunk-dunk-dunk ljuden genom taket. Bingo, Britney-grannen har vaknat.

Mitt hus är sinnebilden av ett lugnt bostadsrättshus, sällan hörs något alls från grannar och än mer sällan musik. Men varje gång det hörs musik är det från samma lägenhet -- Britney-grannens. Alltid. Samma. Jävla. Britney. Låtar. På. Repeat. I skrivande stund har konserten pågått non stop i två timmar och jag är mer än beredd att klampa upp och ge dem en stor, härlig Piece of Me.

Sedan en halvtimme tillbaka eller så har Britney dessutom bakgrundskomp i form av oregelbundna spikljud från en diffus plats i huset. Jag tror jag ska börja tugga fradga när som helst. Tror de att de kan jävlas med mig, va? Well, vad grannarna inte vet är att pappa lämnat hammaren kvar och att jag inte ens är i närheten av att ha undersökt nya högtalarsystemets maxvolym. You want a war? You got a war.