Tjejkväll ikväll och i egenskap av arrangör och tillika värdinna har uppdraget att konstruera en lämplig efterrätt tillfallit mig. Normalt brukar jag anse mig själv vara begåvad med en rätt god fantasi, men att hitta på sådana saker är som antitesen till att otänka på en blå elefant - fantasin tvärdör och hjärnan beter sig som att den aldrig ens har hört ordet efterrätt.

Kära Relationsakuten.

Helt ofriviligt har jag hamnat mitt i ett triangeldrama. De inblandade är jag, min katt och min dator. Katten är nämligen djupt missnöjd med det faktum att jag ägnar datorn uppmärksamhet istället för henne, och försöker inte ens dölja det.

Svartsjukan riktigt lyser ur hennes ögon när hon hoppar upp i sängen eller mitt knä och datorn redan är där. Hon surviftar med svansen. Vandrar fram och tillbaka över mitt knä/mage så att jag inte kan se skärmen. Lägger sig i ställningar som trotsar naturens lagar för att immobilisera mina händer och armar.

Om inte det ger resultat sätter hon sig prompt framför datorn och blockerar fysiskt skärmen. Och vägrar flytta sig. Hennes senaste taktik är att lägga sig på tangenterna med full vikt tills datorn börjar pipa i protest.

I går hände det värsta hittills. Hon satt på den ihopfällda datorn och gjorde plötsligt världens mest omotiverade rivstart med fullt kloutslag. Stackars, stackars Dennis. Han är nu märkt för livet.

Hela situationen börjar kort sagt bli ohållbar. Jag bävar för att komma hem en dag och hitta en elchockad katt med en söndertuggad datorsladd hängande ur mungipan. Vad ska jag göra? Jag älskar min katt, men vill inte avstå från min dator. On tonight's Dr Phil: My cat hates my computer...

Två och en halv timmes avslappning med bubbelpool, varm bassäng, ljusterapi, ångbastu och all färsk frukt man orkar äta var precis vad doktorn ordinerade. Att mamma och jag dessutom var de enda där (förutom tjejen som skar upp frukt och vaktmästaren i blåkläder som bar runt på mystiska gastuber) försämrade inte upplevelsen. Total bliss, särskilt för en badnörd vars hjärta slår dubbla slag när ordet "jacuzzi" nämns.

Till det yttre delar jag nu många likheter med ett blekt russin och mentalt är jag totalt avslappnad på ett sätt som kanske skulle vara oroväckande om jag orkade bry mig, vilket jag inte gör. Det är som att jag har blivit lobotomerad fast på ett bra sätt. De där ångorna i bastun visste minsann vart de tog. Gäsp. Nu ska jag gå och stirra in i en vägg eller något. Återkommer när hjärnan rebootat sig själv.

Igår eftermiddag stod jag i köket. Kokade en kopp kaffe. Lyssnade på Eko-nyheterna. Tittade ned då en rörelse i ögonvrån fångade min blick och fick se en inkräktare på min arm -- en långbent spindel som allra bäst höll på att avancera upp för min högra extremitet.

Nu är jag inte spindelrädd per definition, men sådan överraskningskontakt av tredje graden framkallde faktiskt ett litet skrik, det erkänner jag. En sekund senare kunde jag se den landburna långskånken irra runt på köksgolvet. Lät ängeln förhandla med djävulen på andra axeln, tog ett steg tillbaka och hoppades att Gud noterade demonstration min av godhet.

Där hade berättelsen kunnat sluta. Men. Igår natt, mindre än tolv timmar senare, låg jag i sängen och sorterade musik på datorn. Tittar ned på min vänstra arm och vad får jag där se? En spindel -- en helt identisk, om inte samma spindel -- i höjd med min armbåge och på väg uppåt!

Ängeln försökte inte ens protestera. Min gamla mattebok från gymnasiet fick tjäna ett syfte jag inte tror författarna tänkt sig när de skrev den.

Efteråt började jag fundera över varför detta skedde, två gånger inom loppet av tolv timmar. Tankarna börjar ju vandra. Ett rent sammanträffande? En gudomlig konspiration? Ville spindeln något? Var den möjligen en budbärare sänd från en annan värld för att förmedla uppdraget om att rädda världen? Sådant hör man ju talas om ibland. Trillar himlen ned nu får ni skylla på mig.

Sensmoralen i historien: att leva och låta leva inte alltid är en bra idé. Ibland kommer det nämligen tillbaka och lever på dig.

Matematik -- en underbar och fruktansvärd uppfinning. När talen uppför sig är endorfinrushen berusande; storhetsvansinnet slår till och plötsligt skulle man kunna få självaste Einstein att framstå som obegåvad. Sedan hittar boken på något nytt djävulskap och vips känns det mer lockande att  penetrera pannloben med en trubbig blyertspenna än att fortsätta.

Helgen är dock utsedd till mattefri zon. På söndag ska jag jobba, men i morgon ska mamma och jag på Spa (spa? SPA?). Vore jag jag katt skulle jag spinna vid blotta tanken. Pappa gjorde ett försök att lansera loppmarknad som konkurrerande aktivitet -- antalet röster till fördel för det förslaget var förkrossande få, om jag säger så.

Nä, nu är bloggrasten slut. Om jag inte vill riskera att få indragna rättigheter är det bäst att jag fortsätter trakassera dammråttor. För att underlätta arbetet har jag sällskap av flera vänner - Kate, Anna, Amy och Sahara (Nash, Nalick, MacDonald och Hotnights). My fingertips are holding on to the cracks in our foundations, mm-hmm.

Jobb och matte. That about sums it up just nu. I en avlägsen framtid finns planer på andra nöjen, såsom socialt umgänge, men i dagsläget känns allt lite som börsen. Upp och ned, upp och ned.

Ma C går bra, även om det tar sin tid. Att jag närvarar vid ungefär hälften av lektionerna betraktas som ett smärre stordåd då ingen av de andra sju som läser kursen på KomVux någonsin har dykt upp. Jag är jättesugen på att börja plugga på riktigt igen och ärligt talat är det lite roligt att ha något nu att pyssla med, men säg inte till någon att jag sagt det. Jag har ju mitt rykte att tänka på.

Matteboken är det dock sämre med. Den är så pinsamt dålig att den inte borde få kallas lärobok. Härom kvällen satt jag i två timmar med samma tal i jakt på en logisk förklaring till varför svaren blev fel, trots att jag gjorde exakt som boken sagt. Det som irriterar mig mest är att det var totalt bortslösad tid. Ingen ny relativitetsteori här inte, bara konstaterandet att boken tydligen inte tyckte det var värt att skriva ned regeln som krävdes för att lösa B- och C-talen. Hur kan författarna sova om nätterna?

Vilket skämt. Det vore synd att kalla förväntningarna höga när Lena och jag tog tåget ner i förmiddags, men väl på plats insåg vi att det inte var annat än rent pinsamt. Det kan inte enbart vara jag och min kräsenhet, Kupolen har verkligen gått ner sig.

Hela stället verkar under det senaste året på något mystiskt sätt ha förvandlats till ett stort vattenhål för fjortisar. Fjortiskläder, fjortisskor, fjortissmink, fjortissmycken, fjortisväskor, fjortisasseccoarer... för att inte tala om fjortisarna själva som tagit hela stället i besittning. Jag förespråkar omedelbart namnbyte till "Fjortis-Kupolen".

Jag såg tamejtusan inte en sak som jag övervägde att köpa. Inte en sak! Två timmar stod vi ut, varav hälften av tiden tillbringades på restaurang/café, innan vi röstade igenom förslaget om hemfärd snarast. Rys. Dessutom backfirade min fina plan med Upp-Till-20-kort i morse en halvtimme innan tåget gick då jag insåg att kortet verkligen är upp till tjugo, inte till och med året man fyller tjugo. Hej hej hutlösa biljettpriser. Nåja. Nu går i alla fall Tåg i Bergslagen med vinst det här kvartalet.

Sitter i Sofias lägenhet just nu med ett bredband som går så snabbt att sidorna nästan laddas innan man skrivit in hela adressen. Pust! Chokladen smälter i värmen, solen går långsamt ned och jag går runt med en känsla av utland i kroppen. Om det är miljöombytet, den ljumna värmen, lukten av stad eller något annat som gör det vet jag inte, men jag tycker om det.

Jag tycker om Göteborg också, vi kommer bra överens. Igår kväll när jag kommit ned satte Sofia och jag oss på en uteservering med varsin latte och småpratade till elvasnåret i den ljumma augustikvällen. Bara en sådan sak.