Igår eftermiddag stod jag i köket. Kokade en kopp kaffe. Lyssnade på Eko-nyheterna. Tittade ned då en rörelse i ögonvrån fångade min blick och fick se en inkräktare på min arm -- en långbent spindel som allra bäst höll på att avancera upp för min högra extremitet.

Nu är jag inte spindelrädd per definition, men sådan överraskningskontakt av tredje graden framkallde faktiskt ett litet skrik, det erkänner jag. En sekund senare kunde jag se den landburna långskånken irra runt på köksgolvet. Lät ängeln förhandla med djävulen på andra axeln, tog ett steg tillbaka och hoppades att Gud noterade demonstration min av godhet.

Där hade berättelsen kunnat sluta. Men. Igår natt, mindre än tolv timmar senare, låg jag i sängen och sorterade musik på datorn. Tittar ned på min vänstra arm och vad får jag där se? En spindel -- en helt identisk, om inte samma spindel -- i höjd med min armbåge och på väg uppåt!

Ängeln försökte inte ens protestera. Min gamla mattebok från gymnasiet fick tjäna ett syfte jag inte tror författarna tänkt sig när de skrev den.

Efteråt började jag fundera över varför detta skedde, två gånger inom loppet av tolv timmar. Tankarna börjar ju vandra. Ett rent sammanträffande? En gudomlig konspiration? Ville spindeln något? Var den möjligen en budbärare sänd från en annan värld för att förmedla uppdraget om att rädda världen? Sådant hör man ju talas om ibland. Trillar himlen ned nu får ni skylla på mig.

Sensmoralen i historien: att leva och låta leva inte alltid är en bra idé. Ibland kommer det nämligen tillbaka och lever på dig.