De hade ett upprop. Jag skojar inte, ett verkligt upprop. AA har som jag förstått åtminstone den goda smaken att inte avslöja efternamn. Här hade de inga såna hämningar. "Kalle Svängbuk, är han är?" På skolan hade de insett att denna typ av möten inte är något att skylta med och följaktligen fanns det på morgonen ingen information uppsatt om vart vi förtappade själar skulle hålla hus. Jag fick antasta en SYO-vägledare som, i enlighet med sin yrkeskårs hederskodex, inte hade någon aning om någonting och en för mig okänd man i snickarbyxor innan jag kom rätt.

I ett avlägset hörn av aphuset har de gömt undan KomVux, antagligen för att minimera risken att exponera vuxeneleverna för omvärldens fördömande blickar. Där kunde vi njuta av en nerhottad overheadpresentation framförd av den rektor som dragit kortaste strået vid utlottningen av ansvarsområden, flanerad av två kvinnor vars enda synbara uppgift var att småskratta åt sin chefs skämt.

Ni vet de där välklädda människorna på kaféer som ser Jätteviktiga ut med sina bärbara datorer och dricker cappuccino? Det var jag idag, mitt försök till återhämtning efter Mötet. Just nu sitter jag och lurkar på pappas kontor i väntan på att örnen från norr, aka Lena, ska landa. Tillsammans ska vi försöka trösta och övertyga varandra vi må vara KomVux-elever, men vi har ett människovärde ändå...