Så var man hemma igen, några erfarenheter och en förkylning rikare. Tågresan hem gick bra, fast jag febersov så djupt innan Katrineholm att jag nästan missade stationen. En bärbar dator gör under för tråkiga tågresor, och jag livade alldeles säkert upp stämningen för fler i vagnen med mitt Sex & the City-maraton. Hoppsan. Men sharing is caring och någon kanske lärde sig något på kuppen, vad vet jag.

Genomlevde min första KomVux-lektion idag. Spä-nnan-de. Gymnasiet, ja, vad säger man? Vore hemskt synd att påstå att jag saknat stället. Min hjärna har svårt med att jag har lektioner där igen och flera gånger ljudhallucinerade jag gamla klasskamraters röster (vilket bevisar min tes om att det inte bara finns ett begränsat antal utseenden här i världen, utan också röster). Läraren verkar i alla fall schysst - inga uppenbart sadistiska personlighetsdrag eller 666-tatueringar i nacken vad jag kan se, även om erfarenheten säger att det är för tidigt att uttala sig förrän betygen är satta.

Som terapi för min stackars febriga hjärna som fyllts med andragradsekvationer sedan arla morgonstund tänkte jag resten av kvällen försvinna in i Carrie, Samantha, Miranda och Charlottes värld. Mr Big slår visserligen inte på långa vägar McDreamy, men handväskorna och New York-shoppingen kommer säkert räcka för att mota bort de ettriga x:en och y:en som dansar för min inre syn när jag blundar.