Sett till rent konkreta saker är dagens enda åstadkommande två kuddar till soffan, varav en syns på bild i inlägget nedan. De matchar gardinerna, vilket säkert bryter mot flera av inredningens budord, men rebell som jag är gillar jag det. När man sitter timme efter timme med torr kurslitteratur är det skönt att som omväxling sparka igång andra hjärnhalvan och till exempel sätta sig vid symaskinen.

Just kurslitteratur är det mycket av just nu. Tentan är på fredag och vi har runt 700 sidor att läsa in, varav cirka 500 på en ekonomi-engelska som får mig att mer än någonsin uppskatta att jag har lätt för språk. Hujedanemig.

Som ni säkert lärt er vid det här laget kommer jag nu också ta upp nollningsaktiviteterna, och bingo, ni har rätt. I morgon är det någon mexikansk afton, vars förberedelser upptar hela förmiddagen och därefter kvällen. Tid är tyvärr hårdvaluta och inte ens "det är bara en som tackat nej hittills, jag hoppas du inte blir den andra?" bet på mig när det ringdes runt ikväll. Förra veckan var det något fem kvällar. Fem kvällar! Toppen att folk engagerar sig, men man undrar ju, hur hinner de? Inte, hoppas jag, annars måste jag nog se mig om efter en ny världsbild.

En natt av djupsömn och peppning via text och telefon gör verkligen susen för en stressad själ. Innan eftermiddagens 14-föreläsning ska jag lämna kurslitteraturhögarna bakom mig och ge mig ut tillsammans med röda faran i solskenet. Med champagne-te, den dyraste jädra efterrätten jag kan hitta i hela saluhallen och Johnny Depp som Sweeney Todd ska jag ikväll fira överlevandet av de senaste fem dagarna. Än finns det med andra ord hopp om livet, gott folk.

Blogg.se vägrade släppa in mig ikväll. Tvärstopp i dörren, varsågod och vänd, ingen idé att du ens ställer dig i kön, här är du inte välkommen. Ett tag blev jag lite smått bitter men nu i efterhand inser jag att det enbart var för mitt eget bästa. Bloggen visste helt enkelt hur kasst inlägget jag skrivit var och ville skona mig. Det var något om hemsökelser i kylskåp och mögligt ost. Nej, jag vill inte prata om det.

Svackan skyller jag mest på att dagen som sådan inte varit någon höjdare. Basgruppen träffades vid tio för att skriva seminarieuppgift och jag blev åter igen påmind om varför grupparbeten inte rankas särskilt högt på min lista över favoritsaker i världen. Inget fel på mina klasskompisar, men att skriva tre sidor reflekterande text med lika många personer med olika åsikter tar tid. Förbannat lång tid. 

Mitt i arbetet fick vi lov att avbryta för att gå på vad som avgjort var den sämsta, mest meningslösa föreläsningen jag upplevt. Vi var 200 människor som kollektivt led oavbrutet i 1.5 timme och min basgruppskompis fångade stämningen när han med plågat ansiktsuttryck väste fram "jag har tappat livsgnistan". Jag vaknade i morse som en person som inte tror på att skolka från föreläsningar. Det är en annan person som lägger sig i kväll.

Tiden rinner undan fort när man har roligt. Eller ska skriva en flummig litteraturessä i grupp och har en deadline som flåsar en i nacken. På universitetet har man effektivt eliminerat alla chanser till uppskjutning av inlämningsuppgifter, här sätter man en tidpunkt som arbetet senast ska vara inskickat via internet och de som inte gör det kan titulera sig själva dead meat. Fatta hur bittert det måste kännas för alla de som gjort uppskjutningar till en konstform under grund- och gymnasieskola.

Här är det heller inte frågan om att lärare delar ut några uppgifter. Svartvita stencilbuntar med härligt förbrukad regnskog, glöm dem. Allt finns på internet these days och de som önskar stanna på programmet gör klokast i att göra hemsidan sitt andra hem. Bra att ha all information samlad. Dåligt eftersom den faktiskt inte är samlad utan utspridd på tre olika hemsidor som jag tycks totalt oförmögen att lära mig skilja på.

Mamma anlände idag till det gråmulna Uppsala med väskan full av godsaker, så som stickor, homestyling-boken jag vunnit och all spännande post som envisas med att ramla in i brevlådan hemma (vilket kan ha något att göra med att jag inte adressändrat än). Vi hann med en vända på stan med god jaktlycka, bland bytet som vi fällde fanns bland annat kökstavlor och lite kläder pour moi (dagens fråga: visst lär man hamna på någon slags blacklist om man bildbloggar kläder?).

I morgon har jag hursomhelst blivit utlovad våfflor. Min hjärna tyckte den var jävligt rolig när den för en vecka sedan kom på att den så här i semmeltider kunde börja kräva våfflor, det där sadistiska personlighetsdraget igen, och följaktligen kan jag knappt bärga mig. Våfflor. Nu.

Jag började på ett blogginlägg igår kväll som visade sig bli alldeles för personligt. Jag har inte satt upp några definitiva regler för mig själv vad jag får och inte får skriva här, men det är förstås rätt uppenbart att allt inte hamnar på bloggen. Lite av den mystiska imagen måste ju trots allt upprätthållas och dessutom, nu när jag tagit äntligen skaffat telefonabonnemang och allt måste det ju finnas något kvar att prata om med folk.

Gårdagen blev hursomhelst händelserik, inte minst tack vare uppdragen vår nollningsgrupp utförde. Vi fick en lista med 23 uppdrag och en begränsad tid att klara så många som möjligt, så kreativt som möjligt. Alla utförda uppdrag skulle dokumenteras med kamera.

Jag har sett någon hoppa i den iskalla Fyrisån frivilligt och samtidigt bett att det inte skulle bli svarta rubriker i tidningarna (idioti + testosteron = dålig kombo). Jag har befunnit mig i en telefonkiosk med alldeles för många andra människor och troligen slagit någon slags världsrekord. Jag har sett två killar ömsom glida, ömsom klafsa ut i en halvfrusen svandamm för att posera romantiskt tillsammans på ett par stenar. Jag har tillbett en hövding vid fontänen utanför Centralstationen. Jag har dansat små grodorna i ring runt Stora torget ackompanjerad av den saxofonspelande östeuropeiska motsvarigheten till Michael Moore.

Och notera: alltsammans i nyktert tillstånd. Vem fan säger att man inte kan ha kul utan sprit?

Första tentan avklarad och jag har ett leende på läpparna, vilket är ett gott tecken. Det här är bara en av två tentor som slås ihop (20+20 poäng) och vi får veta resultatet först efter den andra, men med tanke på att godkäntgränsen ligger på 19 totalt känns det som en bra grund. Detta förstås förutsatt att jag inte är en av studenterna i vandringssägnerna som får tok-blackout, svarar med sitt namn på varje fråga och räknar med alla rätt.

Tror ni nu att studentskan ligger på latsidan tar ni ack så fel. Här pysslar vi inte med hål i almanackan, nej nej. Klockan 14.00 ska vi nollor samlas vid skolan för att ge oss ut på olika uppdrag på stan (oklart vilka, men någon slags förnedring ingår säkert). Iförda våra marsian-kläder, kan vara värt att påpeka, så om någon undrar hur folieantenner ser ut IRL finns det tillfälle att få den nyfikenheten stillad idag.

Därefter ska jag ut på en andra dejt, dadadadum, och på kvällen är det både välkomstkväll på V-Dala med gratis mat och samtidigt förfest på Snerikes nation med nollegruppen följt av tentafest med after ski-tema. Eller before-ski, som mitt tema kommer vara då jag inte har någon skidutrustning whatsoever. Och det står jag för.

Så nu är det bara att få ner lite lunch i magen och snygga upp i lägenheten inför mammas ankomst i morgon, mycket efterlängtat, och ta itu med resten av dagen. Hör ni orden "rikslarm" och "marsian" nämnas i samma nyhetssammanhang framöver kan det ju vara värt att lyssna lite extra.

Plugg står på schemat idag. Plugg, plugg, plugg. På onsdag har vi vår första tenta, eller som det heter, litteraturtest. Skillnaden som jag förstår det är att de på litteraturtestet kan fråga i princip vad som helst som står i böckerna. Bummer. Kurslitteraturen består av tre böcker, varav en tegelsten på engelska som tyvärr är för dyr för att elda upp i slutet av kursen. Boken är det ultimata beviset för att betalning per ord är en kass idé, och meningar som "Production networks are intrinsically geographical in terms of their spatial configurations and their territorial embeddedness in specific places" är nog för att ge vem som helst darr på rösten. 

Men med google vid min sida har jag bemästrat den och inte nog med det -- jag har gjort mind maps också! Jag "mindmappar", det ni. I veckan hade vi en mycket givande föreläsning i studieteknik av en inhyrd konsult, under vilken jag bland annat fick bekräftat att de hatade tankekartorna som vi fått nerkörda i halsen av lärare sedan mellanstadiet är en missuppfattning av originaltanken. Jag planerar att inkludera detta i mitt växande litterära verk JAG SA JU DET! (eng titel: Told y'all, motherf*ckers!).

Så tenta på onsdag alltså och förberedelser måndag-tisdag, då vi är lediga från skolan för att ha tid att bli riktigt skräckslagna. Men det ska nog gå bra. Höhö. Känn övertalningsförmågan lägga in högsta växeln. Jag är inte rädd, jag kan tenta. Jag är inte rädd...

Det var vår när jag vaknade i morse. Härligt (nåja) snösmältarväder med vattenpölar på vägar och trottoarer som kvarlämning av vintervädret som gästspelat här de senaste dagarna. Jag visste att jag fått bekräftat vad jag innerst inne vetat: snö ska inte förekomma här nere, och våren anländer senast i februari. Därefter försvann jag in i den globala ekonomins uppbyggnad och när jag kom upp till ytan för att andas ett par timmar senare var det fullt snöoväder utanför.

Besvikelse.

Så istället för att ta en pluggpaus och rulla ut på Uppsalas gator med min röda fara fick jag rusa ut och försöka sätta min översnöade och fastfrusna cykel i säkerhet inomhus bland cyklarna i husets återvinningscentral, där jag alldeles säkert har parkeringsrätt. I want to ride my bicycle, damn it. Suck. Kanske är det ett tecken från högre ort att jag ska stanna inne och plugga de kommande dagarna innan tentan på onsdag?

'

Som jag ser det finns det tre sätt att hantera sådant på bloggen:

1. Berätta varenda liten detalj om allt från typ av skosnören till exakta återgivelser av dialoger, samt blanda upp detta med egna påhittade berättelser för lite extra krydda i skön Se och Hör-anda.
X. Vara helt omotiverat mysterisk och enbart referera till personen med första bokstaven i dennes namn, samt publicera foton där allt utom Lacostetröjan är skickligt dolt av ett Paint-kryss (alla som läser en viss fröken Isabellas blogg vet hur roligt det där var).
2. Fortsätta på laid back-spåret, inte säga något som can be used against me och försöka komma ihåg att skriva ett inlägg om det någon gång vankas giftermål.

Knepigt det där. Jag får nog sova på saken.

Om någon uppfattat min periodvisa bloggfrånvaro som ett resultat av slackertillvaro är denne dearly mistaken. Schemat ser så förföriskt lovande ut -- en föreläsning mellan 10-12, niemas problemas -- men så fort man hamnar i verkligheten hoppar alla Saker Som Ska Göras fram från sitt bakhåll. Dagen inleddes med en snustorr föreläsning på cirka fyra timmar (och på kuppen upptäckte jag att min klocka går fel; enligt den varade den bara två timmar).

Därefter bar det av ner på stan för att träffa söta mormor och luncha på något anrikt ställe nära Fyrisån som jag hört någonstans var ett ombyggt badhus, men det kan också varit ett missförstånd med tavlan av Fontana di Trevi. Jättegott i alla fall och mycket mat (mental note: handväska + plastpåse = middag). Mormor som är den piggaste 81-åring jag träffat, alla kategorier, gjorde inte bara en insats för studentens fortlevnad genom lunchbjudning utan hade också förberett en massiv matlåda fläskkarré, grönsaker och ärtor. Me likey.

Ett par timmars grupparbete och en semi-veckohandling senare kom morfar in med mormors gamla cykel, numera min. (Hur han fått in den i bilen trotsar åtminstone ett par av fysikens lagar). Cykeln, som för övrigt får ett ansiktslyft -- eller möjligen höftledsoperation -- as we speak, är i alla fall en röd skönhet som inte ser ut för sina trettio (!) år. Bilder kommer oundvikligen framöver, jag är redan förälskad.

Hög tid nu att börja jobba på målet att bli smartare innan kvällen är över. The travels of a t-shirt in the global economy, här kommer jag.

Första veckan på universitetet är slut och jag lever, hurra! Att första seminarieuppgiften är godkänd, två kursböcker är plöjda och jag hittills inte blivit bakbunden och förnedrad av nollningsgruppen förstärker bara smaken av segerns sötma i min mun.

Hur skönt det är att helgen är här kan jag inte ens börja beskriva, en tacksamhet som jag utan tvivel delar med mina lungor som uppskattar chansen att få andas igen. Vilken vecka! Men det känns nog bra. Tror jag. Det känns åtminstone inte dåligt och det måste ju ändå vara ett bra tecken?

I morgon kväll är det utgång med nollningsgruppen på V-Dala nation. På dagen är det tydligen någon olympiad med start klockan 10, men det prioriterade jag bort ur livet då min hjärna genast tänkte ut hundra bättre saker att göra en lördagmorgon ("sova" var en given kandidat). Temat för vår nollningsgrupp är som jag nämnde "Mars" och tydligen ska vi vara utklädda under alla nollningsaktiviteter, så till kvällen är det bara att leta fram folieantennerna och bli marsian på stan.