Snapshots från kvällen.
En pannacotta, flera pannacottor...?
Emilies tjusiga, kärleksröda gips. "Lukta inte på det!"
Som väntat en trevlig kväll. Nya och gamla ansikten, goda tilltugg och uppdateringar av vad folk, närvarande såväl som icke närvarande, pysslar med nu för tiden. När det började vankas ölspel kände Kristin och jag oss lätt överflödiga som nykterhetens representanter i sällskapet. Kvällen avrundades på McDonald's med varsin kopp cappuccino, skvaller och ett respektingivande antal Morafjortisar samt skidflyktingar från Sälen. Trevligt.
Hemma igen.
Mora. Same old, same old. Skönt ändå att vara hemma på lite semester och promenera runt bekanta gator med bekanta ansikten. Kika i butiker, ta en fika, spana på folk, ta del av det senaste skvallret. Det har sin charm.
Inredningsmässigt har besöket varit lyckat hittills. Igår hittade jag en grå/svart/vit matta på EM som instinkterna säger mig kommer bli bra i vardagsrummet och ett vitmönstrat överkast till sängen. Jag har rosa soffkuddar på g och innan jag for igår landade Audrey Hepburn-affischen jag köpt via Tradera, så utvecklingen går framåt! Budgeten har ju redan gått åt helskotta så man kan ju lika gärna ta i rejält.
Ikväll är det partaj hos Emilie, bedriften 21 år ska firas med en blandning av kända och okända ansikten, bekanta och obekanta, fd klasskompisar, ex med flera. Innan det drar igång tänkte jag passa på att ockupera badkaret, det efterlängtade badkaret, och begrava mig i skumm ett tag. Mmm...
Att komma hem, typ.
Bli ompysslad och bortskämd.
Att äta annan mat än min egen, mat dessutom tillagad av min favoritkock i hela världen (om du trodde jag glömt hummern du nämnde för någon månad sedan har du fel, fel, fel käre far).
Gå på stan en vända och ta en fika på Kaffestugan.
Ta många, långa, bubbliga bad.
Åka ut i skogen med systemkameran och fotografera lite riktig natur.
Ta igen de senaste månaderna med min gosiga kattfröken.
Återse gamla kändisar och kanske fira någon som fyllt 21...?
Ja, ni hör själva. Förväntningarna är skyhöga när jag lämnar hemma i Uppsala för att för första gången sedan flytten åka hem till Mora. Här nere strålar f ö solen och termometern visar 14 grader (!), men det är la bara att pälsa på sig Michelin-gummajackan, slänga UppsalaEkonomerna-väskan över axeln, ta ett fast tag om resväska och skohylla och fearlessly ge sig av med tåget norrut.
Tillbaka på fastlandet.
Det blev en lyckad kryssning. Mycket skratt och skoj på en alldeles lagom nivå, åtminstone för oss fyra tjejer i hytt 2039. Halvtrist buffémat, gratisvin med päronsaft/diskmedelsmak, rökiga dansgolv med Hits of the 90's remixer, medelålders män som lurkade i dunkla hörn av baren och överallt stenåldersmänniskor som blev allt mer lättklädda ju äldre natten blev. (Tigerklänningen, med assistans av säkerhetsnålar, stod mig bi hela natten, tack för alla komplimanger).
Vissa var feeling no pain redan innan buffén startade och åtminstone fem personer fick åtnjuta ett privilegium som vi andra inte fick -- att kliva iland på Åbo. "Avsatta" är tydligen den korrekta termen. Man får ju hoppas att det verkligen går flyg därifrån, annars kan det nog lätt bli långtråkigt att fördriva de kommande fem åren innan banningen från Viking Line går ut. I övrigt är det nog en och annan som kommer sitta tillsammans med Herr Ågren i morgon på Facebook och spåra sin aktiviteter.
Själv tar jag nog inte med mig några synder med mig hem som jag inte hade när jag for, det räcker ändå. I morgon bär det av mot Mora för första gången sedan jag flyttade och helt utan ironi kan jag säga att jag verkligen ser fram emot det. Föräldrar, vänner, stan -- det ska bli grymt skoj. Mot resväskan!
Mot Åbo we go.
"Undrar om de varnar de andra resenärerna? Det borde de faktiskt göra."
-- Kurskamrat
Sådärja, nu är kappsäcken packad och klar för ett äventyr på böljan den blå. Överst ligger sjösjukearmbanden och extra tigertyg. M-väskor och systemkameror får stanna hemma, för medan jag litar på mig själv gör jag inte nödvändigtvis det på andra. Vissa går redan nu ut med att målet är kolla Facebook i morgon för att se om de hade kul. Vad säger man? Stenålderstemat kunde knappast vara mer passande -- tillbaka till grottmänniskostadiet.
Men var och en för sig, och jag tror hursomhelst det kan bli riktigt kul även utan planerade promille-rekord. Många av mina kurskamrater ska med och nollningen lade grunden för en bra sammanhållning, så nu håller vi bara tummarna för att havet håller sig lugnt och fint. Klockan 17 går bussarna från Ekonomikum, och på väg dit blir ett pitstop på Coop för att se om de har några lämpliga hundben att accessoriza min outfit med. Klockan 21 i morgon beräknas vi vara tillbaka i Uppsala, så au revoir tills dess.
Framtidsplaner.
Istället för att leta information om Saab som transnationellt företag har jag under morgonen utövat självdestruktivt beteende genom att surfa runt på Ben & Jerry's hemsida. Totalt mot bättre vetande. Nu sitter jag här i ett hörn av Ekonomikum med ett glassug i storleksklassen XXL. Bad, bad, bad.
På hemsidan finns en funktion som kallas Flavour Generator, där man kan mixa sina egna glassar och, om man känner för det, döpa mixen och skicka in till Ben & Jerry. Det fick mig, förutom att praktiskt taget dregla på tangentbordet, att börja fundera. Man kanske borde börja tillverka glass? Ben och Jerry startade sin tillverkning av glass i en gammal bensinmack i slutet av 1970-talet efter att ha gått en brevkurs i glasstillverkning.
Minus kunskap, vilket borde vara det lättaste att skaffa sig (hursvårtkandetvara?), har jag passionen. Jag tror på glass som välgörande för mänskligheten och dess healande verkan. Ben & Jerry's är gott men sååå komplicerade är inte deras smakkombinationer. Det går alltid att ha gräddigare glass, mer choklad och större kakdegsbitar. Dessutom är jag rätt säker på att jag har en person som kan bli min perfekta Jerry. Anna & Lena's ligger faktiskt rätt bra i munnen...
Nattankar.
Eftermidnattspigg som vanligt ligger jag nerkrupen i sängen och läser igenom inskickade essäer från förra årets Ekonomi, företag och samhälle-kurs. Betyget i kursen grundar sig på tre saker -- tentorna, grupp-PM:et och en individuell essä som på något sätt ska ha koppling till kursen. Egentligen ska det inte gå att komma åt inskickade arbeten från gamla kurser, men på grund av nån bugg i systemet gör man det ändå.
När jag läser får jag verkligen justera mina förväntningar på universitetsstuderande -- folk skriver så dåligt. Och inte bara dåligtdåligt utan felstavat, tvärtemot instruktionerna och framför allt fantasilöst. Av 60 ämnesval som jag sett har minst hälften skrivit om globaliseringen och resten antingen konsumtionshysteri, miljöproblem eller svenska modellens effekter. Skojigt att vara lärare när den trettionde globaliseringsessän som citerar kurslitteraturen landar på skrivbordet!
I mitt huvud dyker det upp alla sorters olika uppslag av en uppgift som avslutas med Låt inspirationen flöda! Det knixiga är att jag har noll och ingen uppfattning om hur mycket man vågar ta ut svängarna, men om inte annat får väl den här uppgiften bli ett test av det. Över min döda kropp att jag tänker idissla några globaliseringsteorier om jag har skuggan av en chans att göra något kreativt.
---
Det snöar. Nyss tassade jag ut i köket för att dricka vatten och det är vitt ute. Jag trodde vi hade en överenskommelse, växthuseffekten och jag, men tydligen inte. Dags att höja värmen inne och införskaffa en liten bensinmotor som kan stå och puttra ute på balkongen så vi får ordning på det här.
Lördag 1/3 2008
Lördagens planering:
[x] Tvätta, i grevens tid. Vi snackar seriöst tvättberg.
[x] Sy min stenåldersklänning i tigertyg till kryssningen.
[x] Baka chokladbollar.
[x] Snygga till i lägenheten inför kvällen (se nedan).
[x] Ha ett tjejgäng över för onyttigt födointag, Melodifestivaltittande och spelspelande.
Ärligt talat är det först de senaste dagarna jag haft en chans att varva ned sedan programmet började. Nollningen är över, de två tentorna som gjorde att man aldrig var ledig är bakom mig och vi har eget arbete istället för massor av föreläsningar. Det må vara en hur fet klyscha som helst, men icke deso mindre sann - det har hänt så mycket att jag inte förstår att det bara gått drygt sex veckor.
Nej, här jag kan inte sitta. Dags att grabba tag i tvättpåsarna, ner i källaren och claima tvättiden.
Helt sjukt.
Planen var från ursprungligen att ägna en del av den resterande dagen åt jobbsökande (butiker) nere i city, men som tidigare framgått är jag inte i the friskaste shape of my life och jag har inte hittat någon SÅ HÄR FÅR DU DRÖMJOBBET-lista som har med snor och häxröst bland punkterna över meriterande egenskaper. Med andra ord är sökandet lagt på is och jag ska ägna mig åt lite rest and recoup i tv-soffan istället.
På lördag kväll kommer jag dock vara frisk. Det är odiskutabelt, icke-förhandlingsbart eftersom det är tjejkväll med Melodifestival-inriktning hos mig. Okej om febern inte gett med sig, okej om kroppen fortfarande molvärker lite diffust, men halsen måste vara bra. Att behöva se det så kallade musikprogrammet utan att kunna genomföra utförliga verbala mord på bidragen... nej, jag vill inte ens föreställa mig.
Lill-lördag med ego-inriktning.
Mår man skrutt och elände och det inte finns någon familjemedlem inom räckhåll att sjukgnälla till sig tidningar/godis/annan uppmuntran från får man ta saken i egna händer. När febern steg under dagen röstade jag igenom förslaget att jag var värd lite sjuklyx i form av vit chokladmousse med hallonpannacotta. Lägg därtill en kopp kaffe, en film och en gosig filt, och ni har en av anledningarna till att jag alltid svarar ärligt nej på frågan om det inte blir långtråkigt eller ensamt att bo själv. Jag är ju så att säga i gott sällskap.
PS. För er som undrar: nej, texten "Annelie" längst upp beror inte på att jag fyndat någons outhämtade födelsedagsbakelse; det är namnet på kvinnan som driver delikatessbutiken jag troligen kommer göra avsevärda donationer till framöver.
Bokrea vs. förnuftet.
Allt vårt hårda arbete med PM-synopsisen igår betalade sig idag i form av att vi var klara redan vid elvatiden. Man ska aldrig, aldrig underskatta hur bra andra människors motgångar kan få en att känna sig -- när vi reste oss och gick lös paniken ur ögonen på flera av de av våra kurskamrater som latat sig de senaste dagarna och därför knappt börjat. Tillfredställelse.
För att fira att jag för första gången på tre dagar kunnat lämna skolan i dagsljus tog jag mig en runda på stan. På heder och samvete, jag svär på att jag inte tänkte besöka någon bokrea. Alla tjocka, förföriska reakataloger som dumpit ned i brevlådan har jag med sällan skådad självkontroll lämnat direkt i papperssorteringen. Det fungerade så bra tills jag i eftermiddag råkade hamna på Åhléns bokavdelning. Och då gick det bara inte längre -- boknörden i mig tog över.
Ett tag senare vaknade jag ur mitt transliknande tillstånd, ståendes utanför varuhuset i duggregnet med en blytung pappkasse i handen, innehållande bland annat den färgsprakande boken ovan och boken Sy kläder. Det var bara att haka fast påsen på cykeln och konstatera att vissa saker verkligen kan sätta självkontrollen totalt ur spel.
The battles of a glasögonorm in disguise.
Utrustad med en syn som lämnar något att önska är jag en flitig användare av linser. När mitt nuvarande, sista linspar börjat göra klart att de inte vill vara med längre stolpade jag igår in på Synsam i Uppsala.
För det första fick jag lära mig att Synsam inte har samma kundsystem över hela Sverige, helt logiskt inom samma kedja, så damen bakom disken fick lov att ringa till Mora för att få information om mig. Efter samtalet meddelade hon med illa dold förtjusning att hon var förbjuden att sälja linser till mig innan jag genomgått en synundersökning. "Och det kostar 450 kronor!"
450 kronor. Plus linser. Jag praktiskt taget hörde dödsskriet från mitt nya projekt - "försöka leva på enbart studiebidraget i mars" och månaden har ffs inte ens börjat än. Vad som stör mig mest är att det inte finns något i den korta undersökningen som motiverar den kostnaden. Men enligt optikernas policy får jag inte köpa linser om jag inte gör en synundersökning/år, varpå de kan sätta vilket pris de vill. Maktmissbruk, muttrar den tjuriga studentskan.
Fast vad vet jag. Kanske har jag fel och Synsams policy är enbart grundad på oerhörd godhet och välvilja. Kanske har 14 månader utan synundersökning lett till att mina ögon när som helst kommer trilla ut. Plopp, plopp.
Förbättring.
De personliga breven + CV är färdigskrivna och försedda med the-mamma-stamp-of-approval. Fungerar inte det här räknar jag med att hon sympatianställer mig på lasarettet.
SJ:s nya biljettsystem och jag kommer fortfarande inte sams.
Meningslösa uppgiften skrevs klart igår eftermiddag. Vid elvatiden idag ska gruppen träffas och börja med planeringen inför vårt kommande stora PM. 5 sidor smarta idéer tills på torsdag. Att vi inte fått några instruktioner till själva PM:et är ju bara ett ytterligare spänningsmoment i planeringen av det.
Och Melodifestivalen är fortfarande skit.
Men i stort har jag ryckt upp mig. Jag är inte bitter på riktigt -- eller jo, det är jag, men inte permanent och sällan under längre perioder. Jag tror det är viktigt att få lacka ur på världen med jämna mellanrum, istället för att gå runt och låtsas att allt är bra tills allt ramlar över en på en gång. Lite ältande, distansering och några videor av sömniga kattungar på YouTube (cynikerhjärtat smälter varje gång) så kommer man på rätt köl igen.
... och alldeles, alldeles underbar.
Under morgonen har jag försökt skriva jobbansökningar och lackat ur på att internet inte vill hjälpa mig -- antingen måste jag betala pengar för att få läsa andras CV:s eller så får jag meningslösa exempel på hur man inte ska skriva - Tjaba, Leffe här, gift med Gunilla som är undersköterska sedan tio år... Tack. Nej verkligen, tack.
När jag ändå har bitterheten igång vill jag passa på att ge SJ en känga. Antingen har de hyrt in en riktigt kass webbdesigner för att göra om deras bokningssystem eller så är bara det nya bokningssystemet kasst. Varför kan jag bara få upp 1:a och 2:a klassbiljetter som alternativ? Var Just nu-biljetterna och de andra? Och varför måste jag utöver biljettpriset betala extra för att få sittplats i 2:a klass?
Inte heller får jag stanna inomhus, hata världen och begrava mig i självömkan vilket borde vara varje människas rätt en söndag. Nej, jag måste släpa mig till skolan för att göra en meningslös gruppuppgift baserad på en bok jag inte läst ut och som mina kurskamrater inte ens öppnat.
Och Melodifestivalen är förresten också bara skit.
Nollegasque 2008.
Maten. Förrätten, avbildad nedan, fick ljumma recensioner. Sparris med skinka och balsamico-dressing, snark. Huvudrätten bestod av kyld oxfilé (finare ord för kall), potatisgratäng och en ursäkt för rödvinssås som nog enbart bestod av rödvin. Inget fel på maten direkt, jag var vrålhungrig så enbart att vi fick mat var positivt, men nog tänkte jag både en och två gånger pappa-skulle-ha-gjort-det-så-mycket-bättre-tankarna.
Borsdplacering gällde och inledningsvis blev jag först lite besviken över att inte ha någon bordsherre på min vänstra sida, även jag efter att ha hört andras berättelser insett att en tom stol i många fall var att föredra.På min högra sida satt en dryg kille som middagen igenom försöka ljuga till sig extra snapsar och vin från servitörerna genom att insistera på att min icke-existerande bordsherre var på toaletten, suck. Till efterrätten bytte jag bord till mina tjejkompisar och åt chokladtårta med dem.
Prisutdelningar var det i olika kategorier och vår Mars-grupp vann det mest åtråvärda priset - Årets Nollegrupp. Det var vi värda, vill jag ärligt påstå. Priset bestod av en 10-kilospokal som släpades runt på dansgolvet resterande delen av kvällen och fick agera både danspartner, stol och förvaringsbox.
Sammanfattningsvis var det en av de roligaste kvällarna hittills i Uppsala. Stämningen var härlig och jag gillar verkligen studentvärlden, med alla sånger, bank i borden, skålar, traditioner och procedurer att följa. Det tåls att upprepas: Uppsala är en grym studentstad.
'
Anna på bal.
Gasque [gask]. Hur många är bekanta med begreppet? För mig dök det upp första gången vi var på studiebesök på universitetet i trean på gymnasiet. Innan dess hade jag förmodligen gissat på något udda franskt klädesplagg. Troligen svart. Kanske en hatt.
Jag har inte full koll på universitetsterminologin än, men gasque är ungefär som en lite mindre högtidlig bal. Det finns massa olika sorter, men anledningen till att jag dillar om gasquer är att det ikväll är nollningsgasquen (eller reccegasquen). Fest på V-Dala nation med fina kläder och sittning med regler för skålande och liknande som bara skrämmer mig lite. (Besticken har jag i alla fall koll på, alla som någonsin sett en Hollywood-film vet att ju man börjar utifrån och in).
Klänningen, en svart liten sak, smycken och den kornblå sjalen ligger redan prydligt framme. Eftersom tentan tar slut 15.00 och förfesten (då vi också får instruktioner om t.ex. skålandet) börjar 16.00 lär jag få göra en brandman när jag kommer hem. Ni vet, hoppa i alla kläder på samma gång och sedan iväg fort som fasen. Hinner jag få med mig kameran i farten är det inte omöjligt att det kommer bilder. Nu, tenta!
Ursäkt maskerad som försvarstal.
Om någon fått intrycket att bloggen kommit lite i andra hand på sistone stämmer det till fullo. Tiden är knapp och jag bloggar hellre inget än att älta om hur stressigt jag har det. Jag skulle kunna skriva här att kalendern är min bästa vän, men det stämmer inte. Jag har ingen kalender. Planeringen sker en dag i taget, kanske två. Längre fram går det liksom inte att se.
Det är inte så att jag vantrivs eller ogillar det jag gör. Problemet är väl snarare att det finns så mycket annat jag också vill göra. Blogga. Måla badrumsdörren. Smeta fogfärg på kaklet i köket. Lägga upp mina nya jeans. Laga spännande nya maträtter. Meddela folk min nya adress. Byta lysrör i köket. Sådant.
Någon omedelbar bättring vågar jag inte lova, men i nästa vecka lättar förhoppningsvis upp lite. I morgon är tentan och på måndag ska basgruppen lämna in en 3-sidors litteraturessä om Vredens Druvor, vilket innebär jobb i helgen, weiii. På onsdag ska vi sedan lämna in en synopsis på 5 sidor om vad vårt betygsgrundande PM ska innehålla.
Men sedan! ...kanske.
Torsdag natt.
... och så var det bara vuxengörat kvar.
Vinkade nyss av tjejerna ut i den dimmiga Uppsalanatten. Ytterst trevlig kväll. Även om diskussion kring instuderingsfrågorna var den officiella träffanledningen kan jag ju säga så mycket som att det inte upptog majoriteten av de senaste fem timmarna. Jag tror allihop tyckte det var skönt att träffas utanför skolan, äta kladdkaka och snacka lite skit. Kravlöst. Att man dessutom lärde sig en del på kuppen får betraktas som en trevlig bonus.
I morgon, eller idag, är jag ledig vilket känns väldigt skönt. Att det kommer råda brist på saker att göra är knappast något jag oroar mig för, jag har både världsekonomins utveckling och diskning att roa mig med, men det är åtminstone upp till mig att planera dagen. Planen är att inte gå längre från lägenheten än postfacket; i skafferiet finns flera oöppnade paket kaffe så någon längre utflykt lär ju knappast vara nödvändig.
Tenta nr II comin' up.
Själv är jag långtifrån lugn, men jag har heller inte börjat ringa runt till kurskamrater för att höra om någon säljer Valium. I morgon har vi sista föreläsningen och på kvällen kommer några tjejkompisar hit för lite fika och genomgång av instuderingsfrågorna, så en uppsnyggning av lägenheten står på agendan ikväll.
Besöket ger mig också en legitim anledning att baka, något jag älskar att göra men inte har gjort sedan jag flyttade. Det är inte lika roligt när man vet att man garanterat kommer äta allt själv. Först tänkte jag slå på stort och göra passionsfruktstårta, sedan insåg jag att den är så god att den får vänta till inflyttningsfesten. Därefter har jag gått igenom muffins, pajer och lite annat innan jag slutligen bestämt mig för att spela ett säkert kort: kladdkaka med chokladbitar och vispgrädde. Det går liksom inte att misslyckas, mums.
Ung flicka mördad i Mora.
Och samma tanke gick nog genom mångas huvud: i Mora? Somliga kallar det naivt - varför skulle det inte kunna hända i Mora? Personligen tror jag inte det handlar om varken naivitet eller dumhet, snarare ovilja att acceptera att något sådant kan hända i ens närhet. Att mänskligheten verkligen kan göra sådant. Överhuvudtaget att det verkligen händer.
Läser man anonyma rubriker i kvällstidningarna om saker som händer Någon Annanstans är det lätt att slå ifrån sig. Vända blad. Surfa vidare. Men när det händer så nära, när en 15-årig flicka hittas mördad inte bara i samma stad där man växt upp i utan också i ett område där man sommarjobbat och brukar gå promenader genom, då går det inte att slå ifrån sig.
Fy fan.
