Fyra föreläsningar och ett seminarium är nu avklarade. Mycket är fortfarande förvirrande och jag vill mena att jag har en bit kvar tills jag i dagligt tal refererar till Heckscher-Ohlin-teoremet. Ändå får jag lov att erkänna att jag lärt mig massor bara på de här dagarna och trots allt börjar komma in i vanorna. Första seminarieuppgiften blev godkänd idag och likaså (antar jag) vår muntliga presentation. Lite svettigt men det gick.

Vi är 189 stycken (minus avhopp) som börjat ekonomie kandidat-programmet denna termin, indelade i fem grupper med bokstäver A-E. Dessa bokstavsgrupper är sedan indelade i två undergrupper, 1 och 2. Alltså A1, A2, B1... I vår grupp är vi 18 stycken som har gemensamma seminarier (typ lektioner). Gruppen är i sin tur uppdelad i basgrupper på 3-4 personer som arbetar tillsammans med så gott som alla uppgifter denna kurs. I förväg gjorde mina minnen av grupparbeten från grundskola/gymnasium mig lätt skeptisk mot basgrupperna, men nu vet jag inte hur jag klarat mig utan dem.

Att hålla mig själv vid liv tycks jag också ha lyckats med hittills. Jag är hel och ren och mätt, åtmistone ibland. Första utbetalningen kom från CSN idag, 11300 välkomna kronor som i mina ögon orättvist ska fördelas mellan hyra, elräkningar, matinköp, sköljmedel, kurslitteratur och mina nöjen. Jag kan inte bestämma mig för om jag ska skaffa fast telefoni eller inte, det är en av Grejerna Jag Måste Ta Itu Med. Tillsammans med att registrera bredband, leta beg cykel, leta Studentkortet, få fatt i vice-värden angående mitt kalla badrumselement, sy gardiner, hitta hallmöbler och blurghfudhsksjgh... *ljudet av en hjärna som i protest vägrar fler måsten*

Just nu snurrar åtmistone tvättmaskinerna för fullt nere i källaren och jag tror mig till och med ha bemästrat uppfinningen känd som "torkrum". Det brummar och blåser åtminstone och de konstiga ljuden som regelbundet hörs är säkert alldeles, alldeles som de ska. Enligt lägenhetens förra ägare huserar här ett gäng "tvättnazister" bestående av damer i medelåldern+, så ni får hoppas för min skull att det jag hittat på baksidan verkligen är tvättfiltret. Tvättstugan är ju statistiskt sett den vanligaste anledningen till bråk och så det är nog säkrast att vidta varje möjlig åtgärd för att undvika att bli ett offer för tvättgestapo...

Pust, nyss hemkommen från kvällens nollnings-kick-off som var riktigt trevligt. Spex, skoj och mycket trevligt, glatt folk. Än har då Uppsalas inte gjort mig besviken! Det har dock gått upp för mig att jag nog måste registrera mig på Facebook, trots att det går emot mina principer (vilket jag säger istället för att jag inte haft tid att involvera mig i sektverksamhet) då all information och alla bilder tydligen postas där. 

I morgon är det inlämning av första seminarieuppgiften och jag vill lova att min tacksamhet över att de andra två i min basgrupp redan läst ekonomi tiodublades när jag bläddrade igenom artikelkompendiet. Vilket j*vla fikonspråk! Det kan väl inte bara vara jag som missat Stolper-Samuelsson-teormet och inte brukar ord som "arbetskraftsintensiv" dagligen? Men det "lossnar" säkert efter ett tag, som alla snackar om. Hjärntvätten måste väl få en chans att verka.

Inga nollnings-aktiviteter är inbokade i morgon kväll, så kanske hinner jag unna mig lite kvalitetstid med lägenheten, städa upp och öh... jag vet inte, äta riktig mat? Vore skönt att sy klart de två sista gardinerna men jag lovar inte mig själv något. På torsdag blir det sedan redovisning inför klassen av vår seminarieuppgift, så förberedelser in för det är ju ett hett tips på kvällsaktivitet. Inte det skojigaste jag kan tänka mig, men å andra sidan känns det lite mindre nervöst att prata ekonomiska utvecklingsteorier inför folk som man stått iklädd foliehatt och sjungit "det luktar sand och marsian" tillsammans med...

Då var hon på plats, hel och ganska ren och med väskorna i behåll. Det mesta är uppackat vid det här laget, om än inte till rätt plats så åtminstone till strategiska mellanstationer som skrivbord, diskbänk och golv. Nödd och tvungen med paraplyet som insats gav jag mig ut tidigare för att införskaffa mjölk och andra förnödenheter och jag säger bara det, de norska forskarna som tycker stormen är för liten för ett namn har inte varit i Uppsala. Blåst, kastvindar, regn... det är då inte tack vare klimatet som stan är så populär.

Men i morgon tror vi på solsken. Då ska jag ge mig ut på jakt efter äggen jag glömde idag, en scart-kabel för att förbättra förhållandet mellan tv:n och digitalboxen samt uppvärmningsskyddsgrej till min mikro som verkligen vet hur man hettar upp saker och ting. Dessutom ska jag försöka sy kanaler till och hänga upp gardinerna, vi får se om min Ikea-symaskin vill hjälpa mig eller ej.

Just det, ett filmtips har jag också -- Juno, en av de bästa filmer jag sett på länge (och ni borde ta mig på orden, för jag är inte någon som sprider filmtips runtom mig i tid och otid, snarare sågningar). Härligt orginell film om 16-åriga Juno som blir med barn och bestämmer sig för att adoptera bort det. Mycket, mycket värme och en fantastisk rollprestation av skådespelerskan Ellen Page. Kom ihåg vart ni hörde det först!

Nya mobiltelefonen ligger och ruvar på nattduksbordet. Det bidde en SonyEricsson K5i-någonting, intressesmufen tog sig en lur (pun indended) under den delen av köpet. What's the point of ansträngning om jag inte kan få den häftigaste telefonen på marknaden, liksom? Jag gör inte saker halvdant. Den är svart. Den kom med en resonabel prislapp. Den har en hyfsad kamera. Och let's face it, den får rätt svårt att inte överträffa sin föregångare.

Två sprängfyllda resväskor ligger på golvet i mitt rum. Det är tur jag inte är främmande för att bruka våld i resesammanhang, verkligen tur. Logiskt vet jag att det mesta är packat, det måste vara packat, eftersom de delar av huset jag tidigare ockuperat är länsade. Min hjärna kör dock över logiken fullkomligt och skickar ut en strid ström av stress, vilket jag skulle kunna kalla underligt om jag inte känner mig själv så pass bra att jag vet att packningen blir symbolen för hela flytten och alla oroligheter kanaliseras dit.

Så nu vill jag bara iväg. Sitta på tåget, eller ännu bättre, lufsa runt i lägenheten. Min lägenhet. Senaste veckan har varit mest transportsträcka och nu får det fan räcka med det. Idag har jag fått schema över kursen Ekonomi, Företagande och Samhälle samt anmält mig till en av de tio olika seminariegrupperna. Den gruppen blev slutbokad först, vilket jag väljer att tolka som att jag gjort ett klokt val. Tiden (10-12) avgjorde, i kombination med ren och skär ytlighet efter att jag googlat de olika föreläsarna. Jag valde den som såg ung och ofarlig ut och det ska bli spännande att se om mina fördomar straffar sig.

Dags att gosa in sig i täcket och blunda nu i sann Sir Väs-anda. Snark-tsss. God natt.

Jag är en riktig heting. I grå leggings, nattskjorta och glasögon är det kanske inte det omedelbara intrycket, men så är det. Jag säger det inte för att skryta, absolut inte, men jag har faktiskt bevis för att understryka mittt påstående. Febertermometern ljuger inte.

Tursamt nog har jag föräldrar som förstår precis hur synd det är om mig. Det är lustigt hur kroppstemperaturen inte behöver klättra många grader förrän den där latenta fyraåringen inom oss vaknar och kräver uppmärksamhet och omvårdnad. Någon som lämnar ett glas saft vid sängen och ser bekymrad ut när de tittar på febertermometern. Som köper en Bamse-tidning (eller Damernas Värld) och serverar glass utan att det föregås av tjat.

Klockan sex i morgon bitti ska jag befinna mig på Stockholmståget, morgontrött, småsjuk och alldeles underbar. Förkylningen berättigade mig till lite barnbarnspoäng som jag genast löste in i utbyte mot ett par påsar fikabröd från mormor. Hon och morfar ska hämta mig vid stationen i Uppsala i morgon och skjutsa mig till Ikea, där jag ska göra en avsevärd donation till Ingvar Kamprad. Med en uppkoppling på +100 mb/s i lägenheten kan ni förvänta er kontinuerliga uppdateringar om er snudd på dödssjuka bloggerskas tillstånd, alldeles säkert så detaljerade att ni till slut inte kommer veta om det är ni eller jag som är sjuk. Håll ut tills dess.

Ja just det ja. Jag har bytt efternamn.

Ni är nog många kvällstidningsläsare som har undrat vem som registrerat efternamnet "Trolltass". Nu vet ni. Det har en speciell klang, inte sant?

Jag skojar förstås. Mitt riktiga nya efternamn är en hemlighet jag tänker ta med mig när jag flyttar. De exakta detaljerna kring min nya identitet är inte fastställda, men på något sätt kommer dramatiska slagsmål med krokodiler och diffusa kopplingar till maffian säkert finnas med. Jag kanske är en bortrövad prinsessa från ett avlägset kungarike som drabbats av minnesförlust när jag skallade den onda draken? Eller en superagent på undercoveruppdrag från en myndighet så hemlig att den inte ens har ett namn?

Allt jag väntar på är att Vägverket ska skicka mitt nya körkort. Då. Let the games begin.

Sent igår natt satt jag med fingrarna flätade runt en tekopp i köket hos en av De Som Betyder Allra Mest och pratade med henne om livet. Det har utvecklats till en tradition under åren -- te, knäckebröd, kaviar, tända ljus och ord, massor av ord. De stunderna i livet är heliga för mig. Mitt i mörkaste natten körde jag efteråt hem genom skogen, inte en själ ute utom jag och snöflingorna, och hela kroppen var uppfylld av en enda känsla: jag mår bra.

Jag är inte den som brukar bli deprimerad á la ligga-under-täcket-i-ett-mörklagt-rum-med-rakblad-på-armlängds-avstånd-och-lyssna-på-HIM. Nere i perioder ibland, visst, allra helst om det är stressigt runtomkring mig och mycket krav. Mest yttrar det sig genom att jag blir mindre social, slutar läsa nyheterna (läs: bry mig om omvärlden) och min kreativa sida får stryka på foten. Lustigt nog verkar det där fungera lite enligt samma princip som att kroppen prioriterar bort vissa mindre viktiga delar som fingrar och tår när den fryser och skickar blodet till de viktigaste organen istället.

Men nu är det nytt år, jag har äntligen jobbat min sista dag och framför mig ligger det där kapitlet av livet som jag längtat så till. Och huvudet fullkomligt surrar av idéer -- om inredning, möblering, fotografering, skrivande. Minst varannan låt på playlisten är featuring Anna. Jag är glad, jag har lust och det är hur härligt som helst.

Under ett infall ikväll belägrade jag köket och bakade bananmuffins med chokladglasyr, i vanlig ordning för mätt av smeten för att vilja äta något av den färdiga skapelsen. Medan jag stod där vid diskbänken med smält choklad upp över armbågarna hörde jag plötsligt mig själv sjunga Marit Bergmans överciterade This is the year. Det säger på något sätt allt.

Först tänkte jag skriva något i stil med en årsresumé, sedan insåg jag att alla då skulle tänka att jag tror mig vara så pass viktig att mitt liv förtjänar en årsresumé, sedan mindes jag att jag ju egentligen inte bryr mig om vad andra tycker och började skriva på en slags resumé ändå. Någonstans därefter tappade jag lusten, sålde min kropp per timme till Mora Kommun och insåg att det nya året skulle hinna komma långt innan någon resumé producerats.

Så här är vi, två timmar kvar av 2007 och ingen resumé. Å andra sidan har ni ju resumé så det heter duga i form av den här bloggen, som förresten firade sin ettårsdag här i dagarna. För ett år sedan, ja herregud, då tuggade jag rätt oavbrutet på mina mentala naglar. 2007 har varit ett händelserikt år -- ett mycket positivt år, både i form av händelser och min egen utveckling. Vill jag åtminstone tro.

Innan vi stänger igen om 2007 vill jag bara avsluta med att göra en av de där utläggningarna, ni vet, de som ter sig totalt poänglösa för utomstående men förhoppningsvis lite meningsfulla för de berörda. Den riktar sig till de fina människor som finns på varierande avstånd till mig. De som ställer upp, förbehållningslöst. De som lyssnar, stöttar, tröstar och skrattar. De som ringer trots att det är inte är deras tur; som drar med mig upp i läskiga åkattraktioner; de som vet när kalorier inte räknas och som hjälper till över livets fartgupp. Det finns bara ett ord: tack.

Till alla er och ni andra - GOTT NYTT ÅR!
 

Otroligt trevlig kväll med gamla tjejgänget i går kväll. Minus Lena kunde alla komma och det blev en trevlig upprepning av tjejmiddagen förra året och otaliga andra -kvällar innan dess. Mycket mat, onyttigheter, skvaller, skratt och åter skratt under kvällens aktiviter där spelet Våghals (sanning och konsekvens med för-trycka kort) stod i centrum. Sjukt skoj!

Flyttpackning har dominerat dagen. Ställd inför det faktum att allt mer av mitt liv befinner sig i lådor/på annan ort känner jag att det faktiskt börjar bli lite nerver. Jag gjorde det ödesdigra misstaget att börja lista alla nya saker jag snart kommer ställas inför (stad-lägenhet-skola-studier-vänner-leva själv). Uh-oh. Men jag lyckades ju hålla liv i både mig själv och en nioåring under sju månader, det måste ju räknas lite grann? *nervöst skratt* Och i Uppsala pratar de åtminstone svenska.

Ja just det -- modellcastingen till Top Model Anna är i full gång och alla ansökningar välkomnas. Jag är mer än frustrerad över avsaknaden av modeller här hemma, man skulle kunna tro att hushållet är ett stödboende för fotoskygga. Detta har i sin tur går ut över katten, som numera möjligen lider av någon slags synskada efter alla blixtar. Ni är ju till exempel flera i bekantskapskretsen som är engagerade i djurens rätt, nu har ni chansen att verkligen göra en direkt skillnad i världen!

H&Ms och Ellos sommarkataloger damp ned i brevlådan idag. Sommarkataloger. Det känns ungefär lika rätt som när ungarna säljer jultidningar i juni, det vill säga inte alls. Sommarkläder i december, hallå? Även om vi bortser från det faktum att jag inte praktiserar katalogshopping måste ni hålla med mig om att det är väl tidigt. Varför inte skicka ut vinterkatalogen 2008 och sommarkatalogen 2009 när de ändå håller på?

Vad jag lite slött la märke till var att trenchcoaten fortfarande lever -- hurra -- men att modet i övrigt tragiskt nog verkar fortsätta med passform noll, zip, nada, zero. Stort grattis till alla dem som försöker dölja en graviditet, ni har så gott som obegränsade förklädningsmöjligheter. För resten av oss är det bara att beklaga och göra vad vi kan för att bekämpa potatissäcklooken. Sidenband, snören, skärp -- alla medel är att betraktas som tillåtna.