Jag håller på att få ett nytt tak i min lägenhet. Britney-grannen ovanpå har nämligen fått för sig att lägga nytt golv. Igår kväll när jag kollade på tv och någon under en halvtimmes tid med våld försökte dammsuga sin väg ner i min lägenhet trodde jag det snurrat runt ett kvarts varv för mycket på tredje våningen, från milt irriterande musik-psykoser till något man verkligen inte vill bo, vistas, eller överhuvudtaget existera inom järnrörssvingande avstånd från.

I morse satt det emellertid en lapp på den allmäna anslagstavlan där ett golvläggarföretag bad om ursäkt för oväsendet. Det skulle i och för sig kunna vara en rökridå för, säg, ritualer involverande halshuggna hönor, påkallande av onda andar och offrande av spädbarn på stenaltare. Mina korta erfarenheter av Britney-grannen i kombination med hennes musiksmak gör dock att jag betvivlar att det sitter nog med indianer i kanoten för att koka ihop en så avancerad plan. Förmodligen beror dunsarna, klampandet, hamrandet, hugg-ljuden och de smärtsamma, halvkvävda skriken på helt normalt golvläggande. Förmodligen.