Gårdagen, upphittad i mobiltelefonen.
Fem poäng till den som identifierar platsen.
Tio poäng till den som identifierar personen.
Femton poäng till den som identifierar aktiviteten.
En psykologexamen till den som kan säga varför.
Extreme Anna make-over!
Tackålov har jag numera tillbaka en gullig hårfrisörska hos vilken jag kan, ja, inte slappna av men åtminstone läsa om danska kungahusets senaste skandaler flera minuter i sträck utan att drabbas av paranoid psykos. Frisörbesök genom åren har jag låtit henne veta vad jag skulle göra med en frisör som agerar utan mitt godkännande. Diskret, men ändå otvetydigt.
Freedom, wö-öh.
Så nu är det status frisläppt, utsläppt och lössläppt, som en kär vän sammanfattade det. Sömn och socialt umgänge är de två saker jag törstar efter mest just nu, och jag ska unna mig en massa av det förstnämnda nu för att riktigt njuta av det sistnämnda i morgon kväll. Ber dock om överseende i förväg -- det var så länge sedan jag var bland folk att jag kan ha blivit lite... förvildad.
"Häng på oss nu, nu värvar vi flera!"
För övrigt är jag bjuden på poolparty i slutet augusti. Vänta! Det blir ännu bättre. Wait for it... wait for it... wait for it... *trumvirvel* -- det är i Knutby! Jag är rätt säker på att poolparty i Sveriges mest kända mordhåla finns med på någon slags "Att göra innan du dör"-lista, och ännu säkrare på att grannhunden kommer bada innan kvällen är över. Eventuella utsagor om ond bråd död, nyfrälsning och snowracer-hopp från taket á la Teliareklam väntar jag med, men det vore tjänstefel att lämna kameran hemma. Jag har vittring på Årets Läsarbild 2008.
Gräsligt sommarnöje.
Som liten var jag vettskrämd för gräsklipparen, på riktigt. Skulle den högljudda helvetesmaskinen med eget liv fram, ja, då skulle jag inomhus först; något vi kan tolka som ännu ett bevis på den otroliga intelligens jag besatt redan som barn. Gräsklippning, suck, vilken förbannad tröksyssla. Åren har gått, men helvetesmaskinen har (någorlunda) bestått och numera hjälps det inte hur rädd jag än är. "Anna, det börjar bli dags att klippa gräs."
Så min för en timme sedan nyduschade och rosendoftande uppenbarelse luktar nu en härlig kombo av svett och bensinångor som skulle få vilken älvdaling som helst på fall; mitt högra lår är perforerat av hallonbusktaggar och någon har tagit ett rejält bett av min lilltå. Och jag har mässat för mig själv oräkneliga gånger den senaste timmen: Åkgräsklippare. Åkgräsklippare. Sexig trädgårdsmästare. Åkgräsklippare.
Tisdag 29 juli.
Nyss hemkommen från jobbet och det har varit... är en kladdig dag. Kladdig som i varm, kvav, kan-det-inte-börja-åska-snart-kladdig. Med tre timmars batteritid på datorn får åskan gärna braka loss och rensa luften nu. Dessutom vore det en trevlig ljudkuliss till boken Människohamn av världens bästa John Ajvide Lindkvist som jag vänder sida i med total andakt och skräcken flåsandes i nacken. Ja, lite åska på det och en flicka kan knappast önska sig något mer.
För övrigt skriver jag listor just nu, listor på allt. Jag anar avslutet på jobbperioden; vet att jag kommer röra på mig snart, och då kommer listorna. Att göra innan Uppsala. Att göra i lägenheten. Packning New York. Planerade inköp. Maträttsförslag och recept till i höst. Böcker jag borde-och-kanske-någon-gång-kommer-läsa. Sätt att ta över världen. Ord med mest känsla i. Och massa, massa annat.
Helgen som gått.
[Skriv rubrik här]
Som en vän jag sprang in i på stan för ett par dagar sedan sa, läser man din blogg verkar det som att du jobbar en hel del Anna. Och nog har det blivit en hel massa arbete, i bloggen och utanför. Utöver det har hunnits med lite kvällspromenader; senkvällsfilosofi i Vinäs, en förälskelse i Melissa Horns musik, alldeles för få fik:or med människor jag tycker om men åtminstone ett par stycken, och korniga mobilbilder att minnas ovanstående med.
Men nu är det bara två veckor kvar, ynka två veckor, och ännu viktigare just nu: när jag kliver utanför jobbets dörr i morgon klockan 14 är jag fri och lösspringande ända tills på tisdag nästa vecka. Tre hela dagar ledigt! Eoner av tid, för någon som mest varit ledig två dagar i rad i sommar. Och i morgon runt fem-ish kommer N. med Uppsala-tåget, solen ska skina, vår grill/tjej/jordgubbs-och-vit-chokladmousse/utekväll på lördag blir fantastisk och jag längtar.
Beach 2008.
En julidag på stranden i solen: Navigering i gräset mellan kanadagåsbajs. Lunch på melon, jordgubbar, vindruvor. Solvarm sand. Gallskrikande barn i vattenbrynet. För varandra okända småbarnsmammor som över skriken bräcker varandra med historier om hur mycket de tränat i sitt pre-barnliv. Bikinis på glid. Smält choklad i kladdigt papper. Avslagen Ramlösa i vattenflaska. Sandknaster mellan tänderna. Gloende män som bara måste sträcka på benen och gå en sväng runt stranden... och runt igen. Surrande bromsjävlar. Sandiga badlakan. Röda jordgubbsfläckar på filten, på magen, på sidorna i boken. Svensk sommar, på riktigt.
Saker jag längtar efter just nu.
25 juli kommer N. från Uppsala hit och tjejligan, med backup från Götet, will hit the town hard.
1 augusti har nya Arkiv X-filmen I Want to Believe Sverige-premiär. Sällskap i biomörkret?
7 augusti arbetar jag, så vitt jag vet just nu, sommarens sista jobbpass.
21 augusti åker jag och mamma till New York.
1 september börjar skolan, nollningen av nybörjarna, Företagsekonomi A och Uppsala-livet.
Nätterna må bli mörkare och sommaren officiellt ha passerat sin peak, men för min del känns det som att Allt Det Roliga ligger och ruvar i framtiden. Just nu jobbar jag, stretar på, vaknar och somnar med ont i nacken, lever mitt liv mest på jobbet -- men det är okej, för det är nu och min tid kommer. Alldeles, alldeles snart.
Pass på.
Inför USA-resan om en månad (OM EN MÅNAD?!?) behöver jag ett nytt pass, för det gamla har ta'tt slut. Det innebär att pallra sig ner till polisstationen, ofärgad utväxt och allt, för att betala en orimligt hög summa pengar för en photo session man på förhand vet kommer resultera i ett av fulaste korten i ens existens. (De andra är förstås tidigare och kommande passfoton). Och uppenbarligen såg vi inte nog knäppa ut förut på passfotona, nä, nu har de berövat en på den enda förmildrande omständigheten och man får inte längre LE på bild. Upprörande.
Under en vildsint googling efter USA:s inträdesregler (mental note: kryssa inte rutan bakom "Jag är terrorist", sannolikheten är hög att de inte fattar skämtet) hittade jag följande text "You DO NEED a visa if you have a handwritten passport". Däri fann jag också lösningen på alla fula passfoto-dilemman. Jag tar helt enkelt och skriver mig mitt eget pass, komplett med en litet självporträtt. Tamigtusan om det inte kommer bli mer likt.
Mamma Mia!
Bio ikväll med kära mamma. Mamma Mia! är på alla sätt och vis en film jag inte borde gilla, vilket bevisar att de svenska genernas förprogrammering att gilla Abba trumfar det mesta. Nog tog det en stund innan man vande sig vid konceptet musikalfilm, eftersom jag åtminstone inte är van vid att folk brister ut i sång för att illustrera sina liv och drar med sig hela byn för att dansa i takt och doa medan de gör det. Men... fan, jag gillade den. Lättsmält, glad, feel good -- en perfekt mor-dotter film. Både mamma och jag gillade den, och delade en tvåtimmarsförälskelse i Pierce Brosnan. *Mamma Mia, la-la-la-la-la...*
Gah, jag skyller helt enkelt på generna, och de nedrans catchiga Abba-låtarna. Det finns gränser för vad den starkaste person kan värja sig mot. Riktigt patetiskt vore det dock om jag medan jag skriver detta laddade ner soundtracket till filmen. Men det gör jag alltså inte.
Mittinatten.
Mittinatten-te med en av De Allra Bästa och livets stora frågor. Om föräldrar som ber en växa upp men inte vill se det hända; om ungdomar som nyss fått körkort men inte trafikvett; om att ta egna beslut och försvara dem, fast man inte alltid tror på dem själv, och att hantera konsekvenserna. Att sitta i ett halvdunkelt kök med tända ljus och motvilligt ta bort de kupade händerna runt tekoppen eftersom det kommer en morgondag med morgonjobb, att skaka på huvudet tillsammans åt det orättvisa i att behöva lämna meningarna med livet för att vara vuxen och sova ett ansvarigt antal timmar. Och samtidigt veta att om det inte var för detta skulle det komma en annan anledning, förr eller senare kommer det komma anledningar, annars är det nog fullt möjligt att vi aldrig slutar prata över våra tekoppar.
Work it.
Eftersom jag tillbringar i snitt sex dagar i veckan på jobbet, och därtill inte kan berätta alltför mycket om det, är det välan inte mer än rättvist att jag bjussar på lite bilder. Bilden ovan är tagen från jobbets välanvända altan i morse -- utsikten är så nedrans vacker, särskilt när solen skiner och man kan spana på brandmän nere vid vattenbrynet. Då slåss jag och tanterna om kikaren. På riktigt.
Bilden nedan -- som fick mig att överväga arkivering av inlägget i kategorin "Humor" -- föreställer undertecknad i mina smickrande arbetskläder. Höhö. Självdistans. Ni skulle ha sett mig för någon sommar sedan innan de beställde nya vikariekläder. Då var det huggsexa om storlek 42-kläderna, de minsta tillgängliga, och inte sällan sågs jag knata runt i storlek 46. Tolv storlekar för stort; jag betvivlar att någon tog mig på allvar då.
Ynklig liten sak.
Absence makes the heart...
Efter sju sorger och lika många veckors trasslande hos PissOff kunde jag idag äntligen hämta ut min mobiltelefon. Min nya mobiltelefon, eftersom den gamla tydligen var så illa tilltygad att avlivning var enda utvägen (och troligen också det billigaste alternativet för SonyEricsson, då jag misstänker att det egentliga värdet på telefonen motsvarar det för leksakerna man hittar i Happy Meal-kartongerna). Men jag får en repfri display, en oförstörd telefon och lite mysig skyddsplast att dra bort så jag klagar inte.
Gladast av allt är jag nog att åter kunna använda min "Kaka"-smssignal. Det är något med det ljudet... magiskt. Precis som en kär vän för ett par år sedan dresserade vännerna att sjunga "Alla älskar Lena" så fort det trillade in ett sms, stämmer min omgivning nu upp i ett unisont "kaka!". Problemet blir att välja ringsignal. Det ska ju vara något roligt, distinktivt, unikt och samtidigt något som funkar både bland vänner, morföräldrar och på jobbet. Man vill inte, som en manlig kurskamrat som försökt bygga upp en image med att flasha sitt American Express Gold-kort (och "sitt" här i betydelsen "sin pappas"), att en aula på +200 pers ska lyssna till en minut Elena Paparizou My number one medan man febrilt försöker hitta och stänga av ljudet på sin telefonjävel. Det vill man bara inte.
Fredagskväll.
Jag yrar. Jag är utmattad. Värme, jobb, groende förkylning och för mycket roliga saker att fylla den lilla fritid jag har med för att sömn ska vara ett intressant alternativ. Jag skyller mig själv, och lite på den håriga varelse som i brist på andra familjemedlemmar fäst sig vid mig som ett superplåster. Och... och hela mitt ansikte har stelnat. Öh, jag ska nog gå och tvätta av den här rätt snabbt nu innan min mindre vackra min blir permanent.
När katterna är borta...
Så var det FF här hemma, då föräldrarna glatt vinkade a sayonara i eftermiddags och åkte ner till underteckads lägenhet i Uppsala för att semestra på obestämd tid. Kanske beror det på att jag jobbar 50-timmarsveckor, för att jag levt FF de senaste sex månaderna eller bara för att jag inte längre befinner mig i en ålder som slutar på -ton, men konceptet FF känns inte alls lika spännande som det en gång gjorde. Ålderstecken, månne? Den enda sak jag planerat hittills är att spela Bruce Springsteen på obscen ljudnivå mitt i natten, mest för att något ska man ju göra.
Vänta, en sak till ska jag göra -- bedriva katt-bootcamp. Jag har ett utmärkt track record vad det gäller att banta katt, och en vecka i mitt styre borde vara mer än nog för att förvandla vår älskade Skogaholmslimpa till en liten smärt kanellängd.
Ja, definitivt ålderstecken.
Ombytta roller.
Repliken "Vissa av oss jobbar faktiskt" låg blotta millisekunder från min mun men i sista sekunden lät jag bli. Det hade bara varit för Freaky Friday.
Wzup?
Jag har firat traditionell midsommar(dag) i Vinäs komplett med majstångsresning, fiolgnid och folkdräkter (dock ej iförd en sådan själv, det finns gränser).
Jag har hittat ett nytt beroende i serien House.
Jag längtar efter premiären av Arkiv X-filmen och hoppas kunna ragga sällskap till Sex & the City-filmen i veckan. Hint hint, nudge nudge.
Jag har förkrossad konstaterat att Ben & Jerry's-glassen kommit bort i flytten till Ica Maxi, men funnit en strimma av vagt hopp i att det tomma B&J-kylskåpet trots allt står kvarlämnat bredvid tomglasavdelningen. Någon som vet om det frusna guldet finns att tillgå här i krokarna? Någon? Situationen börjar bli desperat.
